Jag fortsätter gå Take away yoga kursen. Får bekräftelse på bekräftelse om hur värdefull min morgonstund med yoga är för mig. Det är synd att yoga förknippas så mycket med svåra positioner. Som med all hälsa är det enda rätta att utgå från sina egna förutsättningar. Om du inte känner in dig själv utan bara kör på kommer du istället att skada dig. Många säger att ja det verkar härligt men det är inget för mig. Kanske senare i livet, när jag får tid. Varför skulle det inte vara något för dig när yogan enbart utgår från vad din kropp behöver? Alla våra kroppar, hur dom än ser ut, behöver tas om hand. Och tiden, denna tid. Tiden kan gå långsamt och snabbt. Beroende på vad vi gör av den. Tid är liv och livet bor i hjärtat (Momo).

Här delar jag med mig av det jag högt säger till mig själv under den halvtimme jag utför min ritual. Det är stycken jag hämtat och skrivit ned i en bok. Sådant jag fångat in i böcker jag läst, det en klok människa har sagt. Det är inte ord jag hittat på själv, däremot är det jag som omvandlat och satt ihop dessa stycken till en sammanhängande morgonyoga som passar mig, precis där jag är just nu. Och det är som att repetera ett manus, ju oftare jag uttrycker orden desto mer landar de i min mun. Tillslut kommer innehållet fram utan att jag behöver anstränga min hjärna. Som ett rinnande vatten. En energiström.

Meditera

Att förbereda mig, hänge mig åt stilla tanke. Gå till min medelpunkt. Observation. Medvetet uppmärksamma vad som dyker upp utan att döma ut eller avvisa. Allt får plats och får röra sig runt. Det i sig gör gott. Denna lugna vakenhet banar vägen till frid.

Vad är hälsa?

Med hälsa menar jag förmågan att leva ett liv helt och fullt. Ett liv som lever och andas i nära kontakt med det jag älskar – jorden och undren på den – havet – solen. Allt det vi menar när vi talar om den yttre världen. Jag vill stiga in i den, leva i den, lära av den, förlora allt som är ytligt och förvärvat i mig och bli medveten och spontan. Jag vill genom att förstå mig själv förstå andra. Jag vill vara allt jag är kapabel att bli, så att jag kan vara varm, ivrig, livsbejakande, rotad i livet. Det är vad jag vill och inget mindre.

1. Våga darra
2. Jag är i kontakt med min livsväg
3. Jag är enorm. Jag innehåller mångfalder
4. Ingenting är sant, allt är levande
5. Det tunga är roten till det lätta, det orörda
6. Tåla – mod. Jag vill tåla mitt mod
7. Det bästa i livet har inte hänt mig än
8. Tveka inte att älska, varje gång jag öppnar upp mitt hjärta blir jag lite mer människa

Jag vaknar upp och kollar ut genom fönstret. Det har kommit ännu mer snö. Uthuset står där orörd och väntar på mig. En dag när jag har tid och pengar kommer huset börja användas som arbetsplats. Där ska både konst och fötter förnyas, omvandlas och bli till. Jag tänker tänka på det tillräckligt mycket tills det blir verklighet. Jag tror att det är viktigt att se potential i ens drömmar. Och att prata om drömmarna. För så länge de ligger där tysta i ens inre är det lätt att de inte blir tagna på allvar. Att de med tiden suddas ut. Jag pratar hej vilt om drömmen om att kombinera fotvård och konst. Utan att veta när det är praktiskt möjligt. Det skrämmer mig ibland, hur vågar jag öppna upp mig så? Samtidigt har jag gång på gång fått bevis på att den metoden har hjälpt mig framåt. Att våga följa min intention. Våga blottlägga mig själv. Så var det med huset så varför skulle det inte vara så med min egen verksamhet också?

När jag bodde i en skånelänga med Emma och Maja sista året på Munkas konstskola levde vi i vår egen folkhögskola bubbla där allt kändes möjligt. Samtidigt kände jag mig avskärmad från verkligheten. Det var en så stor frihet att jag ibland blev livrädd. Hur ska jag härbärgera alla dessa möjligheter? Jag kände mig rotlös. Det var som att ständigt leva i en skräckblandad förtjusning. Vad vill jag göra sen? Vars vill jag bo? Frågorna som snurrade inombords gjorde mig rastlös. Här åker jag på osynliga skidor på den lilla snö som fanns. Hemlängtan bultade i mitt bröst. Frustrationen över att inte komma framåt. Nu känner jag av livets flöde på ett helt annat sätt. Fastän jag har flera fasta punkter i min vardag. Det är som att vissa begränsningar gör mig än mer fri. Som om min kreativitet triggas igång. Vars går min egen gräns? Jag känner mig trygg och därför vågar jag utmana gränserna. En viss trygghet tror jag alla behöver. Det behöver inte alls betyda att vi står stilla och är lata. Och förresten, måste vi alltid sträva efter att utvecklas? Kan vi inte då och då bara tillåta oss att få invecklas istället.

