Välkommen till Julias fotspår

_D8A9199-1_webb

Foto Thea Holmqvist @vasterdrottningen

Jag heter Julia Larsson och bor i en by i Västerbotten. Driver mitt företag Julias fotspår där jag arbetar med medicinsk fotvård och mitt konstnärskap. Här skriver jag om allt som rör vid mig och berör. Bevarar i doftande kuvert, för att minnas och förstå, den lilla skärva av liv som är jag.

September – dikt

Sommarens dikt hos Frisören&Kreatören är nu ett minne blott. Instoppad i ett doftande kuvert, precis som många andra ljuva händelser ur sommaren. Hösten har nu klivit in både ute och inne. In klev jag häromdagen hos min vän Annica på hennes salong i Robertsfors. Som av en slump fick jag lyssna på hennes kunds solosång från frisörstolen, medan jag skrev dessa rader på ”poesi-pelaren” mitt inne i rummet.

Letar efter tecken: Årsringar, lövnyans, vattenljud, fågelflykt, döende växter, torkade bär

Skiftningarna i trädtopparna rodnar åt mitt febrila sökande i skogen

Jag gräver i fuktig jord

löven virvlar runt mig till något plötsligt landar i mitt hår

det är fågelskit

borstar bort sommarens smuts

Klar och ren luft fyller mig och ett välkommet tomrum öppnar upp sig

Nakna träd vågar möta

Jag vill klä på er, in i den värme vi inte visste fanns

men du, du, du

påminner mig

Stark och sårbar, vi är två, jag är tudelad

en kärlekshandling att bryta itu

Kvistar och småkrafs kan vara bra till mycket, ett ihopplock inför vinter

onödigt, nödvändigt

Hur ska jag kunna städa undan en pågående fest, där samtalen fortfarande är möjliga?

där kropparna fortfarande dansar till eldens lågor

svettdroppar blir till iskristaller

Besatthetens magiska trollformel försöker nå fram

En trött blick möter stjärnhimlen och försöker väcka stjärnorna

det språk jag ej förstår

Förändringens svepande vind

IMG_2596 (kopia)

95854820_240155920379379_5378974912176193536_n (kopia)

Gårdshuset och lagårdsväggen som var nästintill grå i våras har äntligen gnuggats in i falu. Utsidan börjar bli redo för den stora förändringen – nämligen det som ska ske på insidan. Ibland måste en börja utåt för att gräva sig inåt. Att jag ska ha min arbetsplats på hemmaplan känns alltmer verklig, även om mycket jobb återstår. Kanske att grovjobbet för min del är gjort? Alla stora beslut är tagna. Jag återkommer om svar när jag kommit ut på andra sidan. Om ett halvår kanske?

IMG_5652 (kopia 2)

Jag tycker det är sensommar så länge det är augusti. Solen värmer fortfarande men nätterna börjar bli riktigt mörka och kalla. Jag tänder ett ljus och välkomnar den klara luften. Naturen gör sig redo att gå i träda medan jag liksom piggnar till. Allt bider sin tid och ett annat lugn infinner sig i mig. Det är då jag brukar bli som mest kreativ. När jag inte ständigt är överstimulerad av intryck utan begränsas på olika sätt. På så sätt är det skönt när nya rutiner ska falla på plats. Jag vill falla med dem, bli ett med vardagen. Det sägs att det tar tre veckor att arbeta in en ny rutin…

Tänker vad jag behöver tänka på, skriver och gör listor i vanlig ordning. Bekymrad eller bara koncentrerad? Vet inte, men jag vet att det just nu pågår väldans massa ny-gamla saker. Mitt blåbär hann knappt plockas innan lingonriset började lysa rött istället. Nu är Henning inskolad på förskolan och går sina första dagar. Det känns ovant men tryggt. Drömvallen är ett föräldrakooperativ som bedrivs i byn där jag känner till både barn, föräldrar och pedagoger sen innan. Den största skillnaden är att nu är JAG också en föräldrar som lämnar och hämtar mitt barn. Som om jag blev sju reser mer förälder när jag lämnar ifrån mitt barn. Konstiga tanke, kanske är det just att lämna ifrån, tappa kontrollen, lämna ansvaret hos andra som ger mig den känslan. Nu kommer H komma hem och ha massvis med saker för sig som jag inte har en aning om vars det kommer ifrån. Vem är min lilla pojk? Jag märker på honom att han gillar stimulansen. Plötsligt somnar han fortare på kvällarna, jag undrar varför?

