Jag funderar starkt på att starta upp en fotvårdspodd. Vad ska jag göra av alla samtal som uppstår? De äldre har så mycket att berätta. Tänk att ha en minnesbank på 80+. Det är bara att välja och vraka vilken tidsepok som känns roligast att berätta om. Känna in dagsformen liksom. Ibland känns det orättvist att de inte delar med sig till fler. Jag kan känna mig helt översköljd av alla livshistorier. Jag tänker dagligen att fler i min ålder skulle må bra av att lyssna och ta del av deras kunskap och erfarenhet som inte är nådig. Jag har fotat och skrivit ned lite grann men nu har ett frö slagit rot om att bevara samtalen med rösten. Tonfall och dialekt. Den gälla rösten som beror på hörselbortfall eller det klingande skrattet som aldrig avtar. Vad tror ni?
Det finns en skog. En gammal trälåda. Och en massa strunt. När jag öppnar lådan och går igenom träden. Alla löven som förmultnat så hittar jag alltid något nytt. En penna. Eller det träd som jag jag klättrade upp i när jag var liten. Ostört kunde jag betrakta de rötter som ännu inte växt ut. En utsikt över det ogripbara. Det ingen någonsin kommer få veta att jag har tänkt. Och vad jag gör av det. Tankarna och träden.
Jag dröjer mig kvar. Gräver bland gammalt skräp. Något att veckla ut, titta på, vända om och återigen, samma fotsteg i den porösa jorden att försöka lämna avtryck. Någon ny rot att snubbla över. Ramla och så ligger jag där igen med barr instucken i huden, orden och skogens alla snår. Den trälåda som hela tiden bygger mig.
Letar mig in i dimmans drömska oklarheter. Försöker inte ens att stanna upp, tillåter rörelsen att ta mig vilse vidare. Jag, barren och pennstumparna som likt ett gammalt kalhygge ligger utlagt över mig. Orörd sedan år tillbaka, kanske ska röra vid.
Andas in och försöker förstå hur många år som behövs innan lav kan börja växa på en mänska. När jag är så stark och frisk att jag vågar andas in utan att förstå vad som kommer tillbaka. Sakta växa ikapp mitt virke, våga använda.
Klättrar uppför det rangliga älgtornet. Benen darrar och jag förstår att det kanske är sista gången nu. Ser ut över skogen, lådan, orden och ser mig själv vässa alla dessa pennor i olika färger och olika storlekar. Jag blir som en prick på kartbeskrivningen över min väg hem. Det stora krysset i mitten har mist sin betydelse. Hur mycket jag än försöker kan jag inte minnas varför strecken skulle behöva korsa varandra. Den röda pennan läcker ut, lämnar blodfläckar.
Främlingen talar på ett språk jag inte kan förstå. Det gör ont att höra på men jag försätter ändå att lyssna. Skisserna på det som skulle kunna bli något mer bläddrar i luften tillsammans med årets gulblekta löv. Skiftar vackert i varandras ursprungslägen. Och skogen inväntar, såsom lådans dammlager fylls på tills ivriga händer därefter, ristar in rivmärken i träets solblekta hud. Sakta avtar, otydlig i sin egen natur att vidröra.
En ovanligt kraftig rörelse, årsringarna kring mina anletsdrag. En växtvärk som jag inte trodde existerade längre. Inser att jag måste lära mig fler trädarter för att någonsin försöka förstå vad som händer i mig nu. Kanske jag då kan räkna ut hur gamla vi kan bli tillsammans om vi sparar dessa ting i lådan, skogen och orden. Detta allt större och ännu lite mer, lite till. I mig det är, utväxten.
