Välkommen till Julias fotspår

Jag heter Julia Larsson och bor i en by i Västerbotten. Driver mitt företag Julias fotspår där jag arbetar med medicinsk fotvård och mitt konstnärskap. Här i min blogg skriver jag om allt mellan himmel och jord. Här får hela mitt känsloregister plats. Kom, följ med mig in i snårig skog, öppet hav och djupa dalar  –

IMG_9824 kopia

 

 

Spiratidningens tema: Barfota

27710132_10155554950263650_7225276889571335216_o

Igår fick jag hem senaste utgåvan av Spira tidningen. Tidningen som delas ut till alla i Umeå kommun som är medlem i svenska kyrkan. Tidningens tema är Barfota där jag står med i ett reportage. Erica Dahlgren intervjuar mig om min syn på fötter som konstnär och fotvårdsterapeut. Min första tanke var Ser jag verkligen sådär glad och trevlig ut när jag arbetar? Jag, Erica och fotografen Malin Grönborg hade en trevlig stund så ja, min glädje är på riktigt! Det är konstigt det där med att se sig själv på bild. Som om det endast är jag själv som kan avgöra om fotografiet är äkta. Fastän jag också är den enda som aldrig någonsin kommer kunna se mig själv i alla olika känslolägen och situationer. Däremot är jag expert på mig själv, att veta hur det känns inuti. Jag tycker om det jag gör. Blir väldigt uppslukad av de människor jag har framför mig, självklart även deras fötter! Jag är verkligen så tacksam över att ha ett jobb jag trivs med.

Min andra tanke var farmor! Farmor som är grunden för min ingång till fotvården. Hon hade tyckt att det var fantastiskt att läsa en Spira tidning som hade ett tema på fötter ur ett kristet perspektiv. Farmor uppmanade mig ofta att läsa tidningen. Julia, du som funderar så mycket, här har du många andra som också bär på alla dessa existensiella frågor. Det är sant. Som det står i intervjun har fotvården blivit ett sätt för mig att kunna fördjupa mig i människors livshistorier. Få vara delaktig i andras liv. För fötterna skvallrar om mycket, allt från yrke, sjukdomar, olyckor till graviditet och livsstil. Med min kreativa hjärna kan vad som helst växa fram från fotens betydelse.

Hälsprickor och fotografi. Nageltrång och färgavtryck. Fotterapeuten Julia Larsson kombinerar sitt vårdande arbete med konst. – Båda handlar om en och samma sak. Jag vill beröra andra människor, säger hon.

27629320_10155557282608650_6058119112244273200_o

Intressant att läsa vidare i tidningen….

Att tvätta någons fötter symboliserar i Bibeln både gästfrihet och ödmjukhet. Jag har inte tänkt så mycket på att själva handlingen att tvätta någon annans fötter. Det är längst ner på våra kroppar. I andra länder där många går barfota blir man så klart smutsig om fötterna. Att få tvätta av sig resdammet blir därför en vänlig gest. Ungefär som att skaka hand eller erbjuda någon att dricka. I Johannesevangeliet tvättar Jesus sina lärljungars fötter inför den sista måltiden. Han uppmanar dem att göra samma sak som ett sätt att visa vördnad. Om nu jag, som är Herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldig att tvätta varandras fötter. Jag knäböjer mig inför er, som jag skämtsamt brukar säga när jag gör hembesök. Men det ligger något i den handlingen, att falla på knä för en medmänniska. Religiös eller inte, själva handlingen och arbetet känns plötsligt mer värdigt. Många brukar fråga hur jag står ut att göra sådant grovjobb. Jag ser det inte så. Att jag tycker om ritualer och handfasta konkreta handlingar stämmer också tydligt ihop med bilden av att rengöra andras fötter. Vissa katolska präster kan fortfarande idag tvätta andras fötter inför varje nattvardsfirande, som för att bli helt ren. Även muslimer tvättar sina fötter rituellt inför dagens böner. I buddhistiska tempel kan man också se Buddhas fotavtryck avbildat. Det symboliserar hans närvaro. Även om han inte går att se eller ta på finns hans avtryck där, mitt ibland oss.

Så min fråga kvarstår, behöver vi förebilder som trampar upp vägen för oss? Vad är en förebild?

