Välkommen till Julias fotspår

_D8A9199-1_webb

Foto Thea Holmqvist @vasterdrottningen

Jag heter Julia Larsson och bor i en by i Västerbotten. Driver mitt företag Julias fotspår där jag arbetar med medicinsk fotvård och mitt konstnärskap. Här skriver jag om allt som rör vid mig och berör. Bevarar i doftande kuvert, för att minnas och förstå, den lilla skärva av liv som är jag.

In-ut-i

När någon väl ser min oansenliga tatuering på insidan av armen undrar den ofta vad det betyder. Gissa, säger jag. Olika pilar som går in och ut. En slags hemmagjord rebus, säger jag. Jag vet en person som har gissat helt rätt. Det står ju inuti. Jag tycker det är ett så vackert ord. In och ut i samma ord. Jag och David pratade mycket om det ordet tidigt i vårt förhållande, vad betydelsen egentligen är och hur man använder det. När jag fyllde 28 år fick jag denna rebus. Enkel grafisk. Inuti brevet stod en lång text som beskrev dessa olika tecken. Jag blev rörd och tänkte på hur fort David kommit in i mitt liv. Inuti.

Lappen satt upptejpad på väggen tills jag en morgon tänkte, detta ska sitta på min arm. När David fyllde 30 år fick han upptäcka sin design inristad i min hud. Det här är ju värre än en förlovning! Jag tänkte för mig själv att om vi en dag skulle gå olika vägar, så skulle jag inte ångra mig. Jag kommer alltid förknippa tatueringen med David men innebörden kan stå för sig själv. Jag är min egen. Du är din.

”Jag har tänkt mycket på detta ord på sistone. Snart flyttar du ut, eller flyttar du in? Kommer vi ut i livet eller kommer vi in i det? Och om vi bara är i livet, hur mycket kan vi säga om det, när vi inte kan se det utifrån? Om det alltid går att gå längre in, djupare ner bland allt mindre beståndsdelar, kan vi också ta oss längre ut, ständigt förlösa oss ur nästa livmoder?”

Nu har det gått ett år sedan jag och David började leva något slags särbo/samboskap. Ett försök att ge varandra luft och utrymme. Jag slutade amma och började jobba igen. Jag var ifrån Henning för första gången på 8 månader, fyra dagar i veckan. Det kändes konstigt, tomt och många gånger outhärdligt. Ska det vara såhär? Är jag verkligen en mamma på riktigt? Mycket har hänt. Många praktiska saker har stått i vägen för vår känslomässiga process. Nu äntligen börjar det reda upp sig och möjlighet till rutin börjar finnas. En ny brytningspunkt. Igen. Hur många gånger ska jag hämta andan och än en gång finna ett nytt förhållningssätt? Varannan vecka med H och David bor bara 8 km. Allt kommer bli enklare. Ändå känns det svårt. Att landa. Vilka känslor finns då kvar?

Banne mig, vem jag än pratar med som har en separation i bagaget. Det går aldrig på en handvändning. Så många lager som måste skalas bort. Förväntningar och besvikelser roteras om och göras på nytt. Däremellan har vi ett barn som utvecklas i raketfart. På en grisblink har det gått snart ett helt år sedan vi gjorde slut. Du är nära, nära och så långt ifrån.

Nästan glömt bort den där tatueringen jag har. På insidan. På köttet som är svagt. Smörjer in och vårdar den torra hösthuden ömt. Tills jag påminns om att just där, på armens insida, är jag som mjukast på hela kroppen. Dit kommer inte vem som helst. Det invecklade vecklas ut.

Kroppen hänger (med) själen.