IMG_3008 (kopia)

Ibland handlar förändring inte om att du måste förändra något, utan snarare att du själv ska förändra din inställning till något. 

Kalvträsk naturreservat

IMG_2944 (kopia 2)

IMG_2936 (kopia 2)

IMG_2970 (kopia 2)

Jag hade då aldrig varit i Kalvträsk men som tur var hittade vi dit för några veckor sedan för en kik in i naturreservatets trolska skog. Så vackert! Bege dig in i landet och där gömmer sig mer än du kan ana (bortsett från alla mygg).

IMG_2905 (kopia 2)

IMG_2908 (kopia 2)

Uppe i ett 12 m högt utsiktstorn kunde jag se långt. Små inlandssjöar ser ut som små vattenpölar där uppifrån höjden inbäddad i gröna nyanser.

IMG_2965 (kopia 2)

IMG_2966 (kopia 2)

Begynnande fina hjorton (nu är de defintivt mogna) inbäddad i myrull. Kvällsljuset gjorde det extra inbjudande. Ville som vanligt lägga mig på bädden tills jag insåg att jag var blöt igenom om fötterna.

IMG_2974 (kopia 2)

IMG_2948 (kopia 2)

Är alltid svårt att fånga skymningsljus men gjorde ett försök, bara för att jag stod där i utsiktstornet och inte kunde få nog av himlens bedårande mångfald av färger och nyanser.

IMG_2977 (kopia 2)

Vänner på distans

”Om med ödslig skog ångest dig betog

kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog

Giv om vägen besked, därpå skiljas i fred 

sådant var främlingarnas möte

enligt uråldrig sed

Byta ett ord eller två, gjorde det lätt att gå

alla människors möte borde vara så”

Under den här minst sagt märkliga upp och nervända vår och sommar (både personligt och världsligt) har jag tänkt mycket på mina vänner. Helt ärligt har jag varit bättre på att tänka på dem än att ses och höra av mig. Det är jag ledsen för. Tiden och orken har varit knaper, men omtanken om er, mina Grundpelare som jag vill kalla er, verkar liksom alltid finnas där. Under min meditation räknar jag upp er högt i mitt huvud, önskar er en bra dag och säger högt, snart ses vi! När jag står inför en utmaning ser jag hur du, du, du, du, du hade sagt om det hela. Ge efter Julia, Håll ut lite till, Ge dig hän, Jag förstår precis, Tiden tiden, Live-Live, Bara du vet svaret och så vidare.  Orkar och vågar jag ta till mig era röster så ökar det mitt perspektiv på tillvaron avsevärt.

I en tillvaro där vi mer eller mindre har tvingats isolera oss ifrån varandra tänker jag att det är extra viktigt att kunna umgås på distans. Det kan man göra på fler sätt: skriva brev, umgås på Face-time, skriva sms, prata i telefon, skicka bilder eller bara tänka på varandra. Men jag vet, kärlek sker i handling – så hur visar man det på distans?

IMG_1826 kopia

För tre somrar sedan fjällvandrade jag med Emma och Klara.  Jag och Klara hade aldrig träffats tidigare utan vi båda litade helt och fullt på Emmas omdöme. Hon hade rätt, efter tio dagar ute i naturen i varandras svettlukt och ömma hälar lärde vi känna varandra väldigt bra. 

IMG_2601 kopia (kopia)

Mina Grundpelare bor långt borta, de flesta i södra Sverige. Jag har under de sista tio åren fått öva mig på att hålla kontakt. Flera gånger har jag varit rädd för att gå miste om någon av er. Speciellt sedan jag gick in i ett förhållande, skaffade gård och barn. De flesta förlorar många i den svängen men jag har vägrat. Inte bara för att jag är envis utan för att jag behövt er. Utan er hade jag inte varit där jag är idag, det är tveklöst sant.

67953530_2151689601794213_7158302278619758592_o (kopia)

Emma som jag lärde känna varandra på Munkas folkhögskola med Fri konst. Vi mådde piss i omgångar men fann stöd hos varandra. Grät och torkade varandras tårar. Efter att ha bott ihop i ett år, varit på tågluff och fjällvandrat är du som en syster. Även om vi rings sällan så finner vi tillbaka på nolltid. Att komma till ditt bröllop i Göteborg förra sommaren var storslaget! Jag med ett barn och du med en man, hej smörgåsbord av livet som fortsätter!

