Välkommen till Julias fotspår

_D8A9199-1_webb

Foto Thea Holmqvist @vasterdrottningen

Jag heter Julia Larsson och bor i en by i Västerbotten. Driver mitt företag Julias fotspår där jag arbetar med medicinsk fotvård och mitt konstnärskap. Här skriver jag om allt som rör vid mig och berör. Bevarar i doftande kuvert, för att minnas och förstå, den lilla skärva av liv som är jag.

Glada påskfynd

Herreligen så många fynd jag gjort på sista tiden! Och som av en slump råkar kulören vara i påskens tecken? Brukar vara så ivrig att ställa ut prylarna på sin plats men denna gång fick jag lust att ställa upp allt i ett stilleben för att få överblick. Njuter verkligen att kunna hitta så mycket fint inom Robertsfors kommun. Int behöv jag åka in till stan inte. Dessutom är det billigare!

För mig är det en helig stund att strosa runt i en second hand butik. Jag brukar medvetet ha mobilen på ljudlös och går helst allena så jag riktigt kan djupdyka in i min egen värld. Jag tillåter mig själv att tappa tid och rum. Har sällan ett tydligt mål, även om det finns flera saker i bakhuvudet som jag söker efter. Dom bästa fynden är nästan alltid när jag hittat något spontant som jag gillar. Varför jag gillar det vill jag helst inte analysera, utan här är det magkänslan som styr. En intressant upptäckt är att ju oftare jag går på loppis desto mer kräsen blir jag. Jag plockar på mig allt jag känner för, sedan rannsakar jag mig själv rejält. Då brukar minst 4-5 saker försvinna. Detta har jag blivit mycket bättre på. Att inte bara köpa av iver eller i tro att detta är min enda chans. För ju mer mitt loppis-öga söker desto mer koll får jag på andra hands utbudet. Vissa prylar återkommer ofta men i helt olika prisklass, då kan jag vänta på just den krukan utan naggad kant, till exempel.

Här hittade jag en dragspelslampa till blivande väntrummet på Bruksam returmarknad i Robertsfors. Treiett plåtburk från PMU i Vännäs i perfekt skick. En honungsburk från Röda korset i Umeå. Där brukar dom vara dyra, men eftersom det var en spricka på insidan var priset nedsatt. Jag är ju så knäpp att jag till och med gillar burken ännu mer då. Känner någon slags omsorg att ta hand om denna söta lilla engelska porslin med små bin på.

En Melitta- kanna för 30kr på Bruksam och Höganäs koppar för 10kr styck. En ullfilt 30kr samt två dukar för 30kr. Sådana fynd gör mig så glad! En klocka i grönt porslin också som ska pryda mottagningens vägg och kommer bli fin till den gröna boaseringen i betydligt mörkare nyans.

Flera olika krukor i liknande nyanser. Söker till mottagningens nya fönsterbrädor. En fin hylla som ska bytas i köket, för den här passar mycket bättre till klaffbordet. Samt lite påskpynt så klart! Små gamla porslinsfigurer och pappgirlanger! Sedan jag var liten har jag gillat småkrafs. Har försökt hålla tillbaka till en mer renare stil men släppt på det nu. Bara ösa på med det jag trivs med!

Kanske undrar ni hur jag kan gå på loppis nu i pandemitider då vi helst ska hålla oss från butikerna? På Bruksam i Robertsfors får man boka tid. Så jag fick gå helt själv i en timme, en sådan lyx för mig! Samt Röda korset där de max tar in 3st åt gången. Det tycker jag är rimligt. Att få unna mig detta nöje, bara sådär, en vanlig vardag när jag får någon lucka till övers. Det är många intryck men ändå som en slags meditonsstund för mig. Att visualisera och fantisera om framtiden. Hur vill JAG ha det? Vad tycker JAG om? Nog är jag inne i en lite extrem fas just nu när jag dagarna i ända funderar på inredning till mottagningen. Låt va! Låt se hur det hela slutar.