Jag med kroppen, kroppen med mig. Samhällskroppen visar oss hur vi alla är sammanlänkade till varandra, hur allting hänger ihop tills vi inte gör det längre. Hänger ni med? Är det ödet eller slumpen, guds finger med i spelet? Vem vet hur våra förfäder arbetat ihjäl sig för att bygga upp det vi har nu. En värld under pandemins påverkan. Krisen är portalen till ett bättre liv. Vissa mår bättre för att de har tvingats begränsa sin arbetsbelastning och haft mer tid för närmaste. Andra mår kasst av total isolering utan beröring eller yttre stimulans. Vi tvingas stanna upp, kroppen hänger med själen. Avsaknad av andlighet ökar för att du vill finna tröst. Bara genom att prata om covid-19 med andra känner du en samhörighet. Här finns något att dela, här finns något som vi alla utsätts för. Något vi alla står ovissa inför. Hur vi påverkas i långa loppet.

För flera år sedan gjorde jag detta collage. Ett urklipp klistrat på ett annat, för att bilderna råkade ligga bredvid varandra. Inte mer än så. Kroppen ramade in fågeln och i min fantasi blev de förenade. Jag strök under där fjädrarna växer ut mycket långsamt. Det tar ett helt liv att bli den jag är idag. När jag inser att allt jag vill förstå och utveckla, redan finns där, inom mig. Den dagen är jag förmodligen redan död.

Under detta annorlunda, omskakande, ovanliga år har jag utvecklat en smärta i vänster skuldra och höger handled. Smärtan har kommit och gått under sommaren och hösten, tills jag en dag inte kunde komma upp ur sängen. Nacken var låst och jag blev rädd. Var tvungen att avboka mina kunder och grät resten av dagen. Jag kan inte jobba om jag fortsätter ha så ont. För första gången i mitt liv träffade jag en sjukgymnast. Vi hade ett långt samtal om min arbetssituation. Det blev tydligt att jag inte alls fokuserat på upplägget kring jobbet efter mammaledigheten, utan bara kring allt runtomkring. Jag kunde klarsynt se att min arbetssits inte var hållbar. Jag fick viga två dagar åt att planera om hela mitt arbetsschema. Jag är ju egen företagare och kan göra som jag vill, eller? Hur svårt kan det vara. Det finns alltid tendens att låta gamla invanda mönster fortgå, även sådant vi i en handvändning kan förändra. Det var jätte jobbigt att ringa kunder och säga nej. Att göra folk besvikna. Jag kan inte göra flera hembesök i veckan för det blir för slitsamt för min kropp, i längden. Men nu är det gjort och jag mår genast mycket bättre. Lite massage, bastu och stretchövningar. Framförallt tror jag värsta stressen släppte av några aktiva val. Som sjukgymnasten sa Det är inget fel på din nacke, utan problemet är anspänningsnivån. Stress kan förstöra vilken kropp som helst. Är du för mycket i huvudet hänger kroppen med som en kall trasa. Tänker du med kroppen har du full genomströmning till alla kanaler. Känslorna får komma ut, intrycken bearbetas innanför pannbenet och beröra ända in till hjärtat om du så tillåter. För att sedan komma ut i ett leende, en blick på fågeln i trädet eller en frusen sekund av något vackert som du nyss läste.

Jag vill hänge mig åt helheten. Kropp och själ, häng mer med varandra! Allt annat måste vara vansinne. Dela upp känsla och förnuft för att lättare separera och förstå olika delar av sig själv, javisst, det är ett sätt att förstå. Men jag vill förstå allt samtidigt. Ge mig hän till hela mitt register genom att våga släppa taget. Inte behöva tänka att jag alltid måste förstå för att gå vidare. Kategorisera in mig själv i olika fack, vilket slöseri med tid.

Ovissheten är skrämmande men vissheten om hur saker och ting är och ska bli, är det bättre?

Sätter mig rakryggad med slutna ögon. Ägnar tid åt att bara vara en rak rygg med ögon bakom ögonlock. Solen vill nå mina blå ögon, men jag väljer att blunda, en liten stund till. Drömmen om en dröm är lika flyktig som verkligheten som finns, när jag öppnar upp.

Oktober- dikten

Kroppen som trafiken

vid en blockering längst vägen

tvärstopp!

du måste vänta in

bli otålig och odräglig

Att välja grusvägen går oftast snabbare, fast det vill du helst inte erkänna

Ett stopp och du brister ut!

bristningar i huden, utbrister i gråt eller skratt

vem vet

Vrister, handleder och hals börjar ta stryk

utsatta kroppsdelar, delar upp dig

försöker skydda

En blockering i handleden orsakar problem i skuldran

fingrarna försöker lösa upp

knutarna knyts ihop ju mer du kämpar

du förstår inte varför

Varför måste vägarbetet göras just nu?

