Välkommen till Julias fotspår

Julia_Entre-redigering2

Jag heter Julia Larsson och bor i Sikeå hamn, en by i Västerbotten. Driver mitt företag Julias fotspår hemma på gården, där jag arbetar med medicinsk fotvård och mitt konstnärskap. Här skriver jag om allt som berör mig.

Vad är hälsa? Vad är konst? 

Julia-Utomhus-5

Foto @vasterdrottningen

Att älska tvärs genom det givna

Hur vet du att du är kär? För att jag väntar.

Att tänka intensivt på vad kärlek egentligen är gör en galen. Att vara kär gör en galen. När kärleken brister blir man galen. Det har varit mycket galenskap rent känslomässigt det sista två åren. Att jag kunnat hålla ihop som mamma och byggnadsherre är för mig en gåta. Evigt tacksam.

Jag vet inte om jag kan leva utan dig men jag kan inte leva med dig. Meningen David skrev till mig i ett av våra första brev har förföljt mig. Vi har skrivit till varandra när det har känts för svårt för att prata. Kommunikation till varje pris. Trots denna omöjliga rebus att orientera sig kring. Vi vill vara i varandras liv men kan inte. Dagligen har vi pratat för att vi har ett litet barn att vara föräldrar till. Ansvaret har varit större än vad vi känner för stunden. Ibland har jag varit så frustrerad och velat fly. Hur ska jag någonsin förstå vad jag saknar annars? Knuten i bröstet, vad handlar den om? Sorgen över att inte vara en familj, över att vi inte orkade hålla ut, över att inte få närheten jag behöver. Sorgen har sina olika speglar, visar sina olika ansikten. Tårarna är jag välbekant med. Men klumpen i magen, den där stenen som inte velat luckras upp hur mycket jag än skrikit, gråtit, skrivit, pratat. Lärt mig att leva med den, omfamna och vårda det som gör ont. Smärtan har byggts upp av så många känslor. Skam och skuld hand i hand har piskat oss båda blodiga. Jag och David är väldigt olika som personer, men piskan har vi gemensamt. Slår oss själva när vi inte nått hela vägen fram. När saker inte blev som det var menat.

Familj, vänner, bekanta, alla har lagt vikt vid att det är fint att vi kan vara vänner efter separationen, för Hennings skull. Jag har intalat mig att jag får nöja mig. Att mer kan jag icke begära. Jag kommer tids nog träffa någon ny och hela kapitlet börjar om. Med en ny kärlek –

Men jag vill inte träffa någon ny. Vi gjorde aldrig slut för att kärleken tog slut. Det var andra omständigheter som tärde på oss. Gjorde oss orkeslösa att fortsätta försöka, gång på gång. Men vi har försökt ändå, fast på andra villkor. Försökt hitta nya vägar att ses och umgås. Ärligt talat förstår jag inte hur vi orkar men det är som att den längtan att mötas är stående. Hela tiden ömsesidighet om att vilja varandra det bästa. Nu har någonting förändrats mellan oss. Relationen har mognat. Med tiden har vi börjat ha roligt ihop igen och även kunnat stanna i det. Stanna i det svåra liksom i det härliga. För mig är det dom goda stunderna som varit smärtsammast. För det har känts så otroligt sorgligt. Varför tillåter vi oss inte att bara ha det såhär? Hur kan vi ta död på något som är så vackert?

Nu är vi tillsammans igen. För att vi vill och vågar försöka. Vi vet att det inte kommer vara enkelt. Att vi har mycket kvar att jobba på och kanske är vi skvatt galna? Vi är särbos och kanske ska vi inte bo under samma tak igen, vi vet inte. Men vi vet att vi älskar varandra. Det räcker gott för att försöka igen.

