Välkommen till Julias fotspår

Jag heter Julia Larsson och bor i en by i Västerbotten. Driver mitt företag Julias fotspår där jag arbetar med medicinsk fotvård och mitt konstnärskap. Här i min blogg skriver jag om allt mellan himmel och jord. Här får hela mitt känsloregister plats. Kom, följ med mig in i snårig skog, öppet hav och djupa dalar  –

portratt

Bred eller splittrad?

Idag är en sådan dag då jag tänker vars jag är i livet. Att storstäda huset fungerar som en bra terapi för mig att landa, gå igenom mig själv. Det som varit och det som komma skall. Jag tittar igenom arkivet och hittar mina självporträtt från några år tillbaka. Jag ser så tydligt min tudelning. Är jag bred eller splittrad? Jag skapar rum som jag vill stiga in i, samtidigt som jag gömmer mig bakom dörrar, tyger, rosor, ljusblänk. Jag vill förstå mig själv genom att förstå andra men hur gör man? Genom att fokusera inåt lika mycket som utåt. Skärpan blir oskarp gång på gång. Blixten kommer när jag minst anar det. Kan min värld speglas i er? Krävs det kunskap för att få till ett skarpt fotografi? Vad är ett självporträtt? Handlar det i överhuvudtaget om det vi ser på ytan eller är det mer en undersökande blick in i oss själva. Ofta när jag är på platser och i vissa sinnesstämningar får jag en lust att dokumentera det jag upplever. Jag använder mig själv eftersom min kropp är mest lättillgänglig. Ingen som ifrågasätter eller tycker jag är konstig. Det är bara att testa mig fram. Se om jag kan få min inre bild att samsas med verkligheten. Hänge mig åt lusten att skapa nya bilder. Jag tycker inte man ska behöva skämmas för att man tycker om att vara med på bild. Precis som med fina kläder ser jag det som en ära och möjlighet att få bära upp så fina färger och former. Det jag tror är skadligt är att ständigt ta selfie – bilder av sig själv, aldrig låta sitt utseende bara vara. När jag fjällvandrade och inte såg mig i spegeln på tio dagar mådde jag väldigt bra, som om bilden av mig själv klarnade för varje dag. Jag gick mot ett tydligt mål med huden fuktig av regn eller svettig av solen. Att se sig själv utifrån kan vara lärorikt men jag tror det är en hårfin gräns mot att bli lite väl självmedveten. Varför ska du veta hur du ser ut i varje rörelse du gör? Kan du vara naturlig om du alltid är medveten om hur du ser ut?

Jag är enorm. Jag innehåller mångfalder”. Vi tror så gärna att vi känner oss själva så bra. Att vi vet vad vi behöver och vilka vi är. Men hur kan vi ställa sådana krav på oss själva när vi innehåller mångfalder? Att lära känna sig själv tycker jag är lika spännande och intressant som att lära känna en ny människa. Det är en livstids äventyr. Och när relationen fördjupas kan jaget träda fram. Lite till.

sp1 kopia

sp2 kopia

sp3 kopia

sp4 kopia

sp5 kopia

sp6 kopia

sp7 kopia

sp8 kopia

sp9 kopia

sp11 kopia

sp10 kopia

Åkerfräken

åkerfräken

Ett åkerogräs som breder ut sig likt limegröna fält. Fräkenväxten har många goda egenskaper som hjälper mot urin och leversjukdomar. Lindrar vid ödem, mensvärk och magsår. Ett universalmedel som är rik på både kisel, kalium och saponin. Jag har plockat mängder inne i grannskogen och haft på tork under några veckors tid. Jämfört med många andra växter är det fint att åkerfräken behåller sin gröna färg. Dessa små spröda granar utsöndrar mängder av kisel om man kokar upp dem i ca 20 min. Väldigt bra för huden, fylld av miniraler och vitaminer. Jag har plockat dem främst att ha som fotbad men även som hårinpackning och ansiktsmask. Grönt är helt enkelt väldigt skönt!

