Välkommen till Julias fotspår

_D8A9199-1_webb

Foto Thea Holmqvist @vasterdrottningen

Jag heter Julia Larsson och bor i en by i Västerbotten. Driver mitt företag Julias fotspår där jag arbetar med medicinsk fotvård och mitt konstnärskap. Här skriver jag om allt som rör vid mig och berör. Bevarar i doftande kuvert, för att minnas och förstå, den lilla skärva av liv som är jag.

Gråterskan

IMG_2568

Jag är en riktig lipsill. Alla som har kommit mig lite närmare in på livet kan garanterat instämma. Det hjälps inte, tårarna kommer när alla dess möjliga och omöjliga känslor väller fram. Livet känns för mycket. Livet känns för lite. Det spelar ingen roll om jag blir frustrerad, stressad, vemodig, arg, sorgsen, orolig…för mig innehåller strömmen av saltdroppar från mina ögon hela känsloregistret. Kanske låter det konstigt för en del, men jag vet ärligt talat inte vars jag hade tagit vägen om jag inte hade gråten. När smärtan sitter i brösten, eller oron i magen, så känns det alltid bättre när jag fått gråta en skvätt, eller en ocean. Mängden tårar varierar. Typen av gråt är så olika. Några droppar på kinden, lite hulkande eller total störtskur. Som oftast gråter jag för att jag gråter. Lite som att ångest skapar ångest för själva ångesten. Kanske har jag gått hela dagen, eller veckor, och burit på någon jobbig känsla som gnagt. Tillslut orkar inte kroppen. Jag ger efter. Det är oftast skönt men jag tappar kontrollen. Min hjärna pallar inte utan jag blir i stunden väldigt mycket kropp. Rödflammig på brösten, skakningar i kroppen, hackande tänder, uppsvälld i ansiktet. Detta gör att jag hundratals gånger gömt mig på toaletter eller liknande, för att i panik ta mig samman. Andas. Jag blir stressad i situationer där jag är bland folk. För i den stunden är mitt inre utblottat för er. Varsågod, ta för er av min sårbarhet. Gråt förknippas med svaghet. Ändå har jag många gånger fått höra att jag är modig som vågar visa min bräcklighet. Men för mig finns det i dessa stunder inget val. Jag gråter för att min kropp reagerar. Kanske är gråten en ärftlig sak? Mitt förnuft förstår att det inte är själva gråten som avgör hur ledsen  jag är. Det finns många människor som mår jätte dåligt men ändå inte gråter. Hur kan det vara möjligt? Jag har gråtit oceaner under mitt 31-åriga liv och kan inte tänka mig ett liv utan tårar. Om jag inte gråtit på en vecka, så är det som är tårarna bara måste få komma fram. Om jag inte alls har något att gråta över i mitt eget liv så kommer det ofta tårar till en film eller en vän jag har medkänsla för. Jag antar att vi människor bara är olika funtade.

Jag är en riktig gladskit. Alla som kommit mig lite närmare in på livet kan nog instämma. Jag är tacksam för det lilla, som min farmor ofta sa. Jag känner igen mig så mycket i henne. Att varje dag känna tacksamhet över små ting som händer. Ett fint sms eller en vacker blomma i diket. Hur gott det är att knapra på ett knäckebröd eller hur fint porslinet står i den välstädade hyllan. Sånna vardagssaker. Men farmor var också en gråterska. Hon grät för människor ute i periferin och oro över släktens hälsa. En väns sorg eller saknaden efter en riktig mamma som hon hade under sin uppväxt. Om vartannat var det sådant som låg henne i fatet just för stunden, varvat med det förgångna eller oro inför framtiden. Sådan är jag också. Ofta överväldigad över livets storhet. Jag har svårt att hålla mig enbart till stunden. Försöker förstå det jag är med om genom att automatiskt blicka framåt och bakåt. Då blir det gärna kaos i själen. Fast liksom att vilja dricka av livets alla viner vill jag också berusa mig av livet självt. En livslust över dagens potential som ligger framför mig efter morgonkaffet. Ett smörgåsbord jag glupskt vill ta del av. Ivern river när jag kavlar upp ärmarna. Vad kan jag åstadkomma denna dag?