Öppnar upp mitt fönster

Skäms inte för att vara människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv efter valv

oändligt

Du blir aldrig färdig och det är som det skall

Tomas Tranströmer.

Utanför kökssoffan skuggas en syren i ljuva sommartid

En nära vän ringde mig idag och frågade lite oroligt över hur jag egentligen mådde, apropå gårdagens inlägg om riskzonen för utbrändhet. Vi pratade en lång stund och knut efter knut, löstes upp. Bara av att prata om högt och lågt lades korten på borden. Borttorkade av damm och smuts och mina glasögonen putsats upp på nytt. Nej, jag vill inte att du ska bli orolig min vän när du läser om mina tudelade känslor inför att vara mitt uppe i en livsomvälvande process som börjar närma sig sitt slut. Jag vill att du litar på mig att hade jag varit mer uppjagad kring bygget hade jag i desperation pratat mer om det. Var så säker. Men jag är tacksam för att du bryr dig. Påminner mig om att ingenting är viktigare än min egen hälsa.

För om jag ska kunna ge något till någon annan måste jag ha hälsan själv….

Det jag skrev igår var ingen väl genomarbetad text utan ett plötsligt behov att få ur mig tankar kring vars jag befinner mig i processen kring bygget på gården. Ju mer vi pratades vid desto tydligare blev det hur spretigt mitt inlägg egentligen var. Å ena sidan vill jag tala om hur viktigt det är att ta ett steg tillbaka, återhämta sig innan en katastrof. Å andra sidan skriver jag om att härda ut, stå i och löpa linan ut. Jag har många tankar kring det här med utmattningssymptom och vet att det är ett laddat ämne. Kanske borde jag låta texten och mig själv vila innan jag lägger upp på bloggen? Men med vidare eftertanke är det den här direkta kanalen med bloggen som ger mig själv ett syfte. Jag förvånas över hur jag lättsamt jag lägger upp lösryckta tankar utan tydlig röd tråd. Men med noga bearbetning skulle det nog bli väldigt få texter. Vem som sedan läser bestämmer inte jag. Men att formulera mig inför andra förändras texten. Min handskrivna dagbok är ännu mer osammanhängande vill jag lova. Nästintill obegriplig för mig själv. Ord skrivna i mörkret. Meningar utan slut.

Jag ska vara glad att texten väcker tankar. Mina tudelade budskap. Jag lägger mig raklång i nuet och röker en livslång cigarr, betänker. Kanske kan jag inte skriva något annat än där jag befinner mig just nu? Kanske är det vad jag förmår. Lite trotsigt tänker jag att det får duga. Jag orkar inte syna stavfel och ängslas för misstolkningar. Jag är där jag befinner mig. Riskzon för utbrändhet men inte utbränd. Full av lust och låt den lågan brinna. Om jag alltid skulle behöva veta om min glöd räcker till skulle det inte bli många lågor. En sak är mig tydlig, skulle jag inte tycka detta var kul, skulle jag varit slutkörd för länge sedan. Skulle jag inte våga ta hjälp av flera olika människor, skulle jag legat sömnlös om nätterna.

Om du tvivlar på mina ord, gör som min vän, ring och prata en stund. Ett till lager av att tvingas veckla ut det invecklade som kallas hjärna, hjärta, mun.

Vi ses, på andra sidan pandemin, hemma i min mottagning. Väl mött!

Hedra mellanrummen, fridlys dem!

Jag förstår att jag är i riskzon för utbrändhet. Om jag ser på min tillvaro utifrån; egenföretagare med ojämnt flöde av kunder pga pandemin, småbarnsmamma till en intensiv 2-åring, separerad sedan ett år tillbaka och en gård att ta hand om. Nu har jag ändå inte nämnt att jag under senaste 1,5 året har varit i process att få i ordning min fotvårdsmottagning hemma på gården. Och nu snurrar det på fort! Om tre månader räknar jag med att kunna öppna upp hemma. Är det Juni om bara tre månader?

