Välkommen till Julias fotspår

sofiegranberg_100219__MG_0617 (kopia)

Jag heter Julia Larsson och bor i en by i Västerbotten. Driver mitt företag Julias fotspår där jag arbetar med medicinsk fotvård och mitt konstnärskap. Nu under vår och sommar 2019 är jag mammaledig med min son Henning. Här i min blogg skriver jag om allt mellan himmel och jord. Här får hela mitt känsloregister plats. Kom, följ med mig in i snårig skog, öppet hav och djupa dalar  –

Läslust.

Sista veckan har vi gått igenom biblioteket hemma. Sorterat och sovrat ut. Hur kategoriserar du i din bokhylla? Jag och David har två helt olika system så vi var tvungna att dela upp hans och mina. Jag har som vanligt ett väldigt icke logiskt system. Jag sorterar om och om igen tills varje bok har fått sin plats. Tills det känns rätt i maggropen helt enkelt. Helt obegripligt för någon annan men för mig är det nu en tillfredsställelse att stå och kolla på bokryggarnas titlar. Ord och meningar som talar till mig. Berättelser som väntar på att bli lästa. Författare som bär på viktiga budskap som tåls att begrunda igen. Gå tillbaka och bläddra bland förnuft och känsla. Skapa mig en egen uppfattning på nytt, formulera och förtydliga.

53639437_667005010421867_3919208544372523008_n

Sune Jonsson boken som jag hittade för 50kr på en loppis. Älskar att hitta sådant som säljaren inte förstår är ett riktigt kap!

53383208_335331790422130_537692882841108480_n

Vilken Sara Lidman bok ska jag hugga in på? Hjortronlandet läste jag och Ida högt för varandra en sommar vid havet och på självaste hjortronmyren i Västerbottens inland.

53573933_2055451554754001_975343431758905344_n

Mata mig med poesi! Har börjat läsa högt för Henning vid skötbordet (hans favoritplats).

54416013_371594166761811_4484680163287629824_n

Det är något både tryggt och ombonat med proppfyllda bokhyllor tycker jag. David som har jobbat flera år på Åkerbloms har en uppsjö av böcker men även jag har samlat på mig en hel del under sista åren. Jag har långt ifrån läst alla. Om sanningen ska fram så har jag läst otroligt lite sista tiden tyvärr. Varför? Jag känner mig rik att äga många böcker men man kan fråga sig om det är nödvändigt? Det är fantastiskt att vi har bibliotek där man gratis kan låna böcker. Hur många böcker är rimligt att ha i sin ägo? Hur som vill jag nu läsa det jag har. Jag och David har därför bestämt oss för att välja ut varsin bok varje månad som vi tycker den andra ska läsa. För att verkligen få in rutin. Jag har nu påbörjat Processen och David Momo. Ska bli intressant att se om vi klarar det. Och att få diskutera böckerna med varandra.

54080406_361540144442315_1717381985141260288_n

Det har även blivit en del fyndade barnböcker de sista åren. Mest för att det är så oemotståndligt fina illustartioner så jag inte kan låta bli! Nu känns det extra kul när de står i hyllan och väntar på att ryckas ut för att bli lästa för Henning. Snart så!

54230789_559558984447681_3875615502491451392_n

53812008_2346031432389091_8967064112504766464_n

 

 

Möte mellan olika generationer.

