Välkommen till Julias fotspår

Jag heter Julia Larsson och bor i en by i Västerbotten. Driver mitt företag Julias fotspår där jag arbetar med medicinsk fotvård och mitt konstnärskap. Här i min blogg skriver jag om allt mellan himmel och jord. Här får hela mitt känsloregister plats. Kom, följ med mig in i snårig skog, öppet hav och djupa dalar  –

IMG_9824 kopia

 

 

#hjälpjagärutmattad

Har just beställt boken Hjälp jag är utmattad av Clara Lidström och Erica Dahlberg på Bokus.com som har en blixtkampanj till kl23.59 ikväll. Så pass på! Deras nyutgivna bok handlar om den nya folksjukdomen utmattningssyndrom. De har själva kraschat och vill nu dela med sig av sina historier för att hjälpa både de som redan är utmattade men också förebygga dem som tror sig ligga i riskzonen. Jag vill läsa boken för att bättre förstå det jag ofta går omkring och tänker på, varför är vi så stressade idag? Varför har jag vänner hit och dit som antingen har gått in i väggen, stressar ihjäl sig för att få ihop livspusslet, är livrädd för att bli utbränd på jobbet eller är deprimerad utan att veta varför. Idag pratas det mycket om stress, ångest och utmattning men jag tycker det börjar bli svårt med att förstå alla dessa olika men snarlika begrepp. Stress kan betyda så många olika saker för varje enskild individ. Likaså utmattad, antingen kanske du är utmattad för att du sovit dåligt en natt eller vabbat dina småbarn några dagar. Men det kan lika gärna handla om att du inte sovit en sammanhängande sömn på flera veckor eller haft migrän sju dagar i sträck. Kanske har du inte känt livslust på flera år. Jag tycker det är svårt att veta hur allvarligt jag ska ta det om någon bekant säger Oj, jag är helt slut eller Nu orkar jag verkligen inte mer, Jag har panikat i flera dagar eller Asså jag har så sjukt mycket ångest. Vad är skillnad mellan utbrändhet, utmattningssyndrom, depression och stressrelaterade besvär? Det vill jag få mer kunskap om så jag bättre vet hur jag ska handskas med verklighetens stora utmaningar. Både förstå andra men också förstå mig själv…

Vertigo

Vertigo – en känsla av rotation

För sju år sedan hände det, helt utan förvarning fick jag ett krampanfall på ett tåg till Uppsala. Jag minns ingenting. Läkaren beskrev det som en engångshändelse. Om vi har det stressigt i livet (vilket jag hade) kan vi plötsligt bara få ett anfall. Punkt. Jag tänkte inte så mycket mer på det tills det hände precis samma sak efter ett halvår, på tåg till Göteborg. Båda gångerna vaknar jag upp i ambulansen, sinnesförvirrad. Vad har hänt? Läkaren började prata om att jag hade Lägre kramptröskel än normalt. Jag som alltid varit oförskämt frisk och känt mig ”normal”. Vem var jag nu? Detta blev en slags identitetskris för mig i kombination med att jag inte mådde bra i det stora hela. Jag kände instinktivt att jag måste göra något drastiskt i mitt liv. Det var inte förrän jag flyttade hem till Umeå som medicin kom på tal. Teckningen gjorde jag i samband med magnetröntgen och där de med nervtrådar försökte se hur min hjärna fungerade. Hjärnan har aldrig visats några tecken på epilepsi under undersökningarna ändå äter jag nu en epilepsimedicin Levitiracetam (tog ett halvår att lära sig uttala) och benämner mig som epileptiker. Mest för enkelhetens skull för att besvara alla frågor om vad jag äter för piller morgon och kväll. Orkar inte dra historien som jag knappt själv förstår.