Det är helt fantastiskt att min dröm snart blir verklighet. Hantverkarna sköter sitt jobb och jag tycker det är så spännande och kul allt jag lär mig. Av snickarna, elektrikern, rörmokare och mer därtill. Jag är en besvärlig byggnadsherre som vill ovanliga lösningar och mitt estetiska öga tar många gånger överhand. Känner mig som en blandning av en trotsig tonåring, envis tant och naiv barnrumpa. Men jag har bara släppt på det, låt gå. Låt gå hur folk uppfattar mig. Låt gå att jag har främmande folk i huset om dagarna när jag är borta trots covid. Situationen är som den är. Lite stök och bök kan jag väl mäkta med under en period? På något sätt har det varit trösterikt att alla sitter i samma båt på ett eller annat sätt det senaste året. Man kan prata rent allmänt att Oj, oj vad det är speciella tider och jovisst, det tar på mentalt. För mig har fokus varit att hålla huvudet kallt och fötterna på jorden, trots alla splittrade känslor en separation innebär. Att orka vara en duglig mamma. Gå rakryggad framåt som byggnadsherre över gårdshusets förvandling. Hålla ögonen öppna, öva mig på att SE mina tillgångar. Inte tycka synd om mig själv för är det något mitt liv inte är, så är det synd. Trots detta, ligger jag i riskzon för utmattning.

Jag tycker det är synd om människor som lever under sin förmåga. Under den kapacitet de faktiskt besitter men av rädsla inte vågar utforska. Kanske finns inte orken där, eller förmågan att ta steget. Ta hjälp! Av en vän, en isvak, en solstråle, en psykolog, en bok. Vad helst du har i din närhet och som faller sig lika naturligt för dig som att andas. Låt inte ditt liv passera utan att ta tillvara på det som är dig kärt. När brinner det i bröstet för dig? Jag vill med ärlighetens röst säga att jag tror det är mina äldre kunder som hjälper mig med detta perspektiv. Ta tillvara på det du fått och har rakt framför dig. Gräv där du står.

Livets mod är att våga ta sitt liv på allvar.

När bygget väl är klart förväntar jag mig en baksmälla! Om jag förväntar mig det värsta kan jag inte bli besviken. Jag kommer kanske bli utbränd. Med tanke på min känslighet, epilepsi och tendenser till mani vore det inte konstigt. Likväl är inte det hela jag. Jag kämpar enträget framåt, skam den som ger sig – sitter i ryggmärgen. Kanske ska jag tacka mina bondsläkten för denna seghet? Men viktigast av allt. Jag arbetar hårt för något som jag tror på. Jag ser klart och tydligt en livskvalite framför mig utan guds nåder. Rakt framför mig, på min egen gård sker detta. Men likväl lever jag här och nu. En sjukskriven fotvårdare vore katastrof, när jag just nu är den enda i Robertsfors kommun. Därav slänger jag mig på kökssoffan nu och då. Andas. Skrattar med mig unge. Åker iväg och bastar hos en vän. Åker skidor nedanför på åkern. Äter mycket choklad. Allt det som ger –

Ställer mig frågan varje dag i min dagbok

  1. Vad tog energi idag?
  2. Vad gav energi idag?

Och så håller jag fast vid det positiva och hoppas att det fyller mig, tills dagen åter gryr.

Livet i arkivet

Mitt i kallaste Februari fick jag besök av Folkrörelsearkivet från Västerbottens museét. Anna, Erica och Karin ville prata med mig om hur det är att bo i en by idag. Huruvida Sara Lidmans citat stämmer, Så vitt man bor i en by måste man bry sig. Om detta har jag många tankar. Dels för att jag råkade kära ner mig i byn Sikeå för fem år sedan, dels för att jag gräver bland mina rötter. Sikeå är en grannby till där min pappa växte upp, i Ultervattnet. Jag träffar många äldre i mitt arbete som levt och verkat i byarna runtom inom Robertsfors kommun. Det känns ofta som att jag går och bär på en guldgruva som jag vill öppna upp för allmänheten. Dela med mig av mina guldmynt.

