Välkommen till Julias fotspår

sofiegranberg_100219__MG_0617 (kopia)

Jag heter Julia Larsson och bor i en by i Västerbotten. Driver mitt företag Julias fotspår där jag arbetar med medicinsk fotvård och mitt konstnärskap. Nu under vår och sommar 2019 är jag mammaledig med min son Henning. Här i min blogg skriver jag om allt mellan himmel och jord. Här får hela mitt känsloregister plats. Kom, följ med mig in i snårig skog, öppet hav och djupa dalar  –

De två folken.

IMG_0369 (kopia)

Så här såg det ut i Sikeå för ungefär en månad sedan. Jag gick en långpromenad och försökte hitta vars jag tydligast såg att isen brutit sig loss. De stora och små isblocken som släppt taget om varandra, glidit isär för att återigen bli en del av havets vågor. Plötsligt skymtas det blå ut mot horisontens rand. Varje vårvinter är känslan densamma, med det synliga havet kommer friheten tillbaka och världen välkomnas på nytt. Blicken höjs och det mörka känns inte riktigt lika mörkt längre.

Egentligen skulle bilden bli omslagsbild till Sikeås egen tidning Spiran men när tiden gick och David som är redaktör för tidningen hade svårt att bli färdig av en mängd olika skäl så blev det en annan, mer somrig bild. Vårvintern går fort här, på en månad hinner snödrivor bli gröna ängar och något färskt känns redan gammalt.

Under sista månaden har jag läst Är du punktlig, lille vän? En bok om punktliga och opunktliga, ordnade och oordnade. De två folken. Davids bok som stått och samlat damm i bokhyllan, orörd. Nu behövde jag röra dig, läsa och begrunda tiden som är så förunderlig. Boken handlar om varför vi människor har så olika tidsuppfattningar. Författaren Werner Silfverskiöld försvarar de människor som är opunktliga och oordnade. Han menar att ”det folket” misshandlas psykiskt genom att förklaras som slarviga och opålitliga. Kanske är de inte kapabla till annat? En person som inte kan hålla tiden har bekymmer att leva i detta samhälle som är uppstyrt efter ett visst tidsschema. Otroligt spännande det här med tid. Jag och David är nämligen helt olika på den punkten. Jag är rastlös och ivrig, David är långsam och noggrann till den milda grad. Detta ger oss mängder av tillfällen för missförstånd. David blir stressad om jag en lördagmorgon startar upp en massa projekt och jag känner mig bortvald om David inte hinner vara med mig på kvällen för att han kom igång flera timmar senare än jag. När jag vill varva ner vill han varva upp. Och allt detta sker i våra olika grundtempon, våra olika personligheter som speglar de två olika folken så bra. Jag som den ordnade och punktliga och David som den oordnade och opunktliga. Vem av oss är det svarta fåret?

Läser man i boken finns det inget rätt eller fel.  Kanske sysslar vi båda med ett slags tvångsmässigt beteende fast från två helt olika håll. Jag tränar mitt tålamod tills jag håller på att koka över och David försöker pressa sig själv tills hans går i försvar när hela hans väsen gör motstånd. Går det att hitta psykologiska orsaker som kan bottna i miljö, uppväxt och uppfostran? Vars väljer vi att lägga vår tid? Är det självvalt eller handlar det om att vi olika människor har vår egen inre klocka som vi inte bara kan dra upp och ner i ett nafs?

Stora frågor om tid har upptagit min tid sista tiden. Jag vet inte om jag blivit klokare men kanske lite mindre arg. Lite snällare mot mig själv och David. Kanske finns det någon vits med våra olika tidsuppfattningar? Däremellan finns en balans men den är svår att nå. Om Henning fått lite av det bästa från oss båda blir han kanske en balanserad människa. En människa som kan komma fem minuter innan något avgörande händer, för om dagen bara rinner iväg och ingenting händer, vad händer då med oss, de två folken?