Utbrister!

det kommer bli bra tillslut, allting blir bra tillslut

men varför just nu?

Jag blir sen till jobbet

eller kan jag inte komma jobba på grund av smärtan

orsaken är mycket oklar

Guldskog.

Fort gick September. Sitter och betalar räkningar och det känns som att det var igår jag gjorde det sist. En dag när dimman nästintill kryper en in på skinnet vill jag minnas dagar som dessa, då solen lyser som guld i skogen.

Jag vill skriva om processer som sats i rullning, om lättnaden i bröstet och tyngden i kroppen som sakta släpper. Om mina vänners sorger och bekymmer. Om livets skiftningar och hur livfull mitt barn är kl6 på morgonen. Om släktband jag inte visste fanns liksom vänskap växer fram på ett sinnligt och inkännande sätt. Jag vill skriva om min hur smärta kan sätta sig i kroppen, vandra från del till del. Tills jag plötsligt inte håller emot längre, motståndet är inte längre min största rädsla. Plötsligt har jag inte lika ont längre.

Å jag vill skriva ett tacksamhetsbrev. Omfamna allt jag äger i min hand, liksom hösten omfamnar mig med en kopp te och brasan tänds när mörkret faller sig på. Guldskog, snart ramlar slantarna ner i min famn….

Någon skrev till mig på en liten lapp:

”Ett bo är bäst fast blott helt litet

herre är hemma envar

Fast man tågor har till tak

och blott två getter äger

är det bättre än att bedja om mat”.

Rickleån är vacker.

September – dikt

Sommarens dikt hos Frisören&Kreatören är nu ett minne blott. Instoppad i ett doftande kuvert, precis som många andra ljuva händelser ur sommaren. Hösten har nu klivit in både ute och inne. In klev jag häromdagen hos min vän Annica på hennes salong i Robertsfors. Som av en slump fick jag lyssna på hennes kunds solosång från frisörstolen, medan jag skrev dessa rader på ”poesi-pelaren” mitt inne i rummet.

Letar efter tecken: Årsringar, lövnyans, vattenljud, fågelflykt, döende växter, torkade bär

Skiftningarna i trädtopparna rodnar åt mitt febrila sökande i skogen

Jag gräver i fuktig jord

löven virvlar runt mig till något plötsligt landar i mitt hår

det är fågelskit

borstar bort sommarens smuts

Klar och ren luft fyller mig och ett välkommet tomrum öppnar upp sig

Nakna träd vågar möta

Jag vill klä på er, in i den värme vi inte visste fanns

men du, du, du

påminner mig

Stark och sårbar, vi är två, jag är tudelad

en kärlekshandling att bryta itu

Kvistar och småkrafs kan vara bra till mycket, ett ihopplock inför vinter

onödigt, nödvändigt

Hur ska jag kunna städa undan en pågående fest, där samtalen fortfarande är möjliga?

där kropparna fortfarande dansar till eldens lågor

svettdroppar blir till iskristaller

Besatthetens magiska trollformel försöker nå fram

En trött blick möter stjärnhimlen och försöker väcka stjärnorna

det språk jag ej förstår

Förändringens svepande vind

IMG_2596 (kopia)

95854820_240155920379379_5378974912176193536_n (kopia)

Gårdshuset och lagårdsväggen som var nästintill grå i våras har äntligen gnuggats in i falu. Utsidan börjar bli redo för den stora förändringen – nämligen det som ska ske på insidan. Ibland måste en börja utåt för att gräva sig inåt. Att jag ska ha min arbetsplats på hemmaplan känns alltmer verklig, även om mycket jobb återstår. Kanske att grovjobbet för min del är gjort? Alla stora beslut är tagna. Jag återkommer om svar när jag kommit ut på andra sidan. Om ett halvår kanske?