I fredags fyllde David 30 år och denna tatuering blev min stora överraskning till honom! När jag fyllde år hade David hittat på tecknet som en ledtråd till resten av presenten han hade fixat. Jag fastnade för det grafiskt snygga och enkla meddelandet, som en slags streckkod. Tecknet betyder in-ut-i. Vilket jag tycker syns tydligt när man vet om det. Jag tycker om symbolik som inte är uppenbar men ändå har en tydlig innebörd. Jag tycker om ordet inuti. Vackert. Liksom jag tycker om David. Fint. Jag har aldrig tänkt särskilt aktivt på att tatuera mig. Tänkt att om jag en dag känner att det här vill jag ha på min hud, låt det då ske. Och så var det nu. Brevet som David skrev till mig sitter på väggen i sovrummet och jag vaknade upp en morgon och fick en impuls. Inuti ska sitta på insidan av min arm! Tecknet betyder något allmängiltigt men också något nära och intimt bara oss emellan. Det är kanske det mest beständiga jag har gjort förutom att köpa hus.
Texten som David skrev till mig:
Jag har tänkt mycket på detta ord på sistone. Snart flyttar du ut eller flyttar du in? Kommer vi ut i livet eller in i det? Och om vi bara är i livet, hur mycket kan vi säga om det, när vi inte kan se det utifrån? Om det alltid går att gå längre in, djupare ner bland allt mindre beståndsdelar, kan vi då också ta oss längre ut, ständigt förlösa oss ur nästa livmoder? Nu svävar jag bort i oväsentligheter, kanske. Och vad har detta att göra med din 28-års dag, Julia? Både mycket och nästan inget alls. Det är bara mina tankar. Men det är ditt inträde i mitt liv som väckt tankarna till liv! Och jag vill dela dem med dig, som för att säga ”tack”. För jag är så glad att du finns här, i mitt liv. Du kom in, hjälpte mig ut och nu är vi där. Inuti”.
Jag har aldrig överraskat någon så mycket som jag gjort i helgen för David. Syster Anna med familj kom på besök från Falun. De dök upp mitt i natten och lilla Junie började skrika och skrämde vettet ur David, Julia, Julia det är någon i huset! Sedan blev det ridtur. Citronchessecake. Cykel med ballonger. Middag på Orangeriet. Shuffleboard. Trots att David hade avsagt sig att bli överraskad så vågade jag mig på att känna efter vad som kändes rätt att göra för honom, inuti.
Efter en intensiv helg kryper David in i sitt mumieskal. Lite äldre och klokare kräver lite mer vila. Jag gratulerar!
Jag är en kvinna. Jag är stolt över att vara kvinna. Det är inte alltid lätt, för det är som min lågstadielärare en gång sa till mig med skarp röst Livet är orättvist! Hennes stora örhängen drog henne tungt neråt. Jag ville inte lyssna till hennes ord. Varför behövde jag sitta kvar efter lektionen och räkna plastfrukter när de andra fick vara ute och leka? Ja, inte var det för att jag var flicka. Inte i det fallet, även om jag som många andra dragits med duktig flicka syndromet. Fast mer av förväntningarna på mig själv än från folk utifrån. Vars förväntningar kommer ifrån är ett av de svåraste problemen att upplösa. Även om jag var småvild och gillade att leka med pojkarna ute i skogen har jag inte sett mig som en pojkflicka. Jag är ju bara Julia. Jag tänker på hur förskonad jag varit. Det är inte ofta jag behövt känna mig kränkt för vilket kön jag besitter. Normer lever så klart med min könsroll men det är inte alls hela tiden som jag går omkring och medvetet tänker på att jag är kvinna. Plötsligt känns brösten ömma och mensen forsar ur mig. Då känner jag påtagligt min kvinnlighet. Att vara kvinna är väldigt mycket kropp. Jag tänker på min kära vän som krystade ut ett barn häromdagen och mina andra vänner som pratar ikapp om vem som först ska sluta amma. Bara att vi kvinnor kan bära upp ett annat liv särskiljer oss starkt från männen.
Dagen till ära har jag spenderat i badkaret till ”Kvinnorna på fröken Frimans krig”. Jag blir inspirerad och stärkt att se Anna Whitlock grunda Svenska hem och Ann Margret Holmgren som reste runt och predikade om rösträttskampen. Det är klart, vågade dom följa sin drivkraft så vågar jag! Vi får aldrig bli fega.
