Välkommen till Julias fotspår

Jag heter Julia Larsson och bor i en by i Västerbotten. Driver mitt företag Julias fotspår där jag arbetar med medicinsk fotvård och mitt konstnärskap. Här i min blogg skriver jag om allt mellan himmel och jord. Här får hela mitt känsloregister plats. Kom, följ med mig in i snårig skog, öppet hav och djupa dalar  –

portratt

Tantvänninan Herta Blom

Herta Blom kopia 4

Ögonen lyser när hon tittar på mig och ivrigt berättar om varför hon väljer många bingobrickor: det är viktigt att stretcha ögonen för att öva på sidoblicken. Hon menar på att det är därför som hon inte alltid behöver ha glasögon på sig. Jag är inte ängslig av mig, det kan jag vara i graven skrattar hon obekymrat som om ingen rädsla existerade. Hon pratar om sina nära och kära som dött ifrån henne, så naturligt som ett fostervatten (Sara Lidman).  

Jag och Herta Blom träffades när jag sommarjobbade på Dragonens korttids sommaren 2010 och fick bra kontakt tillsammans med en annan patient, Margareta, som var svårt sjuk i cancer. Jag fascinerades över dessa två damer som fann varandra, trots deras stora olikheter. Senare när Herta flyttat och jag slutat jobba hälsade vi på Margareta och åt rabarberpaj. Margareta skrattade hejdlöst tills den tunna huden sprack av ansträngningen. Igår fick jag julkort skickat från Herta på oss två från den dagen, sista gången jag fick träffa Margareta innan hon kort därefter dog. Jag och Herta har vidhållit kontakt efter det via handskrivna brev. Numera åker jag då och då hem till hennes lägenhet i Umeå, vi avnjuter god mat och pratar om ALLT mellan himmel och jord. Jag ger henne fotvård och efteråt är både hon och jag påfyllda av energi.

IMG_0018 kopia

Några av alla kloksaker Herta sagt till mig genom åren:

Jag tycker ungdomar idag gör det klokt som väntar med att gifta sig. För att vara ensam i en tvåsamhet är betydligt mycket värre än att bara vara ensam. Jag har alltid varit självständig och trivts med det. Kan en begära större frihet? Att helt få bestämma över sig själv. Jag njuter över det. Om jag känner mig ensam är det bara att gå ut med rullatorn på en promenad. Sätta mig ner och vila så kommer det oftast fram någon vänlig själ och pratar lite, kanske får jag klappa personens hund lite. Eller kollar jag på OS. Jag har suttit och beundrat deras insatser, skrattat med tokigheterna, jag tycker det är fantastiskt att få vara en betraktare. Att var med utan att det förväntas något av mig tillbaka. Det är en gåva!

Det kliar i fingrarna på mig, jag vill ut och träffa folk! Jag känner direkt nu när jag pratar med dig att jag blir piggare och får mer energi. Det är så tröttsamt att bara prata med andra tanter och gubbar. Jag behöver träffa unga människor som är mitt uppe i livet. Minnas tillbaka hur det själv var. Jag tror vi behöver varandra mer än vi någonsin kan ana, blanda hej vilt mellan alla åldrar och kulturer. 

Jag behöver en diverselåda men inte flera. Ett system i sin egen röra. Men de som har det rörigt överallt gör det svårt för sig i onödan och då blir allting enkelt väldigt jobbigt.

Om du ser pigg och glad ut kommer du automatiskt ta dig långt. För folk kommer se dig för det du gör. Inte bara värdera om du är snygg eller ful.

När hon som är 80 år blir fly förbannad över att ha spillt ut sås på mattan så kunde jag inte behärska mig utan röt ifrån, har du inte lärt dig något under alla år du levt? Att det inte är värt att bli arg över en sådan småsak. Vem blir klokare av det?

 