Jag tänker mig något, men det blir hela tiden något annat. Gråten förväntar jag mig men ändå kommer den alltid lite oförutsägbart. Knackar på som en kär vän, stiger in som en kär vän, utan att be om lov. Tar för sig på egen hand. Jag tänker att det är som det ska. Livet kommer alltid emellan. Vare sig det droppar en rännil av tårar genom kropp och själ eller bara stenansikte. Stäng aldrig ute något svårmod ur ditt liv, för du vet aldrig hur det jobbar med dig.

Jag saknar dig farmor. Att gråta och skratta med dig i enkelhetens bragd. Börjar faktiskt gråta nu i stunden när jag skriver. Jag tror det kallas tacksamhetens tårar. Jag är i kontakt med dig och det känns fint, ända in i ryggmärgen.

jag&farmor (kopia)

Maj-dikten

Vårfloden rinner iväg mitt jag

gapar som en utsvulten vargunge

ligger utfläkt över en blöt sten

länge, länge

som ett övergivet bylte

kom och ta mig om du kan

 

Far hem som en tjuv om natten

ingen ser mina fotspår runt huset

hur jag kollar in, försöker se

kollar bort när du försöker möta min blick

jag orkar inte

alla försök

 

Kall och våt kryper jag ner under täcket

drömmer om hur du en gång var mitt

liten sked, stor sked

varannan mening vill ha mer

vill inte ha den jag tillslut blev

är en sten när vi möts

tung och bestående

ur bröstkorgen väller det ur grus

 

Solvarm blir jag

värmen tränger sig på

fräknarna kommer tillbaka

jag ler för att jag inget annat kan

i nästa stund

gråter knoppande löv

ont och skönt

hur det är möjligt begrip jag int!

men tack.

 

Genom barnets blick

Alla borde bära med sig ett fotografi av sig själv som barn i börsen eller jackfickan. Så att vi lätt kan påminna oss själva om vilka vi är och vars vi kommer ifrån.

Kristina Lugn.

IMG_2501 (kopia)

Jag försöker se det du ser. Ingen kameralins i världen kan se det barnet upptäcker varje dag. Former och färger som känns och berör. Kanske gör spiken ont eller går den att förvara i en kastrull eller en gammal toarulle. Sotet från gårdagens eld är härligt att pudra ner händerna med eller kleta på väggen. Du känner noggrant på stenarna,  begrundar dem var och en. Rastlös står jag bredvid och förstår inte vad det är som fångar ditt intresse. Sedan inväntar jag lite till. Böjer mig ner och känner på stenarna precis som du. Liksom kottarna, den blöta jorden eller träflisorna. Mat som inte längre är mat när de trycks mellan fingrarna och åker ner mellan träplankorna. Vi blir sittande länge. Jag känner barnet i mig. Den totala fascinationen över hur något blev till. Att en sten är en sten och att du är just du. Låt aldrig barnasinnet sina.

Våra nakna kroppar som leker i sängen. Där är vi fri. Mellan skratt och gråt som varvas mellan sekunder hinner jag tänka att det är såhär det alltid borde vara. Barfota mot rena mjuka lakan blir skrynkligt utav av rörelsen. Mina former som ändrats på grund av dig. Hur du växte inuti och fick min kropp att bli allt tyngre och större. Hur du kom ut till världen och blev din egen. Jag födde dig och min kropp fortsatte få dig att överleva. Guldmjölk. Guldliv. Guld du. Nu dansar skuggspel över sovrummet och jag vill vara kvar i dessa korta stunder. Vill dokumentera för att minnas allt det goda. Tills jag inser att tid är liv, och livet bor i hjärtat (ur Momo). 

Tack H.

Gammalt och nytt

Jag läser gamla texter för att förstå mig själv idag. Det går sådär. Jag minns när jag skrev vissa saker. Hur vissa ord och meningar landat i min kropp under en joggingtur eller under en tågresa genom vårt avlånga land. Hemlängtan och bortlängtan varvas om vartannat. Jag vill dit, jag vill hit. Omfamna lilla Julia som gråter och skrattar okontrollerat. Alla känslor samlade i en vissen blombukett. Jag bränner mig på näsan av årets första fräknar, skrubbsår och grönska som gnuggas in på jeansen inpå baraste skinnet. Jag vill försonas och säga förlåt till barndomsminnen. Lägga dem i doftande kuvert. Väcka upp en sovande dröm och vara lyhörd till ögonblicket innan sömnen. När medvetandet inrymmer lika mycket fantasi som verklighet. I den stunden är jag fri. Då andetaget hämtar andan från dagens bestyr och tårarna ger efter, så att gryningen kan vakna till ett leende.

