Öga i öga

stanna kvar i det

vad ser du?

vad vill du se?

samtalet upphör

alltmer blottad

vad ser du i mig?

ögonkontakten

övertar mötet

talar sitt språk

vi lyssnar

men vad vi hör

vet ingen

för att vi inte vill

eller för att den utblottade

makten är för stor för oss

för att med mun mot mun

öppna upp

samtalet

Miljö, tillflykt, omgivning, fredszon, trygghet, sammanhang – vad betyder platsen där vi befinner oss? Hur tusan gick det till att jag blev sikabo? Nu när jag bor och lever här i Sikeå i mitt eget hus känns det så naturligt men hur blev det så? Jag träffade en bekant på stan som tipsade mig om att höra av mig till Anna och Peter vilket jag gjorde utan en aning. Jag var less att pendla varje dag mellan Robertsfors – Umeå. Samtidigt livrädd att vara inneboende efter att nyligen varit inhyrd hos en psykopat men jag kände mig trängd i min källarlägenhet i Umeå. När jag väl börjat jobba på landsbygden kändes det som att jag lika gärna kunde testa bo här. Min pappa är trots allt från trakten. Jag blev hembjuden till familjen Sundström Lindmark. Anna, Peter, Alvina och Herman välkomnande mig med öppna armar. Jag kände mig direkt avslappnad i deras sällskap. Så började det rulla på för ungefär två år sedan. Vi bytte av varandra, jag var i gula huset på vardagarna och dom på helgen. Jag cyklade till och hem från jobbet i mörkret utan att känna en kotte. Ändå kände jag mig hemmastadd. Sommaren kom och byn levde upp med camping, Andra varvet (loppis), musikcafé och alla stugägare. Jag blev såld. Sikeå känns så levande och full av potential till att skapa liv. Som om jag kan förnimma hamnen när den var full av sjömän som kom med varor från höger och vänster. Jag kan se bageriet, mathandeln, pappershandeln, cafeér, dansbanan, urmakaren, biograferna vara verksamma. Idag finns ingen affär öppen men själva byn bär med sig ett öppet sinne. Folk kommer och går. Ingen utgår.

Jag fylls av tacksamhet när jag tänker på den frihet familjen gett genom att öppna deras hem för mig. Jag fylls av förundran över hur saker och ting kan bli när jag vågar följa min intention. En bra känsla inför Sikeå och familjen. Bara testa och lev! Det har varit stärkande att upptäcka att jag kan hantera att bo som inneboende om det är med människor jag trivs med. Att jag dessutom skulle bli god vän med familjen är en stor bonus. Även att jag och Anna kunnat dela mycket inom vårt skapande med tanke på att vi båda höll på med våra projekt kring våra farföräldrar. Anna var i full gång med att få till ett sju års långt projekt att debutera med sin bok ”I skuggan av ett geni” om hennes farfar Alvar Lindmark. Vi kände inte alls varandra och plötsligt kunde vi ha långa samtal om behovet av att berätta vår historia. Om hur Annas farfar och min farmor väckt skapandet till liv. Jag kan inte låta bli att fundera över vad som är slumpen eller ödet i detta. Jag fick en tillflykt att skapa i lugn och ro. Det är jag så tacksam för. Det blev min ingång till att bo här i Sikeå på heltid. Nästa söndag blir det café på Träffpunkten där jag och Anna kommer fortsätta vårt samtal om våra farföräldrar. Hur har de påverkat oss? Vad är det i dom som driver oss framåt som författare och konstnär?

Tips! Läs Annas bok, den bär på så många dimensioner. Jag blev som besatt. Speciellt eftersom jag låg uppe på deras vind och läste bland Alvars gamla saker som beskrivs i boken. Det kändes som att jag var där, mellan bokens rader.