IMG_5652 (kopia 2)

Jag tycker det är sensommar så länge det är augusti. Solen värmer fortfarande men nätterna börjar bli riktigt mörka och kalla. Jag tänder ett ljus och välkomnar den klara luften. Naturen gör sig redo att gå i träda medan jag liksom piggnar till. Allt bider sin tid och ett annat lugn infinner sig i mig. Det är då jag brukar bli som mest kreativ. När jag inte ständigt är överstimulerad av intryck utan begränsas på olika sätt. På så sätt är det skönt när nya rutiner ska falla på plats. Jag vill falla med dem, bli ett med vardagen. Det sägs att det tar tre veckor att arbeta in en ny rutin…

Tänker vad jag behöver tänka på, skriver och gör listor i vanlig ordning. Bekymrad eller bara koncentrerad? Vet inte, men jag vet att det just nu pågår väldans massa ny-gamla saker. Mitt blåbär hann knappt plockas innan lingonriset började lysa rött istället. Nu är Henning inskolad på förskolan och går sina första dagar. Det känns ovant men tryggt. Drömvallen är ett föräldrakooperativ som bedrivs i byn där jag känner till både barn, föräldrar och pedagoger sen innan. Den största skillnaden är att nu är JAG också en föräldrar som lämnar och hämtar mitt barn. Som om jag blev sju reser mer förälder när jag lämnar ifrån mitt barn. Konstiga tanke, kanske är det just att lämna ifrån, tappa kontrollen, lämna ansvaret hos andra som ger mig den känslan. Nu kommer H komma hem och ha massvis med saker för sig som jag inte har en aning om vars det kommer ifrån. Vem är min lilla pojk? Jag märker på honom att han gillar stimulansen. Plötsligt somnar han fortare på kvällarna, jag undrar varför?

IMG_3008 (kopia)

Ibland handlar förändring inte om att du måste förändra något, utan snarare att du själv ska förändra din inställning till något. 

Kalvträsk naturreservat

IMG_2944 (kopia 2)

IMG_2936 (kopia 2)

IMG_2970 (kopia 2)

Jag hade då aldrig varit i Kalvträsk men som tur var hittade vi dit för några veckor sedan för en kik in i naturreservatets trolska skog. Så vackert! Bege dig in i landet och där gömmer sig mer än du kan ana (bortsett från alla mygg).

IMG_2905 (kopia 2)

IMG_2908 (kopia 2)

Uppe i ett 12 m högt utsiktstorn kunde jag se långt. Små inlandssjöar ser ut som små vattenpölar där uppifrån höjden inbäddad i gröna nyanser.

IMG_2965 (kopia 2)

IMG_2966 (kopia 2)

Begynnande fina hjorton (nu är de defintivt mogna) inbäddad i myrull. Kvällsljuset gjorde det extra inbjudande. Ville som vanligt lägga mig på bädden tills jag insåg att jag var blöt igenom om fötterna.

IMG_2974 (kopia 2)

IMG_2948 (kopia 2)

Är alltid svårt att fånga skymningsljus men gjorde ett försök, bara för att jag stod där i utsiktstornet och inte kunde få nog av himlens bedårande mångfald av färger och nyanser.

IMG_2977 (kopia 2)

Vänner på distans

”Om med ödslig skog ångest dig betog

kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog

Giv om vägen besked, därpå skiljas i fred 

sådant var främlingarnas möte

enligt uråldrig sed

Byta ett ord eller två, gjorde det lätt att gå

alla människors möte borde vara så”

Under den här minst sagt märkliga upp och nervända vår och sommar (både personligt och världsligt) har jag tänkt mycket på mina vänner. Helt ärligt har jag varit bättre på att tänka på dem än att ses och höra av mig. Det är jag ledsen för. Tiden och orken har varit knaper, men omtanken om er, mina Grundpelare som jag vill kalla er, verkar liksom alltid finnas där. Under min meditation räknar jag upp er högt i mitt huvud, önskar er en bra dag och säger högt, snart ses vi! När jag står inför en utmaning ser jag hur du, du, du, du, du hade sagt om det hela. Ge efter Julia, Håll ut lite till, Ge dig hän, Jag förstår precis, Tiden tiden, Live-Live, Bara du vet svaret och så vidare.  Orkar och vågar jag ta till mig era röster så ökar det mitt perspektiv på tillvaron avsevärt.