Det har blivit så tydligt under dessa år av distans att det funkar om viljan finns från båda håll. Vi har pusslat i schemat efter luckor att tuffa över till varandra. Se varandras nya hem och arbeten, träffa varandras sambo och vänner och äta din senaste favoriträtt. Ha lite vardag ihop. Det tror jag är väldigt viktigt. Speciellt de vänner man redan tidigare har bott tillsammans med. Att komma hem till någons nya hem och känna sig hemmastadd på grund av en välbekant sked eller tvålkopp. Jag tror att det kan vara riskabelt att bara höras under högtider. Jag vill ju veta hur du egentligen har det? Hur känns det på morgonen när du går upp eller på kvällen innan du ska sova? Det vill jag veta om från mina vänner. Inte hur du var när vi bodde ihop eller umgicks väldigt intensivt. Jag vill veta om vem du är NU. Det är som i etablerade förhållanden, du behöver vara vaksam på förändringarna hos din käraste. Ingen relation är statisk.

blomsterkrans kopia (kopia)

Johanna har funnits på plats i mitt liv från min första panikångestattack. Hon har tröstat på telefon och lärde mig dricka camomillete regelbundet för att lugna nerverna. Vi har känt varandra sedan gymnasiet, bott ihop i en trång vindsvåning, varit på många konstiga konstfester och djuplodat i timtals. Med Johanna behöver jag aldrig ha svar på tal. Våra samtal fladdrar fritt. Vilken lyx att bli förstådd!

IMG_5766 kopia

Det jag verkligen lärt mig uppskatta sista åren är att para ihop ens egna nya vänner med gamla. Ibland ser jag det så tydligt. Som Emma och Johanna, självklart att de två skulle trivas ihop och dessutom med deras snubbar. Fint! Ofta tycker jag det är problematiskt med att umgås i grupp. Men inte om det är i en grupp där jag har en tydlig plats och märker att folket trivs. Då kan jag luta mig tillbaka och släppa på ansvaret.

IMG_2216

Ida är den som spontant högläser ur Hjortronlandet på Sara Lidman dialekt medan jag ligger avslappnad på klippan. Det är tillsammans med henne jag fick lust att skapa projekt där det hej vilt gick att blanda text, scenografi, röst och rörelse. Vi båda är oxar som är dominanta i det vi tar oss an, vilket visar sig både i mindre och större projekt. Samtidigt kan vi utan problem hyra in oss på hotell (Sundsvall är halvvägs Uppsala-Umeå) och hellre sitta på rummet och prata i timmar än att besöka någon krog. Vi lärde känna varandra under teateråret på Wiks folkhögskola utanför Uppsala. Tidigt uppenbarades det att vi växt upp i Västerbotten med bara några mil mellan oss. Sedan dess har du varit mig nära.

plej14

”Låt varje människa i en relation bry sig om Jaget, vad Jaget är, gör och har. Vad jaget vill, ber om och ger. Vad Jaget söker, kapar, upplever”.

IMG_6873

Sofie och jag lärde känna varandra ordentligt under teaterlinjen på gymnasiet. Då fick vi syn på varandra, trots att vi växt upp i samma vänkrets. Sedan har vi hälsat på varandra hit och dit i olika städer. Olika utbildningar, kriser, kärlek, ångest har fört oss trevande framåt.  Jag är Sofies föreviga trogna fotomodell. Det började i gymnasiet när du fick öva ditt porträttfotande på mig som välvilligt stod i snö eller i den iskalla Sävarån. Om jag någonsin gifter mig är du den givna fotografen! Jag tycker om vad ditt inre öga ser. 

91 (kopia 2)

Nu till de vänner som inte är på distans utan lever mitt ibland mig i Sikeå. Tidigt efter att jag flyttat in i huset blev jag inbjuden till Hantverksgruppen. Under dessa fyra år har vi setts väldigt oregelbundet och pratat mer än vi hantverkat, men vad gör det? Tänk, jag som inte hade en aning om er när jag flyttade till Sikeå: Elin, Annica, Elena, Frida, Katarina, Henna, Turi. Ändå hade jag förälskat mig i byn men med er som grädde på moset blev det tusenfalt bättre! Och fler är det därtill. Det är något som blir väldigt nära och begripligt med att bo i en by som Sikeå. Även om vi har fullt upp med att ta hand om barnen och upp-och-nervända förhållanden och karriärer, så ÄR det en stor trygghet att veta att ni finns i närheten. Ibland tar jag hand om Fridas höns eller Elins getter som tillslut blev mina egna.

