Det var inför Göstas dop när jag skrev på en text till honom. Orden som kom ur mig kom att handla om oss. Och rotslöjd. Att du och jag separerat och reparerat. Bundits samman igen. Nu inte bara fått en utan två underbara barn, Henning och Gösta. Bara det är egentligen ganska otroligt. Testat bo tillsammans, isär, särbo och nu tillsammans, igen. Fast i två olika hem. Mitt hjärta så uppfyllt av tacksamhet. Plötsligt kände jag det så starkt. Jag vill fria till David. Han svarade ja.

Under min mammaledighet i vintras när jag fortfarande trodde jag skulle ha tid för rotslöjd. Lära mig binda rötter så som min moster kan. Tänkt mycket på dessa rötter, symboliken i relationer. Hur vi bygger sköra trådar, för att hålla, helst ett helt liv. Att det är tidskrävande och hållbart. Så som jag ser på vår kärlek. Ett ständigt pågående arbete, som får ta tid. Att få landa ihop, känna att vår relation får mogna under lång tid. Det är så skönt. En ren befrielse.

På Göstas dop läste jag en text som handlade om honom. Sedan kom texten nedan, som en överraskning till släkt och vänner. Ja, vi har förlovat oss. Det är ingen stor sak samtidigt som det är jätte stort. En hyllning till vår kärlek. Att den är värd att fira, i framtiden tillsammans med er.

Att det blev rotslöjdsarmband istället för ringar var min idé som min moster förvaltat. 1. jag trivs inte i ring 2. rotslöjd är vackert och jag råkar ha en moster som är jätte duktig 3. symboliskt med rötter och kärlek…

Jag får lust att ta mig an rotslöjden

alla rötter som ligger där och väntar och jag tänker:

Rotslöjd är som med kärleken

det är förarbetet som är den jobbiga delen

att hitta rätt rötter utger själva grunden

antag där dom har fått växa ledigt och lätt ger bra förutsättningar

men sådana platser är sällsynta

du får inte gräva för mycket på samma plats

var rädd om det du redan har

Rotslöjd är som med kärleken

rensa rötterna från barken

förvara dom finaste luftigt och torrt

nu är förarbetet gjort

nu kan själva arbetet börja

att följa instruktionerna underlättar till en början

du lägger rötterna i vatten

de mjukas upp och kan börja bindas ihop

vävas samman tills det mest hållbara och vackraste

ett slitstarkt hantverk som funnits i evigheter

Rotslöjd är som med kärleken

till för att brukas och beundras

tid och åter tid

idag vill vi att allting ska gå fort

till och med kärleken

vårt tålamod prövas

som tur är kan vi inte styra allt

rötterna växer som de vill

och ingen kan någonsin tvinga fram

en livslång kärlek, som bördas leva, fullt ut

Sonias rotslöjdsarbeten.

Fort sveper årets första månad förbi! Med snövallar, regndropp och blygsam sol om vartannat. Ungefär lika föränderligt som vädret varit har min vardag varit. En vanlig dag, vad är det? Amma lite nu, sova lite där, vara lite i Sikeå och lite i Rickleå. Lämna Henning för några timmar som försvinner i en grisblink. Hem och försöka få till en middag i rimlig tid. Drömmer mig bort, om allt jag vill göra när jag är mamma ”ledig”. Börjar litegrann, lämnar litegrann. Alla tankar som lagrats, DÅ när jag har tid. Skrattar åt mig själv, vet ju att det bara är en flyktig dröm. Tvåbarnsmorsa! Att vara tillräcklig för två. Och så var det mig och David och alla vänner och familj som jag så gärna vill umgås med. Lusten ligger så nära till hands, hela tiden. Orken och rimligheten är något annat. Ändå trivs jag med tillvaron och utmaningen att se varje litet steg. Varje dag som bygger på. Växer fram gör du med din intensiva blick och fäktande händer i luften. Vad tänker du på? Och Henning som är storebror nu. Att vara liten och stor samtidigt är svårt. Jag känner det själv. Mamma och samtidigt samma gamla vanliga Julia. Starksköra är vi allihopa. Var dag formar en liten bit av det som är vår verklighet. Det vi har att handskas med, just nu, Sedan kommer något annat. Jag tycker om hur rollen som förälder tvingar en in i nuet. Jag kan drömma samtidigt som jag ammar eller gör middag. I slutändan är det ändå maten som ställs på bordet, hamnar i vår mage och gör oss mätta, som är det slutgiltiga resultatet. Dagens skörd är gjord. Belåtet kan jag somna, även denna natt. I väntan på nästa dags utmaningar.