Sjukt dålig på att vara sjuk

Dom senaste dagarna har jag varit sjuk. Halsont och huvudvärk räcker i dessa tider för att inte kunna jobba. Förr i tiden hade jag bitit ihop och harvat på…Jag är sällan sjuk och nu hade jag laddat upp ordentligt med kunder inför denna vecka. Bara till att att ringa och avboka. Vilken kund kan bli sur när jag säger att vi måste ändra tid men att det är så fullbokat, så jag hoppas dina fötter klarar sig en månad till? Jag är ju sjuk, vem vill träffa mig då? Ingen med sunt bondförnuft. Men ändå känner jag mig oumbärlig. Jag är INTE det, men känslan av ynklighet som kryper under skinnet på mig får mig att känna mig totalt sämst.

Det är något med rollerna som krockar. I min arbetsroll ska jag ta hand om den behövande. Att då behöva ringa och vara så ynklig…nä, fy tusan! Är i dessa stunder jag önskar jag hade en assistent som gjorde jobbet. Men som egen företagare är det svårt att slappna av. Känslan av att allt hänger på mig är också en sanning. Utan min närvaro blir det ingen fotvård uträttad. Inga pengar som drivs in. Bara onda fötter. Jag blir på så fruktansvärt dåligt humör. Har svårt att släppa taget om jobbet jag var inställd på att uträtta, människorna jag var beredd på att möta.

Jag har svårt för gränser. Går omkring i min ensamhet och känner, kanske är jag inte sjuk ändå? Trots att jag redan avbokat kunderna. Jag ser tid som en guldgruva. Wow, nu kan jag hinna göra det här istället. Att stryka några klädesplagg eller plantera om en blomma, det kan väl en sjuk göra? Plötsligt har några timmar gått och jag har inte legat på soffan i över huvudtaget. Det ena avlöser det andra, av småfix. Detta kan anses som världens lyxproblem, men jag vet inte hur jag ska bete mig när jag är sjuk. Detta är förstås inte om jag har frossa eller hög feber men allmänt krasslig, i mellanläget, hur gör man? Vad gör du?

Bestämt mig för att se ett till avsnitt av en serie men plötsligt märker jag att jag putsar ett fönster. Såhär har det alltid varit. Så länge jag gör något känner jag mig inte särskilt sjuk. Men min hjärna går ändå in i ett annat viloläge. Jag kan stänga av den sociala kompetensen. Gå in i mig själv. Bara göra på känn. Kanske är det rena rama medicinen för mig? Uppenbarligen mår jag bättre bara nu efter tre dagar. Funderar vidare…blir inte klok.

Drömmer om den dagen jag bara ligger kvar i sängen och läser en hel dag. Tittar ut på höststormen och kryper längre ner under täcket. Fast det är ljust ute. Den dagen kommer jag bli stolt över mig själv. Jag vill på djupet kunna slappna av och inte prestera något på en hel dag, helt oberörd. Som en vän brukar säga till mig, jag kan längta till att vara sjuk ibland. För då krävs det ingenting av mig.

Augusti utställning – Sonia Vallrud

Augusti flög fram! Nu har jag dragit igång verksamheten ordentligt hemmavid, kunder kommer och går, det känns otroligt lyxigt att få bjuda hem er. Någonting jag också har påbörjat är att fylla min gallerivägg med konst. Tanken är att galleriväggen i väntrummet kommer bytas ut varje månad med olika konstnärer med valfria alster. Först ut var min moster, Sonia Vallrud. Sonia har varit slöjdlärare och hållit i flera olika kurser i rot, vävning, tygcollage och tovning. Både tekniker inom mjuk och hård slöjd har lockat, från ROT till STICKAT. Rotslöjden har tagit extra fäste, kanske det slitsamma arbetet med att gräva fram fina björkrötter som lockar? När det tålamodskrävande arbetet nått sitt resultat håller bruksföremålet hur länge som helst. Ett hantverk som håller på att dö ut. Men Sonia har i omgångar arbetat flitigt…med endast vatten, rötter kan du skapa de mest vackra mönster.

Ett ben är det enda verktyget du behöver.
Den här ramen fick jag av Sonia som barn. Astrid Lindgren kikar fram.
Den stora korgen har överlevt en brandvåda, så nog är rötterna slitstarka.
Växtfärgade garner som jag sålt mycket av. Många vänner som stickar nu. Om någon är intresserad av mer så har Sonia mer i sina gömmor.