”Livet är så vist inrättat att ingen på allvar kan försöka hjälpa en annan utan att hjälpa sig själv”.

En ny upptäckt för mig har också varit att det får ta tid att skapa en ny relation. Bekantskaper är underskattade! Förut tyckte jag att de var ytliga och därmed onödiga. Nu tycker jag att de är underbara med det kravlösa och enkla. Speciellt innan och efter jag fick barn. Att träffa andra med barn som lever i samma verklighet som min. Att dela erfarenheter med er är guld. Vår nästa utmaning är att våra barn ska tycka om varandra, så vi har ännu större anledning att umgås oftare!

IMG_8696

Och sist men inte minst. Min kära farmor som för snart fem år sedan bara var ett telefonsamtal bort…även om hon var min farmor utvecklades en riktig vänskap mellan oss de sista åren. Jag tror inte bara att det handlade om att jag valde att ta över hennes arbete som fotvårdare. Det hände något mellan oss den sommaren jag började intervjua henne om sitt liv. Våra vägar korsades på ett nytt sätt och plötsligt var det så lätt att speglas i varandra. Det bästa med hela kråksången är att jag VET att det var ömsesidigt. Tack vare att vi pratade och pratade. Skrattade och grät ihop. Att ögonen är själens spegel tror jag på, tills döden skiljer oss åt och ögonen plötsligt blir stängda dörrar. Till allt liv som levde inom ditt kroppshölje.

Hennes röst är rösten som är starkast inom mig. Kanske är det släktbandet. Våra tydliga likheter och att jag bokstavligt går i hennes fotspår. Att jag bor i dina hemtrakter och har ett barn som heter Henning, precis som farfar hette. Hon har funnits där för mig sedan jag föddes, haft mer tid än mina föräldrar. Lyssnat och delat med sig. En sådan farmor önskar jag också att jag kan vara, en vacker dag.

 

”Vi kan inte ge andra det vi själva inte har.

När vi vårdar våra själar utstrålar vi osynligt och ofrivilligt det ljus som vi får ta emot”.

En hälsning från midsommar

Det är så mycket som pågår i livet nu att jag har svårt att formulera mig i ord. Men däremot har jag tagit upp min kamera igen och återfunnit lust till att fotografera. Så här bjuder jag på lite bilder från midsommarhelgen.

Det syns tydligt vem som  varit mitt huvudsakliga sällskap!

IMG_2728 (kopia)

IMG_2736 (kopia)

IMG_2748 (kopia)

Henning och jag plockade blomster från gården. Även om jag kan klaga på att tomten är ett vildvuxet kaos känns det lyxigt värre att bara gå ut på gården för att komma över hundkex, smörblommor, klöver. Utmaningen sen blev att få Henning att förstå vilka blommor han inte får plocka (alltså från rabatten). Blomma som blomma?

IMG_2759 (kopia)

IMG_2781 (kopia)

IMG_2799 (kopia)

Pappa ansträngde sig och gjorde en liten midsommarstång till Henning. Jag dansade till små grodorna och H stod skeptisk och glodde på mig. Tills vi började leka titt-ut. Vi gjorde oss också varsin krans, dessvärre var det omöjligt att få den att stanna på H huvud.

IMG_2796 (kopia)

H favorit-position är att sätta sig på olika platser och dingla med benen. Hittade honom lite varstans i mamma och pappas stuga i Ratu (som har flera som hus på gården).

IMG_2811 (kopia)

Boll och Mjau, två favoritord att försöka uttala och leka med. Inte alltid lika lätt i praktiken.

IMG_2806 (kopia)

IMG_2813 (kopia)

Hur ska jag förskona mitt barn från alla myggor?

Blev en ovanligt lugn midsommar men mysig och för ovanlighetens skull varm och skön. Jag njöt av att bli bortskämd med god mat, familj och vänner. Thuri och Alex med tvillingarna hann jag inte med att fotografera, då var jag för uppslukad av sällskapets virrvarv. Det blir som det blir!