Jag har alltid varit fascinerad av äldre människor, hus och föremål. Allt som bär på en historia dras jag till. Under vår pratstund fick jag lov att försöka sätta ord på vad det är som händer i mig egentligen. Varför blir jag så engagerad när det kommer till byalivet? Varför vill jag bevara olika livsöden? Samlar på mig livshistorier utan mål. Med full tillförsikt att det kommer lyssnas på, från andra än mig. I framtiden.

Jag tror jag föddes med ett gammalmodigt hjärta…

Anna intervjuar mig medan Erica spelar in corona-säkert.

Om du vill höra mer tycker jag du ska gå in och lyssna på det nya avsnittet från podcasten Livet i arkivet. T.ex hittar du det på Spotify eller här https://www.vbm.se/aktuellt/podcast-livet-i-arkivet/Avsnittet handlar om att bry sig om och ordna livet i västerbottniska byar, förr och nu. Och att göra efterforskningar om dem.

Extramaterial finner du här https://www.folkrorelsearkivet.se/demokratiska-arkivet/livet-i-arkivet-podd/bybor-som-bryr-sig/

Jag får reda på att mitt hus är byggt på slutet av 1800-talet.

Ursula har hittat ett nytt hem

Det blir sällan som man har tänkt sig, så tänker jag ofta nu för tiden. I samma andetag tänker jag, men det blir bra ändå. För 3,5 år sedan hämtade jag och David hem två kattungar från Flarken, Yrsa och Ursula. Vi såg det som ett förstadie till att skaffa barn, att få ta hand om dessa liv. De blev fort en del av gården. Men senare när vi kom hem med en skrikande nyfödd från BB blev Ursula deprimerad. Slutade att äta och låg under sängen uppskrämd. På hans dop när huset var fullt av folk kissade hon för första gången inomhus i ren protest. Redan då märkte vi att hon var betydligt mer stresskänslig än sin syster. Yrsa stod lugnt bredvid min sida när Henning gallskrek, när han ammade ville hon komma och ligga bredvid. Ursula höll sig hela tiden på avstånd. Att katter är sin egen är tydligt. Besvärligt kan det bli, men också bara väldigt naturligt. Det finns ingen tydlig mall att gå efter, precis som med barnet. Ändå söker man, när det inte finns några svar att finna.

Det sista året har hennes oro förstärkts. Jag tror det har en mängd förklaringar; seperationen, husbygge med hantverkare som kommer och går, Henning som kräver mer uppmärksamhet och tar för sig mer i hemmet. Här kring jul kändes det som att jag höll på att arbeta ihjäl mig. Var det inte att torka kattpink så var det att jaga katten eller söva barnet eller tvätta täcken och soffan som drabbats. Ättika eller kiss, känner knappt skillnaden längre. Jag blev orimligt arg och Ursula blev alltmer rädd för mig. Jag kände mig som världens sämsta kattägare som inte hann med att mysa med henne. Förmodligen var det mer uppmärksamhet allt hon behövde. Tillslut insåg jag mina begränsningar. Men en frisk bondkatt i övrigt ska inte behöva dö på kuppen. Efter olika försök med spraymedel och avvänjningsprocesser utan resultat började jag höra mig för med bekanta i trakten. Vem vill ha en katt som kanske kommer att kissa inomhus? I andra försöket har hon nu hittat hem. Vänner till mig som jag vet är bra folk. Hon ligger lugnt på fönsterbrädan och kan sova i deras säng varje natt. Ett lugnt hem med pensionärer som har fasta rutiner. Precis det miljöombyte jag tror att hon behövde. För kanske är det väl så, att en katt liksom en människa ibland behöver bryta totalt för att komma vidare i livet?

Jag saknar henne. Jag vet inte om hennes syster saknar henne men vi får bara leva vidare. Det viktigaste är att hon trivs. Än en gång har jag tvingats separera från ett liv jag har kärt. Jag är vemodigt lagd och gråter floder, som den vanliga kråksången. En dag kanske jag har vant mig. Men detta liv. Dramatiskt är du i min värld och väller över med saker att ta ställning till. Relationer, känslor, föremål och arbete. Å, vad det så kärt handlar om att ta hand om det som går med varsam hand. Inse sina begränsningar och leva därefter. Någon sa till mig nångång Lev som ditt hjärta tål, jag ska försöka. Lite till.