Jag har inget svar på det. Skönt är det med naturen som sköter sitt (om vi fortfarande tillåter det?). Jag kunde inte styra den dagen Henning skulle födas och jag kan inte heller styra när David ska bli klar med Spiran även om jag inbillar mig det. Vår blev det ändå och nu står sommaren snart för dörren och tidningen likaså, om någon dag eller så, kära sikabor.

IMG_1291 (kopia)

31 år och lite mer människa.

60363767_867651100240110_9004975552603357184_n

Igår fyllde jag 31 år och hade en fin dag med släkt och vänner. Kände mig rik och berikad hemma på gården. Framförallt hade jag min trogna följeslagare till sällskap, en Henning. Han som vara bara ett litet frö för ett år sedan då allt fortfarande var totalt overkligt, att vi höll på att skapa ett nytt liv. Vi hade bestämt oss för att vänta berätta men het på gröten som jag är med fladderkäften i högsta hugg kring familjebordet så flög det ur mig när det bjöds på bubbel och dylikt jag inte kunde stoppa i mig Ja, ja,ja, jag är gravid! Ok!? Där och då visste ingen om de kunde ta mig på allvar, knappt jag själv heller. Nu är det definitivt allvar. Henning är mitt ibland oss och jag kan inte sluta pussa på honom.

60185340_346523352889263_1802258634923573248_n

60259962_430942234137916_4845068506862977024_n

Här står vi under vårt 100 åriga träd, 31 år och 4,5 månader, vi vill växa och gro. Bli lite mer människa. Ta plats som detta träd fått göra. Slippa konkurrera med alla andra granar i hagen, som istället blev späda och inklämda under alla år. Kanske är det inte självvalt, vi föds med olika förutsättningar och så vidare. Men nu när jag har möjligheten. Vill gräva där jag står. Och jag tänker på kära Edith Södergrans dikt:

Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.

Så klokt. Så sant att sträva efter.

Dopklänningen som gått i arv.

IMG_3905 (kopia)

IMG_E3926 (kopia)

Eftersom vi knappt hann fotografera under Hennings dop för en månad sedan så gjorde vi det nu när vi var på besök i Falun istället. Det är där den gamla skira dopklänningen bevaras som är över 100 år. Davids farfar Gösta 1916, sedan har det bara fyllts på med namn. Nu ska farmor Marie brodera in Hennings namn. Jag tycker det är så fint att ett så skirt tyg kan hålla i generationer. Små knubbiga bäbisar har iklätts denna klänning. Släkten följa släktens sång. 

IMG_3911 (kopia)

Gösta som blev präst har döpt David i samma klänning som nu faster Linda döpte Henning i. Känslan av släktbandets utvidgning hugger tag i mitt bröst. Berör.

IMG_3885 (kopia)

IMG_3855 (kopia)

Och så fick jag se ett foto på Johan i samma dopklänning och jag darrar till. Plötsligt blir allt så verkligt, David var bara drygt ett år när hans bror föddes. Åker hem till mamma och pappa i Sävar och letar fram ett foto av Oskar när han döptes. Min bror som jag aldrig har träffat. Våra bröder som inte fick växa och bli stora, det är så sorgligt. Henning axlar nu deras namn. Johan och Oskar. Mitt hjärta slår dubbelslag. I himlen ni lever för att påminna oss om livets förgänglighet. Tack liv.

En vän, en mamma, en Gudmor.

JohannaS (kopia)

Min kära vän Johanna har äntligen dratt från storstan tillbaka till Västerbotten. Norrlands trygga famn ropade, kom tillbaka! Vi lärde känna varandra på riktigt under gymnasiet och har bott med varandra i en vindsvåning. Det var på den tiden då Scharinska villan fortfarande levde rövare om helgerna och vi sprang dit var och varannan helg, ett kvarter från oss. Liksom konsthögskolans atmosfär. Sedan har vi bott på olika håll, hälsat på varandra när vi kunnat eller ringt timtals långa samtal. Storbölat, skrattat och delat bekymmer. Johanna har med sin röst på andra sidan luren lyckats trösta mig mitt i en panikångestattack. Det är guld. Hon är en guldvän. På ett besynnerligt sätt under de senaste tio åren har vi alltid lyckats ha kontakt. Ett bevis på att det går att hålla en relation levande på distans, om båda vill.