Gösta Ganters blir en månad. Växer för varje dag och jag fattar ingenting.

Farmor är på besök i flera dagar och myser med oss.

Henning leker hej vilt med sina gåvor från julafton och födelsedag. På gott och ont att bli fyra år strax efter jul.

Börjar sakta stiga ur bubblan och träffa vänner igen. Underbart att ha så många fina i närheten. Njut över en brunch hos grannen snett över åkern. Tack Frida!

Lånar ut gullegris till längtande famnar. Katarina vaggar, länge.

Sakta förändras ljuset, för var dag.

Tulpaner stiger in i våra hus, med hopp om nya tider detta nya år. Är så nyfiken på dig.

Jag har inte skrivit här på flera månader. Funderar mycket på om jag ska fortsätta med bloggen eller inte, har svårt att komma fram till beslut. Jag tillåter mig själv att vara just där, i mellanrummet, att inte veta. Jag har varit höggravid och sövt ett svårsövt barn hela hösten, då jag famlat och ramlat in i sömn tidigt var kväll (annars den tid då jag brukar skriva här).

Hur som helst, jag går in i det nya året med gamla funderingar, fast också i ett nytt liv som tvåbarnsmamma. Bor som mest i Rickleå i vinter med David, Henning och Gösta. Är i en tillåtande tid. Tiden rinner mig ur händerna med ett spädbarn som behöver mig dygnet runt. När är natt och dagen full av snö. Njuter och bävar mitt i snöstormen inför det nya som tar form utan att jag ens hunnit blinka. Gösta är snart en månad och min tidsuppfattning är lika med noll. Ändå tar jag mig tid ikväll att skriva här och lägga upp några bilder från senaste veckan. Bara för att jag har lust att ge mig själv lite eftertanke. Dela med mig av en smula liv till er, mina vänner och bekanta därute.

På mindre än en månad har jag fött barn, Gösta är kommen! Julen är över och det nya året tagit vid. Henning har fyllt 4 år och lilla familjen ska skapa någon slags vardag ihop.

Under ett års tid har mitt galleri i väntrummet snurrat runt. Ny utställare för varje månad (förutom Juli). Jag har frågat vänner, bekanta, kunder, grannar. Hej vilt lagt ut frågan om någon känner för att ställa ut sina alster. Det kan vara gamla verk eller något nytt. Verksam konstnär eller amatör, det spelar ingen roll. Detta är ett sätt för mig att hålla konsten levande. Genom samtalen både med utställaren och kunderna som kommit och betraktat blir vardagen lite mer levande. Lite utöver det vanliga.

Jag vill se mitt galleri som enkelt och ombonat. Ett tryggt rum. Det finns ingen prestige i att ha sin konst här. Många av mina kunder är inte alls konstintresserade men kanske väcks en tanke, en känsla, när du sitter där och inväntar att få dina fötter omhändertagna? Det räcker gott. För vi är många som håller på, stretar fram med våra uttryck i text, färg och form.

Under varje namn skriver jag en kort beskrivning om hur jag kommit i kontakt med just den personen.

Hör av dig om du är intresserad av att ställa ut hos mig!

September 2021, Sonia Vallrud, Grannäs.

Min moster som haft många kurser i rotslöjd och håller på med diverse hantverk.

En ny bekantskap som har sin sommarstuga efter Ön-vägen där jag bor.

En kund till mig.

Verksam keramiker (@bysofiakarolina) som jag blivit bekant med via kvinnliga företagsträffar i kommun.