Sonia hade en rotslöjdskurs hemma hos mig för tre somrar sedan. Det var väldigt intressant men DÅ förstod jag hur otroligt tidskrävande det är. Framför allt handlar det om förarbetet att hitta bra rötter. Såhär långt hann jag på mitt fat…det tar tid.

Här följde jag med för att leta fina björkrötter…finns oftast vid sandtag.

Sonia är en mångsysslare. Hon bor i byn Grannäs utanför Bjurholm, byn som min mamma är uppvuxen i. Där har jag varit mycket under uppväxten och har alltid trivts. Kanske är det friheten i skapandet som lockar? Att Sonia alltid har något i händerna, det sitter aldrig fast. Ska vi cykla och kolla svampen? Ska vi leta lite tranbär? Hon odlar och har två växthus, sålt mycket jordgubbar genom tiderna och drivit upp många plantor. Ända sedan jag var liten fick jag testa på att tova, karda ull, spinna, batikfärga, sy. På hösten har den årliga omgången för tunnbröd bakats i bagarstugan, liksom mattvätten nere i sjön om somrarna. Hon bara gör. Jag bara följer med. Inga krusiduller och skapandet är bara en del av vardagen. Det är till exempel Sonia som lärt upp mig att göra ringblommsalvan som många av er kunder är bekanta med.

Ibland bara vet jag

Det var i mitten av sommaren. Het sol, trött kropp, intensiv unge och jag hade precis kommit hem från semestern söderut, för att fortsätta att ha semester hemmavid. För första gången på 1,5 år hade jag varit utanför Västerbotten, utanför gården och mitt hem. Hela projektet med mottagningen var färdigt. Tänk att den dagen ens kommer, när blir man någonsin färdig med någonting? Aldrig. Men ändå, jag hade blivit så pass färdig att jag kunnat ha min invigning i början av Juni. Precis innan jag skulle iväg började getterna smita. För första gången denna försommar. Ånej, nu låg det helt plötsligt på mina kära getvakter att fösa in dem, hit och dit. De smiter inte långt, men äter upp allt de ser och förmår. Kära Diamanta och Gullspira. Jag kom hem med noll ork att börja fixa en hage, reparera och avväga. Ska jag göra tillfälliga hagar? Ska jag släppa ut er löst när jag är hemma? Men när jag inte springer efter ungen springer jag efter er. Med andan i halsen kom plötsligt beslutet. Nu är det dags att hitta ett nytt hem till er. Jag sa ingenting till någon, ville knappt erkänna för mig själv vad jag så tydligt kände. Men när beslutet så tydligt kommer till mig (vilket händer väldigt sällan) så finns det ingen återvändo. Bara att följa min intention.

Här står ni, första året ni var hos mig alla tre. Jag saknar att se er stå och kika fram. Det är tyst på gården utan era bräkanden. Ni flyttade in när allt på gården fortfarande var så nytt. Som om ni nästan tillhörde mitt hem.

Åh, er uppsyn i pudersnö! Afrikanska dvägsgetter i vinterpäls var en fröjd att se.

För mig går djurets hälsa alltid först. Känner jag att jag inte orkar ta hand om dem så som de förtjänar, så måste jag låta dem gå vidare. Så som det egentligen är med alla relationer. Att krampaktigt hålla fast är sällan gynnsamt. Kanske handlar det mest om att lindra sitt eget dåliga samvete? Vara trofast fast uthålligheten egentligen inte är genuin utan mer härdar och tryter energi. Nu bor ni inte långt ifrån, har en stor hage med massvis av sly. Ett högt stängsel (som jag borde ha skaffat i början) och en engagerad ägare. Det känns bra i hjärtat. Fast jag saknar er.

Nu står gethuset (föredetta får) tomt. Jag ska låta det vila i vinter. Ett tydligt avslut kan skapa nya utrymmen. Det är som nyopererade sår, som behöver tid för att läka, tid för att hela. Ingenting går att skynda på och allting går tills det inte längre går. Att försöka tänka rätt och tänka klart är för mycket att begära av mig själv. Jag måste få styras av lust och nyfikenhet. Måste få testa bara för att jag vill, tills jag en dag känner, att nu vill jag inte mer. Inget att ångra, inget att döma, bara att tiden var rätt för att ge efter, skapa rum. Leva vidare. Med eller utan getter. Ni har ett nytt hem, ni har det bra.

