Ikväll har Valter Karlsson, en bonde från Vännästrakten varit hemma hos mig på fotvård. Hur blev vi bekanta? Det är tack vare hans fru, Inger Olsson. Tack vare att hon och jag gick på en tre timmars workshop förra hösten i Akrobatisk poesi på Västerbottens museét med Ingela Wall i ledningen. Tack vare att vi båda är allmänt hungriga på livet och bra på att öppna käften. Och så klart att vi båda tycker om att skriva. Gör man det man tycker känns kul så ger den ena med sig det andra, detta är ett fint exempel på det. Plötsligt fick jag en ny kund! Han kallas för bonde och jag för fotvårdare i byarna vi bor i. Ändå är det samtalet om den skapande kraften som genomsyrar våra samtal. Jag önskar att vi inte var så snabba på att definiera varandra. Att vara kreativ kan uttrycka sig på många olika sätt. Vi är förmodligen mer än vad vi någonsin kommer ha tid att upptäcka. Det var precis vad workshopen handlade om, att utöva akrobatik och läsa poesi, samtidigt. Varför skulle inte det funka när det går att vara bonde/musiker och fotvårdare/konstnär, samtidigt.

Akrobatisk poesi var något som Rönnog Seaberg med sin man Steve Seaborg ägnade sig åt. Bara konstformen i sig själv låter poetisk. Som att stretcha ut orden. Våga hålla kvar känslan i en och samma position. Ändra tankarna i små stora djupa långa rörelser. Rönnog var ursprungligen från Umeå men emigrerade till USA 1959. Hon och hennes man kom att turnera runt mycket både i USA och Europa som diktuppläsande akrobater. Workshopen var inspirerad ur Rönnogs arkiv som finns bevarat på Västerbottens museét. Vi var bara fyra stycken och med korta övningar i text och rörelse fick vi, främlingar inför varandra, både kontakt med varandra och med en publik.

Jag skrev:

Jag önskar mig skrikande gråtande vuxna. De ska hålla sina barn i händerna och skrika och gråta lika mycket som de själva. Ingen ska tystas ner. Jag önskar att de blir varmt mottagna vars de än befinner sig. På torget. I toakön. På café. Att alla kommer flyta ihop som bläcket i mina dagböcker när jag i smyg gråter om kvällarna, öppnar upp, om så för några minuter om dagen. Ett tomt papper. Jag önskar att samhället hade samma möjligheter som mina oskrivna dagboksblad.