Föräldraskapandet

Jag är en kreativ person. Har alltid tyckt om att skapa grejer. Bygga upp olika världar. Oftast kommer det från händerna. Orden knådas fram till meningar som blir till berättelser. Ur berättelserna gör jag roller. Olika personligheter som jag låtsads att jag är. Olika miljöer och sinnesstämningar att förvalta. Jag glömmer verkligheten för ett slag, istället går jag in i det där andra rummet.

Som om om jag inte kan låta bli.

När jag blev mamma för två år sedan fick jag en ny stark roll. Att bära det största jag någonsin skapat kring bröstet dygnet runt var överrumplande. Som alla berättar om men det är svårt att fatta. Nu var det min tur att känna. Barnets blick som möter min av full tilltro. Jag och David blir Hennings allt. Vi har från och med nu ansvar över detta liv för resten av våra. Storslaget! Och oerhört läskigt.

Livet i ett nötskal.

Efter ett år i detta nya tillstånd av total uppslukande av vårt barn så separerade vi. Hur kunde vi? Ja, den frågan har nog både jag och David ställt oss mer än en gång. Återigen, livet. Alla pusselbitar som ibland inte går ihop. När det tillslut blir svårare att vara ihop än att vara på varsitt håll. Det blir rörigt, svårt att landa. Men barnet, hela tiden vårt barn. Barnet! Att bära fram i det kaotiska livet med stadig hand. Där finns inte utrymme att tveka. Dina händer, mina händer. Din famn, min famn. Vi håller i vårt barn på olika sätt, tilltalar med olika röster. Men vi har skapat barnet tillsammans. Din blick och min blick finns i honom. Han är långt ifrån medveten om det men vi. Vi bär honom högt över grantopparna.

Kolla här vad utsikten är fin! Från mitt hem upptäcker du något, från ditt något helt annat. Hennings blick är sin egen. Han hjälper mig att se det fina med oss, trots att vi inte är någon kärnfamilj. Men ändå. Under våren var David pappaledig och jag hade H under långhelg. Många föräldrar frågade hur jag klarade av att vara ifrån mitt barn så länge? Det hade jag aldrig något svar på. Tyst bara.

Foton som vi skickat till och från. När längtan tagit vid.

Att bilda ett gemensamt föräldraskap på våra olika håll är en utmaning. Skickar dagligen sms om hur dagen varit för Henning. Eftersom han är så svårsövd skriver vi ofta när han väl somnat. Hur det gick till, om han bajsat, ätit bra och så vidare. Sådant där som bara föräldrar vill dela. Inte intressant för någon annan än för oss. Det i sig självt blir en särskild slags gemenskap. Det finns ingen annan än David som är lika intresserad och fascinerad av Hennings beteende som jag. Det är unikt för just oss. Är så tacksam att vi kan dela detta. Nu när vi har honom varann vecka vore det plågsamt att inte kunna dela.

Att det är en helt annan grej att separera när man ha ett gemensamt barn går inte att komma ifrån. Det har inte varit möjligt med någon distans. Ingen av oss kan sluta ha kontakt. Och hur skulle jag kunna göra det, när det är med just dig jag skapat det största. Ett liv.

Sorgeåret.

Förr i tiden pratade man om sorgeår eller änkeår. En viss tid behövde passera innan en nybliven änka eller änkling fick gifta sig på nytt. Ett år för kvinnor och ett halvår för män. Lagen avskaffades 1969, gudskelov. För vem kan utifrån bestämma hur lång tid det tar att sörja? Oavsett om det är efter ett dödsfall eller efter en motvillig livsförändring i livet. Idag är det ett år sedan jag och David tog ett gemensamt beslut om att inte fortsätta vara tillsammans. För att vi inte såg något annat alternativ. Då var vårt barn Henning nyss fyllda 1 år och hade just lärt sig gå. Nu är han 2 år och pratar och dansar. Jag begriper inte ett skvatt.