Intryck 2.

Från semestern. Först fylldes jag på med nya intryck från södra Sverige för att sedan fördjupa mig bland rötterna i inlandet. Intryck uttrycker, som jag brukar säga.

Jag och Henning for till släkten från byn där min mamma är uppvuxen, Grannäs utanför Bjurholm där vi umgicks med brorsan, mamma, pappa, moster och morbror. Här har jag så många barndomsminnen bevarande i doftande kuvert. Jag älskar den här platsen. Det är något med frihetskänslan över att här äger vi marken och här skriver vi våra egna regler. Ingenting är konstigt och allt man vill göra gör man bara. Ungefär så, rätt och slätt.

Intryck 2.

Som barn cyklade jag utför denna backe med mormors gamla cykel tills jag insåg att det inte fanns någon broms. Jag flög över vägen och över diket, tills cykeln stannade av sig själv, mitt ute på åkern. Inte läskigt alls.

Mormor och morfars hus som min morbror numera tar hand om.
Helt rimligt att det är på baksidan av huset man tillbringar kvällen och insuper den sista solen med maskrosvin i glasen.
Skura trasmattor i sjön med såpa är standard. Hur gör man annars liksom?
En stilla kväll på en sjö eller ett brusande hav, för mig går det aldrig att välja eller ens jämföra. Det är vackert på två helt olika vis. Tacksam över att få avnjuta båda.

Andas. Mat. Intryck.

Jag tog mig semester hela Juli. Det bestämde jag tidigare i vår för att jag så tydligt kände att jag behövde ett rejält avbrott från allt intensivt arbete som skett under våren. Skulle jag bryta ihop när jag fick mer tid? Vad som än fanns att upptäcka ville jag ge mig tiden att undersöka saken. Tid är en lyx, den tiden ville jag unna mig. Men tid inrymmer så otroligt mycket. En ny dimension till en annan, sedan står jag där, men vidöppen famn och vet knappt ut eller in. Vem är jag? Hur mår jag? Har så lätt att känna, så svårt att förstå vad. Saker som hänt under våren men inte handlar om mottagningen hinner ifatt mig. Trött och lättirriterad. Vill vara glad och tacksam. ÄR det men som om kroppen inte hänger med. Relationer jag inte hunnit underhålla, alla skrymslen i huset är kaos. Jag tappar bort saker och gör sönder, en efter en. Försöker vifta bort, livets storhet ligger i annat. Ser på mitt barn, så stor han plötsligt blivit. Han säger med tydlig röst vad han vill och jag kan inte längre lura honom. Jag behöver mest lyssna och bråka, krama och beundra. Jag kommer hem till en vildvuxen trädgård och förmår bara att se det jag inte har gjort. Fast jag har byggt upp en hel dröm. Jag kan inte vara riktigt klok. Jag är klok. Ibland.

Någon sa till mig, det som är viktigt är att andas, äta, och att få nya intryck. Allt detta har jag fått i mängd denna varma Juli. Att jag dessutom har skrivit lite här men fotat desto mer med systemkameran är ett gott tecken för mig att jag varit i viloläge. Jag älskar att gå omkring och fota på nya ställen, när andan faller på. Jag behöver skriva dagbok för mig själv, vilket jag värderar sju resor högre än att skriva här. Först gå till källan, sedan till er kära läsare. Så att jag inte varit aktiv på sociala medier är bara ett sundhetstecken för mig. Faktiskt inget jag jag bestämde mig för, snare något som bara föll sig så. Och att saker bara får bli som dom blir, är så skönt. Det är, vad det är.

DEL1. INTRYCK.

Vackra gamla hus i Östersund….
Sommarpojken som med iver tar sig an det ena med det tredje.
Som att städa en gammal lekstuga tex.