Jag är feminist. Jag är stolt över att vara feminist. Vad är det att vara feminist? För mig är det enkelt. Jag tror på att varje människa är unik. Jag tror på ett jämnlikt samhälle. Ibland känner jag mig inte som en feminist ur andras ögon. Jag är inte tillräckligt hårig eller emot män. Ibland sminkar jag mig och har klänning och tycker om att laga mat. Jag är kvinna som tycker om att vara kvinna. Jag tycker om män som är mjuka och omsorgsfulla. Män som vågar visa känslor. Varför ska jag eftersträva att alltid vara stark när jag uppskattar män som vågar visa sig svaga? Alla är starksköra mer eller mindre. Vi spelar så många olika roller att vi har råd att tämja på gränserna. Prova oss fram. När jag för första gången gjorde min performance ”Bruden som aldrig kissar eller bajsar” var jag rakad under en armhåla och hårig under den andra. På självaste internationella kvinnodagen ville jag testa att ha både och. Det handlar inte bara om utseende utan om hur vi känner oss. Trivs jag med hår överallt eller börjar jag lukta mer svett? Är jag en bättre kvinna om jag är mer aktiv i feministdebatten även om det inte faller sig naturligt för mig att prata om kvinnans rättigheter varje dag. Vad är det att vara en kvinnlig förebild? Jag tror att det blir fel drivkraft om vi tvingar oss själva att göra saker. Jag tänker att det framförallt handlar om intresse. Kanske är det inte svårare än så? Genom min performance vill jag berätta min upplevelse av att vara kvinna. Den handlar minst om mensfläckar och mest om kiss. Ambivalensen av att vilja vara allt och inget och hur det fortgår i en fullt frisk kropp som tillhör mig. Kvinnan Julia. Och ja, jag både kissar och bajsar kan jag lova, annars skulle jag inte fungera så bra som jag gör.
Monolog
Alltså jag känner mig så himla falsk, jag vill förstås inte såra dig men jag pallar inte längre. Jag är inte den du vill att jag ska vara. Jag mår också skit och ligger och gråter om kvällarna bara att jag håller käften om det, har du tänkt på det kanske? Åh, jag blir så förbannad! Jag är inte alls snäll och puttinuttig som alla tror, jag har ingenting att ge. Jag är snäll mot er bara för att lindra mitt eget samvete. Egentligen bryr jag mig inte ett skit om er. Så, nu vet ni. Jag är ledsen om jag gör er besvikna men det är bara sanningen, fattar ni?
Alla tror i all fall att det var mens och att få en mensfläck hit eller dit, det är faktiskt tillåtet för oss kvinnor. Jag menar, vem kan kontrollera mens liksom? Det bara forsar ur oss, helt out of control. Men kiss out of control, herregud! Jag minns inte ens vad vi började asgarva åt, plötsligt kom det bara. Paniken över den exploderande blåsan som brast ut som en vulkan. Det gick inte att stoppa. Oförskämt! Har kisstrålen ingen skam i sig? Bara tränger sig ut helt ohyfsat och utan att förbereda mig. Jag misslyckades totalt. Säkrast är att jag aldrig mer skrattar. Jag satt kvar där med bultande hjärta och rödflammig från topp till tå tills alla hade gått. De avskydde mig, jag såg det i deras blickar, ändå visste de inte hela sanningen. Jag sprang hem och bölade och nu står jag här. Med trosor fulla av intorkat kiss och ja, jag är nog den äckligaste personen i hela världen faktiskt. Men här inne kan jag i alla fall ta bort allt det där äckliga, alla svettfläckar, allt kiss och mens och alla obekväma situationer när jag bara står där helt handfallen och illröd i fejan. Jag vill vara en av dom där brudarna som inte bajsar. Dom som är för vackra för det. Tänk bara drottning Silvia, ofta hon bajsar liksom?
Okej, kom igen då, in med magen lite och ut med brösten. Sträck på dig och pruta lite mer med läpparna. Så där ja, bravo, duktig flicka. Så, nu har jag kontrollen. Nu är jag en normal kvinna som lever ett välbalanserat liv, jajamen, det är jag! En av dom där brudarna som passar in överallt faktiskt. Jag är som en kameleont förstår ni, byter skepnad när jag behagar liksom. Ja, jag är faktiskt den alla skulle vilja vara. Jag är perfekt igen, bruden som aldrig kissar eller bajsar.