Tiden har känts både väldigt långsam och hastig, avhuggen. När känslolivet är ett trasslig garnnystan är det lätt att tappa greppet. Vars ska jag börja? Tänka bakåt eller framåt? Något jag verkligt fått öva mig på är hur lite jag själv kan styra. Tiden gör som den vill. När jag känt mig lugn och stabil har tunga och svåra känslor av meningslöshet och frustration slagit mig med knytnävar. Ofta har jag stått mitt i smärtpunkten eller sprungit omkring med hjärtat i handen. Det blev inte som jag hade tänkt mig. Hur kan vi ha gjort såhär mot vårt barn? Varför orkade jag inte kämpa längre? Vem är jag nu? Jag tror det är oundvikligt att inte tampas med dessa stora existensiella frågor när sorgen drabbar en. Allting ställs på sin spets. Livets som rullat på och drömmarna som bara påbörjats. Plötsligt svävar allting runt i en oviss massa. Dessutom i väldigt ovissa tider med en pandemi som alltmer övertagit våra liv.

Jag har tänkt på det här året som ett sorgeår. Alla högtider, alla olika stunder under årets olika årstider har speglat det vi haft och upplevt. Automatiskt har jag tänkt på året innan, vad gjorde vi då? När Henning var nyfödd och vi nyss blivit en liten familj. Att få barn är en så livsomvälvande grej i sig självt så jag kan knappt fatta hur livet såg ut innan. Och det var inte alls länge sen. Och nu har vi som mest tagit hand om honom på varsitt håll. Vi har bråkat betydligt mindre och kunnat umgås och haft många trevliga stunder, vi tre. Det gläder mig men det är också i dessa stunder sorgen är som starkast. Hur kan vi valt bort detta? Jag ångrar ingenting men det är mycket jag inte förstår. Jag kan utifrån se olikheter och konflikter som gjorde det svårt för oss. Men nu menar jag de stora frågorna. Jag kan inte förstå hur ont det kan göra att älska.

Jag tror att det finns många olika slags kärlekar. En del går att leva med inpå baraste skinnet, annat måste ses och tas om hand på avstånd eller i lagoma doser. Varsamhet. Tänk, många andra ord skulle inte behövas. Men när vardagen och stress kring praktiska lösningar tickar på är det så lätt att tappa, falla undan.

Varje människa har rätt att sörja. Länge eller kort. I omgångar eller allt på en gång. Allting har sin tid. Dessutom sörjer alla olika. Det finns många normer kring att vara nyseparerad. Du får inte träffa någon ny inom ett år men inte heller hålla fast. Säger vem?

Jag vill tacka mina kunder som tvingar mig att prata ut. Alla vänner som stått pall. David som vill möta upp och kommunicera. Henning min solstråle som får mig att skratta. Mina tårkanaler som sköljer bort smutsen. Mitt hem som håller mig sysselsatt. Det finns så mycket att tacka för. Detta sorgliga år, som nu nått sin ände.

Hittade ett gammalt kort. Försök till ett julkort 2018.

Från gårdshus till fotvårdsmottagning

Jag håller på att bygga mitt eget universum på hemmaplan. Gårdshuset som har stått som en skal sedan 2007 håller nu på att byggas om till ett riktigt hus. Med vatten och värme. Det som bara använts som förvaring ska nu bli till min arbetsplats. Byggas om och byggas rätt. Jag har Bygdeå bygg som hjälpt mig under de sista två månaderna + flera andra hantverkare. Grovjobbet är inte klart men på god väg. Sedan kommer finliret där mitt estetiska öga kommer arbeta stenhårt. Under det sista året har jag lärt mig så otroligt mycket. Hela våren och sommaren pågick förarbetet. Själva idén kring att ha min mottagning på gården var etablerad men att sedan få det praktiskt möjligt är något helt annat. Det är där jag haft motståndet. Hur börjar jag? Jag kan ju ingenting om sådant. Nu kan jag lite mer.