Ny bekantskap som bor i grannbyn.

Verksam författare som även håller på med måleri. Hyrde in mig hos Annas familj när jag var ny i kommun, varav anledningen att jag blev kär i byn Sikeå.

Välkänd musiker i trakten men som tidigare varit glasblåsare tillsammans med sin fru Kerstin ”Madam glas”. Martin hade vernissage och fick visa och berätta om sitt eget uttryck av glas.

Vi skolade in våra barn samtidigt på Drömvallen, förskolan i Sikeå. Bor i samma by och har samma längtan till att skapa mer.

Min barndomskompis mamma. Hos familjen Lämås har jag varit mycket som barn.

Från att inte ha skrivit här på länge till att nu bara lägga upp ett gäng bilder. Bara för att jag har lust. Solen och takdropp kommer med nya infall. Plötsligt har jag med mig systemkameran på utflykten och fotar hej vilt. Vill bara vara ute vid havet, bland fåglarna och sjunga ikapp!

I februari blev jag inbjuden till kommunes kvinnliga företagsträff där bland annat Nina Tegenfeldt berättade om sin företagsresa. Hon driver Äkta hem, där hon bland annat håller kurs i Hemmet som kraftplats. Vad betyder hemmen för oss? Det blev en intressant diskussion där vi olika företagare diskuterade om hur olika vi tycker om hemmet som plats. Är det en fånge eller en fristad? En del vill bara bort för att kunna få arbetsro, en del vill hem. Bort från tvätthögar, matlagning och allt stök. Eller känns det helt enkelt för ensligt att vara hemma själv i ett tyst hus eller bara tråkigt att inte delta i det sociala bruset.

Jag är den som alltid längtar hem. Det blev så tydligt efter den här kvällen varför jag mår så bra av att vara hemmavid och arbeta. Jag vill gräva där jag står. Jag vill slänga in en tvätt samtidigt som jag har lunch. Alla moment flätas samman och blir inte en lika stor klump av göromål när en väl urlakad på kvällen landat hemmavid. Mottagningen ligger i huset bredvid där jag bor, det tror jag också är en stor bonus. Att göra en viss skillnad på arbete och inte. Däremot har jag helt släppt på att försöka hålla en gräns på att vara personlig och privat. Det är både privat och personligt att bjuda hem främlingar på gården dagligdags. Det blir en vardag. Folk kanske tror att jag är van att ha ett öppet hem där folk kommer och går, men så är inte fallet. Jag värnar om min integritet och har tänkt hit och dit kring detta. Folk kommer slänga en blick på min oklippta gräsmatta, vedhögen jag inte hunnit ta itu med eller vad det nu må vara. Men det kan jag ta, det är okej. Jag blir ännu mer mer mitt företag hemma, visar ännu mer Julias fotspår. Och fastän det kan vara jobbigt så är det något jag strävar efter. Att vara hela mitt jag till fullo. Som en gammal bonde sa till mig Det är det mest naturliga, att vi arbetar hemma. Hur märkligt är det inte att vi ska spendera några fåtal timmar om dagen i våra hem? Jag vill ägna mycket tid åt en plats där jag älskar att befinna mig. Dessutom bjuda in andra i min tillvaro – förhoppningsvis kan någon känna lite av det jag finner här.

Och jag funderar. Varför vill vi människor så gärna särskilja på våra liv? Jag vill nödvändigtvis inte ens behöva tänka på att nu arbetar jag och nu är jag den privata Julia. Att ha en offentlig plats på min egen gård är spännande. Här ska folk lämna avtryck. Komma och gå, era möten består. Formar mig liksom platsen. Vi lever i en tid med avsaknad av naturliga mötesplatser. Jag erbjuder här en variant. Öga mot öga med en kopp kaffe i vacker miljö. Jag påverkas väldigt mycket av färger, belysning, ljud. Allt jag omges av. Försöker skapa ett lugn att dela med mig av. Ständigt en process – jag vill tillåta marken under mina fötter bära mig stadigt. Samtidigt vetskapen om att vi hela tiden förändras. Min stil, mitt liv. En ständig rörelse – att lämna avtryck.

