Välkommen till Julias fotspår

_D8A9199-1_webb

Foto Thea Holmqvist @vasterdrottningen

Jag heter Julia Larsson och bor i en by i Västerbotten. Driver mitt företag Julias fotspår där jag arbetar med medicinsk fotvård och mitt konstnärskap. Här skriver jag om allt som rör vid mig och berör. Bevarar i doftande kuvert, för att minnas och förstå, den lilla skärva av liv som är jag.

Motståndskraft

Motstånd skapar motstånd.

Motstånd: härdighet, resistens, okänslighet, seghet, styrka, bryskhet, hårdhet, kampvilja, slitstyrka, tolerans, uthållighet.

Jag har haft anledning att fundera över vad det innebär att släppa taget under det senaste året. Ge dig hän, bara skit i alltihop, gå vidare, titta framåt, lev ditt liv. En mängd olika uppmaningar har kommit till mig under året som nyseparerad, deltidsmamma och gårdsherre. Jag har tagit in och försökt förvalta och förfina min vardag. Göra orden till handling här och nu. Så, vad är det då att verkligen släppa taget och gå vidare?

Jag vet inte. Kanske flykt och dröm under jordnära omständigheter?

Min morfar tyckte om att ta en tupplur på golvet efter maten.

När jag aktivt jobbar med ett motstånd inom mig så växer det. Blir till en infekterad böld, bara växer, tills det inte längre går. Då spricker jag, läcker ut, ”genom sprickorna kommer ljuset in”. Styrkan kommer först efteråt, då kroppen har kapitulerat. Går varken att känna eller tänka bort motståndet. Utan där och då blir det istället nödvändigt att acceptera hur jag känner, vara snäll mot mina motstridiga känslor. Det är okej att känna si eller så även om det gör mig frustrerad, sorgsen eller rastlös. Jag kan vara allt det där, utan att agera. Och kanske viktigast av allt. Det är inte HELA jag. Jag är inte mina känslor, de är flyktiga, kommer och går. Ingenting består. Tid och åter tid. Försöker fullt ut känna tillit till tiden. Bara att tiden fortlöper och jag lever på så gott jag kan, kommer göra något med mig. Vare sig jag vill eller inte. Det är inte upptill mig. Liksom mitt egna personliga liv som varit upp och ner är hela världen i samma sits sedan Mars. Pandemin härjar fritt och vi svävar i ovisshetens land. Varken jag eller du kan bestämma över allt som sker. Slump eller öde, kalla det vad du vill Gud. Jag har inte makten att alltid styra över mitt liv. Däremot kan jag alltid välja inställningen till det som händer och sker. Jag kan vårda livet ömt.

Är du känslig eller okänslig? Att vara motståndskraftig räknas till något rejält och bra. Min kropp lever i detta spektrum med uthållighet till det fysiska. Kavlar gärna upp ärmarna och tar i. Gräver tag och sliter i timmar innan paus. Blir sällan sjuk och när jag väl blir det, då är jag ynkligare än någonsin. Blir jätte sjuk men det varar bara kort. Min kropp arbetar snabbt, liksom mina ideér och känslor. Ett virrvarr inombords och ändå upplever många som inte känner mig väl att jag är lugn och trygg. Blir aldrig klok på detta och tänker att det är som det skall. För vem har sagt att man ska förstå sig själv till fullo? Jag tänker bara att det är konstigt att vi delar upp oss. Sluta vara så känslig eller Hon tål nästan vad som helst och Han känner ingenting. Vem pratar vi om här?

Vi är komplexa väsen. Snarare varelser än görelser. Allting ligger inte i vad vi gör eller inte. Utan snarare hur vi mår och känner oss. Vad händer med dig när du sitter framför en brasa i flera timmar? Jag vill veta. Människan är nyfiken och vill framåt. Sjuk eller frisk. Pandemi eller inte. Vi vill alltid vidare. Jag vill uppleva ensam, jag vill uppleva med dig. Samma situation kan nämligen upplevas helt olika, beroende på yttre omständigheter.

Samtidigt är mitt behov av att förstå vad jag varit med om och därav automatiskt tänka bakåt, en ständig pågående process. Kanske leder det mig någon vart, eller inte alls. Jag låter det ske. För att tvinga mig själv att inte få tänka bakåt då och då gör att jag tillslut, blir sjuk.

Motstånd skapar motstånd. Motståndskraft kan skapa kraft.