Om Johanna tar några dagar på sig att svara på ett sms blir jag inte orolig att hon inte bryr sig om vår relation. För jag VET att hon gör det. Jag är trygg i att vi är vänner för livet. Hur detta kan kännas självklart kan jag inte beskriva och tänker inte heller försöka. Det är det bästa med en riktig vän. Det kravlösa. Vi bara är.

Det är en lyx att ha en vän som förstår.

Sedan drygt två år blev Johanna mamma till Sven. Jag har hälsat på några gånger i Stockholm men nu bor dom i Umeå. Vilken lycka att få ses mer i vardagen och dela både vänskap och mammarollen mer. Lära känna varandras barn. Därför kändes det givet för mig att tillfråga Johanna om hon ville bli Gudmor till Henning. En vän för livet som nu också bor i närheten, vilket innebär att hon på ett helt annat sätt kommer få möjlighet att träffa Henning redan som liten plutt. Att Johanna dessutom har färska erfarenheter av spädbarnstiden gör det än mer lyxigt.

CJHK8310 (kopia)

Att vara Gudmor är ett förtroende från familjen och kyrkan. Som Gudmor har du fått förmånen att vara med och följa ett barn genom livet. Dela med dig av dina erfarenheter och våga tala om trons alla olika aspekter. 

Bevara Henning i din kärlek

Hjälp honom att känna kärlek och frimodighet

Utmana oss närstående att vara med och bygga

en bra värld för alla barn

Låt oss förvalta jorden så, att den kan bära frukt även i framtiden

Du som finns nära oss alla,

låt oss dag för dag mogna i din kärlek.

Husmöte.

58382188_500393690493551_5840052089627082752_n

Varje söndagskväll sätter vi oss ner, utvärderar veckan som gått och den som komma skall. Totalt 58 gånger hittills har vi haft husmöten. Vi sätter oss helt enkelt ner och går igenom allt ofrånkomligt som berör ett förhållande. Vad har hänt och vad vill vi ska hända?

  1. Hem och hushåll
  2. Ekonomi
  3. Familj, vänner & bekanta
  4. Egen tid/gemensam tid
  5. Visioner
  6. Sex
  7. Jobb & studier
  8. Övrigt

120 (kopia)

Detta kan förstås kännas väldigt påtvingat ibland. Måste vi, behöver vi verkligen? I söndags satte vi oss ner fast vi hade haft ett bråk en kort stund innan. Det är tjusningen med att etablera rutiner. Man gör det per automatik. Vi började gå i parterapi för ungefär 1,5 år sedan och har sedan dess gått sporadiskt. Robertsfors kommun har ett avtal med St Lukas i Umeå som gör att det är betydligt billigare och därför ger chansen till fler par att ta denna möjlighet. En möjlighet som hjälpt oss på vägen. Även om vi fortfarande har saker och ting som skaver. Situationer som uppstår där vi inte alls har verktygen att lösa dem på ett sansat och moget sätt. Känslorna sväller över och förnuftet kommer i skymundan. Att komma ihåg att andas och invänta rätt tillfälle att prata är svårt. Det är verkligen en konst. Hur gör folk? Att inte agera i affekt är en ständig utmaning. Att våga säga förlåt och orka tro på kärlekens starka drivkraft.

JJ&DD (kopia)

Det är så många omkring mig som har separerat på sista tiden. Långa förhållanden som inte längre orkar hålla fogarna samman. Det som krackelerat med tiden kommer fram i ljuset och då kan skilda vägar ibland bli enda lösningen. Även om detta är naturligt och sker hela tiden känner jag mig påverkad och sorgsen av dessa brustna förhållanden just nu. Är det en ny trend som går? Jag tror absolut att vi påverkas av varandras förhållanden. Kan dom så kan vi. Vi törs. Vi orkar inte bry oss om vad alla omkring oss tänker. Man börjar i fråga sätta sin egen relation. Hur mycket ska jag orka härda? Är det verkligen sunt att ha det så här? Och så vidare i all oändlighet.