Parafras: En omskrivning i syfte att förenkla eller förtydliga. En återgivning av ett konstverks original. En slags vidareutveckling.

Jag minns när jag gick på konstskola och inte alls förstod vad en parafras var. Hit och dit hörde jag om konstnärer som gjort en parafras på ett tidigare verk. Ofta strävar vi efter att göra något originellt och unikt. Jag tror det ligger i människans natur. Att skapa nytt. Vi vill få folk att häpna över att se och uppleva något de tidigare aldrig varit med om. Frågan är hur eftersträvansvärt det egentligen är? Varför får vi inte låna ideér från varandra? Eftersom vi alla är unika snöflingor kommer den lånande idén vi är så förtjust i ändå omvandlas när verket kommer ur just dig. Eftersom vi är sociala varelser som omges i en ständig kommunikation med omvärlden tänker jag att det är omöjligt att veta vad som kommer ur en själv. Vi samlar hela tiden på oss saker, fyller våra förråd med både sådant vi tycker om och i slutändan kanske inte alls gillar. Hur ska jag veta om den nya chokladsmaken är god om jag inte smakar? Den nya fina förpackningen lockade mig till att testa. Det räcker så. Jag erkänner. Jag är en hipster precis som alla andra. Försöker vara speciell utan att tro att jag är någon. För jag bor trots allt i Sverige och där gäller det att febrilt hålla fast vid jantelagen. För vad händer annars?

När jag för några år sedan var i min morbrors museum uppkom min första parafras. Mitt bland alla gamla föremål kom en av alla fina Sune Jonsson fotografier upp i mitt huvud. Det var som att han satt där, farbrorn på kökssoffan med guds orden och bröllopsfotografiet. Jag sprang och hämtade mormor & morfar och skylten ovanför sängen och satte mig tillrätta i soffan. Här är jag med bilden enbart i mitt huvud. Kanske förstår ni eller inte alls. Är det här en parafras? Eller mer en parantes? Jag är ännu inte helt säker. Det jag vet är att det kändes fint att för ett ögonblick få sitta där med Sune Jonsson vid min sida. Föreställa mig honom trycka av ett nytt fotografi.

”Det finns en plats. Lika stor som universum, lika verklig som ditt eget hem, lika trygg som en älskades famn. En plats som följer varje steg, inte kan försvinna, inte kan gå vilse, inte kan dö, bara vill liv. Här blommar blommorna vintertid, här finns ingen ondska, inget mörker. Här känner du storheten som orden är för små för, här kan du inte undgå att känna dig älskad, här är alla känslor tillåtna, vackra, rena. Här hinner du tänka alla tankar klart. Du kan inte misslyckas, inte göra fel, du kan inte kasta bort något. När hjärtat kallar blir du buren på ett sätt som du bara känner igen om du tidigare blivit buren av livet självt. När sanningen talar vet du svaret och att det inte finns någon annan väg att gå, än att återvända hem”.