Ja till livet, nej till mycket annat

Jag håller på att lära mig att säga nej. Nej, det är inte mitt problem att du har problem med dig själv. Nej, det är inte mitt fel att kommunen inte har någon fotvårdare anställd. Nej, det är inte mitt fel att jag föddes i en kropp som gråter och blir generad för väldigt lite. Nej, jag kan inte göra hembesök till alla som vill för att min kropp klarar det inte. Nej, jag är inte en frisk fläkt i alla väder. Nej. Nej. Nej.

Låter jag negativ? Eller bara en person som jobbar med att sätta gränser och vara brutalt ärlig mot sig själv? I mitt gränslösa väsen behövs begränsningar för att inte utplånas. Jag lovar.

Under mina teaterår fick jag lära mig att bejaka situationer och impulser med ett Ja. Under uppvärmningarna lekte vi ofta leken där alla sa Ja! till varandras förslag. Ja, det gör vi! Lite som att tänka, varför inte, istället för varför? Mycket mer lustfyllt och ett nyfiknare sätt att förhålla sig till sin omvärld. Den leken har förföljt mig. Bara jag tänker att jag VILL så går det. Förmågan att förstå vad som faktiskt är rimligt i stunden kommer oftast i efterhand. Bra eller dåligt kan jag inte på egen hand avgöra. Jag är i grunden positiv och ser ofta möjligheter och potential i mycket. Kan man välja om man vill vara hänsynsfull eller hänsynslös? Jag beter mig väldigt hänsynsfullt mot andra men kan piska mig själv rejält. Det tror jag handlar om min kreativa hjärna. Olika tankespår som gräver djupare för att öppna upp en ny idé eller se en annan ingång till ett nytt projekt. Hela min värld vidgas. En slags hänsynslöshet i min undersökande blick som konstnär. Jag vill hela tiden gå djupare, förstå lite mer. Oftast handlar det om människor och relationer. Men även annat småkrafs.

Det senaste året har jag blivit tvungen att säga nej. Nej, jag kan inte vara i det här förhållandet längre. Ja, jag älskar dig och bryr mig om dig men Nej, det här måste få ett slut. Ja – till livet i stort och Nej – till beslut som begränsar mitt universum. Nej, jag är inte den glada mamman i den lyckliga familjen utan bekymmer. Nej, min kropp håller inte och jag måste bromsa mig själv för att inte gå in i väggen.

I och med bygget på gården behövs det ta många beslut. Ja och Nej varvas om vartannat. Många snabba beslut. Kakel eller plastmatta på toan? Placering av utslagsvask? Uttag för elen? Och jag bara gör det. Förstår inte själv hur och undrar vem jag är när bygget är klart. Kommer jag komma ut hel på andra sidan?

Vem vet. Kanske har jag i alla fall blivit lite bättre på att veta när jag ska säga JA och när jag ska säga NEJ. Kanske.

Anspänning avspänning

Obrydd eller brydd. Oberörd eller berörd. En ständig pågående process mellan dessa två. ”Jag vill inte bry mig om dig men jag gör det ändå”. ”Det där berör inte mig” eller ”tror du jag bryr mig?”. Jag blir berörd på djupet men håller det för mig själv. Att bli lite rörd är mer okej. Inte så fasligt stora känslor, utan lite sådär lagom. Som att bli lite generad är bara gulligt medan att gråta hysteriskt är otäckt. Ta hand om din egen skit, ungefär. 

Människan har problem, förr eller senare brister tillvaron och just nu är vi mitt i det brustna. 

Jag är obrydd om väldigt lite. Allt i tillvaron som rör i mig, berör, stannar gärna kvar och påverkar mig på olika sätt. Som om stoff från universum kommer in i mitt liv och vill skaka om. Möblera och ifrågasätta val av nyans och form. Varför väljer du att göra sådär? Min intellektuella hjärna förstår att vissa saker bara händer, varken med mer eller mindre betydelse. Men ändå. När jag ser på mitt liv och hur det utformar sig blir det tydligt hur händelser, platser, människor spelar en övervägande roll. Du måste skydda dig själv Julia, välj dina strider, du kommer gå under om du låter känslorna styra.

Jaså, varför känner jag mig livs levande då?

Ända gångerna som jag inte bryr mig är när jag är överstimulerad. Då orkar jag inte helt enkelt.

Att kunna avstå och vara måttfull som person inger respekt och trygghet. Det här är en människa som vet sina gränser och kan hantera tillvaron. Tillfreds med livet? Ja, kanske och förhoppningsvis men vem vet. Vet du? Jag tänker att oron och tvivlet som slår i bröstet oftast bär på ett meddelande. En signal om att något är fel och måste förändras. Den känslan bör tas på allvar.