Här har Anna skrivit om oss på sin hemsida: http://www.annasundstromlindmark.se/avtryck-forebilder-och-farforaldrar/

Minnen bevarade i doftande kuvert

alla favoritrosor

du är en ros och du

fotografier sover i aska

olästa brev och döda älskarinnor

ruttna släktträd och utsuddade namn

börjar sopa och sortera

händerna öppnar

sluter sig

                                                                                                      Bibi Levander

                                                                                                        Herta Blom

                                                                                                    Edit Karlsson

Kära kunder. Jag tror jag föddes med ett gammalmodigt hjärta som ägnar mig alltför ofta åt att tänka baklänges tills tiden trasslar in mig i det som är nu. Å kära kunder. Ni överöser mig med era livshistorier. Jag vill fota, skriva, videofilma era långa liv. Hur ska det gå till när jag är en så liten del av alltihop? Ni har så mycket att säga till oss som är mitt uppe i karusellen. Jag brukar säga till mina stressade vänner som är upptagna av sin karriär att de borde följa med mig en dag på jobbet. Bara att få lyssna på er som levt och överlevt 80-90 år är en ynnest. Inte orkar ni bry er om att ha ångest över en tenta. Eller en brusten kärlek. Livet har tusen chanser intygar hundraåringen med sin timida röst. En annan 84 årig kund glittrar, hon är nykär och jag är nykär. Vi fnissar och förundras över att vara i samma läge i livet trots att det är över sextio år i åldersskillnad. Hon har varit änka i 40 år och ändå beskriver hon förälskelsen lika pirrig som i ungdomen. Då känns livet underbart långt och hela mitt väsen kan pusta ut. Jag kommer hinna med. Det är lugnt. Saker och ting får ta tid. Även om jag börjar närma mig den berömda 30 års krisen så ler kunderna åt mig när jag säger att jag ibland känner mig som en gammal själ. I deras ögon är jag som nyfödd. Trots det kan vi mötas. Därför vill jag så gärna berätta om det ni själva kanske aldrig fått möjlighet till. Ni som blivit för trötta för att orka nå fram. Kriga för sin sak. Att gamla människor idag ska behöva känna sig som en börda för samhället är en skam. Hur kan det vara möjligt? Bara att de överlevt sina 80-90 år är en storslagen seger! Vi borde buga oss inför er. Ni förtjänar all respekt.  Tänk om det var mer naturligt att umgås mellan åldrarna. Jag tror verkligen vi går miste om viktig saker när vårt samhälle grupperar oss. Liv och död, människa och djur, barn och åldring, alla hänger vi samman. Vi behöver varandras olika  verkligheter. Vare sig det handlar om krämpor, nostalgi, ensamhet, döden, tacksamhet, skvaller, vägval. En timme var tredje månad hinner vi avverka många samtalsämnen under en fotvårdsbehandling. Er talan är viktigare än min. En helig timme som bara är din. Jag vill få dig att glänsa. I tystnad eller i samtalets iver, du får känna efter och gå efter dagsform. Tillsammans bygger vi fötter och relationer som ska hålla, bara ett litet tag till. Tills nästa gång.

Du håller alltså på med konst, vad målar du då? En fråga jag ofta får när det kommer på tal om att jag sysslar med konst. Jag säger artigt att måleri är det minsta jag gjort inom mitt konstnärliga arbete. Förvånade ansiktsuttryck fortsätter att fråga, vad gör du då för konst? En lättsam och nyfiken fråga som jag tycker är nästintill omöjlig att svara på. Jag kan absolut intyga att jag håller på, att jag gör. Men att definiera vad det är. Det är vägen dit, den hela tiden pågående processen, mitt liv, som egentligen borde vara svaret. Ofta börjar det med en tanke, en känsla. Något som legat i mitt bakhuvud. Jag får bilder i huvudet. Jag ser mönster i bild och ord. Vill föra dem samman, se en helhet. För att själv kunna få syn på vad det är jag vill förmedla. Oftast är magkänslan stark. Envisheten stor. Men det är också allt. Jag vill att människor ska fråga mig om mitt konstnärskap men det är lika svårt som intressant att prata om. Konst tenderar lätt att bli prestigefyllt eller flummigt. Oftast blir det något halvdant svar om att jag testar mig fram med olika medel. Skriver, skissar, klipper i tidningar, fotar, läser. Förut kände jag mig väldigt splittrad. Vem är jag i allt detta kreativa? Jag kan dras lika mycket till att stå på scen som att sitta på min kammare och skriva dikter. Har jag valt att ta mig själv på allvar? Jag vet inte. Jag tror dock att det måste finnas ett egenintresse för sin egen person. Det behöver inte betyda att jag är egoistisk utan snarare att jag är nyfiken på mig själv, vem jag är, precis som jag är nyfiken på andra människor i största allmänhet. Det är som att mitt behov av att uttrycka mig är så stort att jag inte kan undgå den skapande kraften som i perioder flödar ur mig. På senare har jag valt att omvandla den splittrade känslan till en bredd. Jag behöver inte bestämma mig för att satsa på en sak. Jag är enorm, jag innehåller mångfalder. Det känns mer lustfyllt att tänka så kring mig själv och mitt skapande. Vill jag måla mer framöver? Jag väljer att säga varför inte istället för varför. Måleriet är dock den form där jag mött mest motstånd. Dels handlar det om förväntningar utifrån och från mig själv. Vad är måleri? När jag gick på Munka konstskola hade vi alltid en målerivecka per termin med krokimodell. Den tuffaste veckan av dom alla. Jag får panik av att stå och pilla, jag vill att det ska gå fort! Den här modellen blev färglagd på några minuter. När jag släpper tanken och låter handen följa impulsen verkar det bli som bäst. Jag tappar kontrollen och låter det ske.