Från fjällvandringens flyktiga möten

SONY DSC

Så öppnar jag mailen och hittar ett meddelande i inkorgen från Henrik Frenzel. På knagglig svenska läser jag de första meningarna utan att förstå, vem är detta!? Sedan när jag ser bilderna faller pusselbitarna på plats. Det är det tyska paret från sommarens fjällvandring, de som vi träffade på lite nu och då under vår tiodagars vandring. De som älskade Sverige och vår allemansrätt. Vi vandrade i enorma områden och ändå stötte vi på just dem ett flertal gånger. Till och med på hemvägen i Jokkmokk på ICA! Det är lustigt och fascinerande, att även de där flyktiga mötena med helt okända människor kan lämna avtryck. Jag tänker på vad som händer med människan när den vandrar runt i den storslagna naturen. Jag tror att vi närmar oss varandra på ett annat sätt än om vi hade suttit bredvid varandra på tunnelbanan eller bott vägg i vägg i en storstad. Kanske just för att vi är så utsatta och sårbara och där och då känner av vår litenhet inför fjällens enorma berg och dalar. Som när vi oväntat kom i spöregn till den uppvärmda kåtan där de två satt och kurade framför elden. En naturlig tacksamhet uppstår och består. Vi gick utanför vår trygghetszon, in i Sareks vildmarker där ingen given stig ledde oss, bara diffusa små stigar som vi omöjligt kunde veta om det var en människa eller ren som hade trampat upp. Det spelade inte heller någon roll, det viktiga var att våga fortsätta gå, tillsammans ta oss vidare.

SONY DSC

DSC02289kl

DSC02290kl

Några krokiteckningar

Det som är bra med att stå krokimodell är att det väcker lusten i mig att själv teckna. När jag började konstskola trodde jag inte att jag kunde teckna från verkligheten. Allt dittills hade varit fantasier och abstrakta ting. Jag gick in med noll förväntningar när vi hade vår första krokilektion. Det gick fort och med kol och stort papper klottrade jag ner papper för papper, utan att hinna tänka. Plötsligt var det fikarast och framför mig stod en avtecknad människa. Hade jag gjort detta? Från denna stund har krokin legat mig ömt om hjärtat. Fascinationen över att kunna skapa något som man själv inte förstår hur det går till, det är skapandets verkliga kraft.

Första steget kopia

Första steget

Stina1 kopia

Stina

Gruppdynamik kopia

Gruppdynamik

En kvinna kopia

Mjuka fingrar

Stina2 kopia

Fel proportion men det går ändå

Sluten kopia

Sluten

Krokimodell – att vara i kroppen

I fredags var jag krokimodell på Umeå konstskola, Umedalen. Det var två år sedan så jag var nervös. Skulle det kännas lika naturligt nu? Att ställa sig naken rakt upp och ned för en samling främmande människor är en mäktigt och sårbar situation. Hej, här är jag med hela härligheten, det är bara till att teckna varje liten beståndsdel av min kropp som ni kommer åt eller hinner med. Jag är där jag står och det finns ingen utväg. Hjärtat slår lite extra hårt för att efter några minuter falla in i ett avslappnat förhållningssätt, där min kropp får styra de olika ställningarna. Dansar mig sökande framåt. Hur vill jag stå, ligga eller sitta? Försöker lyssna på vad min kropp behöver. Jag är så fokuserad på att komma på nästa position i 30 sekunder, 5 minuter så jag hinner inte tänka på så mycket annat. Eftersom jag själv tecknat mycket kroki försöker jag sätta mig in i varje elevs vinkel och perspektiv för att variera kontrast och skugga . Det är befriande att känna hur snabbt jag kommer in i det. Allas blickar på mig och ändå är min kropp bara som ett verktyg för att öva sig i att teckna. En av de få gånger min kropp känns helt avsexualiserad och ändå stor jag naken framför både kvinnor och män. Det är en häftig upplevelse som jag verkligen skulle unna fler att få känna. Att arbeta som krokimodell handlar inte på något sätt om att jag alltid älskar min kropp och inte har ett enda komplex, som så många verkar tro. Du är så modig, hur vågar du? Är det inte obehagligt? Det skulle jag då aldrig göra! Lyllo dig som är så bekväm i din kropp. Nej, det handlar om att jag på ett aktivt sätt arbetar med min självbild genom att släppa på kontrollen. Låta andras ögon avteckna mig i olika former.

Varje tecknare har sin egen handstil och när jag sedan går runt och tittar på allas teckningar så ser jag inte mig själv utan en mängd olika kroppar som stolt visar upp sig på fredagsförmiddagens ljusa trägolv. Kanske hamnar jag i papperskorgen efteråt och det gör inget. Kroki är övning liksom det är en övning att vara krokimodell. Väldigt ansträngande eftersom du hela tiden måste fokusera. Vad ser jag? Hur känns det att vara i kroppen? Detalj som helhet. Jag vill våga vara där, därför står jag kvar.