Jag tänker att det ligger i människans natur att pendla mellan anspänning och avspänning. Jobbar jag hårt med något behöver jag vila sen. Utgör jag en stor prestation behöver jag återhämtning. Vi pratar mycket om att vi inte får stressa. Nä, stress är inte bra men inte heller farlig. Det är bristen på återhämtning som är farlig på riktigt. Och att inte ta sina egna känslor på allvar. Att välja antingen eller är svårt för vi rör oss så lätt i dimmans oklarheter. Mellan natt och dag inryms gryning och skymning. Att vandra genom den blå timmen gör blicken vag. Kan jag på egen hand utgöra vad som är bra eller dåligt för mig? Att vara måttfull låter hälsosamt men också besynnerligt svårt anser jag. Ungefär lika svårt som det är för en alkoholist att bara dricka lite vin, istället för att avstå helt. Vi lever i ett samhälle som har avskaffat många regler, trots att vi människor mår bra av olika slags begränsningar. Vi är fria, det är ett faktum. Utan begränsningar kan friheten bli mer en flyktig dröm än en rimlig verklighet. 

Jag är inte bra på att kontrollera mina känslor. De bär iväg mig på de mest snirkligaste av vägar. Jag kan gå långt för att se vad som finns runt knuten. Jag drivs mycket av lust och nyfikenhet. Mycket av min iver iscensätts i kroppen av en slags anspänning. Hur långt orkar jag gå? När jag sedan når botten måste jag kravla mig upp. Där nere finns det sällan någon annan än jag själv som hjälper mig uppåt igen. Det är inte i min ensamhet som jag testar mina gränser, utan det sker i möten med er andra. Nyfikenheten på vilka sidor som kan träda fram. Vem blir jag med dig?

Så när slappnar jag av?

I den totala ensamheten där jag VET att här kan ingen nå mig. Inlåst i mitt hus eller skrivandes i dagboken. Eller under en panikångestattack. Likt en förlossning är kontrollen bortom räckhåll och ingen kraft finns kvar att hålla tillbaka. Det sker bland människor jag känner mig trygg med eller i min ensamhet sent på kvällen. Då slipper jag skammen att förskona andra från mitt råa vulgäraste jag. Ingen kan trösta mig i den stunden. Ingen hjälp finns att få. Men längtan är alltid stark.

Jag kan inte komma närmre mitt mörker och det är fullkomligt fasansfullt. Förnuftet går inte att fånga in. Kroppen måste få göra sitt och lilla Julia, hon andas så gott hon kan. 

Det är inte synd om mig i dessa stunder. Mitt väsen lever på och gör vad hon behöver. Det gör ont och tar på krafterna men efteråt har någonting möblerats om inom mig. En liten detalj har förflyttats och jag kan fortgå med mitt arbete – att vara människa. 

In-ut-i

När någon väl ser min oansenliga tatuering på insidan av armen undrar den ofta vad det betyder. Gissa, säger jag. Olika pilar som går in och ut. En slags hemmagjord rebus, säger jag. Jag vet en person som har gissat helt rätt. Det står ju inuti. Jag tycker det är ett så vackert ord. In och ut i samma ord. Jag och David pratade mycket om det ordet tidigt i vårt förhållande, vad betydelsen egentligen är och hur man använder det. När jag fyllde 28 år fick jag denna rebus. Enkel grafisk. Inuti brevet stod en lång text som beskrev dessa olika tecken. Jag blev rörd och tänkte på hur fort David kommit in i mitt liv. Inuti.

Lappen satt upptejpad på väggen tills jag en morgon tänkte, detta ska sitta på min arm. När David fyllde 30 år fick han upptäcka sin design inristad i min hud. Det här är ju värre än en förlovning! Jag tänkte för mig själv att om vi en dag skulle gå olika vägar, så skulle jag inte ångra mig. Jag kommer alltid förknippa tatueringen med David men innebörden kan stå för sig själv. Jag är min egen. Du är din.

”Jag har tänkt mycket på detta ord på sistone. Snart flyttar du ut, eller flyttar du in? Kommer vi ut i livet eller kommer vi in i det? Och om vi bara är i livet, hur mycket kan vi säga om det, när vi inte kan se det utifrån? Om det alltid går att gå längre in, djupare ner bland allt mindre beståndsdelar, kan vi också ta oss längre ut, ständigt förlösa oss ur nästa livmoder?”

