Välkommen till Julias fotspår

julia2

Foto: Thea Holmqvist

Jag heter Julia Larsson och bor i en by i Västerbotten. Driver mitt företag Julias fotspår där jag arbetar med medicinsk fotvård och mitt konstnärskap. Här i min blogg skriver jag om allt mellan himmel och jord. Här får hela mitt känsloregister plats. Kom, följ med mig in i snårig skog, öppet hav och djupa dalar  –

Årets retreat.

IMG_0860 (kopia)

IMG_0870 (kopia)

I helgen har jag varit på min tredje retreat i Munkviken. I år med en extra dag, från torsdagkväll till söndag eftermiddag. Jag har tidigare alltid känt att jag skulle vilja stanna i tystnaden några dagar till, nu fick jag en hel dag och självklart är det då rastlösheten kommer. Precis samma känsla som att ha semester, man ser fram emot att göra absolut ingenting och när man väl har möjligheten uppstår obalansen. Hur ska jag framkalla lugnet? Att känna ro går inte på beställning utan måste få växa fram. Det är skillnad på att vara sysslolös och rastlös. Jag bestämde mig för att acceptera. Det finns ett värde i att ha tråkigt också. Det kan vara svårt att fånga tag på känslan och beskriva den. Kanske är jag inte utled utan snarare är det min kropp som inte förmår att lugna ner sig? När ger vi oss själva den tiden att på riktigt verkligen känna efter? Inte ofta är min gissning.

Retreaten erbjuder så fint rutiner men meditation, bön, musik, god mat, vägledning som varvas om vartannat. Jag gick på promenad efter frukost och efter lunch. Novembers gråa väder visade plötsligt på skönhet. Den avskalade minimalistiska skogen intill havets brus. Jag går förbi Owe Wikströms stuga där han säkerligen funnit inspiration till många av hans böcker. Med tiden infinner sig känslan av Långsamhetens lov (en av hans tänkvärda böcker).

Tack Urban & Annika för denna helg!

IMG_0908 (kopia)

Testa den provocerande tanken att upprepa högt för dig själv Jag har tid, även när du känner dig som mest tidspressad. Jag lovar, det har funkat, inte alltid men ju mer jag övar desto större verkan.

IMG_0907 (kopia)

Man ska inte tillverka fler bekymmer

än de som redan existerar.

Var dag har sin plåga.

Bekymren är en del av friktionen i livet, 

en del i att livet rör på sig. 

Ibland har oron ett ärende

det är signalen på att något måste förändras

och ska därför tas på allvar.

Att helga liv.

IMG_0837 (kopia)

Allhelgonahelgen har varit och jag har tänkt på dem som gått före mig. De som funnits i mitt liv men inte längre finns. Inte mitt framför mina ögon men djupt där inuti. Jag har tänkt på dem som stått mig nära men också människor som är långt ute i periferin. Alltid när jag besöker en gravplats och går runt och läser på gravstenarna blir jag förundrad över döden. Tänk, att alla dessa människor en gång har varit mitt uppe i livet, precis där jag själv är nu. Nu när jag dessutom bär ett liv inom mig blir insikten ännu starkare. Tänk alla mödrar som förlöst nya liv, gång på gång och livets cirkel fortsätter samtidigt som den sluts. Konturerna blir allt tydligare trots novembermörkret.

IMG_0842 (kopia)

Jag var först till Oskars grav, min storebror som jag aldrig hann träffa för att han dog 2,5 år gammal i en hjärtoperation. Sedan jag var liten har vi då och då besökt hans grav som ligger så vackert till inne tallskogen i Röbäck. En gigantisk stor gravplats där det är mörkt utan en massa gatlampor. Nu lyste allas anhörigas ljus upp den stora ytan, som en påminnelse för det ljus ni en gång bar inom er. Sedan åkte jag till farmor och farfars grav i Överklinten. Jag hade en liten pratstund med farmor och tackade henne för allt. Farfar dog när jag bara var 3 år gammal så han har jag tyvärr inga minnen av. Farmor däremot, vi umgicks som bästa vänner de sista åren. Jag körde henne hit till farfars grav så hon fick fixa och göra fint. Vi bad tillsammans och tackade för vårt liv, nu ber jag för dig farmor. Om det inte vore för dig kanske jag varken skulle varit fotvårdare eller bott i Sikeå hamn? Platsen inom och utanför har betydelse.

