Välkommen till Julias fotspår

Julia_Entre-redigering2

Jag heter Julia Larsson och bor i Sikeå hamn, en by i Västerbotten. Driver mitt företag Julias fotspår hemma på gården, där jag arbetar med medicinsk fotvård och mitt konstnärskap. Här skriver jag om allt som berör mig.

Vad är hälsa? Vad är konst? 

Julia-Utomhus-5

Foto @vasterdrottningen

Det här är liv

Sårade sår

helvete

läcker ur mig

läker du aldrig

Omsorgen

om sorgen jag lindar

glöm min dröm

öppna upp och se

verklighetens piskande rygg

blod är jag van

men detta; intorkade

där mina händer inte räcker till

Det är för jävligt

att älska utan skydd

skyddsängel

glöm din dröm

Nattens djupa hålor

dagens små strimmor

hinner knappt öppna upp

vi drömmer på vart sitt håll

stora ting

ett litet stoff att dela

som inte går att vidröra

jag har tappat känseln där

hudlös och slitstark

funkar ni?

Jag är inte den sten du finner bland alla

ovanliga, säregna

så tunga att bära hem

till olika hjärtan

håll om mig

stenen i din hand

glöm inte

den kalla främmande

är lika mycket

Låg kramptröskel

bjuder jag upp till kamp

känselspröt åt både höger och vänster

för att jag inte kan låta bli

kärlekens färg

nyanserna vi lätt glömmer

vilken färg är du?

Jag är bara en

du behöver mitt kött och blod

för att jag lever så in i helvete

du behöver min blodcirkulation

håller dig varm

dina fötter är kalla och sömnlösa

kryper omlott

Jag

Du

vi är så in i köttet

det tunga mättar hungriga på liv

utmattade går vidare

med omsorgsfulla händer

utan att dräpa

utan att förstår skillanden

FÄLEN

Okänt nyckelhål
Överklintens kyrkogård där farmor och farfar ligger.

I och med allhelgona och sjukdom har det blivit ovanligt mycket tid för filosoferande. Mina tankar har ägnats åt döden. I och för sig har jag förstått att jag i vanliga fall också tänker ganska mycket på livets slutskede. Som min syster sa (som jobbar på ett palliativt boende), ”hur kommer det sig att vi båda är intresserade av döden?” En psykolog skulle säkert svara att det har att göra med att vi har en död bror. Under vår uppväxt var det normalt att hälsa på Oskars grav lite nu och då. Vi är också uppvuxen med en mamma som jobbat på äldreboende där det var vardag att få höra om de äldre som gick bort åt höger och vänster. Sedan har vi båda själva jobbat mycket inom äldreomsorgen. Jag har sett äldre på dödsbädden, anhöriga i sorg och dödsskräck vid sängkanten. Även dödslängtan. Kanske är det just detta, då som i mitt nuvarande jobb som fotvårdare. Döden måste inte vara något negativt. En del äldre är helt tillfreds med att tiden närmar sig ett slut. Tacksamheten över det liv dom levt är så vackert att höra om. Jag vill också leva fullt ut. Så att jag en dag kan få uppleva den där vidunderliga sinnesron. Till freds.

En mycket gammal duva.

Idag ringde en anhörig och berättade att hans 100-åriga mamma stilla somnat in. Jag hade inbokad fotvård för henne på fredag men får vackert avboka och ge plats för någon annan. Hon var helt klar i knoppen och hade ingen värk. Men tröttheten, att se den långsamma blicken, kroppen, andningen. Tänk då att uppleva den. Som hennes son sa, ”jag känner egentligen ingen sorg, men saknad däremot”. För hur skulle vi kunna komma ifrån saknaden efter dem vi älskat? De som alltid funnits vid vår sida och stöttat oss genom livet. En omöjlighet. Han berättade också att han nyss fått ett till barnbarn. Så lever livets sin gång. Helt naturligt.

Davids morfar som jag hann träffa en gång.

