Från utveckling till inveckling

IMG_1002

Räknar kvitton från hela årets skörd av fotvårdsbehandlingar, går igenom journalerna och kommer fram till att jag byggt upp en kundkrets på ungefär 350 kunder. Igår jobbade jag min sista dag och har härmed gått på mammaledigt. Nu går jag in i ett annat läge där vila på heltid står på schemat, sedan ekar kalendern tom. Jag bläddrar mellan bladen, är det verkligen möjligt? Jag är så van att leva min vardag via in/avbokningar av kunder i min kalender. Klottrar över och skriver till är vardagsrutin och något som sker av bara farten.

I fem år har jag jobbat som fotvårdare. Det låter overkligt men är sant. Automatiskt börjar jag tänka tillbaka, hur det hela började. Mitt första år i Umeå när jag startade upp mitt företag känns så avlägset att jag knappt kan minnas hur det var. Sedan kom min tid som anställd i Robertsfors kommun, ett vikariat som bara skulle vara i ett halvår. Jag ville testa på att vara kommunanställd och jobba på farmors gamla arbetsplats. Farmor levde i Umeå sedan 20 år tillbaka och det blev många telefonsamtal och möten mellan oss, är så tacksam för den tiden, då jag inte visste att det var hennes sista år på jordelivet. Det var som att släktforska, att möta kunder som farmor och farfar känt. Människor vars rötter var liknande mina egna. Jag kände mig välkommen och hemmastadd. Rotad på ett sätt som jag inte gjort tidigare.

Tiden kom då jag hyrde in mig hos Anna och Peter i Sikeå och där upptäckte jag denna fantastiska by. Det ena ledde till det andra och efter 1,5 år hade jag köpt hus i Sikeå hamn, mitt drömhus! David hade kommit in i bilden och plötsligt var jag delaktig av ett sammanhang. Jag var behövd av en stor kundkrets, nykär i både hus och David och stortrivdes med min tillvaro. Jag hade haft min utställning om farmor och min relation på en del olika ställen där både bekant och obekant publik fick ta del av vår historia. I vilka fotspår vi väljer att vandra….En förebild. Flera fotspår.

Tiden var mogen att övergå till att jobba med mitt eget företag på heltid. Julia Johansson var nyutbildad i kommun och jag tog tillfället i akt att våga ta steget. Lämna över tjänsten till henne för att hyra in mig på mottagningen i Bygdeå på Hammarhöjd och fortsätta med hembesöken runtom i byarna. Detta är vad jag har prövat under 2018. Att stå på egna ben – ta hand om andras fötter, i egen regi. Bära eller brista? Fötterna har burit mig framåt men nu inväntar ett nytt kapitel. De fem hundåren som egen företagare är avverkade, nu ska jag ta paus. Paus från att hela tiden tänka på hur jag ska växa, utvecklas, marknadsföra mig själv och mitt företag.

Nu ska jag snart bli mamma. Jag vill vara en närvarande mamma. Jag vill gå in i rollen med hull och hår och anta utmaningen att skapa ett nytt litet friskt liv. Mitt fokus kommer vara på barnet och jag är så förväntansfull vad det kommer göra med mig. Tror aldrig man kan vara helt redo för att bli förälder men jag känner mig i alla fall väldigt redo att gå in i bubblan för att se vad som kommer ut på andra sidan. För vem säger att vi hela tiden måste utvecklas? Nu vill jag gå in i mig själv och istället invecklas.

Tack farmor för vägen du visat mig!

3. kopia 4 (kopia)

 

Julmarknad i Grannäs

IMG_0963 (kopia)

IMG_0968 (kopia)

Igår var det julmarknad i Grannäs för tredje året men första gången för mig. Äntligen! Det var frostigt och några minus med sol så julstämningen infann sig med detsamma. Grannäs är min mammas barndomsby en bit inåt landet efter Bjurholm. Ingen stor by men desto mer folk som sökte sig hit. Det är min kära morbror Tommie och moster Sonia som framförallt anordnat denna fina marknad med byastugeföreningens hjälp. Min morbrors bakgård med små stugor, gärdsgård och ett gammalt slakteri som är ombyggt till hans museum av gamla prylar, passar alldeles ypperligt för att skapa en mysig julmarknad. Ljusslingor, kokkaffe framför öppen brasa, marschaller längst vägen, ponnyridning med bjällra och sjön som ligger just nedanför med ett tunt lager av is skapar en gemytlig miljö minst sagt.