IMG_0851 (kopia)

Behöver vi en gravplats att åka till för att minnas? Jag har tänkt mycket på detta och tror det är väldigt individuellt. För en del tror jag det är väldigt viktigt med en plats att komma till för att sörja. Samhället erbjuder tyvärr inte många sorgerum och alla är inte bekväma med att gå i kyrkan. Idag blir det allt svårare att komma och besöka graven eftersom många lever så utspritt. Finns det någon vits med en gravplats som blir omhändertagen av kyrkans personal för att ingen anhörig bor i närheten? Ja, jag tror faktiskt att det finns en trygghet och ett symboliskt värde. Att vetskapen om att min mamma, syster, farbror eller vän ligger på en vacker och lugn plats kan betrygga många levande själar. Jag ifrågasätter själv betydelsen. Farmors grav ligger relativt nära där jag bor, ändå har jag inte besökt den många gånger sedan hon dog. Så varför känns det plötsligt så viktigt på allhelgona? Visst, det är vackert och stämningsfullt med alla andra ljus. En slags gemenskap uppstår i mörkret. Men farmor, hon finns där varje dag. Kanske är det på grund av hennes röst som är så tydlig inom mig i vardagen att jag inte behöver se gravstenen för att känna mig nära? Jag är inte riktigt säker, behöver inte heller vara det, vill bara se ljusets låga brinna. Göra det som känns rätt och fint. Jag hoppas ingen ska behöva känna skuld för att den inte tog dig iväg till gravplatsen i helgen. Du kan tända ett ljus hemma ikväll och sända din kära en tanke eller bara tänka på personen du saknar en stund. Det räcker gott för själens pilgrimssång.

 

Konsten att vila.

img066 (kopia 2)

Känner mig mest som morfar på denna bild just nu. Tröttheten från graviditeten blir alltmer påtaglig. Och en förkylning på det. Många mörka kvällar framför brasan blir det. Normalt sett älskar jag att kavla upp ärmarna och ta mig an dagen – men snabbt märker jag att energin inte är vad den brukar. Energin pyser ur mig och jag hamnar raklång på trägolvet. Behöver sträcka ut kroppen , behöver stretcha ut tankarna.

Nu under min graviditet har jag blivit alltmer påmind om att jag faktiskt har en form av epilepsi. Ingenting som jag brukar tänka på till vardags även om jag äter medicin morgon och kväll,  eftersom min epilepsi inte gett sig till känna förutom vid några fåtal kraftiga krampanfall där jag blivit medvetslös. Med medicinen Levitiracetam har jag inte haft några anfall vilket jag är väldigt tacksam över, speciellt nu när jag har ett barn i magen som jag på alla sätt vill skydda. Ändå måste jag erkänna att det är jobbigt att bli påmind om min sjukdom som påverkade mig väldigt starkt när utredningen pågick som mest. Läkaren i Skåne pratade om en lägre kramptröskel än normalt – vad det nu innebär? De pratade mycket om en överbelastat hjärna som tar sig i uttryck fysiskt för mig på grund av stress. Min kropp mäktar inte med att sortera allt jag är med om. Istället för att ge mig lindriga varningssignaler som huvudvärk eller trötthet har min kropp kapitulerat fullständigt dessa gånger. Det har helt enkelt blivit kortslutning i hjärnan.

IMG_9014 (kopia 2)

När jag väl fick en medicin fick jag en allergisk reaktion (se bild ovan). Jag tyckte det var jobbigt att identifiera mig som sjuklig. Min stolthet hade alltid varit min friskhet! Jag vaknade upp i ambulanser utan att ha en aning om hur jag hamnat där från att ha åkt tåg. Tågresandet själv gav bieffekter och min panikångest som jag redan kämpade med blev påtagligare. Liksom att köra bil. Tänk, tänk om jag bara tappar kontrollen? Då är detta livsfarligt! Hjärtklappning, yrsel, händer som domnade. Jag började känna av detta även bland folksamlingar. Blev rädd för min egen rädsla. Började hos KBT- psykolog, yogakurs med stressinriktning, allt för att råda bot på eländet.

Detta känns så avlägset, men alla händelser har kommit nära på nytt nu när jag tar blodprov var sjätte veckan för att kontrollera medicindosen. Alla hormoner som rusar i kroppen påverkar såklart. Jag har fått göra extra ultraljud där de är väldigt noga och angelägna om att berätta för mig vikten av att jag ska vara en utvilad mamma inför förlossningen. Jag behöver läkare och barnmorskor som säger åt mig på skarpen. Andas, vila, ta det lugnt. Nu övar jag mig på det. Att vila hjärna och kropp. Min vilja är så stark och hänsynslös att drivkraften nästintill kan få mig att starta upp vilket projekt som helst. Jag är en doer, helt enkelt. Nu försöker jag tänka på livet i min mage, att jag ansvarar för oss båda. Att barnet vill ha en glad och utvilad mamma. Det ska du få kära barn. Därför känns det så bra att jag har bestämt mig för att vara ledig hela december och bara vagga runt och invänta barnets födelse till bjällerklang och granris.

Boktips Det händer när du vilar , Tomas Sjödin

julialarsson påse (kopia 2)

Hur föddes urmodern?