Jag har under några år sparat på kunders dödsannonser. Lagt dem i en gammal cigarrask. Kanske är det en kund jag bara träffat någon gång, ibland någon jag lärde känna på djupet, och till och med en där jag blev inbjuden av döttrarna till att sprida din aska i havet. Att få vänner som är så mycket äldre än jag själv har även sina nackdelar. Ni dör så fort ifrån mig. Men med denna vetskap blir också våra möten så mycket närvaro. Som om jag har det i bakhuvudet hela tiden, kanske är det sista gången vi kommer att ses? Jag vill ge er min fulla uppmärksamhet. Det är ni värda.

Döden är en hyllning till livet!

En kunds fläta.

Varför umgås vi inte mer mellan olika generationer? Den brinnande frågan i mitt bröst. Är detta själva smärtpunkten i mitt arbete som fotvårdare och konstnär? Jag vill dela. Vill hela fler med dödsångest. Kom, sitt bredvid när jag pratar med dessa helt orädda gamla hjärtan som slår. Ibland rädda, ibland med lite flimmer, men oj, oj vad de slår! Kraften i dessa gamla själar är inte att leka med. Plötsligt sätts mina egna problem i perspektiv OCH det är så skönt! Jag får syn på mig själv. Mina egna bekymmer kan lättare hanteras, och detta tack vare att bara lyssna på ni äldre. Det är dessa människor som levt 50-60 år längre än jag som jag i min vardag får träffa, bara sådär. Inga märkvärdigheter men med vidare betänklighet känns det väldigt märkvärdigt. Många i min ålder träffar i princip bara sina far och morföräldrar som pensionärer och en del har aldrig gått på en begravning. Det tycker jag är synd och oroväckande. Hur främmande är döden i vårt samhälle? Jag begär inte att alla ska vara intresserade av döden men gamla pliriga ögon i ett rynkigt ansikte som ler obekymrat mot dig. Någonting händer där. Precis som ett litet barn eller en hund kollar oss med öppen trogen blick. Vi vecklas ut, blir lite mer.

Herta Blom, en brevvän sedan flera år tillbaka.

Kanske tycker ni att det börjar bli tjatigt med mitt surr om fotspår. Men mitt företag heter trots allt Julias fotspår av en anledning. Mina kunder lämnar avtryck i mig. Hur vore det annars? Farmor har jag berättat mycket om. Både för att jag bokstavligt går i hennes fotspår med mitt arbete som fotvårdare. När stigen känns snårig hjälper hon mig att hålla riktningen. Detta inte bara på grund av att hon var min farmor eller var fotvårdare. Inte alls. Utan för att vi de sista åren blev riktigt nära vänner. Jag hann lyssna och se på hennes livshistoria, tillsammans med henne. För att jag tog mig tid. Det är bland det bästa jag gjort i mitt liv. För nu när hon inte finns här kan jag lyssna på intervjuerna och höra hennes röst när helst jag känner. Vi avbryter varandra, pratar osammanhängande, skrattar åt något banalt och ja, är helt hopplösa! Men vi gör det, tillsammans.

Vet ni förresten vad Fälen betyder? På bondska betyder det fotspår (Vindeln/Lyckselemål).

Jag och farmor skrattar åt något jag minns inte vad.

Länge leve rutinerna

Hösten kom med besked och det krävs bara lite vind så är alla löven till marken…

Att vi mår bra av rutiner vet alla. Såklart är vi mer eller mindre känsliga för att brytas i vår lunk. Ställa om, göra annorlunda. Sedan jag fick barn har jag blivit mer varse om rutinernas betydelse. Alla basala behov med sömn och mat, vila och aktivitet, hitta lämpliga tillfällen som anpassar just denna lilla individ. Tänker att det är många föräldrar med mig som kämpar febrilt med att hitta balansen dagligen. Men hur är det med oss själv och våra rutiner? Jag har sett mig själv som en flexibel och anpassningsbar person. Kan sova vars som helst, äter det som bjuds, lätt att umgås med många olika. MEN i den alldeles vanliga vardagslunken har jag upptäckt att jag är fyrkantig. Om jag ska kunna behålla mig lugn och må bra mår jag så otroligt mycket bättre med att hålla fast vid vissa rutiner. Mitt i alla mina att-göra-listor, vilda fantasier om att göra det ena och det andra, så är det så skönt att ha det vanliga livet att falla tillbaka på. Där jag bara gör. För det är väl själva vitsen med rutiner? Att slippa tänka hela tiden.

