Sveriges siste fyrvaktare hamnade i Sikeå

Igår kom årets sista nummer av Spiran ut till alla sikabor! Sikeås egna lilla tidning. David som varit redaktör för tidningen sista tiden är ute i sista stund med att sammanställa materialet men det som kommer ut är trevlig läsning vill jag lova!

Som ni många vet vid det här laget har jag ett pågående projekt med att intervjua mina kunder om deras livshistorier. För drygt ett år sedan satt jag med stormagen i fyrvaktarns kök i Sikeå. Det var ett av mina sista hembesök för fotvård innan mammaledigheten. Sikeås egen nasare berättade om hela sitt liv vilket krävde några pauser med pipa och kaffe. Han som av en händelse kom att bli Sveriges siste fyrvaktare i Sverige. Per-Erik Broström, som han ju egentligen heter.

80187201_2358873857757902_5978653214004740096_n

Här är ett utdrag ur intervjun:

”Jag är en tämligen enkel människa men jag är också ganska säregen på mitt sätt. Ja, jag är ganska egen faktiskt. Jag vet mina fel och brister och folk får ta mig för den jag är”.

Så beskriver han sig, Per-Erik Broström, kanske mer känd i Sikeå som ”Nasarn´n. Han lärde sig älska havet, och blev händelsevis Sveriges siste fyrvaktare. Men hur gick det till egentligen?

  Jag hade testat vara ute på havet på bogseringsbåt och fyrskepp. Havet fascinerade mig. När jag var kring 22 år fick min bror  jobb som fyrvaktare på Holmögadden. Han vantrivdes och vi kom då på att vi kunde byta jobb. Jag blev kvar där i 36 år. I början kunde jag jobba flera månader i sträck. Sedan byttes det till ett mer regelbundet arbetsschema där jag jobbade två veckor, hemma två veckor. Jag längtade hem, jag längtade till ön. Det blev en bra balansgång mellan privatliv och arbete.

IMG_2085 (kopia)

Du levde på en ö mitt ute i havet, avskuren från omvärlden månader i sträck. Hur hanterade du det ödsliga livet?

– Tystnaden var till en början chockartad. Havets vågor trängde in i varje por. Men med tiden kom jag att älska det. När det blåste så mycket att jag inte visste hur jag skulle ta mig in i fyren insåg jag hur liten människan är. Vi är bara sandkorn på ett stormigt hav. Men som jag brukar säga, ju jävligare desto bättre! Jag är inte rädd för vatten. Jag älskar att gå ut i regnet, det bekymrar mig inte. Jag tror att det är ö-livets förtjänst att jag blivit så trygg i mig själv. 

Idag kanske yrket fyrvaktare verkar enigmatiskt och nästan poetiskt. Bilden av ensam väktare, väderbiten men oböjlig inför elementen, framträder i fantasin. Men i verkligheten, vad innebär det att jobba som fyrvaktare?

Min huvudsakliga uppgift var att rapportera vädret till sjöfartsverket men också att hålla borta civila inkräktare. Holmögadden var ett militärt område, så reglerna var strikta. Det var förbud för att fiska, bada, plocka havtorn… men många överskred förstås detta. Reglerna kom att ändras under åren. Från början uppmuntrades vi att bjuda civila på kaffe, men i slutet behövde vi hota och avvisa människor från ön. Ibland kändes det som jag mer var en skyddsvakt än en fyrvakt. 

IMG_2078 (kopia)

Fyrplatsen ligger på den sydligaste av Holmöarna. Där är det kalt och stenbundet och omgivet av stenhällar, vilket gör landningen svår. Holmögadden avbemannades 2003, sist i hela Sverige. Fem år senare släcktes fyren.

Vårt uppdrag hade haft sin verkan. Det kändes tråkigt att inte längre behövas, eftersom fyren fungerade felfritt och dessutom är ett kulturminne, över 100 år gammal. Nu varken brukas eller beskådas den.

Det är nästan 17 år sedan du slutade som fyrvaktare. Sedermera kom du att bli känd under ett annat kortnamn, nämligen ”Nasar´n”. Vill du berätta om bakgrunden till namnet?