Ultraljud 23 okt

Igår var vi på vårt sista ultraljud (nr 4) och förra veckan avslutades föräldragruppen. Två månader till beräknad ankomst av det kavata lilla livet som växer i min livmoder. Under mitt hjärta, vem är du? Jag är så otroligt nyfiken på vad det är för person som finns där och som snart kommer finnas mitt framför oss. Overkligt, javisst. Men sanningen är att detta är ett fullkomligt verkligt. När ska jag förstå det? Kanske under krystvärkarna eller under sömnlösa nätter när du skriker. När bröstmjölken sprutar eller första gången vi får ögonkontakt? Tiden vägleder.

Det är så mycket som följer med att invänta ett barns födelse. Alla praktiska saker förstås men allt annat då? Detta liv som pågår hela tiden, mycket ställs plötsligt på sin spets. Förhållandet, gemensam ekonomi, barnledighet, jobbsituation, vänskapsrelationer, vad har man i bagaget från sin egen barndom kommer plötsligt upp till ytan. Hur fungerar jag som människa och hur kommer jag att fungera som förälder? Förväntningar ska tonas ner och samtidigt ska urkraften i dig framträda. Det är nu det verkligen gäller. Vi kommer att ha ansvar över en annan människas liv som kommer vara fullständigt beroende av oss. Det kommer inte hinnas med att filosofera frågor utan svar. Görandet kommer ta allt större utrymme i våra liv. Kanske kommer jag glömma bort mig själv totalt för att lägga allt mitt fokus på en annan människa? Hoppas förstås på en balans, om man nu vågar att göra det för förväntningar är visst farliga. Rädd för att bli besviken. Rädd för att bli rädd. Bäst att inte vara rädd alls. Bäst att läsa Föda utan rädsla. 

Boken beskriver väl om skillnaden mellan att känna smärta och rädsla. Att vara rädd för att bli rädd är ångestens kärna. Den onda spiralen är i gång. Vågar jag dock närma mig rädslan, andas nära min egen smärtkropp, vågar känna. Då avtar plötsligt rädslan och det som återstår är smärta. Smärtan i sig själv är inte farlig. Boken handlar framförallt om förberedelser inför förlossningen. Jag läser och fascineras över alla goda råd som doulan ger. Jag tänker att detta inte bara handlar om att förlösa ett barn. Det hon beskriver är lika mycket att föda sig själv på nytt. Eftersom föräldraskapet pågår hela tiden kommer min roll som mamma vara ständigt närvarande. Den där trygga omfamnade modergestalten som fött hur många barn som helst och ändå håller kropp och hjärta ihop. Hon blir större och vackrare, som en gudinna. Vem är du och hur känns det att föda sig själv på nytt gång på gång under livets gång? Alla frågor, jag kan inte sluta förundras. Att ha ett barn i min mage, framtiden av mig själv är nära.

Boka tid innan min mammaledighet!

layout kopia (kopia 2)

Passa på! Boka in en fotvårdsbehandling på mottagningen i Bygdeå innan jag går på mammaledigt 23/11. Ring 072-2226652 eller maila. Än finns det tider kvar! Jag gör inte längre några hembesök (magen är i vägen) men jobbar på efter bästa förmåga. Unna dina fötter en omgång innan vinterns kyla träder fram. Dina fötter ska orka balansera dig på blankis och ta dig fram genom snöslask och rimfrost.

Under min mammaledighet kommer jag hänvisa er till Julia Johansson som är anställd i kommun och kommer ta hand om så många hon hinner. Vänteköerna kan bli långa så hör av er i god tid till kommunens nr 070-2954272. Jag är så glad att jag har min nya kollega. Gränsen mellan kommunalt och privat spelar ingen roll för mig. Det finns kundunderlag så det räcker för oss båda. Ju mer vi hjälper varandra desto mer gynnar det oss själva. Inga konstigheter.

Många frågar mig hur länge jag kommer att vara mammaledig men det kan jag inte svara på i nuläget. Att vara egen företagare och mammaledig är ingen given ekvation men jag tänker försöka ta det med ro. Självklart vill jag inte lämna mina kunders fötter i sticket, men lika lite vill jag lämna mitt första barn och föräldraskapet i sticket. Tiden får utvisa. Ingen är oumbärlig. Ett nytt kapitel börjar och det ser jag fram emot. Självklart känns det läskigt att stanna upp med fotvården när jag kontinuerligt tagit hand om mina kunders fötter de senaste fem åren. Ett år med 100% i egen regi. Samtidigt säger min magkänsla mig att en paus behövs nu vilket mammaledigheten (på ett plan) naturligt kommer att ge mig. Mitt fokus kommer bli något annat. Jag kommer ta mig an en helt ny roll som kommer vara med mig i resten av livet. Det är storslaget!