Morgonen är viktig för mig – att börja dagen mjukt. Gärna en lång uppstart.

  • Äter gröt och sedan avlämning på förskolan kl7
  • Morgonyoga i ateljén (etablerad rutin för några år sedan som jag försökt återuppta sista året. Rörelseschemat kommer av sig själv, etablerat i kroppen, 20 min + mina mantran).
  • Gör i ordning mottagningen för dagens första kund kl8.30
  • In i huset med en kopp kaffe, sedan känner jag mig redo!

Det är först nu, när jag har arbetet hemmavid, som jag på riktigt kan känna in mig egen rytm. Arbeta ostört. Detta kanske inte låter logiskt, eftersom jag träffar mina kunder hela dagarna och minst sagt blir rubbad i systemet av alla relationer, anknytningsmönster och socialt spel. Men detta efter en tydlig ram där jag själv utstakat gränserna. Det gör mig lugn och trygg, och därefter kan vara vidöppen –

Allmänna rutiner jag etablerat under hösten:

  • Använda tandtråd varje kväll. Brukar funka någon vecka efter tandläkarbesök men nu har jag hållit på i över två månader.
  • En chokladbit till lunchkaffet (istället för flera)
  • Smörja in fötterna varje kväll (Ja, även som fotvårdare kan man slarva!)
  • Använda en hederlig väckarklocka så jag slipper ha mobilen i sovrummet

En större förändring som funkat ca två månader är att inte gå in på Facebook eller Instragram efter kl21 och fram till kl8 på morgonen. Jag har försökt begränsa sociala medier på olika sätt men antingen har jag varit för sträng mot mig själv så att det blivit för stort steg, eller för slapphänt. Detta funkar faktiskt! Det är prövande. Så lätt att slentrianmässigt gå in på messenger för att kolla om jag hunnit få svar. Men sedan kommer jag på mig själv, jag behöver inte svara ikväll. Jag kanske till och med ger ett bättre svar om jag får sova på saken? Låter banalt men så skönt (och otäckt) att förstå vilken makt det sociala flödet har över oss. Efter kl21 behöver jag skärma av, varva ner, gå in i mig själv och landa i dagen. När ska jag annars ha tid för reflektion? Vill inte somna med skärmen i ansiktet eller vakna därefter?

Jag har hört att det tar tre veckor att etablera en rutin. Ligger mycket i det tror jag, att inte ge upp för tidigt. Det är svårt i början, att medvetet stå emot alla frestelser. Allt som är så lättillgängligt idag. Men nu börjar jag känna att jag inte ens vill gå in och kolla. Att det är skönt att släppa, skönt att lita på att mina val gör mig gott. Också för att jag känner det i kroppen, lugnet som snabbare infinner sig. Belöningen kommer av sig själv. Kanske den största skillnaden mellan löften och rutiner? Att svika sitt nyårslöfte blir lätt ett hårt slag. Lätt att känna sig misslyckad och ännu sämre. Men att mjukt införa någon vana som kroppen börjar gilla och behöva, det tänker jag är något annat.

Rutinen jag jobbar på nu:

  • Att ligga i sängen kl22, så jag hinner läsa någon gång? Detta har varit ett mål länge. Varför det är så svårt vet jag inte. Sedan jag fick barn har jag knappt läst ut en enda bok. Det är trist, eftersom jag gillar och läsa och har ett helt bibliotek i mitt sovrum som är oläst. Att varva ner med ögonen vilande i en bok, en tillflykt någonstans, känns så lockande. Ändå sysslar jag ofta på med annat. För när barnet väl somnat är det så mycket jag vill och behöver fixa i hemmet. Går omkring och plockar, vattnar blommor, viker tvätt. Eller ja, ibland vet jag inte riktigt vad jag gör? Alternativ somnar jag efter 1-2 sidor av ren utmattning.