Kära kunder, om ca ett halvår kommer ni kunna sitta i det här hörnet och få fotvård av mig.
Som en STOR bonus kommer jag ha en egen ataljé på ovanvåningen. Vad ska komma ur mig här?

Först var det ritningar som skulle göras, bygglov som skulle sökas. Kommunens byggnadsinspektörer och miljökontoret involverades. Vad är skillnaden på en planritning, fasadritning, sektionsritning, situationsritning? Jag tog hjälp av Ulrika Marstorps byggnadsvård. Många tror att huset är gammalt eftersom det sitter ihop med den gamla ladugården och har varit omålat. Men icke! Bara sedan 2007. Men fy skam att få upp ett hus och inte låta det bli färdigt. Här skall det brukas. Eftersom jag har många äldre kunder måste huset handikappsanpassas med stor toalett och ramp. Medicinsk fotvård har sina speciella restriktioner kring hygien och jag behöver mycket vatten på olika ställen för att uppfylla kraven. Så det där med att bara kunna öppna upp en mottagning i ett rum i hemmet finns inte på kartan.

Under försommaren målade jag fasaden med Falu. Det uttorkade virket sög åt sig på nolltid.

När jag väl hade hittat de hantverkare jag ville ta hjälp av var det att komma fram till de stora besluten med uppvärmning, renovering av fönster, vilka dörrar och vattenanslutning. Hur skulle lilla Julia sk. byggnadsherre ta dessa beslut? Med hjälp av kunnigare mänskor så klart. Sedan invänta offert, ansöka om lånelöfte och söka bidrag. Invänta igen. Av rastlöshet målade jag hela ladugården. Det är svårt att begränsa sig när det är på ens egna gård. Vill hela tiden se till helhetsintrycket. Invänta lite till. Av nervositet och iver tömde jag rubbet i gårdshuset. Eldade upp en massa skräp. Sparade guldkorn, som teakdörren och biostolarna. Sålde en okomplett kakelugn till kakelmakaren i Spöland som tydligen hade varit i mitt hus tidigare och gjort i ordning mina tre eldstäder. Cirklarna sluts. Livet är lustigt och lustfyllt. Fyllt av så mycket ovisshet och ågren men ändå så galet värt det. Till slut fick jag maxbelopp av bidrag från Region Västerbotten och efter tekniskt samråd med kommun, kom startbeskedet snabbt därpå, en solig höstdag då luften är klar och blicken framåt.

Lagårdens baksida har fått en riktig vägg. Lättnaden är total!
”Norrlandsockra” på renoverade fönster hjälper Richard byggnadsvård mig med.

Dörr efter dörr, öppnar upp

2020 har för mig handlat mycket om dörrar. Olika slags dörrar som stängs och öppnas på olika sätt beroende på storlek, utseende, väder och hur bra huset matchar med dörren. Att en dörr sätter grunden för husets standard och uttryck har jag tidigare inte tänkt något särskilt kring. Men nu. För att komma in måste jag öppna dig. När jag går min väg måste du stängas. Nyckeln vridas om (frånsett att det är praktiskt möjligt. En dörr har inte gått att stänga på grund av att den slagit sig). Jag lovar, det går att gå in och ut i alla fall. Och det har jag gjort, fram och tillbaka. Utomhus och inomhus har jag studerat gårdshuset i kombination med bostadshuset, ur alla vinklar och vrår. Inte ur någon hantverksblick för den äger jag inte ännu. Utan bara Julia som byggherre med öga för estetik. Det MÅSTE kännas rätt. Det hade varit enklare om jag valde första bästa dörr men nej då. Här är jag om mig och kring mig. Söker hela tiden helheten. Jag vill att huset ska prata med fotvårdsmottagningen. Att de ska trivas ihop.

Mottagningen står i centrum. Tre olika dörrar, alla av olika slag men tillsammans kommer de bli fina. En loppis dörr från 50-talet, en gammal spegeldörr som kommer fungera som en skjutdörr till toaletten och en nytillverkad ytterdörr som Egils snickeri har tillverkat. Resten av gårdens dörrar får bida sin tid.