De fem hundåren är avverkade som egen företagare. Även om jag kombinerat med en kommunal tjänst har visionen hela tiden vara att styra mig själv. Komma närmare min dröm – att kombinera två olika världar som för mig kan bli en – fotvård och konst. Konsten har hamnat i skymundan och det vill jag ändra på. Ge min skapande kraft mer utrymme. Vägen dit är inte enkel men den kittlar mig morgon och kväll. Kom närmre min verklighet, jag vet att du finns där så visa dig, kära innersta kärna.

 

Morgondimma

IMG_0687 (kopia)

IMG_0696 (kopia)

Imorse när jag egentligen skulle göra något helt annat kollar jag ut över gethagen ner mot naturbetet och ser hur solen tränger genom tjock dimma. Jag måste ut! Måste gå ut i denna vackra oktobermorgonen. Planerna ändras och jag följer min impuls. Jag har långa listor i min allt-i-allo bok på saker som jag vill och måste göra. Tycker om att planera och fullfölja, på så sätt motiverar jag mig dag för dag. Är min egen chef. Men lika mycket som jag gör det tror jag det är viktigt att bara släppa efter. Forma dagen efter vad som uppstår. Släpp tyglarna fri! Det jag tänkte göra kan vänta. Många gråa dagar inväntar höstens mörker. Allt som ger mig energi är bra. Så enkelt. Så svårt att förstå och ta till sig mellan varven.

IMG_0709 (kopia)

IMG_0700 (kopia)

Jag fortsätter mitt favoritstråk ner till fågeltornet. Dimman dansar ute på den blöta åkern. Dropparna hänger och dallrar på grankvistarnas skägglav. Jag kan inte för mitt liv förstå varför jag inte tar denna lilla morgonpromenad på 20 minuter varje morgon? Luften är frisk och jag påminns om hur mycket jag längtade efter just detta när sommaren var som kvalmigast och jag nästintill fick klaustrofobi av att bara existera. Att fotografera är för mig ett liknande behov som att skriva. Gå till grunden.

Berätta! Berika! Bevara!

IMG_0724 (kopia)

IMG_0736 (kopia)

IMG_0730 (kopia)

Förgänglighetskänslig

74 (kopia)

Det har gått en fin serie på SVT play som heter Meningen med livet som jag har följt meningen med livet. Journalisten Anna Lindman har samtalat med olika personer om vad meningen kan innehålla, behöver vi känna en mening med våra liv? Denna slitna fråga kan kännas både skämmig och pretentiös. Ska man som vuxen hålla på att grubbla över denna ständiga fråga, är inte det något vi bör ha kommit fram till i unga år och sedan leva därefter? Det kan väl inte vara så svårt? Vare sig du tycker dig ha kommit till ro med dessa frågeställningar eller inte så tror jag livet drabbar oss onekligen med både känslor av slump och öde. När något i livet flyter på bra tror jag det är lättare att tänka att det är våra medvetna val som tagit oss dit. Vi söker ständigt en känsla av kontroll, av att ta medvetna beslut. När du sedan hamnar i kris är det lättare att skylla dina misslyckanden på någon annan eller på slumpen. Varför ska just detta drabba mig? Jag som har haft en sådan jobbig höst förtjänar faktiskt att må bra nu. Ja, det gör du. Men jag försöker få mig själv att inse att livet även måste innehålla saktmodiga dagar där det inte händer någonting särskilt. Små ljusglimtar finns alltid att fånga, men det är inte alltid man orkar greppa och njuta av dem. Och det är okej.

I sista avsnittet säger författaren Merete Mazzarella ett ord som jag fastnar för. Anna doftar på en hop syrener och beklagar sig över att de blommar så kort tid och att man måste hinna njuta. Merete Aha, är du också sådär förgänglighetskänslig? Alltså att du är ständigt medveten om att tiden går, att allting har ett slut. Jag doftar in ordet, kanske är jag inte bara högkänslig utan även förgänglighetskänslig? Förgänglighet som betyder ej ändlig, beständig är både vemodigt och vackert.

Detta stora behov jag verkar ha av att tänka på livet – döden. Hur rädslan för döden kan verka meningslös när man verkligen vidrör livets mening. Hur skulle livet kunna kännas angeläget, här och nu, om jag visste att jag alltid skulle leva? Att jag skulle ha all tid i världen på mig. Kanske är det därför jag mår så bra av att ständigt omges av gamla människor, de som snart levt klart sina dagar. De upplevs ofta väldigt orädda och närvarande. Livet går inte längre att förlora för att de har levt det. Bara att överlevt 90 år är en vinst oavsett hur de där åren avspeglat sig i verkligheten. Jag blir lugn när jag tänker vidare, sätter mig i bilen för att köra hem till 91-åriga Sixten. Säga hej till varandra, prata strunt och uppskatta dagen en stund.

IMG_3066 kopia (kopia)