13988136_10153988571958650_6065304611632169506_o

Idag har jag och Henning varit på Hammarhöjd och hälsat på. Det är alltså det seniorboendet där jag hyr in mig som fotvårdare. Jag blev bjuden på fläsk med bruna bönor och en semla av Åsa. Allt hemlagat och lika rejält som vanligt! Vad har hänt efter tre månaders frånvaro? Tre stycken har dött. En tant var 100 år så det är inget konstigt men jag blir påmind över hur många jag i min vanliga vardag möter som är verkligt nära döden. Det är både sorgligt och fint på något sätt. Speciellt nu när jag hade med mig Henning, det nya livet som är två månader idag. Vi hälsade på tanter och gubbar som fick hålla honom. Det lyste i ögonen på dem. En del blir gråtmilda och börjar berätta om sina egna barn som är pensionärer idag. Eller ett av deras tio barnbarnbarn. En tant som är dement frågar gång på gång vad han heter. Hon kände min farfar som hette Henning, och blir glad på nytt varannan minut som jag upprepar Hennings namn. Tänk vad Kerstin måste vara glad. Jag får återigen berätta att farmor är död men jovisst, vi kommer fram till att farmor är glad över lilla Henning var hon än befinner sig idag.

farmor1. (kopia)

Farmor med min systerdotter Alma.

Jag tror på mötet mellan olika generationer. Barn och åldringar ska beblandas. Jag önskar att det fanns fler äldreboenden och förskolor som delade plats. Under en period när de byggde om förskolan i Bygdeå hyrde de in sig på Hammarhöjd. Jag tänkte först att de äldre skulle tycka det var jobbigt med allt stim och stoj men nej, jag hörde bara positiva utrop över barnens liv och rörelse. Jag tror att vi människor har väldigt mycket att ge varandra i våra olika skeenden i livet. Som ung behöver du förebilder som visar hur man kan göra. Som gammal behöver du minnas hur det en gång var. Jag tror att det finns en sanning i att vi lever på minnen och längtan. Det känns så fint att ge dem äldre en knyte att få hålla i. En barnhand som greppar deras skrynkliga gamla arbetshänder och håller hårt om livet, det som finns här och nu. Sen när Henning blir större ska han få träffa fler av mina gamla vänner. Känner mig tacksam över att ha ett jobb där jag inser hur livet ger avtryck i våra fotspår. Så jag ställer frågan som jag ställt så många gånger förr, vems fotspår vill du vandra i?

I intervjun med Stina Wollter pratar vi mer om detta.https://juliasfotspar.files.wordpress.com/2019/03/p4_sondagsstina_20151011_2200_297741-kopia.mp3

Att döpa eller inte döpa.

Är det rätt att döpa sitt barn även om föräldrarna inte kan kalla sig troende? Är det inte falskt/respektlöst mot religionen och de som faktiskt är troende?

Denna fråga har jag och David behövt prata om i omgångar när det kommer till Hennings ankomst.

Idag är det alltfler som väljer att ha namngivningscermoni istället för att döpa sitt barn när man inte är anser sig vara kristen. Är vi mindre troende idag än förr eller är det så att vi helt enkelt lägger större vikt vid våra religiösa värderingar? Om man väljer att inte döpa sitt barn så borde också bröllop och begravning vara uteslutna, eller? Jag tycker att det här är svårt och har sedan Hennings födelse blivit tvingad att tänka kring detta i och med att jag och David haft olika synsätt på det hela. Dop, bröllop och begravning – dessa högtidsstunder, ska de uteslutas i kyrkans rum om du inte är helt säker på din tro? Jag har själv varit kritisk mot min ”halvtro”, känt att jag måste bestämma mig men hur går man tillväga?  Efter samtal med både starkt troende och icke troende människor har jag landat i att det är okej att inte veta och att jag därmed inte kan skynda på min tro för ett dops skull. Livets gång kommer visa mig –

Vi har kommit fram till att vi ska döpa Henning. Davids syster Linda som är präst kommer att döpa honom vilket känns extra fint. Linda berättar för mig om hur hon ser på dopets innebörd. Dopet är en gåva enligt den kristna tron som enbart symboliserar den kärlek som omsluter oss alla. Det finns ingen prestation  i vare sig tro eller dop. Båda är helt gratis att ta emot för den som vill. Dopet i Svenska kyrkan är alltså inte ett troende-dop – det behövs inte mätas någon tro för att bli döpt. Därför kan föräldrar som vill ge sitt barn gåvan att få vara en del av en gemenskap som vilar på traditionen om alla människors lika värde verkligen döpa sitt barn, oavsett om en ”tror” eller inte, vad det nu innebär?