Nu har det gått ett år sedan jag och David började leva något slags särbo/samboskap. Ett försök att ge varandra luft och utrymme. Jag slutade amma och började jobba igen. Jag var ifrån Henning för första gången på 8 månader, fyra dagar i veckan. Det kändes konstigt, tomt och många gånger outhärdligt. Ska det vara såhär? Är jag verkligen en mamma på riktigt? Mycket har hänt. Många praktiska saker har stått i vägen för vår känslomässiga process. Nu äntligen börjar det reda upp sig och möjlighet till rutin börjar finnas. En ny brytningspunkt. Igen. Hur många gånger ska jag hämta andan och än en gång finna ett nytt förhållningssätt? Varannan vecka med H och David bor bara 8 km. Allt kommer bli enklare. Ändå känns det svårt. Att landa. Vilka känslor finns då kvar?

Banne mig, vem jag än pratar med som har en separation i bagaget. Det går aldrig på en handvändning. Så många lager som måste skalas bort. Förväntningar och besvikelser roteras om och göras på nytt. Däremellan har vi ett barn som utvecklas i raketfart. På en grisblink har det gått snart ett helt år sedan vi gjorde slut. Du är nära, nära och så långt ifrån.

Nästan glömt bort den där tatueringen jag har. På insidan. På köttet som är svagt. Smörjer in och vårdar den torra hösthuden ömt. Tills jag påminns om att just där, på armens insida, är jag som mjukast på hela kroppen. Dit kommer inte vem som helst. Det invecklade vecklas ut.

Kroppen hänger (med) själen.

Jag med kroppen, kroppen med mig. Samhällskroppen visar oss hur vi alla är sammanlänkade till varandra, hur allting hänger ihop tills vi inte gör det längre. Hänger ni med? Är det ödet eller slumpen, guds finger med i spelet? Vem vet hur våra förfäder arbetat ihjäl sig för att bygga upp det vi har nu. En värld under pandemins påverkan. Krisen är portalen till ett bättre liv. Vissa mår bättre för att de har tvingats begränsa sin arbetsbelastning och haft mer tid för närmaste. Andra mår kasst av total isolering utan beröring eller yttre stimulans. Vi tvingas stanna upp, kroppen hänger med själen. Avsaknad av andlighet ökar för att du vill finna tröst. Bara genom att prata om covid-19 med andra känner du en samhörighet. Här finns något att dela, här finns något som vi alla utsätts för. Något vi alla står ovissa inför. Hur vi påverkas i långa loppet.

För flera år sedan gjorde jag detta collage. Ett urklipp klistrat på ett annat, för att bilderna råkade ligga bredvid varandra. Inte mer än så. Kroppen ramade in fågeln och i min fantasi blev de förenade. Jag strök under där fjädrarna växer ut mycket långsamt. Det tar ett helt liv att bli den jag är idag. När jag inser att allt jag vill förstå och utveckla, redan finns där, inom mig. Den dagen är jag förmodligen redan död.

Under detta annorlunda, omskakande, ovanliga år har jag utvecklat en smärta i vänster skuldra och höger handled. Smärtan har kommit och gått under sommaren och hösten, tills jag en dag inte kunde komma upp ur sängen. Nacken var låst och jag blev rädd. Var tvungen att avboka mina kunder och grät resten av dagen. Jag kan inte jobba om jag fortsätter ha så ont. För första gången i mitt liv träffade jag en sjukgymnast. Vi hade ett långt samtal om min arbetssituation. Det blev tydligt att jag inte alls fokuserat på upplägget kring jobbet efter mammaledigheten, utan bara kring allt runtomkring. Jag kunde klarsynt se att min arbetssits inte var hållbar. Jag fick viga två dagar åt att planera om hela mitt arbetsschema. Jag är ju egen företagare och kan göra som jag vill, eller? Hur svårt kan det vara. Det finns alltid tendens att låta gamla invanda mönster fortgå, även sådant vi i en handvändning kan förändra. Det var jätte jobbigt att ringa kunder och säga nej. Att göra folk besvikna. Jag kan inte göra flera hembesök i veckan för det blir för slitsamt för min kropp, i längden. Men nu är det gjort och jag mår genast mycket bättre. Lite massage, bastu och stretchövningar. Framförallt tror jag värsta stressen släppte av några aktiva val. Som sjukgymnasten sa Det är inget fel på din nacke, utan problemet är anspänningsnivån. Stress kan förstöra vilken kropp som helst. Är du för mycket i huvudet hänger kroppen med som en kall trasa. Tänker du med kroppen har du full genomströmning till alla kanaler. Känslorna får komma ut, intrycken bearbetas innanför pannbenet och beröra ända in till hjärtat om du så tillåter. För att sedan komma ut i ett leende, en blick på fågeln i trädet eller en frusen sekund av något vackert som du nyss läste.