karusell (kopia) kopia (kopia)

Täckt av damm blåser jag mig själv i ansiktet

en vindpust från mitt inre påminner

bilden av mig själv existerar inte länge till

121 (kopia)

Bakom guldbruna lockar

inflätat till hjärta, hjärna, mun

vem vill klättra upp i ett träd

utan grenar, rötter, löv

 

 

Kvinnan lär henne odla

hon ser moln

skola om skönhet

falska leenden i livskris

 

 

Letar i diken

vilsen ligger kvar

försvinner

luras in i labyrinter

jagar flugor

det lilla med det stora

fastklämd i gungstolen

 

Räkna får

räkna till döden

till livets kista

tiden är vaken

natten springer ikapp

med det som inte har något slut

varken sekunden

eller året

jag sover

men mitt hjärta

klarvaket

Hedra mellanrummen

IMG_2532 (kopia)

Påskhelgen har passerat, om än en ovanlig sådan. För många har den inneburit en ofrivillig isolering. Du har fått stanna hemma varken du är frisk eller sjuk, för allas säkerhets skull. Så också jag med mitt barn. Vi har träffat vänner och familj litegrann utomhus när vädret tillåtit annars har vi påtat på här hemma. Solen har värmt upp oss och havet har naket blottlagt sig i hopp om andra tider som säkerligen kommer, även om ingen av oss vet när. Att leva med ovissheten kommer bli vår nya lärdom. Samtidigt som naturens förgänglighet kommer tränga närmre in i våra liv. Sommaren kommer oavsett hur våra vardagsliv kommer arta sig. Hemester, kanske är det just vad du behöver? De kommer bli en spännande tid att följa. Mycket hemskheter men jag är övertygad om att covid-19 även kommer föra bra saker med sig. Vi tvingas stanna upp. Ekorrhjulet ställs lite på paus. Vad är viktigt? Vad vill jag egentligen? Att tillåtas ha mer tid kommer öppna upp för nya möjligheter. Att hitta sätt att leva i balans mellan mörker och ljus, natt och dag, förtvivlan och hopp är en stor utmaning. Men mellan vinter och sommar finns höst och vår. Mellan natt och dag finns skymning och gryning.

Var rädd om mellanrummen. Om du finner några mellanrum i din dag, fyll dem inte. Fridlys dem. 

IMG_2535 (kopia)

Jag har vaknat tacksam varje morgon jag fått känna mig frisk och kry. Så jag kan ta hand om mitt barn. Så jag kan ta hand om mina kunder. Så att jag kan ta hand om mitt hem. Så att jag kan fortsätta ta hand om – omsorg – om sorgen –

Kanske känner du som jag, att det nästan inte är tillåtet att få vara glad i dessa tider? Borde jag ha dåligt samvete om jag dansar omkring hemma i huset, full av iver att ta itu med olika projekt? Ja, jag tror banne mig jag skulle kunna hålla mig sysselsatt ett halvår framåt isolerad hemma utan att bli rastlös. Är oändligt tacksam över att ha en hel gård att ta hand om just nu. Över att kunna gå ut i skogen bakom husknuten och andas frisk luft. Jag stör ingen och ingen stör mig. Jag uppdaterar mig om pandemin lite nu och då men inte ens dagligen. Jag mår bra av att vara ostörd mellan varven. Kanske är det ansvarslöst eller är det tvärtom, ansvarstagande? Jag gör det jag vet får mig att må bra, så jag ska fortsätta hålla immunförsvaret i schack. Det känns viktigt.

Hur gör du?

 

Trygg eller fri

IMG_9845 kopia 2 (kopia)

Om du måste välja mellan att vara trygg eller fri, vad väljer du då?

Jag försöker förstå skillnaden. Undrar om jag måste välja eller om jag kan ha båda känslorna grundade i mig samtidigt. Stora frågor. Men när livet inte blir som man trodde dyker många frågor upp.  Frågor som kommer och går. Blåser plötsligt in när kvällen lagt sig till ro. Rör upp, rör om. Stora ekande frågetecken.

