Välkommen till Julias fotspår

Jag heter Julia Larsson och bor i en by i Västerbotten. Driver mitt företag Julias fotspår där jag arbetar med medicinsk fotvård och mitt konstnärskap. Här i min blogg skriver jag om allt mellan himmel och jord. Här får hela mitt känsloregister plats. Kom, följ med mig in i snårig skog, öppet hav och djupa dalar  –

IMG_9824 kopia

 

 

Idag föddes jag för 30 år sedan.

Idag har jag alltså levt i 30 år, om 30 år till är jag 60 år. När jag tänker på det inser jag att jag har många år kvar att utveckla mitt företag. Det får ta tid. En av de bra grejerna med att jobba med äldre människor är att livet sätts i ett långsiktigt perspektiv. Jag har ynnesten att jobba hemifrån idag så jag har kunnat sitta ute i solen och plugga. Filosofera lite mellan varven. Se getterna beta på gräset som börjar bli grönt. Min barndomsvän Linnea ringde och vi pratade bra länge. Blir så tacksam över att ha kvar barndomsvänner som känt mig sedan jag var två år. Linnea, Gustav och Jenny som skulle känna igen mycket i mina dagböcker om de fick läsa.

karusell (kopia) kopia

Jag har funderat på vem jag var för tio år sedan. Kan inte ens minnas hur jag firade min 20-års dag. När jag tänkt till riktigt ordentligt inser jag att det var då jag bodde med Johanna och Olof Öst på stan i en vindsvåning och pluggade Grafisk Form. En kurs jag knappt kan minnas vad jag gjorde? Jag minns mest att det var jobbigt att sitta i en datasal och försöka göra webbsidor. Att jag inte förstod så mycket. Att jag inte riktigt vågade fråga någon och att jag upplevde det läskigt med alla studenter. Jag minns också att det var då mitt riktiga behov av egen tid kom. Jag kände mig kvävd av alla intryck och åkte till Grannäs själv för första gången för att få utrymme. Jag längtade bort, till något helt annat. Umeåkretsen kändes för snäv. Jag hade skådespelardrömmar och kom in som reserv till Wiks folkhögskola.

Med en veckas varsel kom jag in på Wiks och mitt stora äventyr söderut började. Jag visste inte då att jag skulle komma att bo söderut i fyra år framåt. Tre års folkhögskola väntade mig. Teater och sedan Fri konst på Munkas folkhögskola utanför Ängelholm. Drömde jag om att bli konstnär på heltid? Ärligt talat är det svårt att komma ihåg. Jag levde så mycket i nuet. Att få hänge mig åt de intressen där jag verkligen kände att jag hade något att ge var som en lång förälskelse. Men som med all intensiv kärlek så innebär det också att det gör ont. Konsten tog på krafterna. Det kunde vara smärtsamt att ge så mycket av mig själv. Våga vara utblottad. Sår som jag inte visste fanns kom till uttryck och behövdes bearbetas. Kanske var det min största lärdom i folkhögskolebubblans tid. Och att det var fantastiskt att finna likasinnade vänner som består än idag, tack Ida, Emma, Maja, tre av mina trogna grundpelare. Det känns som att ni alltid varit mina vänner. Åren på folkhögskola var så omvälvande på många olika sätt att det är svårt att veta vem jag var innan dess. Hur var jag som person? Lite mer vild, lite mer naiv, kanske. Skulle jag och David blivit tillsammans om vi träffats i 20-års åldern? Tveksamt. Två tvivlande själar som är mer osäkra än någonsin. I något slags gränsland är det lätt att gå förbi varandra. Är tacksam att det blev senare. Att jag fick vara singel länge, vara i korta förhållanden som knappt hann börja. Känna på. Min nyfikenhet fick söka mig framåt. Även om det som sagt kunde göra väldigt ont ibland.

Hjärtat i munnen. kopia 3

Ida och jag på Plej festivalen med vår pjäs ”Det är svårt att prata med hjärtat i munnen”

Bäckstugan kopia

Maja, Emma och jag i Bäckastugan under vårt andra år på Munka.

Under tiden detta pågick började min långa historia med mina krampanfall och tiden med panikångest som tenderade till epilepsi. Vad var vad? Det tog lång tid innan jag fick rätt medicin och accepterade min diagnos med en lättare form av epilepsi. Jag tvingades stanna upp och möta mig själv framför psykologen. Vem är jag? Hur vill jag leva mitt liv? Mitt i allt detta utbildade jag mig på Axelssons som medicinsk fotvårdsterapeut. Mycket tack vare farmor förstår jag nu i efterhand.