Var dessa krampanfall tydliga tecken på utmattning? Det har jag haft många och långa diskussioner med min läkare, neuropsykolog och nära vänner om. Utan att komma fram till något tydligt svar. Jag tänker mig att utmattning är något som sker under lång tid. Samtidigt har jag förstått att min kropp reagerar väldigt snabbt och fysiskt. Det tog lång tid att acceptera tillståndet. En av medicinens symptomer kallas för Vertigo – en känsla av rotation (vilket teckningen heter). Jag började mer och mer identifiera mig den känslan. Blandade ihop panikångesten med rädslorna. Rädd för att få anfall. Rädd för att klassas som sjuk. Rädd för att bli galen. Rädd för att inte längre få göra allt jag ville. Det blev en stor kris för mig att inte längre våga lite på min kropp och intention. Jag började begränsa mig själv i tron om att spara på krafterna. Nu i backspegeln är det lätt att se att jag snarare förvärrade situationen. Jag älskar att göra många olika saker. Att lägga band på mig själv gjorde mig bara deppig. All tid jag brukade göra något formades till rastlösa grubblerier. Min världsbild darrade. Att sedan hitta tillbaka till ett slags normalläge för mig – som mitt nya jag – har jag fått jobba mycket med. Som att övervinna obehag vid bilkörning, att resa själv med tåg och sitta i publik bland mycket folk. Nu känns det overkligt men det var verkligt då. Det är viktigt för mig att tänka tillbaka på den tiden för att bli tacksam för där jag är nu. Att ta mig själv i anspråk. Nu vet jag att jag kan köra bil även när jag är skiträdd så att händerna börjar darra. Jag kan fortsätta vidare. Rädslor kommer finnas med hela livet, men jag vill inte att de ska begränsa mig.

När allt lugnat ner sig slutade jag äta medicin i två år. Jag mådde mycket bättre och livet rullade på. Helt plötsligt när jag nyförälskad skulle gå på bio faller jag ihop framför en ovetande David. Jag började med motstånd äta medicinen igen. Numera gör det mig inget. Det var skönt eftersom David var den första som var med mig och kunde återberätta vad som hände under själva krampanfallet. Jag har inga tydliga symptomer på medicinen och känner faktiskt inget större behov av att veta hur pass mycket lägre min kramptröskel är än normalt. Vad som är normalt är ändå bara påhitt. Det viktiga är att jag kan må bra. Tillgången till min neuropsykolog har varit otroligt viktig. Med henne har jag kunnat tvivla tills jag landar. Någon form av epilepsi har jag. Punkt. Jag är stresskänslig och jag vet att när som helst min hjärna blir överhettad, vare sig det är för att jag är hyperaktiv eller nyförälskad så kan kan jag falla ihop. Något slags kaos uppstår i min hjärna. Som tur är förändras hjärnceller hela tiden. Jag är i rörelse. Och det är meningslöst att vara rädd för kaos. Så det så.

Min frågor återstår, Hjälp, varför är så många av mina vänner nära att bli utmattade? Hjälp, vad ska vi göra åt det?

 

 

 

 

 

 

 

Bröllop och begravning

30073173_10155733822563650_2204190186130913540_o

Tid för eftertanke. Sitter på tågresan genom ett skiftande landskap hem till Västerbottens trygga famn. Från krokus till snöslask i mängder. Våren kan ta sig i uttryck på många sätt. I April har många anledningar dragit mig till Göteborg. Min kusin Evelinas bröllop i Kungälvs kyrka och Davids morfar Lennarts begravning i gamla kyrkan på Öckerö. Livets två ytterligheter under en helg. Massivt, vackert, uttömmande, mäktigt. Jag behöver den långa tio timmars hemfärden för att landa. Starka känslor med inslag av både glädje och sorg sätter spår. Släktskapens gemensamma rötter träder fram och vill knyta an, vare sig vi är på hemmaort eller i Göteborg. Fint att få känna samhörighet med Davids släkt. Så självklar och naturlig är deras stora varma famn. Minnen och känslor hjälper oss att se och känna. Sång av Davids systrar Linda, Anna och Eva kittlar mina tårkanaler, speglar sig. Jag hann bara träffa Davids morfar en gång. Ändå känns det som att jag har en bra bild av vem han var. Kanske just för att han bara var den han var, såsom familjen så ömt beskriver honom.