P.S. Jag äger ett eget hus. Jag är stolt över att äga ett eget hus. Många av mina gamla tanter som går på fotvård beundrar min självständighet. Vi pratar om hur deras verklighet såg ut i min ålder där det för många var att flytta in i mannens hus och dessutom på heltid leva och arbeta i hemmet. Detta var förstås inte alltid självvalt. Jag inser vilken ynnest jag har att själv ha valt mitt hem och arbete. I mitt förhållande är det ombytta roller. Det är mannen som får anpassa sig efter mitt livsval. Är det rättvist? Jag drömmer mig bort om att utöka min verksamhet med café och annat därtill. Där kommer båda kvinnor och män behövas. Gammal som ung. David, vill du vara min musa? Det är bara att kavla upp ärmarna för alla passionerade amatörer! D.S.
”WHAT YOU NEED AND WHAT YOU GET IS NOT THE SAME. YOU NEED SOMETHING. YOU WANT SOMETHING. AND YOU GET SOMETHING ELSE”.
Louise Bourgeois
Jag märker hur jag tänker mycket på vars jag lägger min energi. Vad vill jag och vad kan jag? Förväntningar från mig själv och andra finns i varje liten vrå. Därav den där ständiga besvikelsen som hinner ifatt. Varför blev det inte som jag tänkt? Kanske för det är så otroligt många aspekter som påverkar min dag. Hur noga jag än har planerat vad jag ska göra är det mer ett under om jag lyckas få något gjort. Det krävs bara att det ringer ett oväntat samtal så förändras dagen. Något jag läser i tidningen eller ser utanför mitt fönster. Du är ingen robot utan en människa, som farmor ofta påminde mig om. Jag vill ju inte ens vara en robot så varför försöker jag ibland? Är mycket som händer nu. Mitt företag. Tvåsamhet. Markgränser. Tre olika föreningar. Är jag en föreningsmänniska? Går det ens att tänka så när det är helt beroende på vad för föreningen står för. Och vilka människor som ingår. Förening som sällskap, sammanslutning, hopfogning, förenande och bindning. Jag tänker på när jag pluggade Socialpsykologi. När jag gick teater på Wiks folkhögskola och när jag har bott med människor i olika konstellationer. Hur lättpåverkade vi är av varandras sinnesstämningar och hur det påverkar oss som grupp. Har vi samma drivkrafter för att samarbeta? Jag tycker det är väldigt intressant men kanske också just därför jag står på tröskeln och tvekar på vilken nivå jag ska lägga min ambition i föreningarna. Jag är dålig på att gå halva vägen in. Jag vill ta plats och engagera mig fullt ut om det gäller något som automatiskt får mig att brinna. Där jag får mycket tillbaka. Hur ska jag veta det innan jag är på plats och får en uppfattning om verksamheten? Som vanligt övervinner min nyfikenhet. Jag provar mig fram. Pratade nyligen med en god vän om detta med föreningsliv. Min vän säger plötsligt Julia, hörde du vad du sa nyss? Du sa att du känner dig frivilligt tvingad. Vad innebär det egentligen? Gudskelov att jag har mina käraste vänner som ibland känner mig bättre än jag själv.
I veckan var jag och såg ”Nina – a story about me and Nina Simone” med Josette Bushell-Mingo på Idun i Umeå. Där väver hon ihop sin egen historia med ikonen Nina Simone som levde på en annan tid. Hon mötte 60-talets Black power i USA med hennes starka röst som liksom ett ekande vrål ständigt ljöd ur hennes brinnande bröst. Kanske kände hon sig tvungen att göra sig hörd? Tvungen att stå upp för sin mörka hud lika självklar som hennes sång som gång på gång levererade med undersköna texter. Vad ärvde Josette av Nina, och hur kan hon använda det idag?