När jag kom hem till kärringen i Sikeå, efter alla år på ön blev jag rastlös. Jag var 55 år och hade ett starkt kontaktbehov. Eftersom jag har nå´n tattar-gen i mig, blev det naturligt för mig att börja knacka dörr. Jag sålde allt möjligt: sockor, kläder, pizza, nötter, kalsonger… Sedan fick jag ett infall att köpa en sockervaddsmaskin och därefter började jag och Gunvor åka runt på marknader. Vilket gör fortfarande gör, i liten skala. Jag är nasare i grund och botten. Det är kul med folk, även om det finns många idioter. Ibland blir jag less, men då lägger jag mig bara under marknadsbordet och tar mig en tupplur. 

 

Per-Eriks liv som fyrvaktare porträtterades i kortfilmen Under ljuset (2003). Under Janne Axelssons regi får vi bevittna de sista vinterveckorna innan fyren övergavs för gott. Vidare skildras också Per-Eriks första tid efter livet som fyrvaktare. Denna film har dock fallit under raderna, och ingen vet riktigt vars den finns att se. Spiran-redaktionen söker nu med ljus och lykta efter någon som har tillgång till filmen. Är det du, eller kanske någon du känner? Hör av dig till någon i redaktionen!

Kreativ sen barnsben

barnvagn (kopia)

Supermamman

Jag råkade komma över min pärm med en mängd gamla teckningar sedan jag var 5-7 år. Är så tacksam över att de finns kvar! Stannar kvar och bläddrar. Blir inspirerad av barnet i mig. Hur jag bara kladdade med stadig hand. Utan tvekan. Det är märkligt det här med bilder. Jag känner nästan hur handen formar ansikten utan halsar. Känner kritan mot pappret. Farmors gulblekta blad eller baksidan på pappas NCC papper från jobbet. Ivern att få färg och form på blanka blad. Vad som helst. Gärna detaljer.

Nu med 25 års eftertanke får några utvalda teckningar titlar.

bil (kopia)

Det är bra att ha säkerhetsbälten

älg (kopia)

En kissnödig älg

hiss (kopia)

Hisnande färd

fången (kopia)

Fången i mig själv

trollfamilj (kopia)

Trollfamiljen

Den här teckningen skickade mamma in till tidningen. Minns hur stolt jag var.

klass (kopia)

Sexårs

Jag ritade av skolfotot och när jag ser den här kommer jag ihåg nästan alla mina klasskompisar. Speciellt mina bästisar Jenny och Linnea. Lärarinnan är Solveig i gult.

påhavet (kopia)

På stormigt hav

utanhår (kopia)

Slit av dig din frustration

En ljusglimt

IMG_2160

Jag tänker. Jag andas in kylan. Jag känner. Jag andas ut dimmoln. Frosten lägger sig på ögonlocken och skymmer sikten. Jag är trött. Jag tänker för mycket. Känner mer än vad som borde inrymmas i ett decemberhjärta. Varje år när vintern kommer på riktigt så slås jag över hur märkligt det är att vi människor jobbar på som vanligt. Hur kan det mänskliga släktet orka gå upp i ottan när det är natt utanför? Vi borde göra som björnen. Sova så länge våra kroppar behöver.

Alla kvällspromenader med Henning som vaggas till ro under stjärnhimlen. Jag tycker så mycket om att han får somna till knarr under skorna och månsken. Snötunga granar som omsluter oss. Längtar.

Jag längtar tills vi kan göra snöänglar ihop. Åka skidor och skridskor. Krypa in under stora granar och bygga bo. Prata med stjärnorna och viska till hustomtar. Sådant som jag sysslade med som liten. För visst vill fortfarande små barn bygga upp sina egna snöslott? Där tomtar och änglar är lika levande som att vi vuxna skrattar och gråter.

Liv i decembermörkret. Du finns. Jag tjuvkikar in genom fönstren och ser där små glimtar av er som sprakar och glöder. Trots allt.

Vad är hållbarhet?