27993717_10155557283823650_4910008009073687866_o

 

Seriefrossa ”En liten fransk stad”

En liten fransk stad är en tv-serie som utspelar sig under andra världskriget i den franska staden Villeneuve under tiden då delar av Frankrike var ockuperat av de tyska nazisterna. På SVT:s hemsida beskrivs serien: Livet i en liten fransk stad när andra världskriget bryter ut. Stor vardagsdramatik, kärlek och relationer varvas med krigets fasor och intriger. En väldigt sammanfattad och förenklad beskrivning. De sju säsongerna innefattar så mycket mer (säsong 6 och 7 ligger ute på svt-play nu). Vi får följa med på alla de olika situationer som karaktärerna försätts i, alla de olika reaktioner som människor kan ha när de drabbats av krig och ockupation. Relationer vävs samman och bryts återigen. Folk dör.  Eftersom allt utspelar sig från en liten by känner de flesta av karaktärerna varandra sedan innan. Kanske därav denna substans och personkemi dem emellan? Vi får se de fransmän som samarbetar med den tyska ockupationsmakten. Vi får se fransmän samarbeta av olika skäl, en del för maktens skull och andra för att de tjänar pengar på det. Det finns de som försöker leva ett anständigt liv mitt i allt kaos, fortsätta vara hyggliga mot sina medmänniskor fastän det ibland är omöjligt och det är ofta för dem som det slutar med obehagliga och orättvisa konsekvenser. Jag tänker på det den unga judinnan Sarah sa i ett avsnitt Det är ni hyggliga anständiga människor som gör att det går att genomföra. Serien är så trovärdigt utformad att det blir rent obehagligt när jag plötsligt känner sympati med en nazist, när jag plötsligt får se den andra sidan av honom som kämpar mot sina inre demoner. Det finns lager i varenda personlighet, var och än är en unik människa och ofta är det begripligt varför de agerar som de gör även om jag kan bli arg och inte hålla med dem. Det blir tydligt att det inte finns bara goda och onda människor. Livet och människan är mer komplicerad än så.

För mig gestaltar serien inte bara andra världskriget utan en slags tidlös skildring utav mänskligheten. Jag tänker idag på Syren, Iran, Afghanistan. När tar ett krig slut? Och vad händer efteråt? Hur bygger man upp städer och människor igen? Jag tycker verkligen om att serien får utrymme för allt det som händer efteråt. Kanske kan man aldrig gå tillbaka till det som varit hur gärna man än vill? Sista avsnitten får vi följa karaktärerna in i framtiden. Vilka överlevde och vilka levde vidare? Det är stor skillnad. Kanske överlever kroppen, dagarna går, men hur mår själen som sargats på djupet om och om igen under en lång tid?

Jag tycker serien är ett mästerverk! Varför känner jag ingen som har sett denna serie!? Kanske är det titeln som inte riktigt lockar, en liten franska stad, det låter betydligt mer gulligt och oskyldigt än den råa verkligheten som visas upp. Den är välgjord in i minsta detalj, ingenting är lämnat åt slumpen.  Genomgående känns det som att alla karaktärer har sitt värde och bidrar till seriens helhet. Dessutom är serien snyggt fotat med 40-tals kostymer och vacker musik.

Jag har kollat maniskt nu de sista veckorna så igår när det sista avsnittet plötsligt var slut uppstod någon slags separationsångest. Jag tror egentligen inte jag är gjord för såhär bra serier, jag blir så engagerad i alla, det känns som att de plötsligt är mina vänner. Jag gråter och blir arg när ännu ett avsnitt slutar så spännande att jag bara måste se ett till. Nu känns det som en slags urladdning, det är slut. Som om en relation man kämpat för inte längre finns. Det är både en lättnad och en sorg. Det där slutet.

 

Guldgruvan.