Ja, inte skulle jag tro att jag skulle flytta mellan Uppsala, Skåne och Göteborg de närmsta åren framåt. Att jag inte skulle bo mer än ett år på varje ställe. Inte konstigt att jag kände mig rotlös och min längtan efter ett eget hem bara växte sig djupare. Var först när jag kom tillbaka till Umeå och bosatte mig på Grisbacka i två år som jag började landa, inte bara fysiskt utan även mentalt. Nu var jag egen företagare och färdigutbildad. Men inte kunde varken farmor eller jag tro att jag skulle börja jobba på hennes gamla arbetsplats i Robertsfors kommun. För att nu ha jobbat här i fyra år, övergått från kommun till att enbart driva mitt eget företag Julias fotspår. Köpa hus i Sikeå hamn och bosätta mig med David, två katter och tre getter.

IMG_0912 kopia 2

David rider hästen Wille för första gången i sitt liv.

71 kopia

Jag målar febrilt klart huset i en igenvuxen trädgård.

Livet är mitt eget. Här andas jag in och ut dagarna i ända och helt plötsligt är jag den jag är idag. Kanske kommer känslan vara densamma om jag får fylla 80 år. Jag är så fascinerad över att man bär alla åldrar inom sig. Ödet och slumpen slår ibland knut på varandra och jag tror ibland inte man själv kan avgöra vilket. Oftast tror jag det handlar om tajming. Varför något händer i just den stunden. Tänker när jag första gången kom hem till Davids vänner som bor i en gammal skola i Brån och får se alla målningar. Lina pratar skånska och berättar att det är hennes pappa Lennart som var konstnär men att han är död nu. I samma sekund förstår jag att det är min lärare från konstskolan i Skåne som dog förra året som är hennes pappa. Vi båda börjar gråta. Vad är oddsen? Hans målningar som vi inte fick se skymten av och nu hänger de här i Västerbotten i en gammal skola. För mig blev det ett tecken för mig och David. En intention om att nu är det vi. Det slumpade sig så att David fick låna Lennarts kostym från Mattias nu när vi var på Davids morfars begravning. En sådan gång känns livet både vackert och väldigt förunderligt. Hur livet kan ta form – låt mig fortsätta att formas –

snackis kopia

Liv 3 – En Jan Sundström

IMG_5875 kopia 2

Ju mer jag faktiskt stannar upp och verkligen tar mig tid att lyssna på en annan människa liv, desto mer växer livet. Det känns svårt att fånga in någons livsberättelse när det handlar om 80 år och uppåt. Hur ska jag som bara är närvarande under en timmes intervju kunna fånga in det viktigaste den människan varit med om? Och vad är det i livet som är viktigt? Det är så olika. De händelser som varit stora vändpunkter behöver inte alltid upplevas som stora. Som vanligt i livet handlar mycket om tajming. Slump eller öde, det beror på hur man ser det. Direkt kommer mina stora frågor in i bilden och jag grubblar iväg….

En Jan Sundström har jag träffat flera gånger men nu var det mer än ett år sedan. Han vill att jag ska skriva en bok om hans liv men för mig duger det gott med att börja intervjua honom ordentligt. Att skriva eller prata är stor skillnad. Jag har varit tydlig med att jag inte har tid att skriva en bok, även om det finns mängder av historier att berätta. Ska han berätta om hans resa genom Sverige på häst eller om hästflotten? Den har gången pratar vi ordentligt och jag låter tiden gå. Jan berättar om uppväxt och inläggning på Umedalen. I två timmar berättar Jan den ena historien efter den andra. Jag lyssnar. Att verkligen lyssna ordentligt tror jag tar lika mycket energi som att själv vara den som berättar. Den här gången känner jag mig trygg att inte missa något eftersom ljudinspelaren är med oss. Tack och lov!

I sommar ska jag få låna Jans stuga, dit man måste ro från Älglund och ensligt till ligger denna fina stuga. Här bodde Jan med sin häst under ett år. Han ville testa om det gick. Jag tänker testa hur det känns under en helg. Åh, vad jag längtar till högsommaren! De ljusa kvällarna med rallaros som övertar och grönskan som gör ögat skönt.

IMG_5866 kopia 2

IMG_5848 kopia 2

Livsberättelse 2.