Om jag ska vara helt ärlig har jag varit tveksam om att skriva om detta på bloggen. Av någon anledning verkar det så oerhört känsligt när det kommer till religion. Minns till och med hur min konstlärare varnade mig för att uttrycka min tro i konsten. Varför är det så känsligt? Inte blir det bättre av att inte lyfta frågan, så jag valde att ändå skriva. I det stora hela handlar tron för mig om samma sak som konsten. Att vidrörda livets vidunderliga väsen – skönheten i att leva så nära döden. Och när mitt motto är VÅGA DARRA! så vore det märkligt att inte skriva om något som ligger mig så nära om hjärtat och upptar så många av mina tankar just nu.

Min lilla familj.

sofiegranberg_100219__MG_0544-2 (kopia)

sofiegranberg_100219__MG_0651-2 (kopia)

För två veckor sedan var min kära vän Sofie Granberg hemma hos oss och hälsade på. Nu råkar hon också vara en väldigt skicklig fotograf och idag fick jag frossa i fina foton på min lilla familj! Henning, vårt vackra gossebarn. Är så tacksam att få hjälp att dokumentera den här första tiden när allting ännu är så nytt. Tack Sofie!

sofiegranberg_100219__MG_0520 (kopia 2)

sofiegranberg_100219__MG_0573 (kopia 2)

sofiegranberg_100219__MG_0608 (kopia)

sofiegranberg_100219__MG_0647 (kopia 2)

LJUSET.

IMG_0250 (kopia)

Försöker gå ut på en promenad med Henning varje dag. Men när kylan har stigit upp mot 20 minus och snön vräkt ner i dagar har vi varit väldans mycket inomhus. Jag som vanligtvis blir smått galen av att vara inne en hel dag har försökt släppa på det. Men nu har ljuset plötsligt återvänt! Det spritter av energi i kroppen och jag vill ut ut ut!!! Snart fylls fräknarna i och jag blir alltmer mig själv igen. Vem blir Henning?

IMG_0265 (kopia)

IMG_0267 (kopia)

Vackra Sikeå är dränkt i snö, så tyst och orörd knarrar jag igenom byns slingriga vägar (förutom när Henning gallskriker så klart).

IMG_0273 (kopia)

Det är inte tänkt att man ska vara lika tillgänglig under vinterhalvåret. Det visar klart och tydligt denna ingång…

IMG_0274 (kopia)

Framkallar 2018.

Mellan varven när Henning sover hinner jag gräva i arkiven. Varje år framkallar jag årets skörd i bilder. Klistrar in i fotoböcker med handskrivna noteringar utmed. Precis som förr i tin. Jag uppskattar fortfarande att bläddra i riktiga böcker, speciellt när det kommer till fotografier. Precis som jag fortfarande skriver dagbok för hand trivs jag med att dokumentera livet direkt framför mina ögon. Utan några filter emellan, ingen dataskärm som förstör bildens kvalité med missvisande ljus av strålning.

Så vad känns viktigt att framkalla? Det är min frågeställning när jag sitter och kollar igenom det gångna året. Det är inte bara de med proffsiga fotografierna som jag vill ha med utan likaså de ruffiga, kanske oskarpa bilderna. Jag tycker det är själaprocess, att välja mellan olika minnesbilder. Vad vill jag minnas under året som gått? Det som faktiskt hände eller enbart händelsernas godbitar? Vackra bilder i all ära men även det fula och tuffa får finnas med. På så vis får jag syn på hela året som gått, varken mer eller mindre. Sedan förlitar jag mig på att min hjärna ändå lägger större vikt vid de positiva bilderna, för att skingra mörkrets slöjor. Lätta på dimman vi ibland lever i.

Jag tänker på citatet Det tunga är roten till det lätta, det orörda. 