I en tillvaro där vi mer eller mindre har tvingats isolera oss ifrån varandra tänker jag att det är extra viktigt att kunna umgås på distans. Det kan man göra på fler sätt: skriva brev, umgås på Face-time, skriva sms, prata i telefon, skicka bilder eller bara tänka på varandra. Men jag vet, kärlek sker i handling – så hur visar man det på distans?

IMG_1826 kopia

För tre somrar sedan fjällvandrade jag med Emma och Klara.  Jag och Klara hade aldrig träffats tidigare utan vi båda litade helt och fullt på Emmas omdöme. Hon hade rätt, efter tio dagar ute i naturen i varandras svettlukt och ömma hälar lärde vi känna varandra väldigt bra. 

IMG_2601 kopia (kopia)

Mina Grundpelare bor långt borta, de flesta i södra Sverige. Jag har under de sista tio åren fått öva mig på att hålla kontakt. Flera gånger har jag varit rädd för att gå miste om någon av er. Speciellt sedan jag gick in i ett förhållande, skaffade gård och barn. De flesta förlorar många i den svängen men jag har vägrat. Inte bara för att jag är envis utan för att jag behövt er. Utan er hade jag inte varit där jag är idag, det är tveklöst sant.

67953530_2151689601794213_7158302278619758592_o (kopia)

Emma som jag lärde känna varandra på Munkas folkhögskola med Fri konst. Vi mådde piss i omgångar men fann stöd hos varandra. Grät och torkade varandras tårar. Efter att ha bott ihop i ett år, varit på tågluff och fjällvandrat är du som en syster. Även om vi rings sällan så finner vi tillbaka på nolltid. Att komma till ditt bröllop i Göteborg förra sommaren var storslaget! Jag med ett barn och du med en man, hej smörgåsbord av livet som fortsätter!

Det har blivit så tydligt under dessa år av distans att det funkar om viljan finns från båda håll. Vi har pusslat i schemat efter luckor att tuffa över till varandra. Se varandras nya hem och arbeten, träffa varandras sambo och vänner och äta din senaste favoriträtt. Ha lite vardag ihop. Det tror jag är väldigt viktigt. Speciellt de vänner man redan tidigare har bott tillsammans med. Att komma hem till någons nya hem och känna sig hemmastadd på grund av en välbekant sked eller tvålkopp. Jag tror att det kan vara riskabelt att bara höras under högtider. Jag vill ju veta hur du egentligen har det? Hur känns det på morgonen när du går upp eller på kvällen innan du ska sova? Det vill jag veta om från mina vänner. Inte hur du var när vi bodde ihop eller umgicks väldigt intensivt. Jag vill veta om vem du är NU. Det är som i etablerade förhållanden, du behöver vara vaksam på förändringarna hos din käraste. Ingen relation är statisk.

blomsterkrans kopia (kopia)

Johanna har funnits på plats i mitt liv från min första panikångestattack. Hon har tröstat på telefon och lärde mig dricka camomillete regelbundet för att lugna nerverna. Vi har känt varandra sedan gymnasiet, bott ihop i en trång vindsvåning, varit på många konstiga konstfester och djuplodat i timtals. Med Johanna behöver jag aldrig ha svar på tal. Våra samtal fladdrar fritt. Vilken lyx att bli förstådd!

IMG_5766 kopia

Det jag verkligen lärt mig uppskatta sista åren är att para ihop ens egna nya vänner med gamla. Ibland ser jag det så tydligt. Som Emma och Johanna, självklart att de två skulle trivas ihop och dessutom med deras snubbar. Fint! Ofta tycker jag det är problematiskt med att umgås i grupp. Men inte om det är i en grupp där jag har en tydlig plats och märker att folket trivs. Då kan jag luta mig tillbaka och släppa på ansvaret.