Nu har jag pratat om rutiner och varför jag tror att det är en bra grej. Håller du med? Jag har i flera dagar försökt tänka ut hur jag skulle fotografera rutin-bilden men fann det svårt. Hur visar jag i bild en rutin, har någon ett förslag? Mitt i denna vardag som pågår där mycket handlar om sökande av balans så tänker jag samtidigt att det är av vikt att förstå att saker och ting rubbas. Livet kommer alltid komme emellan. Det händer grejer vi inte kan rå för. Det är meningslöst att vara rädd för kaos, var det någon som sa. Den meningen bär jag med mig, på sidan om alla mina försök.

Omfamnar vardagslunken

Verandan in till huset där jag bor. Alltid redo att stövla ut.

Nu går jag mellan huset och mottagningen hemma på gården, fram och tillbaka. In för att jobba, ut för att ta rast. Tillbaka igen. Den rostiga skylten från ladugården hänger nästintill oläsbar bredvid huvudingången Obehöriga äga ej tillträde. Viktigare än någonsin att ta till mig nu när arbetet sker hemmavid. Så många som har varnat mig att ha företaget hemma på gården. Du kommer aldrig att vara ledig. Jag har betänkt detta mycket. Kommer det bli ett problem? Än så länge är det inte svårt. Jag går in i mitt hus med fotvårdskläder och känner mig som hemma, går tillbaka och möter mina kunder, i en miljö där jag också känner mig hemmastadd. Börjar alltmer inse min oförmåga att skilja mellan att vara privat och personlig. Detta är inte min starka sida. Jag vill bjuda in er kunder som vänner. Bjuda er på samma omhändertagande, samma stämning och sinnesro som jag önskar min vänner kan få framför brasan med en kopp te i handen. Tror dock det hjälper mig mycket att ha två olika hus. Det blir tydligt vars jag ska göra vad. Jag behöver inte tänka så mycket, platsen hjälper mig att hålla fokus.

Till och med vissna rönnbär är vackert i en vas. Doften av förruttnelse är påträngande nu.

Nu har dom flesta stamkunderna börjat hitta till mig och min mottagning. En del tycker det är krångligt och Sikeå är en by att tappa bort sig i. Men inte till mig! 2km från E4, sväng höger efter gamla skolan, så är mitt hus bara bakom kröken. Jag har framförallt kunder från Robertsfors, Ånäset och Bygdeå (+ alla byar runtomkring) och Sikeå är i mitten av dessa tre. Perfekt läge, om ni frågar mig. Dessutom nära havet och campingen sommartid då mycket sommargäster besöker.

Nu när jag börjat landa hemma och få in de rutiner jag vill ha så börjar jag också känna lugnet i kroppen. Efter min morgonyoga ställer jag i ordning allt inför första kunden, sedan har jag tid för en kopp kaffe. Inget komma med andan i halsen längre. På förmiddagsfikan kan jag sitta på verandan i friska luften utan något som stör mig. Det är arbetsro för mig. När jag är så social under behandlingarna behöver jag tystnad i pauserna. HEDRA MELLANRUMMEN, som någon skrev.

Om någon kund för en liten stund för känna av det lugn jag känner om dagarna så är jag nöjd. Det är dit jag vill. Känna lugn i mig själv så jag kan ge andra – att vara i kontakt med sina rötter tror jag hjälper till på traven.

För ett år sedan påbörjade snickarna ombyggnationen. Jag visste inte mycket om någonting. Vad skulle krävas av mig? Hur skulle jag kunna ta alla beslut och i vilken ordning skulle allting ske? Jag förstår inte hur det gick till men när jag tänker på det nu får jag nypa mig i armen. Jag har byggt upp en arbetsplats som jag kan leva och dö för. Gott folk. Tack.

Så mycket som jag inte behöver

”Det är en fröjd att se att det finns så många härliga saker på jorden som jag inte behöver”