Sommar-dikten

Kroppens centrum

krymper, sväller, gapar, häpnar

surrar likt humlorna suger nektar ur mitt inre

 

Lägger mina handflator över bröstkorgen

hjärt och lungräddning pågår ständigt

rädda det som räddas kan, ropar jag under vattenytan

redan där, redan här för att hjälpa

blommorna behöver ogräs för att smälta in

rycker bort, plockar fram

upp och ner hela tiden

 

Magknip

där allt ska brytas ner

varje beståndsdel tills det sista sandkornet

det som fastnat i sandalen eller trosan efter en dag på stranden

 

Luggen och gluggen skapar naturliga mellanrum

fräknarna täcker inte allt, bara nästan

där emellan är det rött och flammigt likt elden

jag lägger mig raklång i nuet

mellan hägg och syren ryms hela mitt väsen

för en kort stund

 

Jag är ren när jag äter livets gift

för endast där vågar jag sträcka ut min kropp

andas ut orena och osunda tankar

är det tillåtet denna ljuva sommarkväll?

Ligger kvar mitt i livets öga

mitt i min bräcklighet som om jag vore en olycka

men verskapen om att jag är lyckligt lottad är starkare

 

Kanske handlar det egentligen bara om lite grönska på jeansen

en blåbärsfläck som inte går bort

årets första myggbett eller skrubbsår som svider

tankarna binder spindelnät som endast syns i skymningsljuset

jag vill inte förstöra, jag vill tro att allt är som det ska

låter de ljusa nätter tala sitt eget språk

och ögonens läppar sluter sig

IMG_7000 (kopia)

 

 

 

Har jag gröna fingrar?

IMG_2696 (kopia)

Plötsligt kom sommaren. Grönskan exploderar och björken, häggen, allt knoppar ut och gudskelov att jag inte är pollenallergiker. Och att myggen inte har kommit än. Ljuset om kvällarna är förföriskt. Jag tappar tid och rum och ägnar varje ledig minut ute på gården tills jag kommer in och stupar i säng som en jordhög (duschar ibland).

Har inte skrivit på länge för att all min kraft och energi har gått åt gårdsarbete. Nu har jag kommit igång ordentligt! Går fram och tillbaka med spade och spett i varsin hand. Skottkärran och vattenkannan. Ser vinklar och vrår jag aldrig tidigare sett på min gård. Lyssnar på fågelsången och känner hur varje muskel i min kropp arbetar med mig.

IMG_2693 (kopia)

Här vankas jordgubbar, morötter, bondbönor och mangold. Första året jag på riktigt börjar utnyttja köksträdgården. Hela tomten har känts övermäktig, likaså denna trevliga inhängnad som varit igenvuxen. Hur vill jag ha det? Tänkt för mycket och gjort för lite. Nu har motståndet släppt. Jag vet inte hur gröna fingrar jag har än men jag vet att jag njuter över att gräva i jorden. Jobba fysiskt och längtan över att sätta saker och ting till liv. Invänta att något ska växa och gro. Huruvida mycket grönsaker jag får i slutändan denna sommar gör mig mindre. Att komma igång och känna lusten duger långt.

IMG_2671 (kopia)

Omplacerat rabatten längst verandan eftersom den låg emot träet som hade ruttnat längst ner. Staplat ihop en odlingsbädd av tegel som jag kom över för några år sedan. Här ska odlas lite örter nedanför köksfönstret.

IMG_2686 (kopia)

Ursula är kring benen på mig. Svalkar sig i jorden eller jagar lite flugor. Det märks redan att katterna tagit sommarlov. De är som jag, går bara in för att äta.

IMG_2692 (kopia)

Snart blommar liljekonvaljer som jag fått av en vän! Vilken lyx.

IMG_2688 (kopia)

Vad ska jag odla i denna gamla tunna?

IMG_2711 (kopia)

Alla redskap som står lättillgängliga för användning.

 

Nu ska banne mig getterna aldrig mer få rymma och gnaga sönder något äppelträd! Äntligen gjort mig av med två döda och ersatt med två nya som har kycklingnät runt sig. Det tredje skadade har jag smort in med en tjärblandning. Verkar faktiskt som att den vill ta igen sig…

IMG_2706 (kopia)

Hit flyttades alla perenner från rabatten runt verandan. Det är verkligen som alla sagt, när man väl börjar gräva i jorden släpper något. Hjärnans tankekraft upplöses och handen får styra. Under några timmar hade jag flyttat alla blommor och grävt om hela rabatten. Jag har ingen aning om vilka blommor som dyker upp var, men desto roligare att upptäcka! En början till hur jag sen verkligen vill ha det. Och all sten, det finns oändligt med sten på denna tomt.