Idag har jag intervjuat Jörgen Jörgensen om hans livshistoria. Jag har under en tid fått låna hans pärm där han sammanställt sitt liv från början. Han har även låtit sin pappas berättelse som aldrig blev nedskriven, ta plats – sonen Gunnar skriver och frågar den gammelfarfar han aldrig mött Kan minnen gå i arv? Jörgen skriver vackert till sin fru Aurora om det liv de fick skapa tillsammans. Från Danmark till jordbruk i Västerbotten med fem barn. Det finns så mycket olika trådar vi kan dra i, jag utmanar mig själv genom att försöka styra samtalet, det går sådär. Vill jag höra mer om hans jobbiga uppväxt i Danmark? Bondelivet? Hans svåra förhållande till sin mamma? Hans stressymptom som ledde till cykelresor runt om i världen eller hans stora gränslösa kärlek till sin fru? Jag vill höra om allt, vilket innebar alla livets skiftningar vilket är omöjligt att beskriva på 45 minuter. Vi samtalar om det gemensamma behovet av att skriva ner det man upplever. Hur han absolut tror att det varit nödvändigt för honom att sammanställa sitt liv för att kunna gå vidare med öppet hjärta. Jag tror på honom. Vem skulle jag ha varit och hur skulle jag ha mått om jag inte fått skriva av mig i dagboken?

IMG_9900 kopia

Jag frågar Jörgen vad han har för föremål som betytt extra mycket för honom? Tavlan som han fick av hans första familj där han jobbade blev ett självklart val. Sedan Ögat från Turkiet och så klart bröllopsbruden Aurora.

IMG_9893 kopia

Vad det blir av denna intervju längre fram vet jag inte än. Jag lägger in ljudfilen i arkivet och njuter över ännu en intervju som blivit bevarad. De orden som går runt i mig efter samtalet var det Jörgens pappa sa till honom när han flyttade till Sverige Ha respekt för alla människor men var inte rädd för någon. Det tycker jag sammanfattar Jörgen bra.

Rotslöjdskurs i Sikeå till sommaren

31773116_10155767665653650_5329459831948443648_n

Äntligen slår vi slag i saken! Till sommaren blir det en kurs i Sikeå för alla som är nyfikna och vill lära sig rotslöjd. Min moster är en mästare på detta vackra hantverk av björkrötter som är tålamodskrävande men sedan håller livet ut. Väldigt värdefullt och vackert, tycker jag. Med tanke på att det inte är så många som längre lär ut rotslöjd vill vi nu ta tillfället i akt. Min moster som är en riktig mångsysslare har lite mer tid nu när hon är pensionär och även jag som egenföretagare. Så vi bestämde oss helt enkelt.

IMG_4024 kopia 2

Kursdagar

30/6 kl9.00-16.00 Rotletardagen

17/8 kl18.00-21.00 Att lära sig binda
18/8 kl9.00-17.00 Bindning
19/8 kl9.00-15.00 Bindning

Kursavgift: 900kr inklusive fika och en benpryl. Lunch medtages själv.
(Betalning vid kursstart)
Plats: Sikeå hamn 62 (hemma hos Julia)

Första dagen när vi ska leta rötter behöver du ha oömma kläder, kniv, potatisgräv, plastsäck och handskar. Har du inte möjlighet att komma den här dagen så får du köpa rötter själv på t.ex hemslöjden. Vi kommer att vara på marker runtom Sikeå. Mer info kommer! Har du sedan egen benpryl till att binda rötterna så hojta gärna! Annars försöker vi fixa fram till alla deltagare.

Har du några frågor? Tveka inte att ringa och fråga mig eller Sonia. För att kursen ska kunna bli av behöver vi bli minst 5-6 stycken. Sista anmälan är 15:e juni. Vi hoppas du blir sugen och vill haka på oss bland björkrötternas rikedom!

Julia Larsson 072-222665
Sonia Vallrud 070-2071075

13963057_10153987608293650_4473836524202824915_o

Det är så mycket roligt som jag lärt mig och fått vara med om tack vare min moster. Hon odlar allt möjligt som vindruvor som hon sedan testat göra vin av. Gör chilisås av olika slags chilifrukter. Tomten är full av blomster och jordgubbsodlingar hela slätten ner till sjön. Höns har hon testat på i flera år. Och biodling vilket är ett universum för sig. Jag har fått följa med på jakt efter tranbär som slingrar sig nere i mossan. Omgiven av björnbajs som hon icke räds av, själv tassar jag på tå därefter. Gått upp tidigt för att ge sig ut efter snåttren på den ena myrmarken efter den andra, tills vi varit uppätna av mygg.

