Välkommen till Julias fotspår

Jag heter Julia Larsson och bor i en by i Västerbotten. Driver mitt företag Julias fotspår där jag arbetar med medicinsk fotvård och mitt konstnärskap. Här i min blogg skriver jag om allt mellan himmel och jord. Här får hela mitt känsloregister plats. Kom, följ med mig in i snårig skog, öppet hav och djupa dalar  –

portratt

Nu behöver du inte längre ha ont, Borka vännen.

IMG_9272 kopia 2

IMG_9302 kopia 2

Borka har varit bossen i huset sedan jag flyttade in, han ingick i husköpet. Som en stor bonus tog jag emot honom med öppen famn. Är uppvuxen med katt och hade längtat efter att ha en spinnande i knäet. Borka sov hos mig redan första natten och vi blev snabbt vänner. Det enda jag visste om Borka var att han var tagen från en vanvårdat hem och att var ungefär 15 år. Hur lär man känna en gammal katt? Hans egna beteenden visade upp sig i form av en ihärdiga jamande morgon och kväll efter maten, innan han slagit sig till ro. Fick veta hos veterinären att hans tänder var dåliga men annars hade han fina värden och för övrigt verkade välmående. Under ett år har jag försökt förstå vad som är vad. När har Borka ont? Är han dement? Eller när är han bara lite egen? Idag avgjordes domen. Borka hade för ont i tänderna för att kunna fortsätta sitt liv. När vi tyvärr inte är stenrika kan vi inte lägga ut flera tusen på en gammal katt. Jag började storböla när jag insåg faktum. Det min magkänsla sagt mig under en längre tid men som jag ändå förträngt, inte vågat ta fasta på. Att vara djurägare kräver att ta ansvar för andras liv, de som själva inte kan berätta för oss hur de mår. Leka Gud fastän man inte är något mer än en sentimental och djurkär människa. Det är viktigt att förstå allvaret. Tårarna droppar ner i hans päls när han sakta somnar in efter sprutan. Denna mäktiga katt som vandrat upp och ner från trätrappan med sina stora skeppartassar. Tittat på mig med sin skarpa blick. Som om han försökt säga mig något klokt. Nu gjorde vi ett klokt beslut, att du inte längre ska behöva ha ont. Det är inte ett värdigt liv för en gammal katt. Vila i frid Borkis vännen.

IMG_7142 kopia

Första tiden innan blommorna trivdes du på matsalens fönsterbräda där det värmde skönt från elementet.

IMG_7267 kopia 2

Du och David på julkort till familjen. Färgerna, nyanserna, blicken, ett av mina favoritfotografier.

IMG_9130 kopia 2

Är så tacksam att kattungarna fick hinna träffa dig. De hann förhoppningsvis upptäcka att de inte alltid kan göra som de vill när du tydligt visade gränser. Några fåtal gånger fick de komma dig nära.

IMG_9325 kopia 2

Sista veckan i ditt liv fotar jag dig spontant i soffan, som kom att bli din nya favoritplats den sista tiden i ditt liv.

Munkviken retreat

.Foto 2017-11-12 13 06 20 kopiaBehöver vi tystnad för att hinna ikapp oss själva? Känslor som kanske aldrig hunnits bearbetas, olösta problem som i hemlighet oroat och tagit kraft från oss. Jag är övertygad om att tystnaden gör någonting med oss människor. Vi får chans att tänka våra tankar färdigt och få en överblick över var vi befinner oss. På så sätt tror jag också att vi lättare kan förstå vilka vägval vi ska göra framöver i vår livsvandring.

Retreat – ”att dra sig tillbaka” för att finna vila, inre samling och orientering i den livssituation man är i.

Meditation – mäta, besinna, reflektera. Att gå in mot sin mitt, in mot den inre vilan och öppenheten.

Mystik – jag stänger. Jag sluter ögonen eftersom det handlar om ett område bortom mina sinnesintryck.

”Tystnaden i retreaten har en melodi. Jag är inte i ett vakuum. Jag vet mig välkomnad, accepterad. Jag är i en atmosfär av vänskap utan krav. Jag kan släppa taget, föras med i den obevekligt lugnt framflytande dygnsrytmen. Jag låter tröttheten få komma fram, vilar mig igenom den. Det är som att ta av sig kläderna, bli naken, nära sig själv”.