30167342_10155733702688650_4141714050781901447_o

13918533_10153952035638650_88145396_o kopia

David och morfar Lennart var lika varandra både i utseende och sinnelag. Det är fint hur vi har våra förebilder. Jag och farmor som också hade vår alldeles egna relation. Vad är det då att vara en förebild? När en människa inte längre finns är det lätt att vi plötsligt bara kommer ihåg de positiva sidorna. Men ju mer vi pratar om det desto mer kommer vi fram till att det är fascinationen över att få ta del av en morfar och farmors HELA jag. Att vi fick möta dem även som människor. Även de bar på oro, drömmar som aldrig blev verklighet. Även den trygga stommen behöver vatten. Det är en törst men framförallt en  tröst. Att man kan ge till andra även om man inte alltid mår bra själv. Denna förtröstan kom så fint fram under begravningen. Jag grät av tacksamhet. Att fått dela glädje och sorg med sina mor och farföräldrar är en gåva.

jag&farmor kopia

bruden kopia 2

Evelina hade efterliknat farmors brudbukett med stora liljor.

30727215_1579002695542400_3236201292816711680_n

30738183_10215255319767497_5208147346801557504_n

30073466_10155733830853650_3417166295046420352_o

Dagen till ära på Evelina & Gustavs bröllop hade jag farmors Västerbottensdräkt som jag ärvt av henne. Det var nästan så det gick att känna farmors närvaro. Hon hade tyckt att det var fantastiskt stort med detta bröllop i Kungälvs kyrka där Evelina själv jobbar som präst. Farmor var en stor ventil för Evelina när de båda hade gudstro som ett brinnande tema. Även där har jag och David något gemensamt, det här med präster. Evelina är präst liksom Davids syster Linda som höll i begravningen. Rötter blottar sig, kanske är vi inte olika varandra ändå? Påtagliga tankar under helgens sång. Göteborg, nu förstår jag varför jag ska dansa runt på dina gator iklädd Västerbottensdräkten! Helt rätt i tiden helt enkelt. Det behöver inte vara svårare än så, att känna glädje och sorg.

30425146_10155733839648650_3348707974684187257_o

I grannkvarteret – Göteborg

30072833_10155729463158650_833388188260634427_o

Platsen. Hur mycket betyder boendet och miljön för vårt mående? Nu har jag varit i Göteborg i snart en vecka och bott runt hos nära och kära. Basdestinationen är hemma hos Maja, ett kvarter från där jag själv bodde mitt halvår i Göteborg hos en psykopat. Ett fint gammalt hus (se bild) med vacker ut och insida men inuti mig rådde det kaos och stämningen i lägenheten var oviss och hotfull. Hon jag var inneboende hos var ojämn i humöret och blev alltmer påstridig. Från samtal på lördagskvällen där hon krävde att jag skulle komma hem och städa badrummet fastän det inte var min städvecka tills att hon började skrika från sitt rum när jag levde om för mycket. Det vill säga när jag bara existerade och rörde mig i lägenheten tidigt på morgonen. Nu är det fem år sedan men än idag sitter det kvar i mitt kroppsminne att öppna havregrynspaketet långsamt, för tänk om någon skriker av det prasslande ljudet? Det slutade med att jag flydde från lägenheten. Någonting sa stopp i mig dagen innan slutprovet på Axelsons (utbildningen till fotvårdsterapeut) när hon skrek jävla mongo! utan att jag hade gjort något. Jag vet inte varför det var just då som det gick över gränsen. Från månader av tålamod och träning av överseende tålde jag plötsligt inte att ta emot mer skit. Istället för att gå till skolan och plugga ställde jag mig och städade ut mitt rum. Måttet var rågat. Efter att jag hade städat ihop sa jag bara att nu drar jag. Här har du nyckeln. Men då kom den värsta biten som är en historia i sig. Att få tillbaka depositionen blev en kamp eftersom det blivit några millimeters märke i köksluckan (oklart från vem) och hon tyckte att JAG skulle byta ut hela köksinredningen på grund av detta. Ny spis ville hon också ha. Det var då jag blev rädd och bara sprang därifrån, hem till Maja. Jag hyperventilerade länge efter den laddade situationen. En vecka senare följde Maja med mig och efter många om och men fick jag tillslut tillbaka pengarna. Att ha en vän som ser och bekräftar ens jobbiga upplevelse är guld värd i det läget. Jag höll ju på att tro att det var jag som var galen. Jag höll på att tappa greppet. Nu i efterhand känns det overkligt och det mest obehagliga är att jag inte förstod hennes manipulativa beteende tidigare. Kanske är det det tydligaste tecknet på psykopater? Att de lurar in en i dramatiken. Lägger skulden på oss oskyldiga. Idag är jag fascinerad över kraften i mig den där dagen. Att jag bara gjorde det magkänslan sa åt mig.