IMG_2216

Ida är den som spontant högläser ur Hjortronlandet på Sara Lidman dialekt medan jag ligger avslappnad på klippan. Det är tillsammans med henne jag fick lust att skapa projekt där det hej vilt gick att blanda text, scenografi, röst och rörelse. Vi båda är oxar som är dominanta i det vi tar oss an, vilket visar sig både i mindre och större projekt. Samtidigt kan vi utan problem hyra in oss på hotell (Sundsvall är halvvägs Uppsala-Umeå) och hellre sitta på rummet och prata i timmar än att besöka någon krog. Vi lärde känna varandra under teateråret på Wiks folkhögskola utanför Uppsala. Tidigt uppenbarades det att vi växt upp i Västerbotten med bara några mil mellan oss. Sedan dess har du varit mig nära.

plej14

”Låt varje människa i en relation bry sig om Jaget, vad Jaget är, gör och har. Vad jaget vill, ber om och ger. Vad Jaget söker, kapar, upplever”.

IMG_6873

Sofie och jag lärde känna varandra ordentligt under teaterlinjen på gymnasiet. Då fick vi syn på varandra, trots att vi växt upp i samma vänkrets. Sedan har vi hälsat på varandra hit och dit i olika städer. Olika utbildningar, kriser, kärlek, ångest har fört oss trevande framåt.  Jag är Sofies föreviga trogna fotomodell. Det började i gymnasiet när du fick öva ditt porträttfotande på mig som välvilligt stod i snö eller i den iskalla Sävarån. Om jag någonsin gifter mig är du den givna fotografen! Jag tycker om vad ditt inre öga ser. 

91 (kopia 2)

Nu till de vänner som inte är på distans utan lever mitt ibland mig i Sikeå. Tidigt efter att jag flyttat in i huset blev jag inbjuden till Hantverksgruppen. Under dessa fyra år har vi setts väldigt oregelbundet och pratat mer än vi hantverkat, men vad gör det? Tänk, jag som inte hade en aning om er när jag flyttade till Sikeå: Elin, Annica, Elena, Frida, Katarina, Henna, Turi. Ändå hade jag förälskat mig i byn men med er som grädde på moset blev det tusenfalt bättre! Och fler är det därtill. Det är något som blir väldigt nära och begripligt med att bo i en by som Sikeå. Även om vi har fullt upp med att ta hand om barnen och upp-och-nervända förhållanden och karriärer, så ÄR det en stor trygghet att veta att ni finns i närheten. Ibland tar jag hand om Fridas höns eller Elins getter som tillslut blev mina egna.

”Livet är så vist inrättat att ingen på allvar kan försöka hjälpa en annan utan att hjälpa sig själv”.

En ny upptäckt för mig har också varit att det får ta tid att skapa en ny relation. Bekantskaper är underskattade! Förut tyckte jag att de var ytliga och därmed onödiga. Nu tycker jag att de är underbara med det kravlösa och enkla. Speciellt innan och efter jag fick barn. Att träffa andra med barn som lever i samma verklighet som min. Att dela erfarenheter med er är guld. Vår nästa utmaning är att våra barn ska tycka om varandra, så vi har ännu större anledning att umgås oftare!

IMG_8696

Och sist men inte minst. Min kära farmor som för snart fem år sedan bara var ett telefonsamtal bort…även om hon var min farmor utvecklades en riktig vänskap mellan oss de sista åren. Jag tror inte bara att det handlade om att jag valde att ta över hennes arbete som fotvårdare. Det hände något mellan oss den sommaren jag började intervjua henne om sitt liv. Våra vägar korsades på ett nytt sätt och plötsligt var det så lätt att speglas i varandra. Det bästa med hela kråksången är att jag VET att det var ömsesidigt. Tack vare att vi pratade och pratade. Skrattade och grät ihop. Att ögonen är själens spegel tror jag på, tills döden skiljer oss åt och ögonen plötsligt blir stängda dörrar. Till allt liv som levde inom ditt kroppshölje.