jag kroki kopia

Försök till julkort…

IMG_9371 kopia

Att fota det årliga julkortet är inte alltid det lättaste. Andra julen i huset och jag vill försöka sammanfatta min tillvaro här med David, Yrsa, Ursula, Diamanta, Geta och Gullspira, den lilla familjen. Det är en utmaning att försöka få både getter och kattungar med på ett och samma fotografi. Nu i helgen har julstämningen omfamnat mig även om det inte syns på de kaotiska bilderna. Skrikande getter som smiter från hagen, kattungar som motvilligt hänger som tarmar och ja, en trasig julstjärna och en krans som ståtligt pryder våra huvuden…eller? Varför inte leka julgran och stjärngosse liksom? Förutom denna stund har jag skridit fram på sparken bland krispiga träd och florsockrad mark. Fyndat en och annan halmstjärna och gammal julgransboll. Ätit julgröt på Träffpunktens julmarknad där vi köpte den vackra julkransen. Blivit bjuden av pappa på det fantastiska julbordet i Skeppsvik. Blivit upplyst av månsken och skådat ett dansande norrsken, ack så vacker vintern kan vara. Sedan lyssnat på samma gamla vanliga julvisor som varsamt vaggar mig in i en stilla natt.

IMG_9401 kopia

IMG_9458 kopia

Fotvård och tandvård är själavård.

24093559_10156823524041124_733627437_o

Vi möts mellan händer, tänder, fötter, själar, skratt. Katterna är runtomkring oss hela tiden, slickar våra sår och spinner oss in i trygghetens famn. Det är fem år sedan vi lärde känna varandra. Både du och jag var lost i Göteborg, utbölingarna som var yngst i klassen och mest vilsna. Vi möttes i panik och skratt, redan då var det mycket av alla dessa känsloflöden som så klart har fortgått. Den där förlösande känslan av att få umgås med dig är genuin och äkta, rejält virke helt enkelt. Du räddade mig från att bli helt nedbruten av att bo inhyrd hos en psykopat. Plötsligt fick du tarmvred och jag tröstade. Vi kämpade med latinska namn på fotens alla delar. Under ett halvår var det massiv korvstoppning av sjukdomslära, diabetes och hygien. Det var inte lätt att hänga med, var medicinsk fotvårdsterapeut något för oss? Det hände väldigt mycket under kort tid. Ska jag vara helt ärlig har jag minnesluckor från den tiden. Vad gjorde jag på helgerna? Vad tänkte jag om kvällarna? Att få skratta med dig fungerade bra som plåster på allt det kaotiska som hände där under huden. Inom mig.

IMG_9367

I fredags kom du tuffande med tåget från Jäderfors hem till mig i Sikeå hamn med en älgtand som gåva. Så underbart typiskt dig. Grovt och detaljerat, allt i ett. Du pluggar numera till tandsköterska medan jag har jobbat med fotvården i fyra år. Det finns många kroppsdelar att ta hand om. Vi nördar in oss och jämför tänder med fötter. För visst har yrkena likheter. Det är pillergöra och fokus på en människa i taget. Och det viktigaste av allt, vi tar inte bara hand om en tand eller tå, vi tar i samma stund hand om HELA människan. Liksom Axelssons inte bara var en skola i fotvård utan också en skola i LIVET. Kanske klyschigt men sant. Oavsett vad utbildningen gav så blev vi vänner som består. Jag kan inte låta bli att skratta mitt fulaste skratta bara för att jag vet att det uppskattas utav dig. Det är det som är så magnifikt med dig, Lina Stentäpp.

12112456_10154229030566124_6007934359389734173_n kopia

 

Ps. Den dagen jag gifter mig beställer jag dragspel och joddling utav dig! D.s.

Längta bör man…

IMG_0696 kopia 2

….annars dör man. Det sägs att man lever på minnen och längtan. Kanske är det så, att det gör oss människor mer levande. Ändå är det ett evinnerligt snack om att leva i nuet, ta dagen som den kommer, stanna upp och se sig omkring. Men när en novembermorgon som denna enbart bjuder på ishalka, regn, och dripp dropp från vår nyrenoverade veranda som på ett väldigt besynnerligt sätt fortsätter att läcka så är det inte mycket att stanna upp för. Jovisst, jag kan meditera en stund, blunda och andas för att glömma och drömma, bort till bättre tider. Min tid är nu, jag vet det så väl tänker jag när jag i nästa sekund ser snöflingor och snötäckta granar under en gnistrande stjärnhimmel. Om en månad är det julafton, om en månad den här tiden sitter jag framför Kalle ankas jul och myser i fulla drag med familjen. Tack god gud att jag har en fallenhet för dagdrömmeri. Där finns mycket kraft att hämta.

IMG_7731 kopia 3