IMG_2636 kopia

IMG_8852 kopia

Lägger ut alla mina fräknar

faller som ett strössel över din hud

vi försöker räkna vår tid

tidlös famlar vi runt i pigmentens fält

precis som åkern växer och gror

år efter år går vi genom marken

trampar upp allt större ytor

på vintern bleknar fräknarna

försvinner nästintill

kom uppfyll mig

fyll i mina fräknar med din sol

jag vet att den finns, nära

alldeles bakom molnets rand

 

1 års dag med hus!

IMG_8845 kopia

Imorse skålade vi med blåbärssmoothie innan vi kavlade upp ärmarna inför en ny dag i hemmets varma ljuva tecken! Skål för den som vågar satsa på livet!

För ett år sedan vaknade jag upp för första gången i mitt eget hus. Mitt hem. Jag sov då på en enkel madrass i matsalen. Katten Borka som ingick i huset och är bossen i hemmet la sig kring mina ben och kurrade. Vi förstod nog ingen av oss att det var VI nu. Jag minns hur jag bara gick runt i huset och glodde. Är det varsegod för mig att hej vilt inreda här, bygga ett hem, ett liv!? Surrealistisk känsla även om jag hade gått och trånat efter huset i 1,5 år så fick jag nypa mig i armen. Så overkligt att mötas av en verklighet med sotare, elektriker och rörmokare i hemmet. Lära mig elda i kakelugn och järnspis, experimentera med element, ta sig an ett läckage från balkongen, använda fönstertejp, röja i en 100 år gammal ladugård med gammal halmbädd, hugga ved, förstå markgränser från lantmäteriet, ta hand om blommor, odla lite, läsa av vattenmätare, slipa upp och använda lie alternativ röjsåg, hyra skylift för att måla klart huset, anordna hage för tre getter, lyfta plåt, isolera vattenrör så vattnet inte fryser, upptäcka en gran som ramlat, se på slamtömning av brunnen, använda avloppsrensare och förstå hur en toalett fungerar. Och så vidare.  Ett år som husägare är lång och kort tid.

I helgen har vi bara städat och fixat och varje gång man börjat med något väller ett hav av nya saker fram att vilja göra. Övermäktigt ibland men oftast bara roligt. Folk har blivit provocerade när jag förut sa att jag längtade efter att ha ett hus att ta hand om. Att ha en plats där saker och ting lever och fortgår. Jag håller fortfarande fast vid det. Jag trivs och känner mig mer hel än någonsin. Att även fått en hyresgäst, min allra käraste David, är så klart än bättre. Samboliv är lika utmanande som utvecklande. Att skapa ett hem tillsammans när båda är vana att bo ensamma. Det är svårt och underbart. Angenämt att ha David nära till hands, utbyta vardagliga små och stora ting. Genom att ha huset och David nära inpå, mina två stora kärlekar, upptäcker jag gång på gång nya saker hos mig själv. Beteenden och vanor som jag inte varit medveten om när jag kunnat haft dem för mig själv. Det kan vara smärtsamt att bli så medveten om sig själv men det är också en gåva. Kunna komma till insikter och förstå mig själv bättre som jag kanske aldrig annars skulle ha gjort. Jag blir lite mer levande. Och alldeles bakom dörren finns min dröm.

IMG_8848 kopia

Ulvön – mamma 60 år!

IMG_8648 kopia 2

IMG_8601 kopia 2

I helgen var hela familjen ute på vackra Ulvön och firade att mamma fyllt 60 år! September är min favoritmånad. När högsäsongen lagt sig och löven plötsligt börjar skifta i alla möjliga olika nyanser. Både rörelse och stillhet som varvas i vinden mellan vågornas brus.

Min mamma som alltid förknippats med rött hår och fräknar. Numera bär hon upp sitt gråa hår med stil. Fräknarna flyter allt mer ihop efter alla år med sol. Min mamma som fött fyra barn och troget jobbat inom vård och omsorg. Mamma som brinner för äldreomsorgen, vilket innebär att hon inte klagar över att hjälpa en åldring med stödstrumporna en morgon till trots artros händer som värker. Mamma pratar med samma entusiasm om hur fina de äldre är och vad de förtjänar. Inte konstigt att jag själv faller pladask för ett rynkigt leende eller en darrande utsträckt hand. Jag är uppvuxen med att prata om de äldre med samma relevans och kärlek som till barnen. Tack mamma för det perspektivet.