Foto 2017-11-12 13 01 38 kopia

Helgens retreat i Munkviken har varit välgörande för min själ. Till skillnad från förra året som var det första upplevelsen gick jag nu mer naturligt in i den tysta gemenskapen. Att snabbt släppa taget om alla sociala koder är befriande. Vi sitter där i en stor matsal med havsutsikt, äter vår utsökta mat till klassisk musik. Tankarna får komma och gå som vågorna, molnen på himlen. Jag behöver varken förklara eller formulera mig.  I tystnaden får jag vara ifred med mitt sökande. Detta är en kristen retreat och jag undersöker min tro på nytt. Jag öppnar upp den dörr som förut var mig självklar och given. Förut visste jag att jag var kristen, nu vet jag inte längre. Jag har vistats i många sammanhang och olika världar de sista åren. Även om det gjort mig mer splittrad och osäker är jag tacksam för att min blick vidgats. Att vara främmande i eget land är så klart lika både skrämmande och spännande. Högst nödvändigt.

Att vara kristen är att söka en närmare relation till Gud. Du söker något större än dig själv, du är inte det gudomliga utan det finns något större därutanför. Många säger att de tror på någonting, frågan är bara vad. En del är ateister medan andra tror på naturens krafter. Vad tror jag på? Jag tycker det är svårt att prata religion utan att det blir laddat ämne. Precis som det är med politik eller feminism. Du måste ta ställning och därefter aktivt arbeta för frågan du brinner för. Men om min låga enbart brinner av personliga skäl, är jag egocentrisk då? Jag försöker känna efter vad jag behöver för att må bra. Jag tror att det är sunt att tillfredsställa sina behov. Om jag mår bra så kommer jag naturligt vara mer generös mot min omgivning. Det är min högsta tro. Enkelt.

När det kommer till den kristna tron försöker jag tillåta mig själv att få vara osäker. Jag ber när jag behöver och går in i kyrkan och tänder ett ljus när jag känner för det. Jag går även på yogakurser i zen-buddhismen för att väcka min känslor och bli mer medveten om mina tankar. Genom kroppens fysiska utmaningar närmar jag den inre kärnan. Jag kan känna mig lika hemma och bekväm där som här. Jag tycker andlighet lyser med sin frånvaro i vårt samhälle, därför är det så härligt att få vara bland andra människor som också aktivt söker sig trevande framåt. Ett utrymme för existensiella frågor utan självklara svar. Om det så handlar om religionen, konst eller yoga är för mig inte lika viktigt. Jag vill vara i kontakt med min livsväg. Svårt.

Genom att aktivt gå in i tystnaden utforskar jag den inre lågans sken. Vad vill ljuset säga mig? Varför vill jag tro? Och dagen avslutas i brasrummet med värme och gemenskap, utan ord har vi kommunicerat och jag slutar inte fascineras över detta faktum. Ord är mig överflödiga ändå älskar jag språket. Skriver timme efter timme i min dagbok, som så många gånger förr. Jag lämnar vackra Munkviken med stärkt hjärta. Avvaktar med att kolla mail på datorn och mobilen, vill vara frånkopplad, bara en liten stund till.

”Den som genomskådar allt, ser ingenting längre”

 

Finbesök i novembermörkret

IMG_9165 kopia

Förra veckan när David var bortrest bjöd jag in kära grannar och nära vänner. Det är så lätt att stänga in sig den här årstiden. Som om den sociala förmågan avtar lite. När jag kommer hem efter jobbet vill jag mest krypa under en filt. Fast samtidigt vill jag träffa er  som betyder, ni som ger mig kraft och energi vilket behövs mer än någonsin denna kalla och gråa november. Jag behöver kontrasten mellan att vara totalt ensam och översköljd av gemenskap och samhörighet. Behovet blir mer tydligt när David är bortrest för att jag får söka mig mer utåt igen. Det ligger i min makt att skaffa mig det jag behöver för att må bra. Och hur kan en söndagmorgon starta bättre än med fika framför brasan med hårmassage, kattungar och nyfödd bäbis? Grannar som får mig att förstå vilken bra plats på jorden jag funnit. Hur gick det till? Eller när bondmoran kommer på kvällsbesök och vi kan ventilera livsfunderingar över jordärtskocksoppan. Stirra in i brasan med kattungarnas nyfikna blickar. De undersöker ljuset liksom vi, försöker finns vår låga, vad vi brinner för. Sedan avslutas veckan med kärt besök av min barndomsvän, bäbis och nyfunnen vän. Njuter över att ha rum och tid att ge plats åt dem ger mig guldkant i vardagen. Inser värdet att ha vänner och familj som känt mig under lång tid men också tillgången att ha bekanta som jag håller på att lära känna, vill lära känna mer.