Överallt pratas det om hållbarhet. Att leva, tänka, välja, äta, sova, andas hållbart. Alla vill vi dit men ingen når helt fram. Ordet hållbarhet är trendigare än någonsin men vad är den egentliga innebörden?

Wikipedia skriver om hållbar utveckling. Grundläggande mänskliga rättigheter som ska värnas om för individens egna utveckling. Tillfredsställas samtidigt som det naturliga systemens förmåga att förse samhället med naturresurser och ekosystemtjänster ska upprätthållas. Människan ska ha rätt till att leva gott trots begränsade resurser. Människan skall värna om miljön så att framtida generationer också ska kunna ha det gott ställt. 

Jag blir alldeles matt. Hela jorden kryllar av människor med alla möjliga behov. Vi börjar bli mer miljömedvetna men lever också med hybris enligt mitt tycke. Hur tror vi att vi plötsligt ska kunna rädda hela jorden från att gå under? Mänskligheten är för långsam. Är det dags att vakna till först nu? Våra hjärnor är fortfarande utvecklade för stenåldersliv. Hur ska vi då kunna tro att bara genom att vara lite mer medvetna och återhållsamma med t.ex konsumtionen stoppa de gröna bladen från att bli rutten fisk? Absolut är det bra att vi blir uppmärksammade och mer medvetna om hur vi ska ta hand om moder jords behov. Men jag vill i min enfald också våga känna tillit att naturen vill oss väl och kommer hjälpa oss på vägen. Naturens krafter är enorma, obehaglig jordbävning till skrämmande översvämning. Magiska norrsken till hoppfulla regnbågar. Vi människor är bara små sandkorn i ett böljande hav.

Hur som, dessa tankar kring hållbarhet aktiverades under tisdagskvällen i Dalkarlså herrgård där det var en träff för företagande kvinnor inom Robertsfors kommun.  Temat var så klart Hållbarhet. Hur ser ett hållbart företagande ut? Tillväxt och kommunikation. Produkt och värdegrund. Jag tycker det är så inspirerande att träffa andra företagare, plötsligt upptäcker man likasinnade och känner sig inte alls lika ensam längre. 

Jag har ett ansvar som egen företagare. Tar jag inte hand om mig själv blir jag tillslut sjuk. Är jag sjuk kan jag inte arbeta och därmed i slutändan inte leva det liv jag vill. Jag är alltså helt beroende av att må bra i mig själv för att kunna ge till andra. Speciellt när jag har ett jobb som innebar ständig kommunikation med människor. Att t.ex ta ledigt en vanlig tisdag kan i längden förebygga att jag blir sönderstressad och i det långa loppet förebygga en utbrändhet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

För flera år sedan fick jag ett infall. På sjukhusets parkering fördrev jag en del tid i väntan på mina besök hos en neuropsykolog. Jag reagerade på alla cigarettfimpar som låg fastfrusna i snön. Tänk att så många sjuka människor på sjukhuset väljer att stå ute mitt i vintern och röka. Jag började fota cigarettfimparna. Se dem som människor. Utbrända själar där lågan på olika sätt slocknat. Det blev inget mer av den ideén, det kändes smutsigt på något sätt. Men nu när jag grävde fram dem från arkivet kändes de värda att damma av.

Betrakta din låga, hur vill du brinna utan att brinna upp?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag andas ut orena och osunda tankar

ligger raklång över vägen och röker en livslång cigarr

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Stearin som fastnat mellan mig och tanken

skymtas i cigarettdimman jag icke äger

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Slakteriet som blev ett museum

tommie i dörren (kopia)

Min morbror Tommie berättade delvis i senaste avsnittet av Karlavagnen om hur gammelfarfars slakteri så småningom förvandlades till ett museum. Tommie har alltid gillat prylar, helst ska det vara gammalt. Under årets alla auktioner och loppisar började alla grejer överta mormor och morfars hus i Grannäs. Fler och fler saker ställdes ut i gamla slakteriet. Varför då inte göra det snyggt och låta andra beskåda ett stycke kulturarv från vårt gångna bondesamhälle?

grejs5 (kopia)

hänger från taket (kopia)

brandsläckare (kopia)

kontrast i fönster (kopia)