Gott nytt kära vänner, bekanta, okända!

Länge sedan jag skrev här. Har skrivit desto mer på Instagram. Märker hur skrivlusten sipprar ut när jag ”bara” ska lägga upp en bild. Plötsligt känner jag för att kommentera bilden. Mening blir till stycke och plötsligt har en liten berättelse vecklat ut sig. Jag vill mer. Allra helst skulle jag vilja ha en vecka till förfogande där det på schemat enbart skulle stå: SKRIV!

Ledordet för 2022: Hitta utrymme för skapande. Fridlys dem!

Jag har faktiskt inte dåligt samvete över min frånvaro på bloggen. Orkar inte slösa tid på detta ständiga samvete, det kan förgöra vem som helst. Är som om jag vore i ett ständigt reningsbad (fast jag inte badat isvak än denna vinter). Jag vill skala av, rensa bort. Därav många tankar kring energi. Vad har gett mig energi idag? Vad har tagit energi idag? Att krasst konkretisera detta gör min tillvaro mer tydlig.

• Jag vill mer av det jag redan har. Tillbringa tid i ateljén och hugga tag i projekt jag påbörjat. Vara en närvarande mamma, vara i den nygamla kärleken med David, fortsätta förfina balansen med mina fotvårdskunder. Umgås mer med vännerna jag har här och ringa oftare till vänner långväga. Det är en av de bästa känslor, tacksamheten. Att jobba hemma på min gård och uppleva förvandlingen som skett sista året är nyp i armen dagligen. Jag har en grund att stå på där jag känner mig helt hemmastadd. Det är en lyx och jag har svårt att förstå att smörgåsbordet är så uppdukat och att jag känner mig så ivrig på att hugga in!

• Hopp om att införa fler rutiner som jag vet att jag mår bra av. Fokus är att få till nattningen med 3-åringen så att tid finns att landa mjukt om kvällarna. Från jullovskaos till ett barn som somnat innan kl20 under veckan. Vad hände? Jag har lugnt krupit ner i sängen de senaste kvällarna och för första gången på länge haft ork att läsa. Vill ha mer av det! Läsa innan jag somnar och ha yoga innan första kunden. Kväll och morgon är viktig för mig. Kanske för alla? Så lätt att hamna framför scrollande på mobilen, fladdra runt på alla möjliga sidor och efteråt bara känna sig snurrig och rastlös. Därför har jag fortsatt med sociala medier förbud efter kl20-kl8. Skönt!

Jag flyter iväg i mitt skrivande. Vill skriva om allt men måste liksom även inför er sammanfatta tankar innan jag kan trycka ut mer sammanhängande text. Trodde jag hade gjort bort den biten med min egna handskrivna dagbok men icke.

Så, nu kanske du undrar vad min titel vill säga? Jo, det handlar om att få fatt på energibovar och släppa taget om små knutar. Gamla slentrianmässiga vanor som knappt syns. Att jag och David blivit tillsammans igen efter 1,5 års separation är stort för mig. Att mötas igen, samma men ändå så olikt. Vi möts någonstans. Inte alltid på mitten, inte alltid åt samma håll. Men ändå är mötet mer jämt och kompakt. Tänk dig att du kollar ut över ett snötäckt fält. En enda stor snömassa men när du kollar lite närmare är där gropar från vinden, kristaller och olika skuggningar. Du kisar och allt du kan se är ljuset. Du blir nästan förblindad. Det är mäktigt att kunna se sig själv speglas i den andre. Vi har bytt belysning. Samma konflikter kan uppstå men någonting är annorlunda. Hur vi båda bearbetat på varsitt håll. Vi är TVÅ som agerar olikt än innan. I det kan vi mötas. Det kan tyckas sorgligt att vi behövde göra slut för att finna detta. Men jag orkar inte heller bry mig om det. Jag är bara så glad och så tacksam. Att det faktiskt går.