Sofia Sivertsdotter

I lördags var jag på Take away yoga med Ulrika Cassel på Yogastudion i Umeå. Tre lördagar i rad får vi vägledning till hemmapraktik. Speciellt riktade mot oss som bor utanför stan och kan ha svårt att ta oss till lektioner. Ulrika säger så klokt ”Det handlar inte om att prestera utan enbart om självkärlek. Om du upprepar samma sak flera gånger i veckan blir resultatet inte heller lika viktigt, det är hemligheten med självpraktik”. Även om jag det senaste året har fått in en rutin att göra min egen lilla morgonyoga varje arbetsdag förvandlas nu mina rutiner till något annat. En ny dörr öppnas – jag vill vara modig nog att stå kvar. Andas ny ren luft. När jag senast gick på yogakurs i stresshantering  i samma lokal led jag av återkommande panikångest attacker. Jag blir nu påmind om den obehagliga känslan och upptäcker till min förtjusning att känslan inte återuppstår, jag andas ut. Ler inombords. Att saker och ting hela tiden är i rörelse, kanske är det vad yogan mest betyder för mig. Att jag enbart kan stå på en yogamatta och bara svetta ur mig en massa jag gått och burit på. Jag behöver varken prata eller åka någonstans. Allt jag behöver göra är att lyssna till min kropp och själ. Bland det svåraste som finns är att acceptera saker men här tar jag mig tid att öva, om och om igen. Detta är ett ypperligt tillfälle att acceptera även det jag har svårt att acceptera. Och det är alltid skönt att dela. Ulrika leder oss in i en trygg avslappnad atmosfär. Jag känner mig betydelsefull. Jag känner att från och med nu ska jag inte behöva undvika att säga att jag utför min morgonyoga. Varför skämmas för något som uppenbarligen förbättrar min allmänna hälsa? Även om det är ett ihopplock och inte enbart ”riktiga” yogapositioner. Att gå upp en halvtimme tidigare varje morgon känns numera naturligt. Jag tackar gudarna för att det går att införa nya rutiner. Att jag inte pratat så mycket om min morgonyoga handlar om att det ibland känns så jobbigt att få duktiga flickan stämpeln upptryckt i ansiktet. Shit vad du är hurtig, hur pallar du? Hur ska jag förklara att min heliga morgonstund inte alls innebär prestige. Snarare en kärlekshandling mot mig själv. Att tillåta mig sakta få vakna upp i min egen takt. I handling göra något som jag känner mig stärkt av. Det har blivit en vana precis som att göra min havregrynsgröt till frukost därefter. Med solhälsningar vill jag tacka Ulrika för denna fina idé om Take away yoga. Och ja, jag har en härlig träningsvärk efter annorlunda solhälsningar än vad jag är van vid. Det vanedjur som jag är.

Tips! https://www.facebook.com/events/1813323438908870/

Tips 2! Anna Kåvers bok om acceptans. Jag vet, många blir anti alla självhjälpsböcker som finns i överflöd men jag kan bara rekommendera den varmt. Jag blev lugn som sälen i själen efter att ha läst denna bok.

Bästa Julia!

I brådskan på slutet jag på bordet blev kvar

men nu via posten till Sikeå jag far….

där jag så gärna vill vinka för dig

kanske gläds du över ljuset tillsammans med mig

/Lyckliga Lisa

Det är spännande nu när jag far runt i småbyarna runtom och gör hembesök till människor jag aldrig tidigare träffat. Vissa personer stannar kvar i mig. Jag har någonstans läst att ett bra möte är när man vågar påverkas av varandra. Att man tycker om den man blir med den andre. Förra veckan var jag med om ett sådant möte. Jag ville dröja mig kvar där vid järnspisen med kokkaffe och riskakorna. Några dagar senare kom en blomma till mig via posten, bara sådär. Idag dansar Lyckliga Lisa tillsammans med mig i vårvintersolen! Är hon en solcell så kan jag också vara en. Tack Berit!

Jag har aldrig tyckt att jag passar i ringar. Jag får liksom fettvalkar som gör att det väller över. Det skaver och känns inte bekvämt. Brukar skoja och säga att om jag går upp 10kg kommer allt hamna i fingrarna. Prinskorvarna som de sa där hemma. Jag vet att det är fånigt och nästintill skamligt att klaga över tjockleken på fullt fungerande fingrar men det är ett sådant där utdraget komplex som jag burit med mig. Tror det mest kommer från marknader när jag var liten och ivrigt provade ringar som till min förskräckelse fastnade. Svettig och panikslagen försökte jag dra av mig dem så ingen skulle anklaga mig för stöld. Har länge tänkt att om jag en dag gifter mig kommer ringen få sitta någon annanstans. Men igår hände det! När jag minst anar det händer något oväntat och varför inte nere i Gillestugan i Centrumhuset i Robertsfors? Karin Nilsdotter, silversmed från Stenträsk (http://karinssmycken.com/) övertygade mig. En ädel gammal sked omslöt plötsligt mitt finger. Det kändes rätt så jag köpte den! En ros är en ros är en ros  som Gertrude Stein sa. Jag pratade om mina händer och hon om sina fötter, om hur vi skämts för dem. Fingrar och tår som arbetar med smide och fotvård. Går och trampar, härdas och vankas, hur kan vi klaga på dem som så troget arbetar för oss varje dag? Mina händer är ju mitt viktigaste verktyg. Mjuka knubbiga massagehänder som kan klippa tjocka naglar, laga nageltrång, skrapa bort förhårdnader OCH skriva i timtals utan att få skrivkramp. Må dom icke vara några långa smala pianofingrar men arbeta kan dom. Numera med en ros med doft av självrespekt!