IMG_2705 (kopia)

Sista två åren har en hel del granar fällts och när alla grenar och snart alla träd kapats upp blir tomten helt plötsligt betydligt mer öppen (nu ska det bara klyvas också men det projektet visas icke). Istället för att gräva ett helt nytt potatisland har jag grävt om och grävt på en kulle av befintligt ensilage där tidigare ägarens får har haft sin matstation. Mitt experiment är om jag kan förvandla nässelhavet till ett potatisland? Det sägs att mycket nässlor innebär bra jord men en dålig bonde. Ska arbeta på att hålla efter, bli lite mer bonde. Förvälla och frysa in, göra nässelvatten osv.  Har nu satt potatisen och enbart använt mig av halm ovanpå. Hur ska detta sluta? Getterna är väldigt nyfikna i alla fall.

IMG_2708 (kopia)

Storgranen försvann i höstas och nu gapar en stor tom yta. Funderar på vad jag vill göra av den. Mer fruktträd? Lekplats till Henning? Sommaråker?

IMG_2721 (kopia)

Avslutar kvällen med en runda längst tomten, kl21.43 och jag vill inte gå in…

IMG_2723 (kopia)

Gråterskan

IMG_2568

Jag är en riktig lipsill. Alla som har kommit mig lite närmare in på livet kan garanterat instämma. Det hjälps inte, tårarna kommer när alla dess möjliga och omöjliga känslor väller fram. Livet känns för mycket. Livet känns för lite. Det spelar ingen roll om jag blir frustrerad, stressad, vemodig, arg, sorgsen, orolig…för mig innehåller strömmen av saltdroppar från mina ögon hela känsloregistret. Kanske låter det konstigt för en del, men jag vet ärligt talat inte vars jag hade tagit vägen om jag inte hade gråten. När smärtan sitter i brösten, eller oron i magen, så känns det alltid bättre när jag fått gråta en skvätt, eller en ocean. Mängden tårar varierar. Typen av gråt är så olika. Några droppar på kinden, lite hulkande eller total störtskur. Som oftast gråter jag för att jag gråter. Lite som att ångest skapar ångest för själva ångesten. Kanske har jag gått hela dagen, eller veckor, och burit på någon jobbig känsla som gnagt. Tillslut orkar inte kroppen. Jag ger efter. Det är oftast skönt men jag tappar kontrollen. Min hjärna pallar inte utan jag blir i stunden väldigt mycket kropp. Rödflammig på brösten, skakningar i kroppen, hackande tänder, uppsvälld i ansiktet. Detta gör att jag hundratals gånger gömt mig på toaletter eller liknande, för att i panik ta mig samman. Andas. Jag blir stressad i situationer där jag är bland folk. För i den stunden är mitt inre utblottat för er. Varsågod, ta för er av min sårbarhet. Gråt förknippas med svaghet. Ändå har jag många gånger fått höra att jag är modig som vågar visa min bräcklighet. Men för mig finns det i dessa stunder inget val. Jag gråter för att min kropp reagerar. Kanske är gråten en ärftlig sak? Mitt förnuft förstår att det inte är själva gråten som avgör hur ledsen  jag är. Det finns många människor som mår jätte dåligt men ändå inte gråter. Hur kan det vara möjligt? Jag har gråtit oceaner under mitt 31-åriga liv och kan inte tänka mig ett liv utan tårar. Om jag inte gråtit på en vecka, så är det som är tårarna bara måste få komma fram. Om jag inte alls har något att gråta över i mitt eget liv så kommer det ofta tårar till en film eller en vän jag har medkänsla för. Jag antar att vi människor bara är olika funtade.