Att med öppen blick finna en ny väg –

Sårade sår

helvete

läcker ur mig

läker du aldrig

Omsorgen

om sorgen jag lindar

glöm min dröm

öppna upp och se

verklighetens piskande rygg

blod är jag van

men detta; intorkade

där mina händer inte räcker till

Det är för jävligt

att älska utan skydd

skyddsängel

glöm din dröm

Nattens djupa hålor

dagens små strimmor

hinner knappt öppna upp

vi drömmer på vart sitt håll

stora ting

ett litet stoff att dela

som inte går att vidröra

jag har tappat känseln där

hudlös och slitstark

funkar ni?

Jag är inte den sten du finner bland alla

ovanliga, säregna

så tunga att bära hem

till olika hjärtan

håll om mig

stenen i din hand

glöm inte

den kalla främmande

är lika mycket

Låg kramptröskel

bjuder jag upp till kamp

känselspröt åt både höger och vänster

för att jag inte kan låta bli

kärlekens färg

nyanserna vi lätt glömmer

vilken färg är du?

Jag är bara en

du behöver mitt kött och blod

för att jag lever så in i helvete

du behöver min blodcirkulation

håller dig varm

dina fötter är kalla och sömnlösa

kryper omlott

Jag

Du

vi är så in i köttet

det tunga mättar hungriga på liv

utmattade går vidare

med omsorgsfulla händer

utan att dräpa

utan att förstår skillanden

I och med allhelgona och sjukdom har det blivit ovanligt mycket tid för filosoferande. Mina tankar har ägnats åt döden. I och för sig har jag förstått att jag i vanliga fall också tänker ganska mycket på livets slutskede. Som min syster sa (som jobbar på ett palliativt boende), ”hur kommer det sig att vi båda är intresserade av döden?” En psykolog skulle säkert svara att det har att göra med att vi har en död bror. Under vår uppväxt var det normalt att hälsa på Oskars grav lite nu och då. Vi är också uppvuxen med en mamma som jobbat på äldreboende där det var vardag att få höra om de äldre som gick bort åt höger och vänster. Sedan har vi båda själva jobbat mycket inom äldreomsorgen. Jag har sett äldre på dödsbädden, anhöriga i sorg och dödsskräck vid sängkanten. Även dödslängtan. Kanske är det just detta, då som i mitt nuvarande jobb som fotvårdare. Döden måste inte vara något negativt. En del äldre är helt tillfreds med att tiden närmar sig ett slut. Tacksamheten över det liv dom levt är så vackert att höra om. Jag vill också leva fullt ut. Så att jag en dag kan få uppleva den där vidunderliga sinnesron. Till freds.

Idag ringde en anhörig och berättade att hans 100-åriga mamma stilla somnat in. Jag hade inbokad fotvård för henne på fredag men får vackert avboka och ge plats för någon annan. Hon var helt klar i knoppen och hade ingen värk. Men tröttheten, att se den långsamma blicken, kroppen, andningen. Tänk då att uppleva den. Som hennes son sa, ”jag känner egentligen ingen sorg, men saknad däremot”. För hur skulle vi kunna komma ifrån saknaden efter dem vi älskat? De som alltid funnits vid vår sida och stöttat oss genom livet. En omöjlighet. Han berättade också att han nyss fått ett till barnbarn. Så lever livets sin gång. Helt naturligt.

Jag har under några år sparat på kunders dödsannonser. Lagt dem i en gammal cigarrask. Kanske är det en kund jag bara träffat någon gång, ibland någon jag lärde känna på djupet, och till och med en där jag blev inbjuden av döttrarna till att sprida din aska i havet. Att få vänner som är så mycket äldre än jag själv har även sina nackdelar. Ni dör så fort ifrån mig. Men med denna vetskap blir också våra möten så mycket närvaro. Som om jag har det i bakhuvudet hela tiden, kanske är det sista gången vi kommer att ses? Jag vill ge er min fulla uppmärksamhet. Det är ni värda.

Döden är en hyllning till livet!