Jag tror att det blir svårare med åren att skapa nära vänskapsrelationer. Bara nu märker jag hur tiden krymper med hus, bil, företag och samboleverne. Jag har inte samma tid att spontanringa en vän för balkongen läcker, elen bryts, elden brinner ut, disken staplas på hög, bensinen är slut, kunderna behöver bokas om och så vidare i all oändlighet. Det tar på att leva, livet jag lever. Och stillsamt brinner min låga vidare med hög intensitet. Lång hållbarhet står det på förpackningen.

IMG_9174 kopia

IMG_9243 kopia

Jag vill minnas dig.

IMG_9203 kopia

Det är en fin högtid med allhelgona helgen. Sorgens rum tar allt mindre plats i vår tid därför tycker jag det känns extra viktigt att ge mig tiden åt alla minnen till er som inte längre är med oss. Åh kära farmor, jag saknar dig så.

Ikväll var jag och min syster med familj till farmor och farfars grav på Överklintens kyrkogård. Vi tände ljus. Medan de andra hackade tänder i månskenet och knarrade tillbaka på snöisen till bilen förblev jag dröjande kvar. Försökte fota det stämningsfulla skenet från alla lyktorna från var och varannan gravsten men det var svårt, så jag lät snabbt bli att ens försöka. Ibland tror jag det bästa är att bara ge efter, uppleva det jag ser enbart med mina ögon istället. Att det är en stund att bära inombords. Pratade ett slag med farmor, berättade om vad jag gjort idag och vad jag längtar till imorgon. Berättade om hur skönt det känns att bo så nära deras gravsten. Att ha en plats att komma till, en minnespalats.

Under bilturen hem kände jag ett stråk av vemod. Det är så mycket jag upplever nu som jag skulle vilja dela med dig farmor. Någonstans är jag övertygad om att du har koll på vad jag sysslar med men ändå. Jag saknar ditt skratt och framförallt, jag saknar samhörigheten. Jag kan se dig skaka nyfiket och förundrat på huvudet när jag babblar på om mitt liv  Oj, oj, oj vad månde det bli av detta barn? Samma fråga gång på gång, som kanske kommer fortgå så länge jag lever. Din röst förstärks när jag ger mig tid att tänka på dig. Ibland är det skarpa konturer och tonlägen, ibland mer avlägsna ordfraser. När sorgen inte längre är lika påtagligt stark känns det skönt att medvetet öppna dörren till dig då och då. Hälsa på som så många gånger förr. Jag vill minnas dig farmor för att jag behöver, lika mycket då som nu. Tack.

Telefonsamtalen kopia

Skratten kopia 2

Teatern – det var där det började

Nu när jag är med i Robertsfors musik och teaterförening har jag fått blodad tand. Som jag har saknat teatern! Jag är så imponerad över teaterföreningen, väldigt uppstyrt och etablerat. När alla kommer tidigt för att få stå i garderoben, då är det ett bra tecken för sammanhållning! Även om jag försöker gå på föreställningar så mycket jag bara kan är det en helt annan sak att vara mer involverad. Det känns jätte roligt att få vara med och påverka vad som ska visas på scenen i Robertsfors. Det jag tycker är konstigt är att så få yngre går på teater, hur kan det komma sig? Om fler åldersgrupper kommer har vi också mer chans att ta hem ett bredare utbud. Kom och låt dig uppfyllas!

Igår var jag bärhjälp till den väldigt underhållande ”Dansföreställningen” från Västerbottensteatern. Det är kul att komma backstage, få en inblick i scenbygge och rekvisita. Alla förberedelser och förväntningar. Anspänningen före och efter. Vad ska publiken tycka? Vad tyckte dom?  Längtan till att själv stå på scen är oundviklig, direkt jag kliver in i den atmosfären så kommer pirret. Men jag har alltid tyckt om allt det där runtomkring också. Allt som ska klaffa, hur oerhört beroende man är av varandra som grupp. Alla har sina roller, även de som sköter ljus, ljud och scenbygge är minst lika viktiga för iscensättningen, precis som gårdagens proffsiga show. Det är intimt och härligt med en sådan sammansvetsad helhet.