Jag fick gåshud låt efter låt, lyssnade till hennes texter som aldrig förr. Skarp och hjärtskärande på samma gång. Ville sitta kvar där i publikhavet, tänka mig att det var själva Nina Simone i egen hög person som stod där och sjöng. Inte bara till mig utan till hela nutida svenska folket. Till världen. Tanken om hur många fler än jag som verkligen behöver lyssna på henne. En svart kvinna som vågade ta plats både med sitt kroppsspråk och sin uttrycksfulla röst. Som valde att lämna USA på 70-talet p.g.a rasismens övertag. Hela veckan har jag fortsatt lyssna till hennes musik och rösten växer sig starkare.
Four woman
My skin is black
My arms are long
My hair is woolly
My back is strong
Strong enough to take the pain
Inflicted again and again
What do they call me
My name is AUNT SARAH
My name is Aunt Sarah
My skin is yellow
My hair is long
Between two worlds
I do belong
My father was rich and white
He forced my mother late one night
What do they call me
My name is SAFFRONIA
My name is Saffronia
My skin is tan
My hair is fine
My hips invite you
My mouth like wine
Whose little girl am I?
Anyone who has money to buy
What do they call me
My name is SWEET THING
My name is Sweet Thing
My skin is brown
My manner is tough
I’ll kill the first mother I see
My life has been too rough
I’m awfully bitter these days
Because my parents were slaves
What do they call me
My name is PEACHES
Föreställningen fick mig att tänka på hur svartvita vi människor generellt är. Är du man eller kvinna? Svart eller vit? God eller ond? Ska jag trycka på den vita eller svarta tangenten, i vilken ordning? Hur ska jag rangordna noterna för att komma ihåg melodin? Ständigt sorterar våra hjärnor all information. Istället för att stanna upp en tidig morgon och se soluppgången gry och inse till vår lättnad att vi har ännu en dag till vårt förfogande. Fria att bygga, växa och gro. Som om vi inte skulle kunna hantera vår egen fria vilja. Nina behandlade minsann hennes pianos tangenter likvärdigt. Nina avskydde att kategorisera, vare sig det gällde folkgrupper eller musikgenre. Även om hon hade en klassisk skolning ville hon blanda stilarna jazz, blues och klassiskt. Låta de flyta samman tills det inte gick att skilja på, musiken blev full av gråa toner. Utan att för den delen bli tråkig. Klå det om du kan! Kanske var det Ninas inskolning i musikvärlden som hjälpte henne att våga bli sin egen person? Hennes frustration över rasismen fick komma ut som kraft ur hennes mun, som ett orosmoln som omformades till en stor öppen sol istället. Storslaget tycker jag! Jag tycker Nina Simone visar på att kunskap inte är trist, utan en nödvändighet för att nå ut till en bred publik. Vare sig du är svart, vit, grå eller alla regnbågens färger.
Och Nina får mig att vilja skriva, vad är det att vara främlingsfientlig? Varför säger vi att vi ska ha främmande när det egentligen är gäster och vänner vi bjuder hem?
Jag börjar alltmer bli en främling i mitt eget landskap
i min egen kropp
vem är jag om inte en främling inför mig själv?
vem är inte fientlig mot det egna nya jaget som skrämmer?
som om det nya folket i vårt land är våra egna känslor vi bär
rädda att släppa taget
svart eller vit, rädd att hålla kvar, bli ett
vad händer om vi vågar se skräcken i varandras ögon
Idag har projektet med Jan dragit igång! Vi har ätit semlor framför brasan och jag har intervjuat Jan om hans uppväxt. Det finns många ingångar till vänskap via fötterna. Sedan Jan kom till mig på fotvård för två år sedan har vi hållit kontakt. Han har hunnit berätta många historier men nu tar vi det från grunden, från början till nutid. Eftersom Jan älskar att berätta men inte tycker om att skriva försöker han febrilt hitta någon som har tid att skriva om hans äventyrliga liv. Har jag tid? Jag gör ett försök till att ta mig tid. Sedan i somras när jag följde Jan ut till hans timmerkoja växte mitt intresse att dokumentera hans livsresa. Sedan dess har Jan blivit en del av den angenäma boken Salongs i norrland – En cocktailresa av Emil Åreng. Och jag blev än mer inspirerad att ta vid –
Emil Åreng beskriver Jans personlighet i form av en drink. En tequila som är lagrad lika lång tid som det tog för Jan att resa genom hela Sverige på häst. Sockerlag av hö, något som har varit viktig föda för Jan och hans hästar. Så klart innehåller drinken även mjölk vilket har spelat en central roll i Jans liv som mjölkbonde.