Dörrarna som har svällt av all fukt.

Inom mig öppnas det upp oändligt hav

små igenvuxna sjöar där det inte längre finns fisk

jag pimplar upp en svunnen skatt

Stänger dörren om mig

vill bara var ifred

Men freden har inte lagt sin is på havet ännu

det är en utdragen höst med regn som aldrig sinar

Jag vill vara öppen

dörrarna är svåra att öppna och stänga

Hjärtat vädrar ut sig på vid gavel

kylan kryper in

Hur vill jag ha det?

vem ska kliva in härnäst?

Sluter mig

Från den ena gamla dörren till den andra. Svårt att få till en karm när hela verandan är sned och vind.
Vad ska hända med dig min vän? Kanske är du slutskörd.
Hålet till höbalen som ska få en rejäl dörr, så hela ladugården kan omslutas.
Slitna lagårdsdörrar som skriker efter min kärlek.
50-tals dörren som behöver specialgångjärn och en ny karm.

Enskild firma men inte ensam.

Tänk att jag får börja en fredagsmorgon med att åka till min vän på andra sidan hamnen för att ha möte. Äta julfika och klura tillsammans över våra olika projekt. Katarina Paulsson driver sitt företag Trädgårdsmästaren i Sikeå som trädgårdsmästare och allkonstnär. Om hon inte rafsar ihop en snygg bukett från egen trädgård så skissar hon vackra porträtt eller renoverar någon del av sin stora Västerbottensgård. Kanske vill du ha hjälp att anlägga en köksträdgård eller beskära några buskar? Befinner du dig inom Robertsfors kommun så hör av dig till denna kvinna!

Vi är två egenföretagare med tusen tankar och ideér i samma by. Känsliga konstnärssjälar som brinner av iver men också räds och tvivlas sitt storhetsvansinne som ständigt måste tyglas och begränsas. För att kunna hålla gnistan igång. Att få vara två och dela hjälper. Vilken jäkla tillgång!

Katarina jobbar redan hemifrån och det kommer jag också göra inom snar framtid. Att ha en arbetskollega att cykla till på tio minuter är inte fy skam när en bor på landsbygden! Jag får ofta frågan om det inte är ensamt att vara egen företagare? Jag träffar först och främst mina kunder och är snarare rädd för att bli socialt utmattad än något annat. Så varje liten paus är värdefull för mig. Men visst har jag ibland saknat kollegor där man ventilerar och bollar ideér och lösningar på olika saker kring arbetet. Där det finns gemenskap och sammanhållning. Tyvärr har jag alltför många vänner som är på arbetsplatser med ständiga konflikter som dränerar dem på energi. Så att vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt tänker jag är A och O.

Vi gräver där vi står. Ibland kanske vi gräver lite för djupt. Alltså inte bara när det grävs in jordvärme eller grävmaskinen drar avlopp från brunnen. Utan i känslosnack. Det är en konst att separera arbete från privatliv när en är sin egen. Jag har ju bara mig själv som verktyg. Ingen chef som kan bestämma åt mig eller grupptryck från kollegor som tar sin ställning. Därför har vi bestämt oss för att ha veckomöte. Vi börjar dela med oss av våra praktiska göromål. Projekt som redan är igång eller ska dras igång. Hjälper varandra att lösa upp trådarna och prioritera. Vad är viktigast just denna vecka?

Sedan avslutar vi med högt och lågt av känslor, relationer, grubblerier. Att ha en vän till kollega är en ynnest. Vi pratar samma språk. Det behövs inget inlindande utan rakt på sak. Att vi båda har separerat och blivit själva med varsin stor gård att ta hand om. Plus mamma-ansvaret att tygla delvis på egen hand, gör så klart att vi har ännu mer att dela.

Kanske undrar ni vad jag har för projekt förutom mitt arbete som fotvårdare? Det är ideér som börjar ta form och liksom knådas fram att få ta större och större plats. Ju mer näring jag ger dem, desto mer växer mina tankefrön. Att formulera och ge dem tid är ett sätt. Fortsättning följer!