Sokrates

Den sista tiden har jag gjort mig av med många saker. Rensat och sorterat allt jag äger och har. Som om jag levt i efterdyningarna av ombyggnationen från mottagningen. Sista året har varit ett kaos av omflytt, inflytt och så nu, den stora utflytten. Många saker har jag samlat på mig för att de kanske, kanske ska passa in i min mottagning. Visualiserat upp en värld jag vill beträda. Precis som med hela mitt hem, nu när jag bott här på gården i fem år. Det pratas om de fem första hundåren som företagare. Jag tänker att det kan vara detsamma med ett hem? Speciellt nu när mitt företag har förenats på en och samma plats, mitt gård. Det tar tid att lära känna en ny plats. Var sak har sin tid, som man säger. Förra ägaren lämnade kvar mycket, det är först nu jag lyckats återanvända guldkornen och göra mig av med skräpet. Eller det som helt enkelt inte faller mig i smaken. Min smak har också ändrats mycket sedan jag flyttade in här. Som om själen påverkas av husets. Ett 100 år gammalt hus går bra ihop med ett gammalmodigt hjärta. Jag har sänkt mig allt lägre ner i tidsåldrarna. Börjat gilla 20-30-40 tals grejer mer och mer. När jag letar på loppis föreställer jag mig hur liknande grejer en gång i tiden använts hemma hos mig. Och nej, jag vill inte bo i ett museum. Bara i en värld där jag känner mig hemmastadd.

Många kunder i mottagningen undrar vars jag hittat saker som har kunnat matcha så bra med varandra? Det är ett hårt arbete som bara handlar om att ligga i och ständigt vara på skattjakt. Ett arbete som jag tycket är vansinnigt roligt och inte alls ser som en börda. Men det är som med en pjäs, bara en liten del syns av hela verkligheten. Hur ser det ut bakom scenen måntro? Om jag köper något på måfå som kanske kommer passa ihop med det där andra, då är det minst tio saker som inte går ihop. Alltså prylar som blir stående bakom scenen, som på lagårdsvinden till exempel. Det är sådana saker jag sorterat ut. Fina saker som inte har funnit sin plats hos mig. Jag har krasst plockat ut det som inte känns rätt. Gett bort till vänner, sålt på marketplace eller åkt till Fagerliden. Det finns en viss tillfredsställelse i att se någon annan ta hand om plagget jag inte längre bär upp. Som med förtjusning blir glad över min gåva. Och jag därefter känner mig så generös. Inte bara mot personen i fråga utan även inför världen. Låt mig förklara.

Jag är en samlare. Ser potential i saker och har lätt att knyta an. Tycker många gamla saker är vackra med dess slittålighet och utnötta charm. Saker fascinerar mig, speciellt det som någon annan redan har använt. Det finns en fara i mitt beteende. Att bli för fäst vid saker tror jag inte är sunt. Det är ju bara saker. Så parallellt som jag försöker att spara saker som jag verkligen tycker om och vårda dom ömt, så försöker jag också göra mig av med saker som jag tycker om. För det är ju bara saker. Bättre att någon tar hand om dom och jag vill ha ryggsäcken fri. Ha en någorlunda överblick över alla mina skrymslen (ja, det finns en hel del vrår i ett gammalt hus med ladugård). På detta sätt vill jag nå en tolerans mot den vackra vasen som plötsligt faller i tusen bitar, mot lampan som inte längre passar i hallen eller det opraktiska porslinet som ingen vill använda. Få in en slags rutin att varje år gå igenom alla saker. Vad använder jag och vad trivs jag med? Vem är jag nu?

Att slänga bort saker på soptippen är jobbigare. Se saker gå till spillo. Men en del saker hör även hemma där. Det som är trasigt eller kantstött, ofräscht eller helt enkelt ingen som vill ha. Detta är en process, som säkerligen kommer räcka livet ut.

Mottagningen där min kund sitter.

Att älska tvärs genom det givna

Hur vet du att du är kär? För att jag väntar.

Att tänka intensivt på vad kärlek egentligen är gör en galen. Att vara kär gör en galen. När kärleken brister blir man galen. Det har varit mycket galenskap rent känslomässigt det sista två åren. Att jag kunnat hålla ihop som mamma och byggnadsherre är för mig en gåta. Evigt tacksam.