maja5 kopia

Detta halvår blev inte någon vidare storupptäckt av Göteborg. Jag hade fullt upp med plugg och överlevnad i boendesituationen. Att inte kunna slappna av när en kommer hem för dagen är påfrestande. Det önskar jag ingen. På helgerna var jag ofta rastlös för jag fick ingen ro att bara bara vara ”hemma”. Tack och lov hade jag klasskompisarna,  Maja och Emma. På grund av dessa två fina har jag haft anledning av att komma tillbaka och hälsa på i Göteborg. Varje gång har jag gått förbi gatan och med hjärtat i halsgropen snabbt blänkt upp till mitt före detta fönster. Tänk om hon står där bakom gardinen? Skulle hon öppna fönstret och skrika på mig då? En väldigt besynnerlig känsla. Jag är väldigt glad över att få se de fina delarna av Göteborg som stad. En slags naturlig egenterapi som verkat fungera. Under den här veckan har jag gått förbi flera gånger utan att vara rädd för att stöta på henne. Jag känner mig inte längre sårbar. Hade jag inte haft anledning att komma till Göteborg hade det säkert byggt upp ett motstånd mot hela staden på grund av dessa dåliga känslor kopplade hit. Så visst har platsen en betydelse. Sedan är vi föränderliga varelser gudskelov. Tiden går och detta halvår känns mer och mer avlägset. Nu bor Linnea, Sofie, kusin och brorsan också här plus delvis av Davids släkt. Så det finns många tecken på att jag inte alls var klar med Göteborg. Trots att jag där och då inte ville annat än att ta första tåget hem till Västerbottens trygga famn. Vilket jag också är tacksam för nu. Annars kanske jag varken hade träffat David eller flyttat till Sikeå hamn. Men något mer inneboende blir det inte för min del. Jag har mitt gamla hundraåriga hus som står och väntar på mig i Sikeå. Där jag hör hemma.

30073139_10155729463268650_1848143701519121707_o

Sprängticka (chaga)

sprängticka

Bild: Göteborgsposten 

Chagate har blivit vanligt bland hälsokosten och dricks som ett kosttillskott. Ofta maler man ner svampen till ett pulver som säljs dyrt eftersom det är så sällsynt. För ungefär ett år sedan kom en kund med en stor svart klump till mig och sa Du som gillar sådant där naturgrejs vill säkert ta rätt på den här! Den satt på gammbjörken som jag högg ner på gården. Då visste jag inte vad det var men blev förstås nyfiken. Sprängticka är en svamp som växer på björkar men det är mycket ovanligt, endast 1 av 5000 björkar. Svampen är nästintill svart och ser sådär skrovlig och sotig ut. Däremot när man börjar hacka upp den är den alldeles gyllenbrun inuti. Sprängticka kallas också chaga (ryskt) och har inom norra Europa börjat drickas på grund av sina höga halter av antioxidanter – så rik att den anses ha ett högre värde än blåbär, gojibär och rå kakao tillsammans. Spräntickans uppsving handlar om att det sägs vara en dunderkur för immunförsvaret.