Dessa fotografier dokumenterade jag för flera år sedan. En av alla somrar jag vistas i denna miljö. Beskådat och beundrat. Inte alls otroligt att mitt eget intresse av gamla ting delvis kommer från att ha varit bland denna saliga röra. Där allt på något sätt ändå har betydelse och bör beaktas med största varsamhet. Inom släkten är det många som suckar åt Tommies samlande men jag hör till den som suckar till av förtjusning. Måste definitivt vara ett släktdrag. Att vilja mer, bygga upp –

skafferi (kopia)

grejs7 (kopia)

penningbreflåda (kopia)

barnmorskväskan (kopia)

Gammelfarmors gamla barnmorskeväska. Tänker på att väskan var bred och lång så att där skulle rymmas en nyfödd. Undra hur många barn hon förlöst runtom i byarna? Hur många överlevde? Ett livsviktigt jobb som innebar stort ansvar. Ett helt liv.

tommie läser (kopia)

Försöker urskilja morfars handstil som barn. Vad skrev de om på den tiden? Vad drömde och fantiserade bondpojken Percy om på 30-talet?

tommie pryl

Tommies specialté är gamla verktyg. Helst ska det vara ett mysterium vad det varit och använts till. Vad är detta för pryl?

hästklockor2 (kopia)

Från slakteriet till huset har det byggts en gärdesgård som en inhängnad till området. Sedan några år tillbaka driver byn en julmarknad här. Tips till lördagens blivande nöje! Jag ska själv vara med och sälja min salvor och Malin i Ratans tvålar. Om vädret bjuder till är det julmarknad av bätter sorten med brinnande brasor och marscheller. Hästridning och nybakt bröd och andra lokala produkter. Utomhus med rökmoln och knarr under skorna. Skymningsljus och kaffekoppar i frusna händer. Precis som det ska vara tycker jag!

Karlavagnen När jag tömde mitt barndomshem

tittspegel

Porträtt på Tommie som liten pojk i pigtittaren

I gårdagens avsnitt av Karlavagnen på P4 https://sverigesradio.se/avsnitt/1390689 var bland annat min morbror Tommie Strandberg med och pratade med programledaren Anna Ivemark om vad som hände med honom när han övertog släktgården i Grannäs.

Dina föräldrar har gått bort eller flyttat till ett hem och du står kvar i lägenheten eller huset där du en gång bodde. Och behöver röja. Var börjar du? Vad händer med dig när du rensar? Fick du veta något om dina föräldrar, din släkt eller om dig själv du inte visste om? Vad berättar sakerna för historier och vad gör du med minnena?

ljungbukett

Tommie med en ljungbukett och hjortron

Temat för kvällen var När jag tömde mitt barndomshem

Jag tipsade om Tommie eftersom jag tycker att han är ett praktexempel åt det andra hållet. Att inte vilja tömma, utan att istället vilja bevara men samtidigt göra om och förnya. Jag har alltid älskat att vara i mormor och morfars hus men sen Tommie har tagit sig an huset har det hänt mycket. Blotta tanken på vad de hade tyckt om ett båthus, glasveranda, museum i slakteriet, kåta och så vidare är svindlande. De hade aldrig kunnat drömma om detta paradis som Tommie bygger upp. Ständigt i process.

gammaltsocker

Mormor och morfars gamla kök där uppe 

Samtidigt är det mycket som är sig likt. Ovanvåningen med de gamla köksluckorna och socker och mjöl som legat kvar sedan länge. Lukten av rök och eldning från järnspisen. Tommie är precis som jag väldigt förtjust i att bevara historia. Men för vem och i vilket syfet? Det kanske ingen av oss vet men att bara göra, av lust och fascination för det gamla och slitna. Putsa fram och låt blänka! Det ska synas att folk levt i ett hus som är över 100 år gammalt. Gammelmormors sierskaådra darrar till i ryggmärgen.

sovrum

Sängkammarens saliga röra därnere

Hittade du en brevväxling, fotografier, historien om en tavla, vittnesmål från en annan tid eller en annan kultur? Och vad gjorde du med alla böcker, sänglinnet, kläderna, prydnaderna? Vad slängde du och vad behöll du? Sålde du något, har du sparat massor eller åkte allt till återvinningsstationen? 
Var det lätt eller svårt att skiljas från ditt barndomshems saker?