När jag behöver kraft och mod, tröst eller inspiration. Då går jag in i min mapp Guld på datorn där jag har foton på de människor eller platser som ligger mig nära, nära hjärtat. Jag tar fram min dagbok och skriver en tacksamhetslista. Jag skriver alltså ner de personer som jag är tacksam över att fått lära känna. De platser och tillflykter som betytt något extra för mig. Jag låter dem genomsyra mig. Tacksamhet tycker jag är den ädlaste och finaste känsla att känna. Då fylls jag ofta på av en förundran och ödmjukhet inför att just jag  fått ha detta i mitt liv. Jag känner mig rik. Sedan kan jag nästan alltid gå vidare med ett litet lättare sinne. Hur gör ni för att känna er tacksamma för det ni redan har?

Skidspår eller planlöst skridande?

IMG_0029 kopia

Äntligen har jag kommit mig ut med längdskidorna! Jag tycker verkligen om om skrida fram på snön. Så varför gör jag det inte oftare under vintern? Nu när det faktiskt tillslut blev en vinter med mycket snö. Jo, för att jag har svårt att bestämma mig för om jag vill ut i skogen bakom knuten. Följa en skoterled och vika av planlöst in i skogens vita vinterland. Eller om jag vill ut i skidspåret och motionera. Båda delarna drar i mig fast på helt olika sätt. Att åka längst elljusspår fungerar på samma sätt för mig som att jogga. Den enkla rytmen som intar, andningen, tankarna, allting för röra sig i ett och samma tempo. Jag behöver inte tänka utan följer bara det uppkörda spåret som går runt i cirklar. Nu i veckan var jag på golfbanan i Robertsfors. Det var en fint spår men jag blev lite uttråkad. Kanske för att jag dagen innan hade skidat ut i skogens gränslösa marker. Följt de vackra snötäckta träden allt djupare in i skogen. Jag var så hänförd inför allt det vackra jag såg att jag tillslut stannade upp och inte visste vars jag var. Det blev ett äventyr medan skidspåret blev ren motion. Båda fyller sina olika funktioner och då är den stora frågan, vad passar mig bäst?

Jag har inget svar. Står tyst och andas ut kalluften. Mina ögonfransar börjar klbiba ihop av all frost. Plötsligt hör jag en bjällra nära mig. Jag ser ingenting men ljudet kommer närmre. Efter en stund ser jag några renar skymta därinne i skogen. Fridfullt äter de vad de finner. Jag står kvar som ett träd, vill inte att de ska bli rädda. Ett lugn kommer över mig. Jag behöver inte alltid bestämma mig för den ena eller andra. Jag har haft beslutsångest så länge jag kan minnas. Det handlar om att jag ofta upplever att jag vill flera olika saker samtidigt. Jag kan alltså känna för att välja den enkla och den svåra vägen, samtidigt. Detta kan så klart skapa problem men det är trots allt ett lyxproblem. Jag VILL saker. Min viljekraft är ibland större än mig själv. Som om jag inte räcker till för alla viljor som talar till mig i olika spår och banor. Just i denna stund väljer jag att lyssna på obeslutsamhetens vindar. Jag tillåter mig själv att hänga i luften ett slag, upptäcker till min förvåning att det finns en viss sorts tjusning i det.

Så vars leder mig skidorna nästa gång? Jag har ingen aning.

IMG_0048 kopia

IMG_0031 kopia

Hej, jag finns!

IMG_0034 kopia

IMG_0039 kopia

Den senaste tiden har jag lagt lite extra krut på att marknadsföra mig. Affischer och visitkort som jag strör ut lite här och var där jag tycker att det passar. På gamla slitna anslagstavlor, vårdcentralen och frisören, korttids och Lövlundens äldreboende. Vars vill jag synas? Vilka kunder vill jag nå? För mig känns det viktigt att nå fram till de som bor ute i glesbygden. De utsatta som av en eller annan orsak inte kan ta sig så långt. Då kan jag komma och göra hembesök. Jag älskar att åka runt på slingriga vägar i snöpuder, bland renar och tunga granar av snö. Det är mindre härligt att köra fast i lössnön och snömodden, desperat gräva fram däcken för att med min taniga framhjulsdrift komma framåt. Tur nog lever jag på andra drivkrafter! Tacka skogen där jag kan skrika ut min frustration när det behövs! Häromdagen när jag körde runt efter Kustlandsvägens vackra framfart kom det över mig, det var detta jag satt och dagdrömde om på Axelssons under utbildningen! Att med egen bil och under egen regi kunna färdas mellan de gamla gårdarna till de gamla behövande äldre människorna. De som behöver min hjälp. Där jag själv styr över min egen tid. Detta är nu min vardag!