Man kan dricka chaga både varmt och kallt. Jag gör helt enkelt så att jag fyller en tesil som jag sedan har för en vecka. Räcker till ungefär 10 koppar. Det syns när färgen blir svagare och smakan av vanilj avtar.

Om du hittar spränticka ute i skogen måste du fråga markägaren först eftersom tickan inte hör till allemansrätten! Tickan ska kokas eller torkas för att inte mögla!

29750088_10155713185018650_1246344167858047578_o

Grannäs då och nu

I påskas var jag i Grannäs, min mammas barndomsby, mitt paradis. Så mycket som jag har varit där, nu var det mer än ett år sedan. Är det för att jag har ett eget hus att ta hand om nära min pappas släkte? När jag var liten var det alltid Grannäs jag längtade till. Att komma ut till landet. Som om jag behövde frihetens vindar. De senaste åren har jag rent konkret stått i min farmors mittpunkt. Grävt bland rötter i den andra delen av mitt släktträd. Jag fylls av tacksamhet över att ha kontakt med dessa två delar. Hur mycket det har betytt för mig att ha en mamma och pappa från landsbygden. Som om det inte vore nog att lära känna mina föräldrar ordentligt. Det är dessutom ett helt släkte och en helt by att omfamna. Byar som levt sina egna liv, format sina egna regler och dialekter.

Att komma hem till mormor och morfar gamla hus som min morbror numera äger och har tusenfalt projekt i känns så levande. Ivrigt vill Tommie visa allt han har gjort i huset och vi följer efter. Jag känner igen mig i honom och går omkring och ler för mig själv.  Det där djupa engagemanget för en plats, vad grundar det sig i? Att skapa något stort och viktigt, ett behov av sitt eget universum. Där storhetsvansinnet inte sätta gränser utan snarare nya möjligheter som om viljan vore oändlig. Jag fylls på med ny kraft. Inte på det sättet man lätt kan föreställa sig att det vore, att komma ut till landet för att få en stilla stund. Nej, det är något annat som händer. Så mycket som händer. Landsbygden är allt annat än död. Tommie och min moster Sonia som bor granne i byn är riktiga mångsysslare. Jag blir inspirerad, de kan så mycket och gör så mycket. Bara för att de vill och har lust. Det räcker. Och inga bilder blir tagna, jag är så tagen av stunden själv. Däremot börjar jag gå igenom mammas gamla fotografier när jag kommer hem.

Solblekta och skira, minnesbilder förnyas av det förgångna även om jag inte ens fanns till när de blev tagna. Jag tillåter mig att fortsätta fascineras. Fortsätter prata med min mormors bästa vän Göta som snart är 92 år. Hon berättar nära till tårar hur vansinnigt roligt hon haft det ihop med mormor. Britt. Jag önskar att jag fick träffa henne igen, förnya den gamla bilden av mormor som trött och sliten. Nya bilder skapas trots att tiden är ute för dig och mig. Men platsen – lever vidare.