När du stod där och skulle fatta alla beslut; vad hände då med dig? Var det smärtsamt eller hjälpte sorterandet dig i sorgen?

tjäder

En uppstoppad tjäder bredvid en av Tommies alla älgmotiv

Jag lyssnar på hela programmet och förundras över hur olika människor väljer att hantera prylar. Vad står det för? Hur bär sig människan åt för att minnas och vad är det egentligen att vara sentimental? Jag vill inte vara någon prylnörd men inser gång på gång hur viktigt det är för mig med sakerna jag har omkring mig. Att bygga ett hem där jag känner mig hemmastadd och trygg. Inspirerad av gammalt och nytt. Kanske är det likadant för Tommie? Varje gång jag kommer på besök är det nya saker på nya platser, eller är det bara samma saker som har bytt plats? Det behövs gå minst två varv runt i huset, kolla noggrant från golv till tak, andas in och bara se.

Mjuka värden

IMG_1913

Förra veckan var jag på en föreläsning hos Frisören & Kreatören om Digitala möjligheter i Västerbotten i Annicas nya lokal på Storgatan i Robertsfors http://www.frisorenkreatoren.se/. En slags brainstorming på totalt olika affärsideér bollades i rummet. Även om man bor på landsbygden kan man sälja knivar över hela världen eller översätta böcker. Sälja utbildningar eller vara yogalärare. Tillverka tvålar eller som jag och Annica, klippa hår och vårda fötter. Kroppsdelar som alltid kommer vara i behov av omvårdnad. Jag tycker alltid att det är så spännande att möta andra företagare från vitt skilda verksamheter. Min värld vidgas och synfältet blir plötsligt lite större. Som att glänta på en dörr och säga, välkommen in, det finns mer att erbjuda. Precis när jag tror att jag utstakat en väg för mig rubbas systemet på nytt med nya möjligheter att ta del av. Ett smörgåsbord dukas upp och sedan är det upptill mig att välja vad jag vill ta för mig av. Jag frossar för stunden. Jätte roligt och jätte svårt. Jag har makten i mina händer. Det är så lätt att det känns övermäktigt. Storhetsvansinne blandas med mindervärdeskomplex. Entreprenörhjärnan poppar popcorn. Hur ska jag gå vidare med verkligheten? Mitt företag.

IMG_1972 (kopia)

Om jag ändå kunde hålla mig till ”bara” fotvård men det är som att mitt väsen hela tiden vill dras till något större, något djupare. Mina händer vill gräva ner sig i jorden Gräv där du står, min kropp vill utvecklas Jag är enorm, jag innehåller mångfalder. Jag är ingen flyttfågel, hur vackra de än må vara. Jag vill fördjupa mig och mina tankar om min verksamhet. Det som jag tror skulle passa mig och bli hållbart i längden. Mina fem hundår som egen företagare är passerade. Jag har varit mammaledig i 10 månader och hjärnan har fått möjlighet att vila från arbetet. Distans för att komma tillbaka och gå vidare. Flyga inåt.

IMG_1975 (kopia)

Vad är rimligt att ta betalt för en timmes fotvårdsbehandling? Vad är värdet i det jag gör förutom vårdandet av fötterna? Samtalen som uppstår under en fotvårdsbehandling är kravlösa men kan ofta liknas med ett terapeutiskt möte. Kanske just på grund av att de är så kravlösa? Kunden har ingen skyldighet i att berätta om något från livet. Att jobba med människor innebär stor empatisk förmåga. Skulle inte jag vara tillmötesgående och en god lyssnare tror jag inte många kunder skulle komma tillbaka på fotvård. Att vara serviceinriktad tycker jag innebär att vara en god lyssnare. Och det är svårt. Det krävs att jag är uppmärksam vad just den här kunden behöver idag. Dagsformen är ständigt i förändring. Liksom varje fotsteg du tar framåt. Hur dina fötter vandrat kan ha hunnit ändras tills nästa gång vi ses, tre månader senare. Stressklumpen du har i bröstet kan sätta spår i din gångstil. Påverka höfter och rygg som i sin tur påverkar hela dig.