Vacker gammal Hälsingegård. Vill verkligen se mer av Hälsingland! Nu slingrade vi mest runt på så små vägar och in på spontana loppisar och café på måfå. Skulle kunna vigt mig åt denna syssla flera dagar i sträck.

Faster Linda läser för Henning som sitter som ett ljus. Hennes inlevelse är till fullo och jag myser med.

Vi stannade av hos min vän Emma i Östersund, Orsa, Molkom hos Linda, Falun hos Marie & Göran, Sandviken hos min vän Lina, Härnösand. Lite mer än en vecka men känslan var att jag varit borta minst en månad, när jag väl landade hemma i Sikeå.

Äntligen fick jag tid att besöka Karin & Carl Larsson gården i Sundborn. Så vackert och inspirerande med all färg och växtlighet. Gick omkring i stillsam förtjusning.
Vill kliva in i den världen…
Och äntligen fick jag träffa min vän Lina som jag inte träffat på fem år. Magi är hennes trädgård och jag gick omkring där i stilla mak eller hopplöst skratt, samma visa, och njöt.
Önskar det fanns fler av Ulla som kunde hålla ställningarna på gården.

Mingel från invignigen

Alltså. Jag sitter och kollar igenom bilder som min granne Johan Löf tog på invigningen av min fotvårdsmottagning 4/6 och blir alldeles till mig. Har detta hänt? Jag var rusig hela denna dag, sprang omkring mellan småkakor, solsken och musik. Grannar, sikabor, vänner och familj som kom och hälsade på mig och mitt livsverk i ett enda flöde. Att betrakta det som under senaste 1,5 året varit ett arbetskaos till att bli ett färdigt och fullt fungerande hus där jag både inrymmer fotvård och konst. Nyper mig i armen. Ja, detta händer faktiskt precis just nu. Kunder kommer hem till mig varje dag och jag behöver bara gå mellan husen, vattna blommor och äta ute i trädgården. Känner mig som en primadonna i mitt eget paradis! Jag borde ha börjat landa efter två ”vanliga arbetsveckor” hemmavid men ärligt talat tror jag att det kommer att ta mycket längre tid. Kanske ett år. Men det får ta tid. Nu har jag inte bråttom.

Tack alla för denna dag!

Jag i egen hög person

Nu är det inte länge kvar.

Oj vad det var länge sedan jag skrev här! Tiden flyger och jag med den! Om mindre än två veckor har jag invigning av min fotvårdsmottagning hemma på gården. Pusselbitarna börjar falla på plats men än är det mycket jag ska hinna med innan jag är redo att ha invigning den 4/6. De som smygkikat tycker att det ser klart ut och javisst, mottagningen har varit brukbar ett tag nu men oj vad det sista tar tid. Småfix i mängd. Allt från lister till att måla lite mer där, foga lite till här. Sedan är jag sådan, att jag hela, hela tiden söker efter en helhetskänsla. Hjärna och hjärta måste samarbeta, vill vara i balans. Sista 1-2 månaderna har jag medvetet sorterat bort allt annat i livet som tar mig ur fokus. Även sådant som jag tycker är kul och viktigt, som att umgås med vänner, se serier eller jogga. Om det är hälsosamt vet jag inte men det är som om det vore ända lösningen. Spara på den energi jag kan för att sy ihop alla trådar. Bara lite till, tills jag vet.

Byggnationen har varit mycket praktiskt arbete. Men sista tiden har hantverkare efter hantverkare blivit klar och mer och mer har lagts på mig. ”Småfixet”, det där som kanske bara jag ser MEN som är viktigt för helheten. Till saken hör att jag älskar att inreda. Damma fram mina skatter som legat på vinden och väntat. Kommer skåpet passa med färgen på väggen? Kommer bordet gå ihop med dörrluckorna? Sådant här ligger jag och fantiserar om om kvällarna tills jag dagen efter springer ut och testar mig fram. Vem vore jag utan min iver? Men den stora frågan är ändå, vem är jag efter att bygget är klart? Som om hjärta och hjärna har delats, brutits isär: separation och reperation, ett pågående arbete senaste 1,5 året har gått sida vid sida med mitt privata liv. Jag separerade från en kärlek för att det inte gick ihop med verklighetens bestyr. Förnuftet fångade mig för att inte förlora drömmen. Känslan har skrikit och gråtit i sorg men med förtröstan om att tiden visar vägen. Samtidigt detta totala vardagspusslet som det innefattar av att ha ett litet barn på deltid men heltid i mitt hjärta: att vara förälder.