Jag är en riktig gladskit. Alla som kommit mig lite närmare in på livet kan nog instämma. Jag är tacksam för det lilla, som min farmor ofta sa. Jag känner igen mig så mycket i henne. Att varje dag känna tacksamhet över små ting som händer. Ett fint sms eller en vacker blomma i diket. Hur gott det är att knapra på ett knäckebröd eller hur fint porslinet står i den välstädade hyllan. Sånna vardagssaker. Men farmor var också en gråterska. Hon grät för människor ute i periferin och oro över släktens hälsa. En väns sorg eller saknaden efter en riktig mamma som hon hade under sin uppväxt. Om vartannat var det sådant som låg henne i fatet just för stunden, varvat med det förgångna eller oro inför framtiden. Sådan är jag också. Ofta överväldigad över livets storhet. Jag har svårt att hålla mig enbart till stunden. Försöker förstå det jag är med om genom att automatiskt blicka framåt och bakåt. Då blir det gärna kaos i själen. Fast liksom att vilja dricka av livets alla viner vill jag också berusa mig av livet självt. En livslust över dagens potential som ligger framför mig efter morgonkaffet. Ett smörgåsbord jag glupskt vill ta del av. Ivern river när jag kavlar upp ärmarna. Vad kan jag åstadkomma denna dag?

Jag tänker mig något, men det blir hela tiden något annat. Gråten förväntar jag mig men ändå kommer den alltid lite oförutsägbart. Knackar på som en kär vän, stiger in som en kär vän, utan att be om lov. Tar för sig på egen hand. Jag tänker att det är som det ska. Livet kommer alltid emellan. Vare sig det droppar en rännil av tårar genom kropp och själ eller bara stenansikte. Stäng aldrig ute något svårmod ur ditt liv, för du vet aldrig hur det jobbar med dig.

Jag saknar dig farmor. Att gråta och skratta med dig i enkelhetens bragd. Börjar faktiskt gråta nu i stunden när jag skriver. Jag tror det kallas tacksamhetens tårar. Jag är i kontakt med dig och det känns fint, ända in i ryggmärgen.

jag&farmor (kopia)

Maj-dikten

Vårfloden rinner iväg mitt jag

gapar som en utsvulten vargunge

ligger utfläkt över en blöt sten

länge, länge

som ett övergivet bylte

kom och ta mig om du kan

 

Far hem som en tjuv om natten

ingen ser mina fotspår runt huset

hur jag kollar in, försöker se

kollar bort när du försöker möta min blick

jag orkar inte

alla försök

 

Kall och våt kryper jag ner under täcket

drömmer om hur du en gång var mitt

liten sked, stor sked

varannan mening vill ha mer

vill inte ha den jag tillslut blev

är en sten när vi möts

tung och bestående

ur bröstkorgen väller det ur grus

 

Solvarm blir jag

värmen tränger sig på

fräknarna kommer tillbaka

jag ler för att jag inget annat kan

i nästa stund

gråter knoppande löv

ont och skönt

hur det är möjligt begrip jag int!

men tack.

 

Genom barnets blick

Alla borde bära med sig ett fotografi av sig själv som barn i börsen eller jackfickan. Så att vi lätt kan påminna oss själva om vilka vi är och vars vi kommer ifrån.

Kristina Lugn.

IMG_2501 (kopia)

Jag försöker se det du ser. Ingen kameralins i världen kan se det barnet upptäcker varje dag. Former och färger som känns och berör. Kanske gör spiken ont eller går den att förvara i en kastrull eller en gammal toarulle. Sotet från gårdagens eld är härligt att pudra ner händerna med eller kleta på väggen. Du känner noggrant på stenarna,  begrundar dem var och en. Rastlös står jag bredvid och förstår inte vad det är som fångar ditt intresse. Sedan inväntar jag lite till. Böjer mig ner och känner på stenarna precis som du. Liksom kottarna, den blöta jorden eller träflisorna. Mat som inte längre är mat när de trycks mellan fingrarna och åker ner mellan träplankorna. Vi blir sittande länge. Jag känner barnet i mig. Den totala fascinationen över hur något blev till. Att en sten är en sten och att du är just du. Låt aldrig barnasinnet sina.

Våra nakna kroppar som leker i sängen. Där är vi fri. Mellan skratt och gråt som varvas mellan sekunder hinner jag tänka att det är såhär det alltid borde vara. Barfota mot rena mjuka lakan blir skrynkligt utav av rörelsen. Mina former som ändrats på grund av dig. Hur du växte inuti och fick min kropp att bli allt tyngre och större. Hur du kom ut till världen och blev din egen. Jag födde dig och min kropp fortsatte få dig att överleva. Guldmjölk. Guldliv. Guld du. Nu dansar skuggspel över sovrummet och jag vill vara kvar i dessa korta stunder. Vill dokumentera för att minnas allt det goda. Tills jag inser att tid är liv, och livet bor i hjärtat (ur Momo). 

Tack H.