Jag vill hänge mig åt helheten. Kropp och själ, häng mer med varandra! Allt annat måste vara vansinne. Dela upp känsla och förnuft för att lättare separera och förstå olika delar av sig själv, javisst, det är ett sätt att förstå. Men jag vill förstå allt samtidigt. Ge mig hän till hela mitt register genom att våga släppa taget. Inte behöva tänka att jag alltid måste förstå för att gå vidare. Kategorisera in mig själv i olika fack, vilket slöseri med tid.

Ovissheten är skrämmande men vissheten om hur saker och ting är och ska bli, är det bättre?

Sätter mig rakryggad med slutna ögon. Ägnar tid åt att bara vara en rak rygg med ögon bakom ögonlock. Solen vill nå mina blå ögon, men jag väljer att blunda, en liten stund till. Drömmen om en dröm är lika flyktig som verkligheten som finns, när jag öppnar upp.

Oktober- dikten

Kroppen som trafiken

vid en blockering längst vägen

tvärstopp!

du måste vänta in

bli otålig och odräglig

Att välja grusvägen går oftast snabbare, fast det vill du helst inte erkänna

Ett stopp och du brister ut!

bristningar i huden, utbrister i gråt eller skratt

vem vet

Vrister, handleder och hals börjar ta stryk

utsatta kroppsdelar, delar upp dig

försöker skydda

En blockering i handleden orsakar problem i skuldran

fingrarna försöker lösa upp

knutarna knyts ihop ju mer du kämpar

du förstår inte varför

Varför måste vägarbetet göras just nu?

Utbrister!

det kommer bli bra tillslut, allting blir bra tillslut

men varför just nu?

Jag blir sen till jobbet

eller kan jag inte komma jobba på grund av smärtan

orsaken är mycket oklar

Guldskog.

Fort gick September. Sitter och betalar räkningar och det känns som att det var igår jag gjorde det sist. En dag när dimman nästintill kryper en in på skinnet vill jag minnas dagar som dessa, då solen lyser som guld i skogen.

Jag vill skriva om processer som sats i rullning, om lättnaden i bröstet och tyngden i kroppen som sakta släpper. Om mina vänners sorger och bekymmer. Om livets skiftningar och hur livfull mitt barn är kl6 på morgonen. Om släktband jag inte visste fanns liksom vänskap växer fram på ett sinnligt och inkännande sätt. Jag vill skriva om min hur smärta kan sätta sig i kroppen, vandra från del till del. Tills jag plötsligt inte håller emot längre, motståndet är inte längre min största rädsla. Plötsligt har jag inte lika ont längre.

Å jag vill skriva ett tacksamhetsbrev. Omfamna allt jag äger i min hand, liksom hösten omfamnar mig med en kopp te och brasan tänds när mörkret faller sig på. Guldskog, snart ramlar slantarna ner i min famn….

Någon skrev till mig på en liten lapp:

”Ett bo är bäst fast blott helt litet

herre är hemma envar

Fast man tågor har till tak

och blott två getter äger

är det bättre än att bedja om mat”.

Rickleån är vacker.

September – dikt

Sommarens dikt hos Frisören&Kreatören är nu ett minne blott. Instoppad i ett doftande kuvert, precis som många andra ljuva händelser ur sommaren. Hösten har nu klivit in både ute och inne. In klev jag häromdagen hos min vän Annica på hennes salong i Robertsfors. Som av en slump fick jag lyssna på hennes kunds solosång från frisörstolen, medan jag skrev dessa rader på ”poesi-pelaren” mitt inne i rummet.