Varifrån kom mitt teatersug från början? Vad var det som fick mig att söka teaterlinjen på Midgårdsskolan i gymnasiet? Jag kan inte ens minnas förutom att jag gjorde det jag hade lust till, ingen sa emot mig. För första gången fick jag känna mig bra på något i skolan. På teaterlektionerna kände jag mig hemma, viktig, delaktig. Jag kände att jag hade något att ge och kanske är det där den största drivkraften är. Att ge. På scenen kan jag leva ut hela mitt känsloregister.

Jag fick testa spela Nora ur ”Ett dockhem” av Henrik Ibsen, var med i öppen scen ”Open Jam” med eget material som jag sedan använde som manus till mitt slutprojekt, att publicera en diktbok ”En rodnads historia”. Jag ville försöka förstå varför lilla teaterapan Julia plötsligt blev blyg och knallröd i ansiktet på högstadielektionerna direkt jag skulle ta plats. Jag som älskar att ta plats. Vad hände, kanske var det bara omständigheten att inte längre vara någon skitunge som bara kunde leka hela dagarna? Jag fick spela tre roller i klassens slutprojekt ”Den skalliga primadonnan”. Underbart roligt!

Sedan kom åren av sökande till teaterhögskolan vilket känns väldigt overkligt att tänka på i efterhand. Kom inte alls ihåg vad jag sökte med, bara hur nervös jag var att ens hitta till lokalerna i Stockholm och Göteborg, vänta där en hel dag med alla andra sjukt nervösa sökande tills jag gjorde någon slags gestaltning av Anton Tjechov. Mer minns jag inte. Kom tillslut in som reserv till Wiks folkhögskola, teaterprogrammet. Två veckor senare var jag utanför Uppsala, utan en aning om vilket äventyr som väntade mig.

Under ett år hann jag testa på mycket. Vi fick börja göra vår motsatskaraktär där vi skulle spela den vi helst av allt inte vill vara. Jag var en surkärring såklart, slog sönder min nya telefon som jag hade i handväskan den dagen, så kan det gå. Fick vara buffong (en slags clown) sjunga och dansa i musikal (där min sångskräck försvann när jag insåg hur otroligt roligt det var). Utforska berättarteknik och jobba med maskspel. Aldrig har jag känt mig så naken som när jag gömde mig bakom en mask. Det kanske låter konstigt men att använda enbart kroppsspråket kändes väldigt utelämnande. Varken ha rösten eller minspelet i beredskap. Jag fick testa regissera själv och bli regisserad av klasskompisar. Som slutprojekt spelade vi ”Mellanslag” på Reginateatern i Uppsala där jag var dotter till en dement mamma. Det var också under det här året som jag insåg att jag ville bredda mitt skapande, vara mer fri. Jag vill hålla på med fri konst och kom in på Munkas folkhögskola i Skåne.

Under mina två år på Munka var jag i en förlösande fas där jag tillät mig själv att vara gränslös. Teatern var min ingång till konsten. En väldigt bra grund nu när jag tänker på det i efterhand. Fick lära mig hur människan och jag själv fungerar i grupp, hur underbart och svårt det kan vara att samarbeta för att nå ett gemensamt mål. Jag fick med mig ett slags helhetstänk, hur varje del har betydelse. Där fick jag plötsligt utrymme att gå mer in i mig själv, utforska och begrunda. Hur vill jag gestalta den där magkänslan som jag känner men inte kan förklara? Det var här jag började testa mig fram genom att göra performance. Vem är jag egentligen? När är jag i roll? Masker som handlade om identitet slutade med att jag själv hamnade i badkaret till min videoinstallation ”Onödigt, nödvändigt”. Jag vill skala av alla lager av fasader, bara vara jag. Testade mig fram med monologen ”Bruden som aldrig kissar eller bajsar” som kom från min, Ida och Yrsas slutföreställning ”Sånt är livet” på Wiks. Det handlade om olika tabun. Jag berättade min historia om att kissa på mig i högstadiet på gymnastiklektionen. Jag gjorde om den till en enmansföreställning där min konst med böcker fick involveras. Vad är innehåll? Framsida eller baksida på en människa? Jag har testat texten vid lite olika tillfällen med helt olika publik. Det är det som är så fantastiskt. Att publiken påverkas ens egen upplevelse så mycket. När jag låter mig påverkas av andra människor är jag öppen och sårbar, det är endast då jag kan bli lite mer människa.