Jag och Johanna har testat på att växtfärga av lökskal och andra vackra naturliga nyanser naturen erbjuder. Vi har vandrat i vår egen urskog och Sonia har hittat Sprängticka (chaga). Vi har tovat och jag har fått testa spinna av kamelull (utan vidare resultat). Batikfärgat en massa härliga tygtrasor (som Sonia bara råkar ha hemma i någon vrå). Jag tänker på hur hon alltid har något i händerna när vi kommer hem till henne i Grannäs. Hur hon alltid hjälpt folk i trakten att sy och laga kläder, gardiner eller vad det nu kan vara. Dessutom jagar hon älg och gör kanske världens godaste smörgåstårta.

Jag tänker på traditionerna förr i Grannäs med att baka bröd i Bagarstugan varje höst (receptet hon kan utantill) och jag tänker på varje gång vi tvättat trasmattor i sjön om somrarna. Ringblomssalva och Kådsalva har hon också lärt mig så att jag numera kan göra själv och dagligen använder till kunderna. Jag är så tacksam över allt jag fått lära mig och ändå känns det som att det finns miljoner fler saker som Sonia har i sitt näste. Det sitter aldrig fast. Hon ser alltid möjligheter. Och framförallt, hon ger tid åt det hon tycker är lustfyllt, det är den största inspirationen. Att vara mycket hemma för att där finns allt tillgängligt. Alla stunder jag suttit på stugans dass och tittat runt på målningarna hon gjort, färgen börjar flagna men vad gör det? Bara jag får fortsätta dagdrömma om allt jag också vill hinna göra.

Nästa steg blir Rotslöjd.

12314725_10153400416643650_3145673688958236504_o

13988188_10153987599598650_3101966204493078419_o

12304074_10153400416203650_7849230505763757993_o

13975429_10153987606028650_5477903571213524684_o

Levnadshistoriskt berättande

Nu har andra delen av min kurs börjat som handlar om att bevara livet som berättelse. Väldigt lägligt eftersom det är nu jag på riktigt har kommit igång med att intervjua mina kunder. Så som jag tidigare har börjat men nu med bra utrustning och motivation att utöver fotvården sätta mig ner en extra halvtimme för att bara lyssna. Jag tänker mig att fötterna har hjälpt både mig och kunden till att närma oss det kravlösa samtalet. Just nu läser jag om skillnaden på livshistoria, livslopp, levnadshistoria. När är det en självupplevd tillbakablick som bäst skrivs ner i en självbiografi? Och när finns det ett större värde i att formulera sitt liv muntligt i intervjusamspel där ordspråk, tystnader, talesätt och anekdoter kommer fram på ett annat sätt?

IMG_9885 kopia

I fredags intervjuade jag Ulla Holmqvist som är en trogen kund till mig. Vi gjorde ett test där jag fick träna mig på hur samtalet kan se ut. Jag vill att stunden ska inrymma intention och samarbete, inga frågor ska vara påtvingade utan får hänga kvar i luften. Precis som många samtalsämnen gör med en god vän. Ofta vet man inte svaren utan orden lämnas fria att landa vars de vill. Med ljudinspelaren igång är jag redo att kavla upp ärmarna ordentligt! På fredag blir det Jörgen Jörgensson tur. Det är inte första gången jag intervjuar honom men nu med mer förberedelser i bagaget om hur en intervju kan se ut.

IMG_7671 kopia 3

Har gamla hus en själ?

Nu när jag läser kursen Berättandets betydelse har jag så fullt upp med att skriva på uppgifterna att jag knappt hinner skriva här. Skriva vet jag att jag kan, ändå har  prestationsångesten knackat på. Jag trodde jag skulle kunna förebygga denna ångvält som kör över mig, helt utan förvarning. När helst tankarna behagar kommer de tillbaka och rusar in. Nu är du helt ute och cyklar eller Du följer ju inte ens uppgiften eller Är du helt trög som inte förstår en vanlig enkel fråga? Känslan från skolan kommer tillbaka. Alla gånger jag blev osäker om jag förstått uppgiften. Jag litade sällan på mitt eget omdöme för att jag allt för många gånger missförstått frågorna. Bara skrivit på mitt eget sätt, det som kändes rätt för mig. Ofta var jag påläst till proven och skrev uti bara sjutton, för att skriva, det kan jag göra hur mycket som helst utan att få skrivkramp. Jag lämnade alltid sist lektionen och helt slut och rödrosig kunde jag bara hoppas på att jag även denna gång hade klarat mig. Denna rädsla för att inte kunna tänka logiskt har förföljt mig. Jag har helt enkelt inte stor fallenhet för det. Ett sunt förnuft har jag, vilket i och för sig också innehåller logik. Men det här med att förhålla mig inom ramar, nej det är inte min grej. Jag funkar som bäst när jag får tänka helt fritt, utanför boxen. Jag har försökt komma tillbaka till den grundkänslan. Den här kursen går jag enbart för att det ska vara roligt. Möjligheten att få nörda in mig i sådant jag tycker är intressant.