Jag har byggt inombords, arbetat för att långsiktigt få en arbetsplats som passar mig. Samtidigt som jag varit och är in i mig själv mer än nånsin har jag jobbat med relationen till mitt barn och barnets pappa. En process som kommer vara livet ut. Att bygga hus är även en inre process. Så mycket förstår jag. Fast det ännu är svårt att se vad arbetet gjort med mig. Diffust svävar mycket ännu i luften. Oxen i mig längtar efter att saker och ting ska falla på sin plats. Lugn: jag anropar dig! Tillslut händer det, ibland helt utan ansträngning.

Å så tänker jag på dig kära farmor (alltid) om du hade varit med, vad skulle du ha sagt? Du hade varit ängslig just nu för att jag skulle arbeta ihjäl mig, men vet du vad. Jag äter och sover gott. Får så mycket kärlek och hjälp av nära och kära och är på platsen där jag vill vara. Det gör mig stark – Tack.

Vi ses!

Glada påskfynd

Herreligen så många fynd jag gjort på sista tiden! Och som av en slump råkar kulören vara i påskens tecken? Brukar vara så ivrig att ställa ut prylarna på sin plats men denna gång fick jag lust att ställa upp allt i ett stilleben för att få överblick. Njuter verkligen att kunna hitta så mycket fint inom Robertsfors kommun. Int behöv jag åka in till stan inte. Dessutom är det billigare!

För mig är det en helig stund att strosa runt i en second hand butik. Jag brukar medvetet ha mobilen på ljudlös och går helst allena så jag riktigt kan djupdyka in i min egen värld. Jag tillåter mig själv att tappa tid och rum. Har sällan ett tydligt mål, även om det finns flera saker i bakhuvudet som jag söker efter. Dom bästa fynden är nästan alltid när jag hittat något spontant som jag gillar. Varför jag gillar det vill jag helst inte analysera, utan här är det magkänslan som styr. En intressant upptäckt är att ju oftare jag går på loppis desto mer kräsen blir jag. Jag plockar på mig allt jag känner för, sedan rannsakar jag mig själv rejält. Då brukar minst 4-5 saker försvinna. Detta har jag blivit mycket bättre på. Att inte bara köpa av iver eller i tro att detta är min enda chans. För ju mer mitt loppis-öga söker desto mer koll får jag på andra hands utbudet. Vissa prylar återkommer ofta men i helt olika prisklass, då kan jag vänta på just den krukan utan naggad kant, till exempel.

Här hittade jag en dragspelslampa till blivande väntrummet på Bruksam returmarknad i Robertsfors. Treiett plåtburk från PMU i Vännäs i perfekt skick. En honungsburk från Röda korset i Umeå. Där brukar dom vara dyra, men eftersom det var en spricka på insidan var priset nedsatt. Jag är ju så knäpp att jag till och med gillar burken ännu mer då. Känner någon slags omsorg att ta hand om denna söta lilla engelska porslin med små bin på.

En Melitta- kanna för 30kr på Bruksam och Höganäs koppar för 10kr styck. En ullfilt 30kr samt två dukar för 30kr. Sådana fynd gör mig så glad! En klocka i grönt porslin också som ska pryda mottagningens vägg och kommer bli fin till den gröna boaseringen i betydligt mörkare nyans.

Flera olika krukor i liknande nyanser. Söker till mottagningens nya fönsterbrädor. En fin hylla som ska bytas i köket, för den här passar mycket bättre till klaffbordet. Samt lite påskpynt så klart! Små gamla porslinsfigurer och pappgirlanger! Sedan jag var liten har jag gillat småkrafs. Har försökt hålla tillbaka till en mer renare stil men släppt på det nu. Bara ösa på med det jag trivs med!