Att leva med en annan människa i vardagen tycker jag minst sagt är en utmaning. Att andra par klarar sig utan parterapi är för mig en gåta. Jag är så tacksam över att jag och David började i parterapi innan vi fick barn. Att försöka lösa våra problem och hur vi ska förhålla oss till varandra var svårt då men skulle vara ännu svårare nu. För nu är vi plötsligt en familj. Beroende av varandra, sammanlänkade på ett eller annat sätt i resten av våra liv. Skrämmande och fint på samma gång.

Att prata med någon som står utanför ger perspektiv på tillvaron. Vad David berättar för terapeuten kan låta helt annorlunda än när han berättat samma historia för mig. Det som är det allra bästa med parterapin tycker jag är att det blir tydligt att vi båda VILL ha en förändring. Ömsesidigheten som värnar om varandra blir självklart  i och med att vi uttalar det. Bara beslutet om att avsätta tid för att samtala om oss gör oss viktiga. VI ÄR VIKTIGA, ENSKILT LIKSOM TILLSAMMANS. Oftast när vi går därifrån tänker jag, jag kan orka kämpa för oss om vi kämpar tillsammans. För att vara ensam i ett förhållande måste vara betydligt värre än att vara ensam utan ett förhållande. Eller vad tror ni?

Lycka kopia (kopia)

Vill du lämna avtryck i Umeå? Lämna ditt fotspår här.

IMG_0331

I fredags var jag med på ett hörn under fotförbundets årsstämma som i år var i Umeå på Folkets hus. Ända sedan mitt konstprojekt om farmor som jag visade för fyra år sedan på stämman i Karlskrona har jag haft dessa fotavtryck i bakhuvudet. Om jag kan göra konst av kundernas fotavtryck måste jag kunna göra något utav vi fotvårdares avtryck? Alla har vi fötter. Alla har vi något att ge. En sådan enkel handling som att pensla färg på foten och lämna sitt avtryck på papper, det kan vi alla bidra med. Ju fler avtryck desto mer fötter som visar att vi fotvårdsterapeuter finns och behövs.

Min tanke med projektet är att med hjälp av fotvårdares avtryck exponera fotvården  på ett personligt och iögonfallande vis. Det blir spännande att se vad jag kan få för resultat av de fötter jag fick på pappret. Jag vill ha fler! Under April månad har du som inte hann på stämman möjlighet att skicka in ditt fotavtryck till mig. Resultatet kan du använda i marknadsföringssyfte, exempelvis på din hemsida eller som en affisch att sätta upp på mottagningen? När verket är färdigställt kommer jag kontakta alla de som lämnat mejladress med vidare information. 

Tack alla härliga som hjälpte till!

Tidigare projekt En förebild. Flera fotspår. https://juliasfotspar.com/portfolio/en-forebild-flera-fotspar/

56847982_10156498538938650_1220771078666715136_o (kopia)

Må fotvårdsstämman vara nördig med enbart fotvårdsprylar som säljes. Samtal om nageltrång, fotsvamp och vårtor är det normala kring lunchbordet. Men attans vad jag blir peppad av alla drivande kvinnor (ja, fotvårdare är definitivt mestadels kvinnor)! Alla som härjar runt med sina härliga energier! Och jag tänker på citatet Människor tycker om människor som tycker om människor. Jag tror absolut det stämmer in på alla oss fotvårdare. Lite sunt förnuft och nörderi på det så att du som skapt för jobbet. Sedan är det jag som fått för mig att jag ska kombinera fotvård med konst. Går det? Det återstår att se. Den här gången fick jag axla min roll som konstnär och mamma istället för fotvårdare. Nya perspektiv dyker upp, och samtalsämnen likaså. Spännande grejer!

Henning Oskar Johan Ganters.