Jag vet att jag inte behöver ha själva häst-glaset för att utföra drinken och nej, jag har inte hunnit smaka denna delikata blandning än MEN av en slump hittade jag denna fina hästkärra billigt på en loppis. Jan blev glatt överraskad! Nästa intervju börjar med skotertur till timmerstugan och vem vet, kanske en hödrink?
Lyssnar på Hellas tankar för dagen. Blir berörd. Tänker på hur sant och sjukt det är. Var och varannan av dom jag har omkring mig lider av utmattningssyndrom. Många av mina gamla kunder som har alla möjliga krämpor har bättre hälsa än mina jämnåriga. Det är en skrämmande utveckling. Känner påtagligt hur de ansträngda springer rakt igenom mig med deras hjärtan febrilt i sina händer. Härda ut lite till, lite mer. Varför? Här har vi en verklighet full av härliga starksköra (nytt favoritord) människor. Varför kan vi inte bara få blomstra i vår egen takt? Tänker på hur provocerande det kan vara för en del när jag säger att jag inte vill jobba 100%. Inte för att jag inte tycker om att jobba. Jag älskar att arbeta hårt. Är dessutom slittålig enligt en spåkvinna. Där har vi själva fällan. Jag vill alltid mer än vad jag orkar. Är känslig för min omgivning. Förväntar mig mycket av livet. Det är en inre stress jag pratar om. Jag har lägre kramptröskel än normalt, det är vad min första neuroläkare sa till mig. Först tänkte jag, jag är alltså onormal. Inte för att jag visste vad det var men det kändes hotande. Stresskänslig pratade man om sen. Att min kropp reagerar väldigt fysiskt på stress. Det blir plötsligt kortslutning, ingen vet varför jag fungerar så. En stor kontrast till min övrigt goda hälsa. Det kan hända när som helst utan förvarning. Numera har jag identifierat mig med att jag har epilepsi. Ingen magnetröntgen visar det men för enkelhetens skull säger jag det. Jag äter en epilepsimedicin och kan få krampanfall som gör mig medvetslös. Oerhört läskigt tyckte jag att det var i början. Nu kan jag till och med bli tacksam att jag gått igenom detta uppvaknande. Från att alltid ha tagit min kropp för given var jag nu tvungen att stanna upp och ta hand om mig. Rannsaka mig själv och vad jag tog mig för. Vad mår jag bra av? Hur ser jag till att få min ställtid mellan varven? Jag vill brinna men inte brinna upp. Så oerhört onödigt. Att skava på den vackra valnöten vi har innanför pannbenet tills den krymper. Önskar att jag med flera hade tid att sitta och lyssna på de gamla människorna som blickar tillbaka på sina liv. Om du bränner ut din hjärna skadas den. Delvis kan du repareras men det tar tid. Visst vill du också minnas vad du varit med om? Det sägs att vi lever på minnen och längtan. Kanske är du som jag, ibland längtar jag till att minnas tillbaka. Där med sagt att jag först måste leva fullt ut, för att med öppet friskt sinne se tillbaka. Jag tror att barn och äldre människor är betydligt bättre på att leva i nuet. De har liksom inte tid med att bara låta tiden gå. Gör det som faller dig in, resten löser sig. Så säger alltid en kund till mig sedan plirar hennes ögon vidare när hon fortsätter att ivrigt berätta om hennes ljuva ungdom.
Zonterapi är en teknik där man trycker och masserar på fötter eller händers reflexzoner för att komma åt kroppens egna läkeprocesser. Lösa upp blockerade energibanor. Det är en naturlig terapi som kan bidra till bättre immunförsvar och välmående, mer fysisk kraft och ett lugnare sinne. Bilden är en egyptisk målning från 2500 f.Kr där patienten säger, Gör mig inte illa och praktikern svarar Jag ska göra så du lovordar mig.