IMG_0015 kopia

IMG_0016 kopia

Vilka vet att jag nu håller på med privat fotvård? Vilka vet hur viktigt det är med fungerande fötter? Vilka yngre vet att fotvård är även för er? Även om jag tyck om gammfolket är jag peppad på att hjälpa fler unga människor. Att även få jobba med mer förebyggande fotvård är en utmaning för mig. Problemen ligger oftast på andra ställen. Nu när Robertsfors kommun både har kommunal fotvård och mitt företag Julias fotspår så finns plötsligt möjligheten för ALLA i kommunen att få fotvård. Det tycker jag är fantastiskt! En så enkel och basal omsorg som fötterna borde i min värld vara lika självklar som att lägga pengar på tandvården eller frisören för den delen. Jag är så förtjust i tanken att min kundkrets är allmänheten. Vanligt och ovanligt folk. Som när jag ringer bilmekanikern för att få hjälp med bilen och samtalet slutar i att han bokar en fotvård. Eller när hon på bussen ringer mig en vecka senare eller hon som köpte en lampa av mig plötsligt också blev min kund. Sådant ger mig energi!

IMG_0012 kopia

IMG_0033 kopia

 

Osthyveln i Ånäset när den är som vackrast. Tack Västerbottensosten!

Flickvänskapet

IMG_6129 kopia

För två år sedan fick jag ett kort av David där det stod Grattis till flickvänskapet! Det var från och med då som vi officiellt började kalla oss för ett par. Är det viktigt med datum för när man blir tillsammans? I vilket ögonblick vet man att man är tillsammans? Jag vet inte, jag vet bara att det var just kring den här tiden för två år sedan som det gick fram som en uppenbarelse genom hela mig, från dag till dag förstärktes övertygelsen. NU ÄR DET VI. Det visade sig vara ömsesidigt och så har det fortgått. Vi har känts självklara även i mer tunga perioder. Vi har prövats på olika sätt men jag tvivlar sällan på att vi ska ge upp. För en person som jag som har väldigt lätt att tvivla på allt möjligt så är det bara att tacka barmhärtigt för denna underbara grundtro. Jag kallar dig inte gärna pojkvän, sambo eller min kille. Även om du är alltihop är jag mer bekväm med att kalla dig för min käraste och min DD. Du är min hyresgäst och lite (eller väldigt mycket)mer. Två år är verkligen ingenting och väldigt mycket. Resan har bara börjat.

Jag med en Iphone!?

Ni som känner mig bra kommer att bli chockade nu. Jag har nämligen köpt en Iphone! Begagnad så klart men ändå. Ni som inte känner mig så bra blir förmodligen mer förvånad över att jag inte redan har en. Eller ja, jag har haft pappas gamla företagstelefon som just så pass haft fungerade swish och BankID. Den skaffade jag enbart för att separera telefonnumren mellan privat och företag. Det har funkat och jag har nöjt mig. Många tror att jag aktivt är en motståndare till all elektronik när jag tar upp min privata lilla telefon med tryckknappar och utan internet. Själv upplever jag det mer som ett icke existerande intresse. Så länge telefonen funkar är jag nöjd. Tycker det är jobbigt och ofta onödigt att ställa om. Programmera om mig själv bara för att hela samhället förväntar sig det. Jag tycker inte om att byta ut något som inte är trasigt så min privata telefon tänker jag behålla så länge jag kan! Det är rentav trevligt att trycka fram ett sms på knappar och få gensvar med ett litet brev i det högra hörnet. Behöver bara ladda telefonen en gång i veckan och slipper en massa reklam som piper. Medan vänners telefoner går sönder hit och dit ligger min tryggt och stilla i fickan.