Så här delar jag med mig ett stycke ur en text:

…..Idag pratas det mycket i folkmun om att gamla hus har en själ. Vad menar vi med det? Hus som andas historia anses idag både vara charmigt och attraktivt. Så vad tittar du efter när du letar efter det rätta huset? Kan din magkänsla känna av om huset har frid? Kan nya hus också bära en själ eller är det människorna som med tiden har besjälat huset med deras livsöden? Som om den lagrade energin överlevt människornas bortgång, levt vidare, till nästa husägare. Kanske var spökhuset tvunget att få en ny husägare som kom helt utifrån bygdens rykten. Hon som ville förbarma sig över husets oroliga själ…..

Bildresultat för gamla hus

…..Jag tänker på den populära serien Det sitter i väggarna där historikern Christofer O´Regan och byggnadsantikvarien Erika Åberg hjälper nya husägare att ta hand om deras gamla hus och dess historia. I serien är det tydligt hur husägarna tycker att deras hem ökar i värde ju mer de känner till om de svunna tiderna. Även när det är inslag av tragiska händelser. Det är ett faktum att tiden är förunderlig och jag tror det ger sig uttryck på olika sätt för människor. För visst ligger det i människans natur att vilja förstå vår omvärld samtidigt fascineras vi över det som inte går att förklara. Jag tror att det är fler än jag som känner en skräckblandad förtjusning inför detta spökhus. Som om vi har ett behov av att vara i kontakt med det mystiska. Detta behov tror jag ligger i linje med dagens stressade samhälle som är andefattigt. Många längtar efter ett hus på landet istället för ett nytt hus som slängs upp på grund av bostadsbristen. Det kan lätt uppfattas som stelt och tråkigt i jämförelse med de gamla husens genuina hantverk…..

Bildresultat för gamla hus

Relaterad bild

 

#hjälpjagärutmattad

Har just beställt boken Hjälp jag är utmattad av Clara Lidström och Erica Dahlberg på Bokus.com som har en blixtkampanj till kl23.59 ikväll. Så pass på! Deras nyutgivna bok handlar om den nya folksjukdomen utmattningssyndrom. De har själva kraschat och vill nu dela med sig av sina historier för att hjälpa både de som redan är utmattade men också förebygga dem som tror sig ligga i riskzonen. Jag vill läsa boken för att bättre förstå det jag ofta går omkring och tänker på, varför är vi så stressade idag? Varför har jag vänner hit och dit som antingen har gått in i väggen, stressar ihjäl sig för att få ihop livspusslet, är livrädd för att bli utbränd på jobbet eller är deprimerad utan att veta varför. Idag pratas det mycket om stress, ångest och utmattning men jag tycker det börjar bli svårt med att förstå alla dessa olika men snarlika begrepp. Stress kan betyda så många olika saker för varje enskild individ. Likaså utmattad, antingen kanske du är utmattad för att du sovit dåligt en natt eller vabbat dina småbarn några dagar. Men det kan lika gärna handla om att du inte sovit en sammanhängande sömn på flera veckor eller haft migrän sju dagar i sträck. Kanske har du inte känt livslust på flera år. Jag tycker det är svårt att veta hur allvarligt jag ska ta det om någon bekant säger Oj, jag är helt slut eller Nu orkar jag verkligen inte mer, Jag har panikat i flera dagar eller Asså jag har så sjukt mycket ångest. Vad är skillnad mellan utbrändhet, utmattningssyndrom, depression och stressrelaterade besvär? Det vill jag få mer kunskap om så jag bättre vet hur jag ska handskas med verklighetens stora utmaningar. Både förstå andra men också förstå mig själv…