För några helger sen var jag och mamma på zonterapi för första gången hos Christina Grahn i Botsmark (http://www.zonhalsa.com/ommig.html). Jag var på en introduktionskurs i zonterapi via Axelssons i Umeå i höstas på Måbrakällan och ville nu själv testa bli behandlad. Det var som jag trodde, på en del zoner var jag öm. Även om jag är frisk finns avfallsprodukter som vill rensas ut. Min fotvårdslärare som också var zonterapeut uppmuntrade oss hela tiden till att kombinera utbildningarna. Nu förstår jag varför. Ju mer jag börjar lära mig om hur fötterna hänger ihop med hela kroppens välbefinnande desto mer förstår jag sambandet. Det är helhetssynen som tilltalar mig. Att ta ett steg tillbaka från alla mediciner och diagnoser. Lyssna till kroppens egna läkningsprocess. Om du vill – det handlar om att vara mottaglig. Föreställ dig att du fungerar som en radio som sänder ut och tar emot energi. Människan har en fysisk kropp såväl som en energikropp. Vi får i oss livsenergi genom mat, andning och beröring. Reflexerna i fötter och händer är extra känsliga eftersom de ligger i slutet av zonerna. Vissa tycker detta är trams! Jag som ser fötter hela dagarna får chansen att testa mig fram på många olika människor. Även om jag inte är fullärd märks det tydligt vem som är nyfiken och vill bli hjälpt. Någon skrattar nervöst när jag trycker på sköldkörteln eller tjocktarmen under foten. Om jag tänker på att 75% av alla sjukdomar är stressrelaterade är det inte konstigt att blockeringarna i hjärna och kropp hänger samman. När du är stressad kan du inte djupandas vilket gör att mindre syre åker ut i cellerna. Därefter samlas mer avfallsprodukter i din kropp. Vill du må bra? Fundera på vad det är som stressar och oroar dig. Hur påverkar det din hälsa? En kvinna på kursen sökte för barnlöshet och var väldigt skeptisk. Behandlingen hade varit fruktansvärt plågsam, några veckor därefter var hon gravid och nu har hon tre barn och vill själv lära sig zonterapi.
Varför har många så svårt att tro på något som inte går att bevisa? En annan kvinna på kursen var forskare och undersökte varför samarbetet mellan den västerländska medicinen och läkekonsten inte är mer självklar? Det ena behöver inte utesluta det andra. Jag märker själv hur jag dras mer och mer till att kombinera gamla husmorsknep och örter till fotvården. Det är inte alltid det dyraste vårtmedlet på Apoteket som funkar bäst. Nyligen hade jag en kund som försökt i flera år med Vårtfri men istället testade med vitlökssaft och vårtan var borta på några veckor. Jag vill se till individen. Vad behöver du? Beroende på ambitionerna av egenvård vill jag samarbeta med dig. Zonterapin talar om tre dagars läkekris efter behandling. Du kan alltså bli mer sjuk strax därefter. Gamla skador kan komma fram. Som för mamma, dagen efter fick hon värk efter sin karpaltunnel operation för några år sedan. En zonterapibehandling stimulerar 7000 nerver i fötterna. Två tredjedelar av befolkningen har problem med fötterna. Tillåt dig att störa din inre miljö. Att problemen kan förvärras innan det sker en förbättring är bara en naturlig reningsprocess. Ge kroppen utrymme till att berätta i vilken del obalansen kommer ifrån. Det kan vara från organ, nerver och körtlar. Öka cirkulationen, antingen stimulera underaktivitet eller dämpa överaktivitet och på så sätt hitta ditt eget flöde av liv.
Emil Åreng beskriver Jans personlighet i form av en drink. En tequila som är lagrad lika lång tid som det tog för Jan att resa genom hela Sverige på häst. Sockerlag av hö, något som har varit viktig föda för Jan och hans hästar. Så klart innehåller drinken även mjölk vilket har spelat en central roll i Jans liv som mjölkbonde.
Julias fotspår 