Här sitterna tjejerna/ damerna/tanterna på rad för att få komma in till kvällens vimmelmingel med god hemlagad mat, silversmide, fotvård & farmor – video.

Igår kväll var jag inbjuden till SPF (Seniorerna Robersfors) för att prata om fotvård och visa min farmor – video. Mina vänner börjar tycka att jag umgås mer med pensionärer än med dem och det har varit ovanligt mycket av nya äldre bekantskaper på sista tiden. Det har varit roligt att få inblick i olika pensionärsföreningars aktiviteter. Ni som tror att det är långsamma kafferep kan kasta era fördomar i sjön. Här var det minsann livat i holken! Tantpartaj med vackra, fnissiga  själar som glatt pratar i munnen på varandra. Tack farmor för att du dragit med mig in i dessa sammanhang. För det är tack vare fotvården och dig som jag varit med på Fotteraputernas årsstämman i Karlskrona, ”Söndagar med Stina Wollter”, Träffpunkten Sikeå, Mariakyrkan tisdagscafé, PRO måndadsmöte, PRO – tjejmingel och gubbkväll, Diabetsförbundet, visning av filmen på äldreboenden Mårsgårn och Edfastgården,  Söndagscafé, SPF och imorgon, Vuxenskolan ”pratkvarn” via afasiföreningen i Robertsfors.

Än en gång står jag där framför en publik och pratar om dig, om fotvården i Robertsfors kommun och om vår relation. En del har känt dig väl och en del har bara hört talas om dig. För en del är du en främling. Det är så speciellt att få dela dig och det vi hade med andra. Ju fler gånger jag visar materialet desto större förståelse får jag för vikten av din betydelse i mitt liv. Din närvaro känns så stark ibland även om du dog för över ett år sedan. Dina ord. Din värme. Jag har sista veckan jobbat med ett motstånd. Att sätta mig ner och se videon som under en tid legat i dvala. Att lyssna på din röst och orka gå in i sorgen. Att verkligen ta mig an det kräver mod. För jag vet att djupt där inne finns en bottenlös saknad. En liten Julia som ibland inte förstår hur hon orkar leva vidare. Det är skönt också, att verkligen få tänka på dig. Här är du i ett samtal i ditt kök, som så många gånger förr –

En text jag skrev när jag för första gången gick förbi huset jag nu lever i och blev helt hänförd. Känslan var så stark och självklar, här vill jag leva och bygga liv. Den känsla jag önskade kunna ha för en människa men där och då börjat tvivla på. Jag gick ut på krogen, nätdejtade, socialiserade mig hit och dit men det var ingen som fastnade på min näthinna. Istället drömde jag om olika gamla hus. Det sägs att älskar man så älskar man tvärs genom det givna. Förälskelsen bara kom –

Du låter mig vara

jag får komma och gå som jag vill

det är jag som öppnar och stänger

du står alltid kvar

precis som jag lämnat dig

även när det är kaos i varje vrå

jag kan ta hand om dig

vädra och rensa ut

väggarna omfamnar mig

allt mörker utanför berör mig inte

jag står och beundrar

alla år som du har gått igenom

rynkorna framträder i linneduken

trägolvets struktur är din hud

den trivsamma stämningen hänger kvar

mina händer över inredningens egna terräng

kroppen vilar ut i den slitna fåtöljen

skymningsljuset intar mina rum

allt damm blir så tydligt då

liksom min nakna gestalt i fönstret

det gör varken till eller från att jag står här

ingen behöver tycka något om det

jag älskar dig för det

här kan jag bli hur stor jag vill

ta det utrymme jag behöver

min stora kärlek snälla

får jag fortsätta vara kär i dig?

Ps. Idag är jag kär i ett hus och i en David. Hade ingen aning att jag kunde vara förälskad i både hus och människa samtidigt. Rätt så fantastiskt faktiskt.

Jag och David började marknadsföra Skrivcafé igår som vi kommer ha 26/3 på Träffpunkten i Sikeå. Vad innebär det? Att alla som tycker om att skriva är välkomna! Ett café där vi fikar gott och skriver. Några rader eller början på en novell? Jag och David kommer ha uppläsning av några egna dikter. Kanske blir du inspirerad till att skriva? Vi kommer ha några enklare mer konkreta skrivövningar. Viktigt! Bara den som vill delar med sig av att det den skrivit.