Tänka sig, igår kom tre getter till gården! Visst har jag hunnit leka med tanken att framöver kunna ha djur men inte inom en så snar framtid. Jag som knappt hunnit fatta att jag äger hus och skog. Att lilla jag kan erbjuda tre getter utrymme är en storslagen känsla. Ännu mer storslaget är det att ha vänner som är bönder som har resurser och möjligheter till att vara självförsörjande. Det är bara att ta saken i egna händer, göra det man tror på och se till att göra det bra. Med dem bakom mig känns det så lättillgängligt med allt som kretsar kring jordbruk. Det är klart eftersom det är deras vardagsmat. Jag blir inspirerad av att få inblick i deras liv. När jag var liten drömde jag om att vara bonde. Sedan har jag mest hört gamla människor berätta om bondelivet förr i tiden. Nu känner jag bönder som är verksamma idag i modern tid. Ett steg närmre min egen verklighet. Att tänka storslagna tankar i en småskalig liv. Det ni! Förra helgen skottade vi ut skiten som fanns kvar i fårhuset och jag njöt över att ägna mig åt riktigt grovjobb. Arbeta med hela kroppen. Som att hela mitt väsen längtat efter att skita ner mig. Igår kom traktorn med halm, hö, korn och så getterna så klart! Att kunna låna min väns getter är ett utmärkt tillfälle att få prova på hur det är att leva med djur på gården. Jag tackar och tar emot.

Jag tänker ofta att jag skulle passat bra in i den förgångna tiden. Fattigt, kallt och slitsamt på många sätt, jovisst jag förstår det. Jag påstår inte att mitt liv hade varit bättre. Men det är som att jag lättare kan se mig existera i det. Ett småskaligt jordbruk någonstans i inlandet. Den bilden känns bekant på ett förunderligt vis. Kanske är det mitt intresse för historia? Om det så må vara gamla hus, människor eller saker så fascinerar det mig. Allt som är gammalt bär på en historia. Vad gör då inte marken som vi själva står på? Vem har egentligen plöjt upp vägen för oss? Jag tycker det känns angeläget och helt naturligt att tänka kring detta. Vissa tycker säkert att jag är en riktig bakåt strävare som ägnar mer tid åt tänka bakåt än framåt. Tiden är ett förunderligt ting och Ju enklare desto bättre. Berätta! Berika! Bevara! som Sune Jonsson säger. Det är enkelt med natur. Gå utanför dörren så står du där mitt bland ljuden, färgerna och dofterna. Klappa och mata djuren, upplev dem leva och dö. Stå där som ett träd. Jag tror att vi lättare förstår oss själva om vi också förstår vår historia. Men allting står inte i skolböckerna som våra historielärare präntade in i oss. Ibland kan det räcka med att strosa runt i skogen och se saker växa. Att mata getter varje dag för att de ska leva och frodas eller att ge plats åt en gammal människa på bussen. Jag vill uppleva liv för att det får mig att känna mig mer levande. Växt, djur, människa. Gammal som ung.  Det ger mig en känsla av att saker och ting är på riktigt. Kanske är jag född med ett gammalmodigt hjärta men jag kan omöjligt nöja mig med att enbart uppleva saker genom en bildskärm. Jag vill stå mitt i. Låta min kropp och själ vara delaktig i det som händer utanför mitt hus.  Jag vill tro att lever vi nära allt som är friskt och levande blir ens egen död mindre skrämmande. Det är ju bara livets gång. Allt kött ska bli till hö, det är ju bara så det är.

Välkomna Diamanta, Geta & Gullspira! Om några veckor ska ni få hoppa ut i hagen!