Jag vet inte om jag kan leva utan dig men jag kan inte leva med dig. Meningen David skrev till mig i ett av våra första brev har förföljt mig. Vi har skrivit till varandra när det har känts för svårt för att prata. Kommunikation till varje pris. Trots denna omöjliga rebus att orientera sig kring. Vi vill vara i varandras liv men kan inte. Dagligen har vi pratat för att vi har ett litet barn att vara föräldrar till. Ansvaret har varit större än vad vi känner för stunden. Ibland har jag varit så frustrerad och velat fly. Hur ska jag någonsin förstå vad jag saknar annars? Knuten i bröstet, vad handlar den om? Sorgen över att inte vara en familj, över att vi inte orkade hålla ut, över att inte få närheten jag behöver. Sorgen har sina olika speglar, visar sina olika ansikten. Tårarna är jag välbekant med. Men klumpen i magen, den där stenen som inte velat luckras upp hur mycket jag än skrikit, gråtit, skrivit, pratat. Lärt mig att leva med den, omfamna och vårda det som gör ont. Smärtan har byggts upp av så många känslor. Skam och skuld hand i hand har piskat oss båda blodiga. Jag och David är väldigt olika som personer, men piskan har vi gemensamt. Slår oss själva när vi inte nått hela vägen fram. När saker inte blev som det var menat.

Familj, vänner, bekanta, alla har lagt vikt vid att det är fint att vi kan vara vänner efter separationen, för Hennings skull. Jag har intalat mig att jag får nöja mig. Att mer kan jag icke begära. Jag kommer tids nog träffa någon ny och hela kapitlet börjar om. Med en ny kärlek –

Men jag vill inte träffa någon ny. Vi gjorde aldrig slut för att kärleken tog slut. Det var andra omständigheter som tärde på oss. Gjorde oss orkeslösa att fortsätta försöka, gång på gång. Men vi har försökt ändå, fast på andra villkor. Försökt hitta nya vägar att ses och umgås. Ärligt talat förstår jag inte hur vi orkar men det är som att den längtan att mötas är stående. Hela tiden ömsesidighet om att vilja varandra det bästa. Nu har någonting förändrats mellan oss. Relationen har mognat. Med tiden har vi börjat ha roligt ihop igen och även kunnat stanna i det. Stanna i det svåra liksom i det härliga. För mig är det dom goda stunderna som varit smärtsammast. För det har känts så otroligt sorgligt. Varför tillåter vi oss inte att bara ha det såhär? Hur kan vi ta död på något som är så vackert?

Nu är vi tillsammans igen. För att vi vill och vågar försöka. Vi vet att det inte kommer vara enkelt. Att vi har mycket kvar att jobba på och kanske är vi skvatt galna? Vi är särbos och kanske ska vi inte bo under samma tak igen, vi vet inte. Men vi vet att vi älskar varandra. Det räcker gott för att försöka igen.

Sjukt dålig på att vara sjuk

Dom senaste dagarna har jag varit sjuk. Halsont och huvudvärk räcker i dessa tider för att inte kunna jobba. Förr i tiden hade jag bitit ihop och harvat på…Jag är sällan sjuk och nu hade jag laddat upp ordentligt med kunder inför denna vecka. Bara till att att ringa och avboka. Vilken kund kan bli sur när jag säger att vi måste ändra tid men att det är så fullbokat, så jag hoppas dina fötter klarar sig en månad till? Jag är ju sjuk, vem vill träffa mig då? Ingen med sunt bondförnuft. Men ändå känner jag mig oumbärlig. Jag är INTE det, men känslan av ynklighet som kryper under skinnet på mig får mig att känna mig totalt sämst.

Det är något med rollerna som krockar. I min arbetsroll ska jag ta hand om den behövande. Att då behöva ringa och vara så ynklig…nä, fy tusan! Är i dessa stunder jag önskar jag hade en assistent som gjorde jobbet. Men som egen företagare är det svårt att slappna av. Känslan av att allt hänger på mig är också en sanning. Utan min närvaro blir det ingen fotvård uträttad. Inga pengar som drivs in. Bara onda fötter. Jag blir på så fruktansvärt dåligt humör. Har svårt att släppa taget om jobbet jag var inställd på att uträtta, människorna jag var beredd på att möta.

Jag har svårt för gränser. Går omkring i min ensamhet och känner, kanske är jag inte sjuk ändå? Trots att jag redan avbokat kunderna. Jag ser tid som en guldgruva. Wow, nu kan jag hinna göra det här istället. Att stryka några klädesplagg eller plantera om en blomma, det kan väl en sjuk göra? Plötsligt har några timmar gått och jag har inte legat på soffan i över huvudtaget. Det ena avlöser det andra, av småfix. Detta kan anses som världens lyxproblem, men jag vet inte hur jag ska bete mig när jag är sjuk. Detta är förstås inte om jag har frossa eller hög feber men allmänt krasslig, i mellanläget, hur gör man? Vad gör du?

