Jag har aldrig tyckt att jag passar i ringar. Jag får liksom fettvalkar som gör att det väller över. Det skaver och känns inte bekvämt. Brukar skoja och säga att om jag går upp 10kg kommer allt hamna i fingrarna. Prinskorvarna som de sa där hemma. Jag vet att det är fånigt och nästintill skamligt att klaga över tjockleken på fullt fungerande fingrar men det är ett sådant där utdraget komplex som jag burit med mig. Tror det mest kommer från marknader när jag var liten och ivrigt provade ringar som till min förskräckelse fastnade. Svettig och panikslagen försökte jag dra av mig dem så ingen skulle anklaga mig för stöld. Har länge tänkt att om jag en dag gifter mig kommer ringen få sitta någon annanstans. Men igår hände det! När jag minst anar det händer något oväntat och varför inte nere i Gillestugan i Centrumhuset i Robertsfors? Karin Nilsdotter, silversmed från Stenträsk (http://karinssmycken.com/) övertygade mig. En ädel gammal sked omslöt plötsligt mitt finger. Det kändes rätt så jag köpte den! En ros är en ros är en ros  som Gertrude Stein sa. Jag pratade om mina händer och hon om sina fötter, om hur vi skämts för dem. Fingrar och tår som arbetar med smide och fotvård. Går och trampar, härdas och vankas, hur kan vi klaga på dem som så troget arbetar för oss varje dag? Mina händer är ju mitt viktigaste verktyg. Mjuka knubbiga massagehänder som kan klippa tjocka naglar, laga nageltrång, skrapa bort förhårdnader OCH skriva i timtals utan att få skrivkramp. Må dom icke vara några långa smala pianofingrar men arbeta kan dom. Numera med en ros med doft av självrespekt!

Här sitterna tjejerna/ damerna/tanterna på rad för att få komma in till kvällens vimmelmingel med god hemlagad mat, silversmide, fotvård & farmor – video.

Igår kväll var jag inbjuden till SPF (Seniorerna Robersfors) för att prata om fotvård och visa min farmor – video. Mina vänner börjar tycka att jag umgås mer med pensionärer än med dem och det har varit ovanligt mycket av nya äldre bekantskaper på sista tiden. Det har varit roligt att få inblick i olika pensionärsföreningars aktiviteter. Ni som tror att det är långsamma kafferep kan kasta era fördomar i sjön. Här var det minsann livat i holken! Tantpartaj med vackra, fnissiga  själar som glatt pratar i munnen på varandra. Tack farmor för att du dragit med mig in i dessa sammanhang. För det är tack vare fotvården och dig som jag varit med på Fotteraputernas årsstämman i Karlskrona, ”Söndagar med Stina Wollter”, Träffpunkten Sikeå, Mariakyrkan tisdagscafé, PRO måndadsmöte, PRO – tjejmingel och gubbkväll, Diabetsförbundet, visning av filmen på äldreboenden Mårsgårn och Edfastgården,  Söndagscafé, SPF och imorgon, Vuxenskolan ”pratkvarn” via afasiföreningen i Robertsfors.

Än en gång står jag där framför en publik och pratar om dig, om fotvården i Robertsfors kommun och om vår relation. En del har känt dig väl och en del har bara hört talas om dig. För en del är du en främling. Det är så speciellt att få dela dig och det vi hade med andra. Ju fler gånger jag visar materialet desto större förståelse får jag för vikten av din betydelse i mitt liv. Din närvaro känns så stark ibland även om du dog för över ett år sedan. Dina ord. Din värme. Jag har sista veckan jobbat med ett motstånd. Att sätta mig ner och se videon som under en tid legat i dvala. Att lyssna på din röst och orka gå in i sorgen. Att verkligen ta mig an det kräver mod. För jag vet att djupt där inne finns en bottenlös saknad. En liten Julia som ibland inte förstår hur hon orkar leva vidare. Det är skönt också, att verkligen få tänka på dig. Här är du i ett samtal i ditt kök, som så många gånger förr –