Äntligen! Min första skidtur börjar på egen mark. Hög på känslan av att äga granarna runtom mig. Här kan jag göra vad jag vill. Kan jag komma närmare friheten? Utrymme hallelujah! Inga regler, tider, samtal som hindrar mig. Här kan jag ha på mig en gammal pilotdräkt utan att någon ser. Bara för att jag tycker det känns kul. Jag flyger fram på åkern. Det går inte fort för det är ont om snö, stenar och grästuvor sticker fram. Isen är klen men jag skymtar en rosa 80-tals horisont som är vacker. Jag andas i takt med mig själv. Det är tyst. Endast en avlägsen skoter som ger ifrån sig ett glädjetjut. Ljuset har börjat återvända. Det går inte snabbt men jag flyger. Med skidorna behöver jag inte vara rädd för att falla. Spruckna knäskålar och brustna hjärtan känns avlägset en dag som denna. Bryta mönster! Bryta mark! En skidtur in i ljuset.

Kl10 denna söndagmorgon beger jag mig över naturbetet till min granne Frida. Vi har startat upp en hantverksgrupp oss grannar emellan. Vi är några stycken som ses hemma hos varandra nu och då för att surra och dricka kaffe. Förhoppningsvis bli inspirerad och skapa något. Som en förstadium till en syjunta när vi blir tanter och har all tid i världen. Nu har alla småbarn förutom jag och då gäller det att ta sig tid. Vad vi skapar spelar mindre roll. Vi gör det som faller oss in. Det kan vara allt från en trädgårdsskiss till att sy fast en bortglömd knapp. Väldigt prestigelöst och väldigt trevligt. Jag är så tacksam över att jag blev inbjuden i denna grupp när jag precis var nyinflyttad. Även om jag hade hunnit förstå att det fanns rejält vettigt folk här i Sikeå är det så viktigt att ses. Få lära känna varandra på riktigt. Jag tappar nästan andan av iver när jag inser att det finns andra som lever här ute på landsbygden som vill och drömmer om liknande saker som jag. Att känna sig som en del av ett sammanhang är en bristvara i dagens samhälle. Lustigt nog verkar det vara enklare att hitta på landet än inne i stan. Vi hinner avverka många samtalsämnen. Bland annat pratar vi om att inte alltid orka ta in allt tungt som händer därute i den stora vida världen. Att det mest sunda ibland kan vara att skärma av och tillåta sig vara i sin egen lilla värld. Fördomen om att de som lever på landet är inskränkta och världsfrånvända tycker jag inte alls stämmer. Jag tror att det för många handlar om en slags överlevnadsstrategi. Att värna om det vi har tror jag ger kraft. Förr när många hade sin arbetsplats på gården föll det sig mer naturligt, idag är det svårare. Jag känner tydligt att det ger mig energi att ta hand om huset, känna mig delaktig i en by där jag har chans att vara med och påverka. Det tror jag gör oss betydligt starkare än att känna sig maktlös och handlingsförlamad framför tv där vi ständigt översköljas av nyheter. Om du vill förändra något måste du börja med att gräva där du står, sa någon till mig en gång. Det tror jag stämmer. Jag känner en tillit till att om jag ser till att må bra kommer jag automatiskt ha mer att ge till andra. Skog, vänner, lugn, kreativitet. Finns det något bättre söndagsnöje?

Frida med sin Knut, Elin med sin Lasse.

Vita duvan kallas denna vackra gamla herrgård.

Promenaden över naturbetet mellan våra gårdar. Min väg hem.

Varför inte tvätta och pussa fötterna som påven gör?