Kanske undrar ni hur jag kan gå på loppis nu i pandemitider då vi helst ska hålla oss från butikerna? På Bruksam i Robertsfors får man boka tid. Så jag fick gå helt själv i en timme, en sådan lyx för mig! Samt Röda korset där de max tar in 3st åt gången. Det tycker jag är rimligt. Att få unna mig detta nöje, bara sådär, en vanlig vardag när jag får någon lucka till övers. Det är många intryck men ändå som en slags meditonsstund för mig. Att visualisera och fantisera om framtiden. Hur vill JAG ha det? Vad tycker JAG om? Nog är jag inne i en lite extrem fas just nu när jag dagarna i ända funderar på inredning till mottagningen. Låt va! Låt se hur det hela slutar.

Öppnar upp mitt fönster

Skäms inte för att vara människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv efter valv

oändligt

Du blir aldrig färdig och det är som det skall

Tomas Tranströmer.

Utanför kökssoffan skuggas en syren i ljuva sommartid

En nära vän ringde mig idag och frågade lite oroligt över hur jag egentligen mådde, apropå gårdagens inlägg om riskzonen för utbrändhet. Vi pratade en lång stund och knut efter knut, löstes upp. Bara av att prata om högt och lågt lades korten på borden. Borttorkade av damm och smuts och mina glasögonen putsats upp på nytt. Nej, jag vill inte att du ska bli orolig min vän när du läser om mina tudelade känslor inför att vara mitt uppe i en livsomvälvande process som börjar närma sig sitt slut. Jag vill att du litar på mig att hade jag varit mer uppjagad kring bygget hade jag i desperation pratat mer om det. Var så säker. Men jag är tacksam för att du bryr dig. Påminner mig om att ingenting är viktigare än min egen hälsa.

För om jag ska kunna ge något till någon annan måste jag ha hälsan själv….

Det jag skrev igår var ingen väl genomarbetad text utan ett plötsligt behov att få ur mig tankar kring vars jag befinner mig i processen kring bygget på gården. Ju mer vi pratades vid desto tydligare blev det hur spretigt mitt inlägg egentligen var. Å ena sidan vill jag tala om hur viktigt det är att ta ett steg tillbaka, återhämta sig innan en katastrof. Å andra sidan skriver jag om att härda ut, stå i och löpa linan ut. Jag har många tankar kring det här med utmattningssymptom och vet att det är ett laddat ämne. Kanske borde jag låta texten och mig själv vila innan jag lägger upp på bloggen? Men med vidare eftertanke är det den här direkta kanalen med bloggen som ger mig själv ett syfte. Jag förvånas över hur jag lättsamt jag lägger upp lösryckta tankar utan tydlig röd tråd. Men med noga bearbetning skulle det nog bli väldigt få texter. Vem som sedan läser bestämmer inte jag. Men att formulera mig inför andra förändras texten. Min handskrivna dagbok är ännu mer osammanhängande vill jag lova. Nästintill obegriplig för mig själv. Ord skrivna i mörkret. Meningar utan slut.

Jag ska vara glad att texten väcker tankar. Mina tudelade budskap. Jag lägger mig raklång i nuet och röker en livslång cigarr, betänker. Kanske kan jag inte skriva något annat än där jag befinner mig just nu? Kanske är det vad jag förmår. Lite trotsigt tänker jag att det får duga. Jag orkar inte syna stavfel och ängslas för misstolkningar. Jag är där jag befinner mig. Riskzon för utbrändhet men inte utbränd. Full av lust och låt den lågan brinna. Om jag alltid skulle behöva veta om min glöd räcker till skulle det inte bli många lågor. En sak är mig tydlig, skulle jag inte tycka detta var kul, skulle jag varit slutkörd för länge sedan. Skulle jag inte våga ta hjälp av flera olika människor, skulle jag legat sömnlös om nätterna.

Om du tvivlar på mina ord, gör som min vän, ring och prata en stund. Ett till lager av att tvingas veckla ut det invecklade som kallas hjärna, hjärta, mun.

Vi ses, på andra sidan pandemin, hemma i min mottagning. Väl mött!