IMG_8682 kopia 2

Familjen Larsson.

Syskona kopia

Jag, Simon och Johanna gav mamma ett album med fotografier från hennes 60 åriga liv.

img015 kopia 2

Mamma sitter förväntansfullt och pimplar på Grannässjön….

IMG_8776 kopia 2

IMG_8771 kopia 2

Har jag någonsin ätit så mycket gott som i helgen? Vi var alla förbluffade över vad våra smaklökar fick prova på. Såsom kantarellsoppa med renlav, aborre med blåbär och häggättika, kalvdans med syrensocker, lavendel färskost och hemkärnat smör till kroppkaka med stut – ribs och märg. En delikat matfest helt enkelt! Önskar att jag kunde leva på den här maten länge nu men så fungerar inte människan. Vaknar upp till hotellfrukost och liks förbaskat är jag så vansinnigt sugen att testa på allt möjligt. Att familjen Larsson är av glupsk natur är ingen nyhet. Att Alma, Algot, Andreas, Maeva och David verkar vara av samma slag är ett tydligt bevis på att man blir som man umgås. Mat ska vara lustfyllt, samma nyfikenhet som att gå ut i skogen och leta sig en svamp vilket Algot fick göra, en lycklig kantarell som blev uppstekt av kocken själv. Självklart är lyckan total! I helgen fick vi verkligen uppleva och avnjuta mat från den lokala vackra naturen som vi också hann vandra runt i. Vilken lyxig och utsökt kombination! Tur att själva matupplevelsen går att bära med sig i minnet, länge länge till. Tack familjen för delat bröd och vin.

IMG_8761 kopia 2

 

 

 

 

 

 

Utveckling eller avveckling

IMG_3028 kopia

Det är intressant för mig som nyinflyttad sikabo att jobba i Ånäset, Bygdeå och Robertsfors. Jag har under tre år jobbat med fotvården på tre olika ställen där alla från byarna kommer till Nysätragården, Hammarhöjd och Edfastgården för att vårda sina fötter. Även om min pappa är uppvuxen i en av dom, Ultervattnet, så hade jag långt ifrån koll på hur stor skillnad det kan vara på människor och levnadsstandard som lever så pass nära varandra. I och med att jag träffar en helt annan generation i mitt yrke så har jag fått förmånen att ta del av många olika historier och vinklar på deras tillvaro. Hur Västerbottens inland har utvecklats och avvecklats, i omgångar. Och nu står vi här. Skoaffär`n som drivits av ”sko – Allan” i Ånäset i 40 år har precis lagt ned. En av de få affärer som funnits kvar och varit så etablerad. Förra måndagen var min sista dag på Nysätragården och byborna formligen vräkte ur sig hur de förfasades över Ånäsets alltmer tomma gator. Vad händer nu när Skoaffär`n inte längre finns? De äldsta kunderna beskriver hur de en gång i tiden hade både bageri, café, skomakare, pappershandel, klädaffär, urmakare osv. För att det gick runt på den tiden. Folk levde och verkade på plats. Idag måste många pendla till Umeå eller Skellefteå för att överleva. Den lilla tid som finns kvar efter att ha behövt pendla två timmar behövs för återhämtning till nästa dag.