Här är några utvalda från ca 150 bilders framkallning.

37177600_10155929331113650_9196309894599278592_n (kopia)

30051635_10155733822338650_6237931648992484350_o (kopia)

IMG_1013 (kopia)

IMG_1136 (kopia)

IMG_0912 (kopia)

IMG_9974 kopia (kopia)

IMG_E1108 (kopia)

37071369_10155929330868650_5220564878938341376_n (kopia)

IMG_1118 (kopia)

IMG_1289 (kopia)

IMG_0476 (kopia 3)

IMG_0746 (kopia)

IMG_1343 (kopia)

150 (kopia)

42266882_1725401130903849_3697367041083179008_n (kopia 2)

IMG_2193 (kopia)

IMG_0907 (kopia 2)

IMG_0968 (kopia 3)

IMG_1205 (kopia 3)

Att nyttja

Idag har jag varit mamma i en månad. Det är en månad sedan Henning kom ut och mötte världen. Det firade vi med att gå en långpromenad i solgnistrande snö efter några dagars isolering på grund av all snö som vräkt ner. Du låg nerbäddad och sov förnöjt i vagnen. Stolt gick jag genom Sikeås slingriga vägar med en stark längtan efter att visa dig allt vackert som finns här ute. Vårvinterluften bär på så många drömmar under sina snöklädda grenar långt in i skogens vrå.

Tiden är besynnerlig. En månad känns både väldigt lång och kort. Det känns så oerhört självklart att Henning är här. Denna lilla person som ätit upp sig rejält på en månad upptar all min tid, dygnet runt. Du är ofrånkomlig och jag älskar det. Jag vill inte alls bädda in dagarna i ett rosa skimmer för så är det inte. Det är arbetsamt att vara förälder till ett spädbarn. Att inte få sova gör en sliten men när vilan väl fått infinna sig och jag vaknar upp med morgonsolen över ditt ansikte är lyckan så total. Jag är med och bygger liv, bygger en framtid. Det vi gör ihop ska hålla livet ut. Det är värt att kämpa för.

49899575_560901284427062_7809233129566109696_n (kopia 2)

När jag kom hem upptäckte jag till min förskräckelse att jag var utlåst. David hade nyckeln och extranyckeln låg inte på sitt riktiga gömställe. Ingen telefon hade jag, så vad gör den moderna människan då, drabbas av total panik? Nej, jag gick över till mina grannar. Blev inbjuden på te och fika, värme och öppna famnar. Lasse åkte iväg till Davids jobb (förskolan Drömvallen i byn) för att hämta nyckeln. Jag tackade dem och ville försäkra mig om att de inte kände sig utnyttjade. Annika förklarade att hon inte gillar det ordet. Att utnyttja innebär att dra orättmätig fördel av något. Hon menade på att oss grannar emellan borde det vara självklart att vi kan nyttja varandra. Att nyttja handlar om att använda, bruka, tillgodogöra sig, gagna och hjälpa varandra. Hädanefter ska jag vara sparsam med att använda ordet utnyttjad. Glad och tacksam gick jag och Henning hem till vårt. Det är lätt att tro att vi som bor ute på landet är utelämnade åt vårt öde, ifall det händer något oplanerat. Det gör mig så lycklig över att känna motsatsen. Vi har fantastiska grannar och det har verkligen kommit fram under den första månaden med Henning.

Tack Johan & Riita som välkomande oss från BB med tänd marschall och hemstickad kofta, mössa och strumpor. Ni som handlat åt oss och tagit hand om våra katter och getter. Tack Annika för den goda kakan! För blommorna och kortet. Kjell-Arne som erbjudit sig snöslungan och bjudit in oss på fika. Det är guld värt att känna sig så omhändertagen. Speciellt när snön yr och mörkret faller på. Vi är inte ensamma. Önskar att alla småbarnsföräldrar skulle få känna sig så omhuldade som vi fått göra hittills.