56365779_10156499104458650_3627607752764817408_o (kopia)

I lördags blev vårt gossebarn döpt i Bygdeå kyrka av faster Linda. Henning Oskar Johan Ganters, i helgen var du i centrum som aldrig förr. Både familjerna Ganters och Larsson + vänner från alla håll och kanter (Falun, Stockholm, Karlstad, Sollefteå, Göteborg, Vännäsby, Brån, Grannäs, Umeå, Sävar) kom för att välkomna dig till världen. Det var så fint att se alla nära och kära samlade runt dig. Det blev så starkt. Alla fina människor som du har omkring dig. Jag är så tacksam. Faster Eva som som sjöng Kärleksvisan, faster Anna som sjöng Din tid kommer och David som sjöng Jag ger dig min morgon. Jag kunde inte annat än gråta. Glädjens tårar.

56395177_10156499104298650_3627578181914984448_o (kopia)

56319204_324111304973257_5629626635180310528_n (kopia)

Algot och Alma fick tända dopljuset.

56571197_1207656636082214_6700812322278998016_n (kopia)

Så fint att alla barn fick komma fram. Blir så tydligt när man ser barnaskaran av åtta kusiner och tre blivande vänner. Tiden går och liten blir stor.

KPAK9937 (kopia)

Sedan efter fikat på församlingsgården läste jag den här texten. Fragment från skrivprojektet jag och David hade under 2017. Vi skrev varsin vardagsbetraktelse varje dag som vi sedan i slutet av veckan skrev ihop till en text. Jag har här valt ut delar som jag tyckte berörde föräldraskapet och tankarna kring att bli familj. Vilja ha barn tillsammans med någon annan.

16 januari 2017

De frågar mig om jag vill ha barn snart och jag svarar ja men vågar inte säga något till dig.

5 februari

Att skaffa barn är ett stort steg, jag måste ta bäbissteg.

12 mars

Jag vill sova som ett nyfött barn i din famn, du skulle bli en bra pappa.

17 april

Jag vill bygga upp ett liv med dig, lego av bästa kvalitet.

1 maj

Jag ser framtid, framtid, framtid och blir euforisk av detta tillstånd.

Jag behöver dig, nu kapitulerar jag inför detta faktum.

20 aug

Livskamrat, vilket vackert ord. Är vi så vackra?

3 sept

Att skaffa barn är att vara övertygad om människans godhet.

17 sept

Mitt i all min gråt och din hosta, du vill ha barn med mig, jag vågar knappt skriva det.

 

Sikeå och David, jag upptäckte er vid ungefär samma tidpunkt för tre år sedan och nu har ni efter en snirklig väg förenats i mitt drömhus. Med getter och katter på min gård står vi nu här och har blivit en familj. Henning Oskar Johan Ganters, du har kommit in i våra liv som det mest naturliga i världen, ändå kan jag knappt fatta det. Din lilla hand i min. Jag nyper mig i armen. Det lilla livet är vårt, att ta om hand.

Med mina uppkavlade ärmar är jag redo att möta livet tillsammans med dig. Vårsolen som ler mot oss, större och större för varje dag som går. Att få se dig växa in i sommaren ska bli en fröjd. Dina leenden som får mig att smälta och jag är övertygad om att farfar Henning och bror Oskar också ler mot dig uppe från himlen. Du bär vidare deras namn och jag känner släktträdets rötter förnöjsamt sträcka på sig i  jorden. Både jag och din pappa har mist varsin bror, Oskar och Johan. Båda dina släkten bär på varsin sorg över det barn som inte fick växa upp. Men du lever, jag tackar gudarna för din existens.

Det sägs att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn. Henning, du har kommit till en by som står med öppna armar, öppet hav, och bara väntar på att få vara med dig. Många håller redan av dig. Massvis av barn med fina föräldrar, det kan pappa intyga från förskolan. Pensionerade grannar som brydde sig om dig redan när du var i magen. Det finns så många som vill lära känna dig. Sitta barnvakt åt dig. Yrsa vår katt som förnöjsamt ligger bredvid och spinner när jag ammar. Getterna som hör ditt gallskrik från barnvagnen. Du är påtagligt mitt ibland oss och jag hoppas kunna ge dig all trygghet som du behöver för att må bra. Vad som än händer, tack för att ni har kommit in i mitt liv. Henning och David, jag älskar er.