Vertigo

Vertigo – en känsla av rotation

För sju år sedan hände det, helt utan förvarning fick jag ett krampanfall på ett tåg till Uppsala. Jag minns ingenting. Läkaren beskrev det som en engångshändelse. Om vi har det stressigt i livet (vilket jag hade) kan vi plötsligt bara få ett anfall. Punkt. Jag tänkte inte så mycket mer på det tills det hände precis samma sak efter ett halvår, på tåg till Göteborg. Båda gångerna vaknar jag upp i ambulansen, sinnesförvirrad. Vad har hänt? Läkaren började prata om att jag hade Lägre kramptröskel än normalt. Jag som alltid varit oförskämt frisk och känt mig ”normal”. Vem var jag nu? Detta blev en slags identitetskris för mig i kombination med att jag inte mådde bra i det stora hela. Jag kände instinktivt att jag måste göra något drastiskt i mitt liv. Det var inte förrän jag flyttade hem till Umeå som medicin kom på tal. Teckningen gjorde jag i samband med magnetröntgen och där de med nervtrådar försökte se hur min hjärna fungerade. Hjärnan har aldrig visats några tecken på epilepsi under undersökningarna ändå äter jag nu en epilepsimedicin Levitiracetam (tog ett halvår att lära sig uttala) och benämner mig som epileptiker. Mest för enkelhetens skull för att besvara alla frågor om vad jag äter för piller morgon och kväll. Orkar inte dra historien som jag knappt själv förstår.

Var dessa krampanfall tydliga tecken på utmattning? Det har jag haft många och långa diskussioner med min läkare, neuropsykolog och nära vänner om. Utan att komma fram till något tydligt svar. Jag tänker mig att utmattning är något som sker under lång tid. Samtidigt har jag förstått att min kropp reagerar väldigt snabbt och fysiskt. Det tog lång tid att acceptera tillståndet. En av medicinens symptomer kallas för Vertigo – en känsla av rotation (vilket teckningen heter). Jag började mer och mer identifiera mig den känslan. Blandade ihop panikångesten med rädslorna. Rädd för att få anfall. Rädd för att klassas som sjuk. Rädd för att bli galen. Rädd för att inte längre få göra allt jag ville. Det blev en stor kris för mig att inte längre våga lite på min kropp och intention. Jag började begränsa mig själv i tron om att spara på krafterna. Nu i backspegeln är det lätt att se att jag snarare förvärrade situationen. Jag älskar att göra många olika saker. Att lägga band på mig själv gjorde mig bara deppig. All tid jag brukade göra något formades till rastlösa grubblerier. Min världsbild darrade. Att sedan hitta tillbaka till ett slags normalläge för mig – som mitt nya jag – har jag fått jobba mycket med. Som att övervinna obehag vid bilkörning, att resa själv med tåg och sitta i publik bland mycket folk. Nu känns det overkligt men det var verkligt då. Det är viktigt för mig att tänka tillbaka på den tiden för att bli tacksam för där jag är nu. Att ta mig själv i anspråk. Nu vet jag att jag kan köra bil även när jag är skiträdd så att händerna börjar darra. Jag kan fortsätta vidare. Rädslor kommer finnas med hela livet, men jag vill inte att de ska begränsa mig.

När allt lugnat ner sig slutade jag äta medicin i två år. Jag mådde mycket bättre och livet rullade på. Helt plötsligt när jag nyförälskad skulle gå på bio faller jag ihop framför en ovetande David. Jag började med motstånd äta medicinen igen. Numera gör det mig inget. Det var skönt eftersom David var den första som var med mig och kunde återberätta vad som hände under själva krampanfallet. Jag har inga tydliga symptomer på medicinen och känner faktiskt inget större behov av att veta hur pass mycket lägre min kramptröskel är än normalt. Vad som är normalt är ändå bara påhitt. Det viktiga är att jag kan må bra. Tillgången till min neuropsykolog har varit otroligt viktig. Med henne har jag kunnat tvivla tills jag landar. Någon form av epilepsi har jag. Punkt. Jag är stresskänslig och jag vet att när som helst min hjärna blir överhettad, vare sig det är för att jag är hyperaktiv eller nyförälskad så kan kan jag falla ihop. Något slags kaos uppstår i min hjärna. Som tur är förändras hjärnceller hela tiden. Jag är i rörelse. Och det är meningslöst att vara rädd för kaos. Så det så.

Min frågor återstår, Hjälp, varför är så många av mina vänner nära att bli utmattade? Hjälp, vad ska vi göra åt det?