Att vara fri vill alla. Vad är frihet för dig? Att du ska kunna göra det du vill, vara självständig och ta egna beslut över ditt liv. Inte behöva anpassa dig alltför mycket utan gå dit ditt hjärta söker. Men om du har familj med behov och viljor åt olika håll och kanter, kan du anpassa dig efter andra utan att utplåna dig själv. Och när blir friheten en flyktväg. Att bara dra iväg eller dra sig undan. Jag tänker att frihet kan se ut på så många olika sätt. Att vara trygg vill alla. Vad är trygghet för dig? Att du ska kunna komma hem och vila bland vänner. Vila i dig själv när det stormar som mest. Vila i att du inte är det du gör eller tänker, du är så mycket mer. En visshet om att livet för oss åt alla möjliga håll. Jag kommer aldrig kunna påverka hela mitt liv. Livet bara händer. Är den vetskapen trygg? Trygghet kan gränsa till ett liv inlindat i bomull. Där vi skyddar oss från alla som verkar främmande farligt. Vi umgås med människor som är lika oss själva så vi slipper bli ifrågasatta eller komma i kontakt med sidor hos oss själva som vi inte känner till. För det är jobbigt. Att inte förstå sig själv. Jag tänker att trygghet i en viss mån är förutsättningen för att våga ta för sig av friheten.

Jag är i kontakt med min livsväg. Att gå den väg som faller mig in. Vandrar på måfå ut i skog och mark. Tillåter stegen att ta mig vidare framåt. Har telefonen på ljudlös. Vill inte vara tillgänglig. Vill sitt under en tall och lyssna på tranorna som härjar uppe i luften. Vill skriva en mening i dagboken som ingen någonsin kommer att läsa. När jag kommer hem igen vill jag dricka en kopp kaffe och lyssna på en bra låt. Kanske ringa en vän. Klappa en katt. Förstå att jag äger både friheten och tryggheten inom mig. Det kan ingen ta ifrån mig trots mörkret som kryper inpå under kvällarna. Är det något jag vill ge mitt barn är det att förstå detta. Att frihet och trygghet kan gå hand i hand genom livet. Om du sträcker ut dina händer – tar emot vad som erbjuds.

Ett gränsfall i ett gränsland.

IMG_2553 (kopia)

IMG_2539 (kopia)

Jag har svårt att känna av mina gränser i normala fall. Jag är ett gränsfall, i ett gränsland mellan natt och dag. Normal och onormal. Vinter och vår. Dagar kommer och går. Vars befinner vi oss i dessa tider? Vem är jag om inte samhället längre fungerar? Vars vandrar mina fötter om inte kundernas fötter kommer till mig? Risk för snöras, risk för att hamna under isen om inte solen kommer närmre. Laviner av tidsfördriv. Det är som att tiden, dagarna, veckorna går omlott. Corona sprider sig snabbt, oron sprider sig snabbare. Förnuft, förnuft ta dig i kragen!

Tanken fördjupas men det är svårt att komma framåt. Fötterna viftar uppe bland klara moln, samtidigt som sikten är grumlig. Under natten har den smälta snön åter frusit till och kälen sitter långt ner i marken. Gården är åter från gyttja till isbana. Vi börjar om igen. Tar nya tag. Det är märkliga tider. Vi människor är ett långsamt släkte som besitter en otrolig anpassningsförmåga. Samtidigt är vi vanedjur, gör helst som vi brukar. Är bekväma och har svårt att komma in i nya rutiner. Men om vi måste? Om latheten och det självklara plötsligt ställer regler, vill vi då lyssna?

Jag vaknar varje morgon och känner noggrant efter. Är jag verkligen helt frisk? Brukar gå till jobbet även om jag har känning. Nu finns inte det utrymmet. Men så länge jag känner mig kärnfrisk tänker jag hålla igång min verksamhet. Möta riskgruppen med omsorg och omtanke. Ta om hand som jag brukar. Försöka leva vanligt. Kanske är det vanligt sunt bondförnuft, kanske är det vanvett? Vem vet om jag är riktigt frisk. Inte jag i alla fall.

IMG_2566 (kopia)

IMG_2544 (kopia)