Bestämt mig för att se ett till avsnitt av en serie men plötsligt märker jag att jag putsar ett fönster. Såhär har det alltid varit. Så länge jag gör något känner jag mig inte särskilt sjuk. Men min hjärna går ändå in i ett annat viloläge. Jag kan stänga av den sociala kompetensen. Gå in i mig själv. Bara göra på känn. Kanske är det rena rama medicinen för mig? Uppenbarligen mår jag bättre bara nu efter tre dagar. Funderar vidare…blir inte klok.

Drömmer om den dagen jag bara ligger kvar i sängen och läser en hel dag. Tittar ut på höststormen och kryper längre ner under täcket. Fast det är ljust ute. Den dagen kommer jag bli stolt över mig själv. Jag vill på djupet kunna slappna av och inte prestera något på en hel dag, helt oberörd. Som en vän brukar säga till mig, jag kan längta till att vara sjuk ibland. För då krävs det ingenting av mig.

Augusti utställning – Sonia Vallrud

Augusti flög fram! Nu har jag dragit igång verksamheten ordentligt hemmavid, kunder kommer och går, det känns otroligt lyxigt att få bjuda hem er. Någonting jag också har påbörjat är att fylla min gallerivägg med konst. Tanken är att galleriväggen i väntrummet kommer bytas ut varje månad med olika konstnärer med valfria alster. Först ut var min moster, Sonia Vallrud. Sonia har varit slöjdlärare och hållit i flera olika kurser i rot, vävning, tygcollage och tovning. Både tekniker inom mjuk och hård slöjd har lockat, från ROT till STICKAT. Rotslöjden har tagit extra fäste, kanske det slitsamma arbetet med att gräva fram fina björkrötter som lockar? När det tålamodskrävande arbetet nått sitt resultat håller bruksföremålet hur länge som helst. Ett hantverk som håller på att dö ut. Men Sonia har i omgångar arbetat flitigt…med endast vatten, rötter kan du skapa de mest vackra mönster.

Ett ben är det enda verktyget du behöver.
Den här ramen fick jag av Sonia som barn. Astrid Lindgren kikar fram.
Den stora korgen har överlevt en brandvåda, så nog är rötterna slitstarka.
Växtfärgade garner som jag sålt mycket av. Många vänner som stickar nu. Om någon är intresserad av mer så har Sonia mer i sina gömmor.

Sonia hade en rotslöjdskurs hemma hos mig för tre somrar sedan. Det var väldigt intressant men DÅ förstod jag hur otroligt tidskrävande det är. Framför allt handlar det om förarbetet att hitta bra rötter. Såhär långt hann jag på mitt fat…det tar tid.

Här följde jag med för att leta fina björkrötter…finns oftast vid sandtag.

Sonia är en mångsysslare. Hon bor i byn Grannäs utanför Bjurholm, byn som min mamma är uppvuxen i. Där har jag varit mycket under uppväxten och har alltid trivts. Kanske är det friheten i skapandet som lockar? Att Sonia alltid har något i händerna, det sitter aldrig fast. Ska vi cykla och kolla svampen? Ska vi leta lite tranbär? Hon odlar och har två växthus, sålt mycket jordgubbar genom tiderna och drivit upp många plantor. Ända sedan jag var liten fick jag testa på att tova, karda ull, spinna, batikfärga, sy. På hösten har den årliga omgången för tunnbröd bakats i bagarstugan, liksom mattvätten nere i sjön om somrarna. Hon bara gör. Jag bara följer med. Inga krusiduller och skapandet är bara en del av vardagen. Det är till exempel Sonia som lärt upp mig att göra ringblommsalvan som många av er kunder är bekanta med.