IMG_3022 kopia

När jag hör alla dessa historier och träffar de allra äldsta. De som själva verkat i byarna och drivit ett samhälle framåt blir den nuvarande situationen väldigt sorglig. Att inte ens kunna ta ut sina egna pengar upplevs för många 80-90 åringar som en ren katastrof. Som att tappa makten över sitt eget liv. Jag känner medlidande inför detta. Jag förstår dem. Jag vill vara nytänkande och hänga med i utvecklingen men det börjar bli alltför många delar i samhället där min magkänsla säger stopp. Nu får det räcka. Ta de lugnt. Känn efter först. Det var en lärare som sa till mig en gång ”du behöver avveckla något för att utveckla något annat”. Jag tror mycket på det. Jag tror att vi alla som bor på landsbygden vill utveckla våra lokala sinnen. Vidöppna oss inför andra möjligheter. För att ha kraft och mod till detta behövs vi hjälpas åt. Ha en gemensam drivkraft. Så låt oss gå ihop, vad vill vi åstadkomma? Vad behöver vi för att må bra? Sluta upp med att konkurrera mellan byarna, kavla istället upp ärmarna och verkställ!

IMG_3027 kopia

IMG_3023 kopia

Nysätra järnaffär, snälla, fortsätt blomstra! Fortsätt slå ut dina spröda gröna blad och sammansätt en svulstig och färgglad blomsterbukett i våra nävar.

Julias fotspår – jag kör på!

IMG_3046 kopia

Idag har jag som fredagar de senaste året, jobbat med mitt privat företag Julias fotspår. Jag kör runt i småbyarna häromkring och ger fotvård till de behövande. Det har fallit sig naturligt när jag inte hinner med alla inom kommun. Jag minns att jag drömde om detta scenario när jag gick Axelsons i Göteborg. Tänk, att fritt lägga upp min dag som jag vill. Träffa härliga människor på landsbygden och dessutom ha tid att prata med dem, eller dela tystnad för en stund. Kanske knapra på en havrekaka eller dricka kokkaffe för andra gången. Att köra runt på grusiga slingriga vägar är ingenting som känns besvärligt. Jag njuter över tiden mellan kunderna. Ödehusen med sina orörda hallonbuskar. Granarna med sitt skägglav. Det lokala regnet som slutar och börjar från en by till nästa. För mig handlar fotvården om att se och ta hand om hela människan. Hur många dagar har denna människa vandrar fram och tillbaka efter denna oändligt långa grusväg? Hur bor och lever hon? Visst, hembesök tar betydligt längre tid men jag får också ut mer av det. Som om friheten av att köra mitt eget ger mig den energi jag behöver för att avverka dagens skörd. Bemöta varje nytt frö. Höja blicken för ett tag tills jag återgår ner till fötterna igen. Fokuserar. Vill se lite till, lite mer.

IMG_3057 kopia

IMG_3066 kopia

 

IMG_3074 kopia

För ett år sedan visste jag inte om jag kunde köra bil. Det låter kanske märkligt men så var det. Efter mina krampanfall hade jag fått körförbud i omgångar. Eftersom min epilepsi bröt ut när jag bodde söderut och inte behövde köra bil var detta faktum lätt att förtränga. Sedan kom jag ut på landsbygden där jag plötsligt behövde bilen av praktiska skäl. Jag insåg att jag var rädd. Rädslan över att inte kunna hantera rädslan. Jag hade under åren lärt mig hantera mina panikkänslor, låta dem komma och gå, släppa på kontrollen. Men med bilen tog det stopp. Om jag släpper på ratten eller gasar i ren panik är det kört. Varje fickparkering gjorde mig kallsvettig, ska jag stanna? Är jag kapabel att köra lite till eller är jag en fara i trafiken? Jag såg mig själv ligga livlös i dikena och blev skräckslagen av mina egna katastroftankar. Detta har varit väldigt svårt att förklara för andra som kör bil av ren rutin. För ett år sedan fick jag möjligheten att ta över mammas bil och öva, öva, öva, så kallad KBT deluxe. Kört mindre sträckor för att gång på gång upptäcka att jag överlevde, även denna gång. Successivt har min hjärna lärt sig att det inte är någon fara. Jag kör bra. Jag är lugn. Ibland drabbas jag återigen av panik men alla erfarenheter hinner sansa mig. Är väldigt tacksam över hjärnans kapacitet att förändras. För nu är jag där då jag kan köra iväg dit jag vill, utan någon klump i magen. All denna övning för att kunna vara fri, köra på mitt eget sätt!

IMG_3052 kopia

 

IMG_3077 kopia