För mig handlar det inte om att sälja si eller så mycket produkter. Ibland behöver kunden min fotmassage, ibland konkret nagelklippning eller är det den här pratstunden som kan bli mest betydande? Att sälja mjuka värden blir jag inte rik på. Men det finns ett tydligt behov som kommer att bestå. På så sätt är min verksamhet i säkert förvar.

Ska den som älskar och brinner för sitt arbete ha mindre rätt att få betalt än den som bara arbetar för att den måste? Att driva sin egen regi innebär hela tiden att omfamna det man gör och varför. Dessutom måste jag lägga fokus på mig själv. För om inte jag mår bra, hur ska jag då kunna tro att jag ska kunna få andra att må bra? Du kan inte ge något du själv inte har. Återigen, så enkelt och så svårt.

Det är så viktigt att ha en mötesplats för egenföretagare när många av oss inte har kollegor i vardagen. Tillsammans blir vi starkare. Det är fler som lider av storhetsvansinne! Jag är i alla fall inte galen i ensamhet.

Låt mitt öppna sinne bestå, resten får lösa sig med tiden!

Lev! säger Sara Lidman

IMG_1988 (kopia)

IMG_2009 (kopia)

IMG_2014 (kopia)

Förra veckan på Centrumhuset i Robertsfors visades ett konstverk om Sara Lidman. Ren poesi uppstod när Ellinor Lindgren mixade tal, musik och ljudloopar. Efteråt serverades fika och en föreläsning om Saras liv med en uppmaning till oss alla Lev! Lev! Lev! Denna tillställning  ingick i konceptet BiblioBilda och Robertsfors Kulturvecka.  Helt gratis! Kan inte för mitt liv fatta att vi inte var fler i publiken.

IMG_2010 (kopia)

IMG_2023 (kopia)

Igår besökte jag Sara Lidman-tunneln vid tågstationen i Umeå. Älskar den! Kan gå där och läsa hennes ord, se hur de speglas i dagens olika ljus. Önskar jag kunde gå här varje dag med barnvagnen och ha hennes ord påtagligt med mig in i vardagen. Ändå tänker jag ofta på hennes uttalande om att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn. Det är då jag blir så tacksam över att bo i Sikeå. En by där jag känner flera vettiga människor. Tänker att det är vanvett att tro något annat. Du kommer aldrig kunna vara den enda som fostrar ditt barn till att Lev!

IMG_2002 (kopia)

IMG_2029 (kopia)

De flesta känner till Sara Lidman som den västerbottniska författaren från Missenträsk som skrev på bondska. Jovisst, så är det absolut. Har flera böcker i bokhyllan. Hjortronlandet har jag läst men Vredens barn, Lifsens rot och Bära mistel inväntar. Men efter den här föreställningen har jag också börjat förstå vilken stark talare hon var. Hennes engagemang för folket, var de än befann sig, gruvarbetare i Kiruna eller fångar i USA. Hon värjde sig inte för det svåra.  Vare sig i skrift eller tal.

IMG_2026 (kopia)

När jag går genom tunneln fram och tillbaka för att vagga det lilla livet till ro, talar Sara till mig Vi har bara ett liv, så snart vi mister det, kommer det inte tillbaka. Jag begrundar och betänker. Vill gå tills orden sätter sig i kroppen. Känner in, i varje fotsteg.

IMG_2016 (kopia)

IMG_1991 (kopia)

 

Oktoberdikt

Gamla Mattssportbutiken vet alla i Robertsfors kommun var den låg. Ett gammalt vackert krämfärgat trähus mittemot Röda Korset. Det har en gång i tiden varit en bank. Nu har Annica Elmberg gjort om bottenplan till en kreativ plats för framförallt frisering men med så mycket mer därtill. http://www.frisorenkreatoren.se/

Mitt i salongen finns en pelare av speglar. Nu har jag fått pryda den med en Oktoberdikt. Kanske upptäcker du texten när du går till frisörstolen eller inväntar stunden med en god kopp kaffe. Kanske ser du den inte alls.  Hur som helst finns den där månaden ut, liksom träden finns kvar även när alla löv fallit till marken.