Ibland bara vet jag

Det var i mitten av sommaren. Het sol, trött kropp, intensiv unge och jag hade precis kommit hem från semestern söderut, för att fortsätta att ha semester hemmavid. För första gången på 1,5 år hade jag varit utanför Västerbotten, utanför gården och mitt hem. Hela projektet med mottagningen var färdigt. Tänk att den dagen ens kommer, när blir man någonsin färdig med någonting? Aldrig. Men ändå, jag hade blivit så pass färdig att jag kunnat ha min invigning i början av Juni. Precis innan jag skulle iväg började getterna smita. För första gången denna försommar. Ånej, nu låg det helt plötsligt på mina kära getvakter att fösa in dem, hit och dit. De smiter inte långt, men äter upp allt de ser och förmår. Kära Diamanta och Gullspira. Jag kom hem med noll ork att börja fixa en hage, reparera och avväga. Ska jag göra tillfälliga hagar? Ska jag släppa ut er löst när jag är hemma? Men när jag inte springer efter ungen springer jag efter er. Med andan i halsen kom plötsligt beslutet. Nu är det dags att hitta ett nytt hem till er. Jag sa ingenting till någon, ville knappt erkänna för mig själv vad jag så tydligt kände. Men när beslutet så tydligt kommer till mig (vilket händer väldigt sällan) så finns det ingen återvändo. Bara att följa min intention.

Här står ni, första året ni var hos mig alla tre. Jag saknar att se er stå och kika fram. Det är tyst på gården utan era bräkanden. Ni flyttade in när allt på gården fortfarande var så nytt. Som om ni nästan tillhörde mitt hem.

Åh, er uppsyn i pudersnö! Afrikanska dvägsgetter i vinterpäls var en fröjd att se.

För mig går djurets hälsa alltid först. Känner jag att jag inte orkar ta hand om dem så som de förtjänar, så måste jag låta dem gå vidare. Så som det egentligen är med alla relationer. Att krampaktigt hålla fast är sällan gynnsamt. Kanske handlar det mest om att lindra sitt eget dåliga samvete? Vara trofast fast uthålligheten egentligen inte är genuin utan mer härdar och tryter energi. Nu bor ni inte långt ifrån, har en stor hage med massvis av sly. Ett högt stängsel (som jag borde ha skaffat i början) och en engagerad ägare. Det känns bra i hjärtat. Fast jag saknar er.

Nu står gethuset (föredetta får) tomt. Jag ska låta det vila i vinter. Ett tydligt avslut kan skapa nya utrymmen. Det är som nyopererade sår, som behöver tid för att läka, tid för att hela. Ingenting går att skynda på och allting går tills det inte längre går. Att försöka tänka rätt och tänka klart är för mycket att begära av mig själv. Jag måste få styras av lust och nyfikenhet. Måste få testa bara för att jag vill, tills jag en dag känner, att nu vill jag inte mer. Inget att ångra, inget att döma, bara att tiden var rätt för att ge efter, skapa rum. Leva vidare. Med eller utan getter. Ni har ett nytt hem, ni har det bra.

Intryck 2.

Från semestern. Först fylldes jag på med nya intryck från södra Sverige för att sedan fördjupa mig bland rötterna i inlandet. Intryck uttrycker, som jag brukar säga.

Jag och Henning for till släkten från byn där min mamma är uppvuxen, Grannäs utanför Bjurholm där vi umgicks med brorsan, mamma, pappa, moster och morbror. Här har jag så många barndomsminnen bevarande i doftande kuvert. Jag älskar den här platsen. Det är något med frihetskänslan över att här äger vi marken och här skriver vi våra egna regler. Ingenting är konstigt och allt man vill göra gör man bara. Ungefär så, rätt och slätt.

Intryck 2.

Som barn cyklade jag utför denna backe med mormors gamla cykel tills jag insåg att det inte fanns någon broms. Jag flög över vägen och över diket, tills cykeln stannade av sig själv, mitt ute på åkern. Inte läskigt alls.

Mormor och morfars hus som min morbror numera tar hand om.
Helt rimligt att det är på baksidan av huset man tillbringar kvällen och insuper den sista solen med maskrosvin i glasen.
Skura trasmattor i sjön med såpa är standard. Hur gör man annars liksom?
En stilla kväll på en sjö eller ett brusande hav, för mig går det aldrig att välja eller ens jämföra. Det är vackert på två helt olika vis. Tacksam över att få avnjuta båda.