Varför umgås vi inte mer mellan olika generationer? Den brinnande frågan i mitt bröst. Är detta själva smärtpunkten i mitt arbete som fotvårdare och konstnär? Jag vill dela. Vill hela fler med dödsångest. Kom, sitt bredvid när jag pratar med dessa helt orädda gamla hjärtan som slår. Ibland rädda, ibland med lite flimmer, men oj, oj vad de slår! Kraften i dessa gamla själar är inte att leka med. Plötsligt sätts mina egna problem i perspektiv OCH det är så skönt! Jag får syn på mig själv. Mina egna bekymmer kan lättare hanteras, och detta tack vare att bara lyssna på ni äldre. Det är dessa människor som levt 50-60 år längre än jag som jag i min vardag får träffa, bara sådär. Inga märkvärdigheter men med vidare betänklighet känns det väldigt märkvärdigt. Många i min ålder träffar i princip bara sina far och morföräldrar som pensionärer och en del har aldrig gått på en begravning. Det tycker jag är synd och oroväckande. Hur främmande är döden i vårt samhälle? Jag begär inte att alla ska vara intresserade av döden men gamla pliriga ögon i ett rynkigt ansikte som ler obekymrat mot dig. Någonting händer där. Precis som ett litet barn eller en hund kollar oss med öppen trogen blick. Vi vecklas ut, blir lite mer.

Kanske tycker ni att det börjar bli tjatigt med mitt surr om fotspår. Men mitt företag heter trots allt Julias fotspår av en anledning. Mina kunder lämnar avtryck i mig. Hur vore det annars? Farmor har jag berättat mycket om. Både för att jag bokstavligt går i hennes fotspår med mitt arbete som fotvårdare. När stigen känns snårig hjälper hon mig att hålla riktningen. Detta inte bara på grund av att hon var min farmor eller var fotvårdare. Inte alls. Utan för att vi de sista åren blev riktigt nära vänner. Jag hann lyssna och se på hennes livshistoria, tillsammans med henne. För att jag tog mig tid. Det är bland det bästa jag gjort i mitt liv. För nu när hon inte finns här kan jag lyssna på intervjuerna och höra hennes röst när helst jag känner. Vi avbryter varandra, pratar osammanhängande, skrattar åt något banalt och ja, är helt hopplösa! Men vi gör det, tillsammans.

Vet ni förresten vad Fälen betyder? På bondska betyder det fotspår (Vindeln/Lyckselemål).

Att vi mår bra av rutiner vet alla. Såklart är vi mer eller mindre känsliga för att brytas i vår lunk. Ställa om, göra annorlunda. Sedan jag fick barn har jag blivit mer varse om rutinernas betydelse. Alla basala behov med sömn och mat, vila och aktivitet, hitta lämpliga tillfällen som anpassar just denna lilla individ. Tänker att det är många föräldrar med mig som kämpar febrilt med att hitta balansen dagligen. Men hur är det med oss själv och våra rutiner? Jag har sett mig själv som en flexibel och anpassningsbar person. Kan sova vars som helst, äter det som bjuds, lätt att umgås med många olika. MEN i den alldeles vanliga vardagslunken har jag upptäckt att jag är fyrkantig. Om jag ska kunna behålla mig lugn och må bra mår jag så otroligt mycket bättre med att hålla fast vid vissa rutiner. Mitt i alla mina att-göra-listor, vilda fantasier om att göra det ena och det andra, så är det så skönt att ha det vanliga livet att falla tillbaka på. Där jag bara gör. För det är väl själva vitsen med rutiner? Att slippa tänka hela tiden.

Morgonen är viktig för mig – att börja dagen mjukt. Gärna en lång uppstart.

• Äter gröt och sedan avlämning på förskolan kl7
• Morgonyoga i ateljén (etablerad rutin för några år sedan som jag försökt återuppta sista året. Rörelseschemat kommer av sig själv, etablerat i kroppen, 20 min + mina mantran).
• Gör i ordning mottagningen för dagens första kund kl8.30
• In i huset med en kopp kaffe, sedan känner jag mig redo!