IMG_1930 (kopia)

Oktoberdikt

Skisserna på det som skulle kunna bli något mer

bläddrar i luften tillsammans med årets gulblekta löv

skiftar vackert i varandras ursprungslägen

Skogen inväntar

ristar in rivmärken i trädets solblekta hud

sakta avtar

otydlig i sin egen natur att vidröra

 

IMG_1932 (kopia)

Hållbar yoga i Robertsfors

IMG_1927 (kopia)

Under hösten har min kreativa vän, frisören och tatueraren Annica Elmbergs öppnat upp en salong i Robertsfors http://www.frisorenkreatoren.se/ för att minsann visa att Frisören&Kreatören går hem precis lika bra på landsbygden som i Umeå. Anca har en förmåga att göra allt i sina händer storslaget och färgsprakande! Ska det vara så ska det vara. Varför göra sig mindre än den man är? I hennes atmosfär inryms mångfalder. Allt som har med hållbarhet att göra inbjuds i hennes rum.

Vår vän Thuridur Anna har startat igång yoga på lördagar i stora salen. Jag har nu testat på två gånger och det är så skönt. Fastän lokalen är mitt i Robertsfors med stora fönster ut mot vägen känns yogarummet med Thuri som en frizon. Här för vem som helst komma, nybliven eller erfaren yogis. Först i kvarn som gäller! (Maila info@frisorenkreatoren.se)

IMG_1943 (kopia)

Thuri blandar enklare yogaövningar med meditation. Hon bjuder mycket på sin egen personliga resa inom yogan men ger också utrymme till oss deltagare att gå in i oss själva. Att få komma i kontakt med vårt eget inre träd. Våra rötter, att tillåta oss bli jordade. Återerövra markkontakten som finns där men kan vara så svår att nå. För nog måste vi väl börja med oss själva om vi ska kunna jobba för hållbarhet ut i världen? Kärlek och respekt, ta hand om och vagga vårt inre barn. Om vi inte tar hand om själva hur ska vi då kunna älska vår egen moder jord? Thuri vägleder oss i detta med sin sprudlande energi, likt den isländska vulkan hon är som efter att ha rest världen över och sökt sig själv landat här i Västerbotten. Glad är jag för det.

IMG_1947 (kopia)

Jag och Thuri kom i kontakt med varandra på familjecentralen för ungefär ett år sedan. Vi väntade båda barn och hade mycket att dela. Yogan är en livsstil som bara du själv kan hitta att leva och dö för. För mig är det ingen religion utan ett förhållningssätt till kroppen och själen. Sökandet efter en helhet i tillvaron.

Under min mammaledighet har jag tappat bort min morgonrutin med en halvtimmes yoga och ja, det har påverkat mig negativt. Jag har delvis accepterat situationen. Att det är något tillfälligt, samtidigt har min kropp skrikit efter att känslomässigt få stretcha ut varje liten muskelknuta. Att amma är statiskt och både axlar och handleder börjat ta stryk.  Nu när jag börjat jobba igen försöker jag få fatt i min rutin som så tydligt fått mig att må bra tidigare. Thuris yogalektioner är ett steg. Att dela längtan och koncentrationen med andra. Våga mötas i det allvarliga, våga andas högt och ljudligt tills du kanske gråter. Det tycker jag är läkande. Liksom mina långa skogspromenader med Thuri och småpojkarna har varit. Där vi pratat om allt mellan himmel och jord. Det är också en del av yogan. Att lätta på trycket. Allt som kan få mig att andas lite lättare, lite mer.

IMG_1964 (kopia)

Det bjuds på kaffe och te efteråt. Stilla får vi vakna till för att sedan möta dagen därutanför. Oktoberrusket som åter skall skaka om oss.