En text jag skrev när jag för första gången gick förbi huset jag nu lever i och blev helt hänförd. Känslan var så stark och självklar, här vill jag leva och bygga liv. Den känsla jag önskade kunna ha för en människa men där och då börjat tvivla på. Jag gick ut på krogen, nätdejtade, socialiserade mig hit och dit men det var ingen som fastnade på min näthinna. Istället drömde jag om olika gamla hus. Det sägs att älskar man så älskar man tvärs genom det givna. Förälskelsen bara kom –

Du låter mig vara

jag får komma och gå som jag vill

det är jag som öppnar och stänger

du står alltid kvar

precis som jag lämnat dig

även när det är kaos i varje vrå

jag kan ta hand om dig

vädra och rensa ut

väggarna omfamnar mig

allt mörker utanför berör mig inte

jag står och beundrar

alla år som du har gått igenom

rynkorna framträder i linneduken

trägolvets struktur är din hud

den trivsamma stämningen hänger kvar

mina händer över inredningens egna terräng

kroppen vilar ut i den slitna fåtöljen

skymningsljuset intar mina rum

allt damm blir så tydligt då

liksom min nakna gestalt i fönstret

det gör varken till eller från att jag står här

ingen behöver tycka något om det

jag älskar dig för det

här kan jag bli hur stor jag vill

ta det utrymme jag behöver

min stora kärlek snälla

får jag fortsätta vara kär i dig?

Ps. Idag är jag kär i ett hus och i en David. Hade ingen aning att jag kunde vara förälskad i både hus och människa samtidigt. Rätt så fantastiskt faktiskt.