 

Malin i Ratan – tvålar

Jag har blivit återförsäljare till Malin i Ratan. Jag har använt hennes tvålar mycket de senaste åren för att jag helt enkelt slipper att bli torr som ett fnöske under vintern. Jag behöver bara tvätta håret en gång i veckan och med kökstvålen får jag bort all löklukt tack vare det malda kaffet som skrubbar bort lukten. Det känns så kul att samarbeta med lokalproducerade produkter som jag vet är rejäla grejer.
Så varför är Malins tvålar så bra? Basen i tvålen är naturliga ämnen såsom ekologisk kallpressad svensk rapsolja som blandas ihop med andra vegetabiliska oljor. Alltså finns det inga animaliska fetter eller onödiga kemikalier i tvålarna. Parabener, mineraloljor och syntetiska parfymer kan slänga sig i väggen! Palmolja som ofta finns i billiga tvålar är helt utesluten. Varför jag inte blir torr av Malins tvålar är för att de även innehåller det naturliga ämnet glycerin som är ett naturlig fuktbindare. Tvålarna med färg kommer från malda örter eller mineralpigment. Tvålarna tillverkas i Malins tvålmakeri i Ratan med omsorg. Ett hantverk som kan ersätta både duschkräm, schampo, ansiktsrengöring, pumptvål och raklödder. Eftersom tvålarna skärs för hand varierar vikten lite på tvålarna men skapar också en genuin hantverkskänsla. Tvålarna jag har valt ut:
Innehåller ekologiskt sheasmör och avokadoolja som gör tvålen extra hudvänlig och vårdande. Omtyckt vid torrt hår och flagig hårbotten. Sheasmör ger ett härligt krämigt lödder.  Rekommenderas till dig som är känslig för dofter i och med att nästintill är naturell. Du och miljön sparar in flera förpackningar genom att använda en tvålkaka! Ju mer tvålen för lufta och torka upp mellan gångerna desto längre håller den. 125kr.

Handgjord Ekotvål Kök & Trädgård
Tar bort lukt av lök och fisk. Malt kaffe och trädgårdens örter skrubbar jordiga trädgårdsfingrar och oljiga verkstadshänder. Sheasmör ger en krämig tvål som återfuktar. Frisk doft av citrus och lavendel. Liten tvål 60kr.
En krämig rosa tvål av rosente  och röd lera. Fin som hårtvål och från topp till tå, med torkade rosor och illite-lera som skrubbar skönt med en orientalisk doft av patchouli.
Handgjord Ekotvål Lavendel
Tvålen som passar bra vid rakning eftersom ricinoljan ger ett rikligt lödder och leran i tvålen gör huden hal. Tvålen har en härlig doft av barr och passar lika bra i bastun som i badrummet.
Luffakudde kan du använda som ett tvålfat. Luffakudden skärs ut från gurkan i Luffasläktet vars mogna frukt har skördats och torkats. Det luftiga och trådiga materialet absorberar vatten och låter din tvål torka upp mellan användningarna vilket förlänger tvålens hållbarhet. När kudden samlat upp ditt tvålvatten är den utmärkt att använda för rengöring eller en härlig kroppsskrubb som avlägsnar gamla hudceller och sätter fart på blodcirkulationen. 30kr.

 

Gamla collage

Jag rotar på ytan bland alla mina urklipp. Drömmer mig bort till min blivande ataljé. Där alla bilder kan ligga huller om buller på mitt tre meters långa bord som jag köpt. Det står där på vinden och väntar på mig. Köpte en målarrock idag på PMU. Gräver upp några av mina första collage. Minns hur tillfredsställande jag tyckte det var att para ihop bild och text till en helhet. Som att leta bland kärleken, man tror att man vet vem som är den rätta. Plötsligt står du där bredvid min handflata, kanske av en slump hamnade du där medan jag rörde ihop bland de andra? Kanske ligger du där av en anledning. Längtar att klistras ihop med den andra bilden. Tillsammans skapar ni något helt nytt mitt framför mina ögon. Om det var bilden eller texten som startade hela proceduren känns plötsligt ovidkommande. Det bara hände.

min stad

Min stad

 

sol kopia 2

Sol-rosen

 

olika syn

Olika synfält

 

våldtäktscollage

Våldtäkten ligger kvar

 

COLLAGE3 kopia 2

Billig föda

 

FY3 kopia 2

Fy