Däremot har jag i företagets mening kommit till en ny punkt. Jag har vägt för och nackdelar med att ha en Iphone och helt enkelt kommit fram till att uppdatera mig för att underlätta mitt arbete. Jag är väl medveten om att jag ibland gör det svårt för mig själv, som att till exempel sitta kvällen innan och rita kartor till mina kunder ute på landsbygden istället för att använda telefonen direkt i bilen. Jag är också medveten om att jag på det här obekväma och besvärliga sättet fått mer kontakt med fler människor för att jag helt enkelt behövt deras hjälp när jag inte kunnat kolla upp informationen själv direkt på telefonen. Det går att lösa problem på många sätt! Jag har också kunnat sitta på bussen eller tåget utan att känna pressen över att jag borde kolla mail och Facebook direkt efter arbetsdagen. Jag har kunnat sätta tydliga gränser för NÄR jag ska vara uppkopplad eller frånkopplad. En bra metod för att lättare slappna av i detta samhälle som verkar vilja trycka in information av alla dess slag i våra hjärnor. När ska vi sortera bland allt? Nu blir den verkliga utmaningen att trots denna tillgänglighet kunna begränsa mig. Jag tror att det går, om jag är vaksam.

Här är bilder från min förra telefon (p.g.a dålig kvalité har väldigt lite bilder fotats med denna).

 

1. Sofie mitt i hösten under Göteborgsbesök 2. Emma, jag och Maja i randigt 3. David och Marie framför kakelugnen 4. Blommor som jag fått av syster och moster 5. Gåvor från inflyttningsfesten 6. Maja på besök i deprimerande väder 7. David läser med Borka  8. Tillfälligt draperi för att stänga ute kylan 9. Försöker förstå hur man avläser en vattenmätare 10. En sådan behöver till min blivande mottagning 11. Gammalt fint medicinskåp 12. David skriver febrilt på skrivmaskinen på vårt gångna projekt 2017. 

Fördelar med min nya telefon:

  • Jag kommer kunna fota finare bilder även om inget slår RAW filer från min systemkamera som jag vägrar sluta fota med och framkalla från.
  • Jag ska testa att ha ett instagramkonto men sluta om det blir för kravfyllt. Går det att ha både instagram och blogg utan att känna press? Jag vill framförallt få inspiration från er andra, ta del av nära och käras flöden.
  • Jag kommer kunna marknadsföra mitt företag och nå fram till fler kunder.
  • Lyssna på den musik och podd jag känner för tillfället (använt Ipod vilket kan kännas lite begränsat eftersom jag är dålig på att uppdatera den).
  • Använda Izettle så att mina kunder kan betala med kort.
  • Fota kunders fötter när det behövs till journalen. Läsa på om deras problem innan jag i slutet av dagen hinner glömma.
  • Kolla upp vägbeskrivningar och telefonnummer till kunder när jag står mitt ute i ingenstans och varken har nummer eller adresser.

 

LÖFTE TILL MIG SJÄLV: JAG TÄNKER INTE SITTA OCH BLÄDDRA I TELEFONEN NÄR JAG SITTER I SAMTAL MED ANDRA MÄNNISKOR. DETTA SOM FÖREKOMMER OCH ÄR FULLT ACCEPTERAT NUMERA ÄR FÖR MIG ETT MYCKET TRIST BETEENDE. LIKASÅ NÄR NÅGON DIREKT KOLLAR UPP DET VI PRATAR OM. DET SOM SKULLE KUNNAT BLI ETT INTRESSANT SAMTALSÄMNE FALLER PLADASK TILL INGENTING. JAG VILL FORTSÄTTA DAGDRÖMMA OCH FILOSOFERA PÅ FRÅGOR UTAN SVAR. JAG TÄNKER HA TELEFONEN PÅ LJUDLÖS NÄR ARBETSDAGEN ÄR ÖVER. JAG TÄNKER FORTSÄTTA SITTA PÅ TÅG OCH BUSS OCH STIRRA UT GENOM FÖNSTRET ÄVEN OM FACEBOOK BARA ÄR ETT FINGERTRYCK BORT I FLÖDET UTAN SLUT.

PS. JAG TÄNKER  INTERVJUA MIN KUND SOM ÄR EL-ALLERGIKER SÅ JAG KAN INFORMERA FLER MÄNNISKOR OM STRÅLNINGENS BETYDELSE FÖR VÅR HÄLSA. DET VI SÄLLAN PRATAR OM MEN SOM JAG ÄR ÖVERTYGAD OM PÅVERKAR OSS. DS.