Letar efter tecken: Årsringar, lövnyans, vattenljud, fågelflykt, döende växter, torkade bär

Skiftningarna i trädtopparna rodnar åt mitt febrila sökande i skogen

Jag gräver i fuktig jord

löven virvlar runt mig till något plötsligt landar i mitt hår

det är fågelskit

borstar bort sommarens smuts

Klar och ren luft fyller mig och ett välkommet tomrum öppnar upp sig

Nakna träd vågar möta

Jag vill klä på er, in i den värme vi inte visste fanns

men du, du, du

påminner mig

Stark och sårbar, vi är två, jag är tudelad

en kärlekshandling att bryta itu

Kvistar och småkrafs kan vara bra till mycket, ett ihopplock inför vinter

onödigt, nödvändigt

Hur ska jag kunna städa undan en pågående fest, där samtalen fortfarande är möjliga?

där kropparna fortfarande dansar till eldens lågor

svettdroppar blir till iskristaller

Besatthetens magiska trollformel försöker nå fram

En trött blick möter stjärnhimlen och försöker väcka stjärnorna

det språk jag ej förstår

Förändringens svepande vind

IMG_2596 (kopia)

95854820_240155920379379_5378974912176193536_n (kopia)

Gårdshuset och lagårdsväggen som var nästintill grå i våras har äntligen gnuggats in i falu. Utsidan börjar bli redo för den stora förändringen – nämligen det som ska ske på insidan. Ibland måste en börja utåt för att gräva sig inåt. Att jag ska ha min arbetsplats på hemmaplan känns alltmer verklig, även om mycket jobb återstår. Kanske att grovjobbet för min del är gjort? Alla stora beslut är tagna. Jag återkommer om svar när jag kommit ut på andra sidan. Om ett halvår kanske?

IMG_5652 (kopia 2)

Jag tycker det är sensommar så länge det är augusti. Solen värmer fortfarande men nätterna börjar bli riktigt mörka och kalla. Jag tänder ett ljus och välkomnar den klara luften. Naturen gör sig redo att gå i träda medan jag liksom piggnar till. Allt bider sin tid och ett annat lugn infinner sig i mig. Det är då jag brukar bli som mest kreativ. När jag inte ständigt är överstimulerad av intryck utan begränsas på olika sätt. På så sätt är det skönt när nya rutiner ska falla på plats. Jag vill falla med dem, bli ett med vardagen. Det sägs att det tar tre veckor att arbeta in en ny rutin…

Tänker vad jag behöver tänka på, skriver och gör listor i vanlig ordning. Bekymrad eller bara koncentrerad? Vet inte, men jag vet att det just nu pågår väldans massa ny-gamla saker. Mitt blåbär hann knappt plockas innan lingonriset började lysa rött istället. Nu är Henning inskolad på förskolan och går sina första dagar. Det känns ovant men tryggt. Drömvallen är ett föräldrakooperativ som bedrivs i byn där jag känner till både barn, föräldrar och pedagoger sen innan. Den största skillnaden är att nu är JAG också en föräldrar som lämnar och hämtar mitt barn. Som om jag blev sju reser mer förälder när jag lämnar ifrån mitt barn. Konstiga tanke, kanske är det just att lämna ifrån, tappa kontrollen, lämna ansvaret hos andra som ger mig den känslan. Nu kommer H komma hem och ha massvis med saker för sig som jag inte har en aning om vars det kommer ifrån. Vem är min lilla pojk? Jag märker på honom att han gillar stimulansen. Plötsligt somnar han fortare på kvällarna, jag undrar varför?

IMG_3008 (kopia)

Ibland handlar förändring inte om att du måste förändra något, utan snarare att du själv ska förändra din inställning till något. 

Kalvträsk naturreservat

IMG_2944 (kopia 2)

IMG_2936 (kopia 2)

IMG_2970 (kopia 2)

Jag hade då aldrig varit i Kalvträsk men som tur var hittade vi dit för några veckor sedan för en kik in i naturreservatets trolska skog. Så vackert! Bege dig in i landet och där gömmer sig mer än du kan ana (bortsett från alla mygg).

IMG_2905 (kopia 2)

IMG_2908 (kopia 2)

Uppe i ett 12 m högt utsiktstorn kunde jag se långt. Små inlandssjöar ser ut som små vattenpölar där uppifrån höjden inbäddad i gröna nyanser.

IMG_2965 (kopia 2)

IMG_2966 (kopia 2)

Begynnande fina hjorton (nu är de defintivt mogna) inbäddad i myrull. Kvällsljuset gjorde det extra inbjudande. Ville som vanligt lägga mig på bädden tills jag insåg att jag var blöt igenom om fötterna.

IMG_2974 (kopia 2)

IMG_2948 (kopia 2)

Är alltid svårt att fånga skymningsljus men gjorde ett försök, bara för att jag stod där i utsiktstornet och inte kunde få nog av himlens bedårande mångfald av färger och nyanser.

IMG_2977 (kopia 2)