Hennes röst är rösten som är starkast inom mig. Kanske är det släktbandet. Våra tydliga likheter och att jag bokstavligt går i hennes fotspår. Att jag bor i dina hemtrakter och har ett barn som heter Henning, precis som farfar hette. Hon har funnits där för mig sedan jag föddes, haft mer tid än mina föräldrar. Lyssnat och delat med sig. En sådan farmor önskar jag också att jag kan vara, en vacker dag.

 

”Vi kan inte ge andra det vi själva inte har.

När vi vårdar våra själar utstrålar vi osynligt och ofrivilligt det ljus som vi får ta emot”.

En hälsning från midsommar

Det är så mycket som pågår i livet nu att jag har svårt att formulera mig i ord. Men däremot har jag tagit upp min kamera igen och återfunnit lust till att fotografera. Så här bjuder jag på lite bilder från midsommarhelgen.

Det syns tydligt vem som  varit mitt huvudsakliga sällskap!

IMG_2728 (kopia)

IMG_2736 (kopia)

IMG_2748 (kopia)

Henning och jag plockade blomster från gården. Även om jag kan klaga på att tomten är ett vildvuxet kaos känns det lyxigt värre att bara gå ut på gården för att komma över hundkex, smörblommor, klöver. Utmaningen sen blev att få Henning att förstå vilka blommor han inte får plocka (alltså från rabatten). Blomma som blomma?

IMG_2759 (kopia)

IMG_2781 (kopia)

IMG_2799 (kopia)

Pappa ansträngde sig och gjorde en liten midsommarstång till Henning. Jag dansade till små grodorna och H stod skeptisk och glodde på mig. Tills vi började leka titt-ut. Vi gjorde oss också varsin krans, dessvärre var det omöjligt att få den att stanna på H huvud.

IMG_2796 (kopia)

H favorit-position är att sätta sig på olika platser och dingla med benen. Hittade honom lite varstans i mamma och pappas stuga i Ratu (som har flera som hus på gården).

IMG_2811 (kopia)

Boll och Mjau, två favoritord att försöka uttala och leka med. Inte alltid lika lätt i praktiken.

IMG_2806 (kopia)

IMG_2813 (kopia)

Hur ska jag förskona mitt barn från alla myggor?

Blev en ovanligt lugn midsommar men mysig och för ovanlighetens skull varm och skön. Jag njöt av att bli bortskämd med god mat, familj och vänner. Thuri och Alex med tvillingarna hann jag inte med att fotografera, då var jag för uppslukad av sällskapets virrvarv. Det blir som det blir!

Sommar-dikten

Kroppens centrum

krymper, sväller, gapar, häpnar

surrar likt humlorna suger nektar ur mitt inre

 

Lägger mina handflator över bröstkorgen

hjärt och lungräddning pågår ständigt

rädda det som räddas kan, ropar jag under vattenytan

redan där, redan här för att hjälpa

blommorna behöver ogräs för att smälta in

rycker bort, plockar fram

upp och ner hela tiden

 

Magknip

där allt ska brytas ner

varje beståndsdel tills det sista sandkornet

det som fastnat i sandalen eller trosan efter en dag på stranden

 

Luggen och gluggen skapar naturliga mellanrum

fräknarna täcker inte allt, bara nästan

där emellan är det rött och flammigt likt elden

jag lägger mig raklång i nuet

mellan hägg och syren ryms hela mitt väsen

för en kort stund

 

Jag är ren när jag äter livets gift

för endast där vågar jag sträcka ut min kropp

andas ut orena och osunda tankar

är det tillåtet denna ljuva sommarkväll?

Ligger kvar mitt i livets öga

mitt i min bräcklighet som om jag vore en olycka

men verskapen om att jag är lyckligt lottad är starkare

 

Kanske handlar det egentligen bara om lite grönska på jeansen

en blåbärsfläck som inte går bort

årets första myggbett eller skrubbsår som svider

tankarna binder spindelnät som endast syns i skymningsljuset

jag vill inte förstöra, jag vill tro att allt är som det ska

låter de ljusa nätter tala sitt eget språk

och ögonens läppar sluter sig

IMG_7000 (kopia)