Detta blir ett test för att se vilket intresse det finns för skrivandet runtom i Robertsfors kommun. Visar det sig vara populärt kommer vi att ha regelbundna träffar.  Vad betyder skrivande för dig? Vi som kommer vara där på plats kan tillsammans bestämma vilka slags skrivövningar vi vill ha framöver. Kom bara kom alla litteraturintresserade!

Igår ägde Söndagscafé rum på Träffpunkten i Sikeå i regi av jag och David Ganters via styrelsen Träffpunkten. Vi bjöd på pizzasnurror, morotskaka och kokostoppar och så klart, kaffe i överflöd! En salig skara strömmade in från trakten. Gammal som ung. Språkvän som ingrodd sikabo. Linda Niska Selberg bjöd på mingelmusik och sjöng med sin ljuva stämma ”My funny valentine”. Anna Sundström Lindmark & jag bjöd på ett samtal om våra farföräldrar och hur de påverkat och väckt konstens kraft inom oss. Anna med sin bok ”I skuggan av ett geni” om hennes farfar Alvar Lindmark. Jag med min videoinstallation om min farmor Kerstin Larsson ”En förebild. Flera fotspår”.

Ett improviserat samtal om varför vi skapar, varför vi har ett så starkt behov av att förstå vår historia för att lättare kunna blicka framåt. Som så många andra samtal jag haft med Anna känns det alltid givande. Den stora skillnaden  idag var att vi hade en publik med oss som lyssnande. Vad betyder relationer mellan generationer? Vad är ett arv? Är jag en  bakåtsträvare bara för att jag har ett starkt behov av att tänka bakåt, gå till botten med mitt förflutna? Sådana frågor kom upp och samtalet fortgår –

Jag delar med mig av ett utdrag från mitt projekt  där jag skrivit en text om mig och min farmors relation. Jag satt och läste denna text gång på gång vid hennes dödsbädd, på hennes minnesstund. Nu läser jag den då och då, för att minnas dig ”Å kära farmor”.

Ikväll har Valter Karlsson, en bonde från Vännästrakten varit hemma hos mig på fotvård. Hur blev vi bekanta? Det är tack vare hans fru, Inger Olsson. Tack vare att hon och jag gick på en tre timmars workshop förra hösten i Akrobatisk poesi på Västerbottens museét med Ingela Wall i ledningen. Tack vare att vi båda är allmänt hungriga på livet och bra på att öppna käften. Och så klart att vi båda tycker om att skriva. Gör man det man tycker känns kul så ger den ena med sig det andra, detta är ett fint exempel på det. Plötsligt fick jag en ny kund! Han kallas för bonde och jag för fotvårdare i byarna vi bor i. Ändå är det samtalet om den skapande kraften som genomsyrar våra samtal. Jag önskar att vi inte var så snabba på att definiera varandra. Att vara kreativ kan uttrycka sig på många olika sätt. Vi är förmodligen mer än vad vi någonsin kommer ha tid att upptäcka. Det var precis vad workshopen handlade om, att utöva akrobatik och läsa poesi, samtidigt. Varför skulle inte det funka när det går att vara bonde/musiker och fotvårdare/konstnär, samtidigt.

Akrobatisk poesi var något som Rönnog Seaberg med sin man Steve Seaborg ägnade sig åt. Bara konstformen i sig själv låter poetisk. Som att stretcha ut orden. Våga hålla kvar känslan i en och samma position. Ändra tankarna i små stora djupa långa rörelser. Rönnog var ursprungligen från Umeå men emigrerade till USA 1959. Hon och hennes man kom att turnera runt mycket både i USA och Europa som diktuppläsande akrobater. Workshopen var inspirerad ur Rönnogs arkiv som finns bevarat på Västerbottens museét. Vi var bara fyra stycken och med korta övningar i text och rörelse fick vi, främlingar inför varandra, både kontakt med varandra och med en publik.

Jag skrev:

Jag önskar mig skrikande gråtande vuxna. De ska hålla sina barn i händerna och skrika och gråta lika mycket som de själva. Ingen ska tystas ner. Jag önskar att de blir varmt mottagna vars de än befinner sig. På torget. I toakön. På café. Att alla kommer flyta ihop som bläcket i mina dagböcker när jag i smyg gråter om kvällarna, öppnar upp, om så för några minuter om dagen. Ett tomt papper. Jag önskar att samhället hade samma möjligheter som mina oskrivna dagboksblad.