Fötterna är vår grund. 27 ben och 50 leder har vi i foten som ska bära upp oss varje dag. Har vi en liten brist nere i grunden så kommer problem förr eller senare att visa sig längre upp i kroppen. ”Tänk bara på det lutande tornet i Pisa” som Karolina Torgilsson så klokt säger i gårdagens Fråga doktorn  som självklart handlar om fötter. Tips se! Karolina är min arbetskollega som jobbar i Sävar med sitt företag Karolinas medicinska fotvård. Hur är det möjligt att fötterna så lätt glöms bort? Varför är inte ett samarbete med läkare och ortoped självklart mellan oss medicinska fotvårdsterapeuter?  Varför är det många som går ett helt liv utan att unna sina fötter en besiktning? Varför har inte kommuner en skyldighet att ha fotvård? Fötterna är en förutsättning för att vi ska kunna vara i rörelse. I vissa kulturer ses fötterna som något skamligt som ska döljas medan i andra kulturer vill man pussa och hylla dem. Jag blir stolt över att vara fotvårdare när jag ser Fråga doktorn där fötterna äntligen får ta plats. Fram i rampljuset! Skäms aldrig över dina fötter. Tro det eller ej men det finns faktiskt vi fotvårdare som älskar att hjälpa till. Att förebygga fotproblem borde vara en självklarhet. Alla människor är värd att gå med mjuka sköna fötter genom livet. Det är som att sväva på moln, som många kunder brukar säga när de dansar ut efter en behandling. Vill du också sväva? Ring och boka tid. Tack för ett fint program! Nu blir jag extra motiverad att hjälpa er därute. Som jag brukar säga, innan jag blir pensionär kommer varenda mänska gå på fotvård.

I Kina hyllades de små fötterna, där bröt man alla tår på flickor i sexårs åldern och snörde ihop dem hårt för att de skulle likna lotusblomman. Det ansågs både statusfyllt och tjusigt. Lotusfötterna krävde speciella skor vilket gjorde det svårt att arbeta. Detta förbjuds gudskelov i början av 1900-talet.

Främlingar

nu sitter vi här mitt emot varandra

kaffe, vin, öl

dryckerna som floder genom våra munnar

ut kommer den brusande strömmen

vi möter upp varandra vid varje sten

tar vid, hjälper varandra upp

tiden försvinner

oviss och inbjudande

vattnet är kallt men vi uppslukas

natten är vår

kyssen hänger i luften

i åtta timmar finns den där

vi ser den båda två

låter den vara där mellan orden

hela tiden samtalet som pågår

vi går åt samma håll

kan inte avsluta meningarna

plötsligt tar du ner kyssen

vi är i vattnet nu

här finns ingen gräns

kvällen sätter en tydlig punkt

mellan våra läppar

Ett år har vi varit tillsammans idag. Tiden är ett förunderligt ting. Hur kort och lång tiden kan upplevas på en och samma gång. Du gav mig Kärlekens samtal av Roland Barthes som vi då och då har högläsning ur. En av världslitteraturens största bok om kärlek. Där beskrivs mötet, väntan, bekräftelsen, omfamningen, hänryckningen, förvirringen, ängslan, svartsjukan, grälet, förståelsen och ömheten. Allt det vad kärleken till en annan människa innehåller. Boken är som vi en mognadsprocess som är svårläst och behöver tid för att förstå sig på. Ett slags själsligt arbete. Vårt första möte varade i åtta intensiva timmar och sedan dess har samtalet fortsatt. Dessförinnan var jag länge singel och hade alltmer börjat identifiera mig av en framtid med hus och barn utan en trygg famn vid min sida. Kanske ville jag leva ett självständigt liv ostört från kärleksbekymmer? Du är mitt bevis på att det finns tvåsamhet som är öppen. Som varken utplånar min integritet eller förminskar mina drömmar. Kan man kräva en sådan kärlek från en annan människa? Nej, det tror jag inte men däremot tror jag på att man kan säga ja till den kärlek som erbjuds. Det är en lyx att känna mig förstådd utav dig. Jag känner en stillsam förtjusning inför oss två.

Dagen till ära gick vi och klippte oss hos KällbergElmberg. David Ganters & Julia Larsson även sk DD & JJ på vårt eget språk.

Före

Efter

 

 

Jag vill vara ifred. Jag vill skriva för att jag har lust. Blunda och låta fingrarna spela över världen. Uttrycka allt som har tryckts in i mig under höstens mörka löv. Utveckla allt som finns därinne innan jag försvinner in i natten. Innan det ständiga samtalet övergår i en monolog i drömmen jag aldrig minns. Kanske kan jag ta ner något. En stjärna vore vackert att ha under huvudkudden. 

När jag i morse stilla vaknade upp av mig själv upptäckte jag att äntligen, äntligen är jag inbäddad i snö. Kanske var det därför jag sovit så djupt? Att det väntar snöskottning därute bekymrar mig inte. Sparken och skidorna står förväntansfullt och inväntar. Det är en slags förlösande känsla som sköljer över mig. Jag känner mig lugn. Som om moder jord äntligen fått gråta ur sig snöflingorna. Orörd och ren, igen.

”Människans största problem är att sitta tyst med sig själv”

Astrid Lindgren