Det är först nu, när jag har arbetet hemmavid, som jag på riktigt kan känna in mig egen rytm. Arbeta ostört. Detta kanske inte låter logiskt, eftersom jag träffar mina kunder hela dagarna och minst sagt blir rubbad i systemet av alla relationer, anknytningsmönster och socialt spel. Men detta efter en tydlig ram där jag själv utstakat gränserna. Det gör mig lugn och trygg, och därefter kan vara vidöppen –

Allmänna rutiner jag etablerat under hösten:

• Använda tandtråd varje kväll. Brukar funka någon vecka efter tandläkarbesök men nu har jag hållit på i över två månader.
• En chokladbit till lunchkaffet (istället för flera)
• Smörja in fötterna varje kväll (Ja, även som fotvårdare kan man slarva!)
• Använda en hederlig väckarklocka så jag slipper ha mobilen i sovrummet

En större förändring som funkat ca två månader är att inte gå in på Facebook eller Instragram efter kl21 och fram till kl8 på morgonen. Jag har försökt begränsa sociala medier på olika sätt men antingen har jag varit för sträng mot mig själv så att det blivit för stort steg, eller för slapphänt. Detta funkar faktiskt! Det är prövande. Så lätt att slentrianmässigt gå in på messenger för att kolla om jag hunnit få svar. Men sedan kommer jag på mig själv, jag behöver inte svara ikväll. Jag kanske till och med ger ett bättre svar om jag får sova på saken? Låter banalt men så skönt (och otäckt) att förstå vilken makt det sociala flödet har över oss. Efter kl21 behöver jag skärma av, varva ner, gå in i mig själv och landa i dagen. När ska jag annars ha tid för reflektion? Vill inte somna med skärmen i ansiktet eller vakna därefter?

Jag har hört att det tar tre veckor att etablera en rutin. Ligger mycket i det tror jag, att inte ge upp för tidigt. Det är svårt i början, att medvetet stå emot alla frestelser. Allt som är så lättillgängligt idag. Men nu börjar jag känna att jag inte ens vill gå in och kolla. Att det är skönt att släppa, skönt att lita på att mina val gör mig gott. Också för att jag känner det i kroppen, lugnet som snabbare infinner sig. Belöningen kommer av sig själv. Kanske den största skillnaden mellan löften och rutiner? Att svika sitt nyårslöfte blir lätt ett hårt slag. Lätt att känna sig misslyckad och ännu sämre. Men att mjukt införa någon vana som kroppen börjar gilla och behöva, det tänker jag är något annat.

Rutinen jag jobbar på nu:

• Att ligga i sängen kl22, så jag hinner läsa någon gång? Detta har varit ett mål länge. Varför det är så svårt vet jag inte. Sedan jag fick barn har jag knappt läst ut en enda bok. Det är trist, eftersom jag gillar och läsa och har ett helt bibliotek i mitt sovrum som är oläst. Att varva ner med ögonen vilande i en bok, en tillflykt någonstans, känns så lockande. Ändå sysslar jag ofta på med annat. För när barnet väl somnat är det så mycket jag vill och behöver fixa i hemmet. Går omkring och plockar, vattnar blommor, viker tvätt. Eller ja, ibland vet jag inte riktigt vad jag gör? Alternativ somnar jag efter 1-2 sidor av ren utmattning.

Nu har jag pratat om rutiner och varför jag tror att det är en bra grej. Håller du med? Jag har i flera dagar försökt tänka ut hur jag skulle fotografera rutin-bilden men fann det svårt. Hur visar jag i bild en rutin, har någon ett förslag? Mitt i denna vardag som pågår där mycket handlar om sökande av balans så tänker jag samtidigt att det är av vikt att förstå att saker och ting rubbas. Livet kommer alltid komme emellan. Det händer grejer vi inte kan rå för. Det är meningslöst att vara rädd för kaos, var det någon som sa. Den meningen bär jag med mig, på sidan om alla mina försök.