Det sista jag har gjort på scen var när jag och min kära vän Ida var med i Plej festivalen på Uppsala stadsteater med ”Det är svårt att prata med hjärtat i munnen”. Ett manus byggt på vår sms konversation under senaste halvåret. Vad pratar vi om egentligen? Vars är vi i livets karusell? Nu undrar jag – när ska jag få känna denna skräckblandade förtjusning över att stå på scen igen med publiken i min famn? Beröra andra människor på det där direkta sättet som gör teatern helt oslagbar.

 

Försöker finna sin plats

IMG_9084 kopia

IMG_9092 kopia

Yrsa och Ursula försöker finna sin plats i hemmet, inne och utomhus. Går runt i cirklar, in i skrymlsen, de är precis överallt. Måste upptäcka varje liten del. De testar att lägga sig på olika ställen och även jag upptäcker nya vrår i huset. De är underbart tillgivna för att inte ens ha bott hos oss en vecka. Kryper upp i famnen nu och då. Jag förstår varför en mår så bra av att umgås med djur. Plötsligt känns livet så mycket mysigare och roligare när jag ser saker ur deras tindrande ögon. De är modiga och testar gränser. Att bli vän med kattbossen Borka är inte det enklaste här på jorden. Han väser och markerar men gör ändå ingen större sak av den nya situationen. Jag vill inbilla mig att Borka kommer må bättre i längden av att ha fått sällskap om dagarna.

IMG_9126 kopia

Det närmaste mötet de haft med varandra. Intressant att studera deras spelregler. Hela tiden testar de varandra. Igårkväll kurrade de i kör och jag och David jublade inombords!

Djuren i mitt liv

IMG_9046 kopia

IMG_9005 kopia

Igår var vi i Flarken hos min tremening och hämtade våra nya familjemedlemmar, systrarna Yrsa och Ursula som fick sina namn från den dagens namnsdag. Namnen har gemensamt att de härstammar från latinets ”ursus” – björnhona. Kattungarna som blev hittade i byn lämnad av sin förra ägare och nu är de här hos oss i tryggt förvar. De var till en början avvaktande och väldigt försiktiga. Ikväll låg de båda två utsträckta med oss i soffan och kurrade. Vilken lycka! De är gudomligt söta. Känns så fint att de två har varandra, systra mi, och att vi kan ge dem ett riktigt hem med en stor skopa kärlek. Nu är den största utmaningen att de ska komma sams och bli accepterade av bossen i huset, gamla katten Borka som vankar av och an i huset med sina stora skeppartassar. Hoppas han kan vädra sina gamla tankespår och släppa in de nya små liven.

IMG_8927 kopia

Imorse var det frostigt och vackert. Jag, Anna, Alvina, Elin och Lasse drog på utflykt i den karga höstsolen. Nimbus rullade oss fram i vagnen med en termos te och frukt på fårskinnet. Wille skrittade där bakom med Alvina. Att ha dessa tillgångar med kanske världens snällaste hästar att tillgå. Jag känner mig så rik. Tack Elin!

IMG_8985 kopia

IMG_8969 kopia

IMG_8957 kopia

Och så var det getterna. Sedan gröngräset rök har Geta, Diamanta och Gullspira varit fantaster på att hitta kryphål att komma ut från hagen. Att vi satt en eltråd till verkar inte hjälpa det minsta. Det är alltså Elins underbara getter vi tar hand om här på gården. När de rymt behöver jag bara ropa så kommer det troget springandes med glad och oskyldig blick. Kom på mig själv en dag som denna vilket djurliv jag har omkring mig. Jag som drömde om att bli bondmora när jag var sju år, det ligger något i det. Att jag känner mig så hemma i att leva nära djur och natur. Alla de där lagren av komplicerade tankar som ligger och gror i huvudet om allt möjligt försvinner på ett vis. Som om hjärnan vädras. Allt svårt kan genast kännas enkelt. Det är bara att klia en get, katt, häst på huvudet, eller varför inte bakom Davids öra?