IMG_0991 (kopia)

Morbror Tommie är på hugget som vanligt!

IMG_0969 (kopia)

Moster Sonia säljer allt möjligt hemgjort, också som vanligt!

IMG_0984 (kopia)

Jag med hjälp av David sålde mina ringblomssalvor och Malin i Ratans tvålar  som jag är återförsäljare till. Det är så trevligt att träffa människor som är intresserade av mina produkter. Även om det märks långa vägar att David är en mer rutinerad försäljare i jämförelse med mig. Tur att jag fick med honom!

IMG_0960 (kopia)

Jag tycker att den här storleken på marknad är lagom stor. Må Gammliamarknad vara mysig men det är så hysteriskt mycket folk att jag knappt orkar eller kan se sakerna som faktiskt säljs. Här fanns allt som behövs! Mycket hembakat och genuint hantverk i småskaliga varianter. Så som kransar, julbockar, handstöpta ljus, havtornssylt, honung, älgskav med bröd, rökt ost och enbärskorv, julgranar, stickade sockar, tenntrådsarmband, brända mandlar och fika…

IMG_0976 (kopia)

IMG_0967 (kopia)

 

 

Tvärsjuk.

IMG_0934 (kopia)

Plötsligt blev jag sjuk, halsont och frossa de sista dagarna jag ska jobba innan mammaledigt. Så himla typiskt! När min envishet inte räcker till blir jag på tvären. Nu hade jag ansträngt mig och pusslat ihop de sista kunderna och så måste jag ringa runt till alla och styra om. Det är då jag önskar att jag hade haft en egen assistent som skulle kunna hjälpa mig. Men nejdå, ont i halsen måste jag ringa runt och ursäkta mig. Nu är alla kunder väldigt vänliga och har stort överseende med att jag dessutom är höggravid. Kanske har de mer överseende än jag själv? Förmodligen.

IMG_0938 (kopia)

När jag tillslut accepterat mitt tillstånd blir det lite lättare. Jag har tillit till att min kropp jobbar snabbt. Idag klädde jag på mig rejält och gick ut en liten promenad kring huset. Det var så magiskt vackert med all frost!

IMG_0941 (kopia)

Jag älskar skägglav! Friskhetstecken helt enkelt.

IMG_0949 (kopia)

IMG_0950 (kopia)

När novembersolen väl är framme ligger den så lågt att den knappt är synbar. Det varma skenet varar inte länge men är bedårande vackert.

IMG_0955 (kopia)

Den högkänsliga människan.

tomtebloss (kopia)

Jag har precis slukat Elaine N. Arons bok om konsten att må bra i en överväldigande värld, Den högkänsliga människan. Vad innebär det att vara en HSP person? En så kallad hyper sensitiv person? Det är bara de senaste åren jag kommit i kontakt med det begreppet och tänkt att kanske är jag sådan. HSP är ingen sjukdom utan en personlighetstyp. Att vara högkänslig innebär att ditt nervsystem är känsligare än genomsnittet, du lägger helt enkelt märke till små detaljer och olika sinnesstämningar i grupper och sociala sammanhang vilket gör att du lätt blir överstimulerad. Allt du ser och upplever bearbetar du ordentligt i ditt inre. Inget lämnas åt slumpen, du behöver känna och tänka efter annars mår du helt enkelt inte bra. Jag får syn på mig själv i detta, som om hela jag plötsligt framträder och blir tydligare i konturerna. Känslospröten som hela tiden är utåt, känner in.

Jag tycker boken tar upp så fint om olika slags högkänsliga människor och hur vi påverkas beroende på hur vår uppväxt varit. Fick du vara ifred eller blev du hela tiden påtvingad att vara social och framåt? Att vara högkänslig behöver inte direkt betyda att du är introvert, vilket jag tror många med mig spontant tänker på. Visst, det är vanligare att du är den mer tystlåtna tillbakadragna personen eftersom din hjärna hela tiden måste bearbeta all information som du översköljs av ”därute i verkligheten”. Det tar mycket energi och blir därmed en logisk följd. Sedan har man alltid sina olika roller i olika sammanhang. I mitt arbete där jag hela tiden träffar människor och dessutom driver mitt eget så behöver jag vara en väldigt social person för att nå fram. Eftersom jag trivs med det jag gör lockar det fram mina ambitioner och jag anstränger mig för att vara mitt allra bästa jag. Detta är väldigt tillfredsställande men tar också energi såklart. Ofta är det först när jag kommer hem efter dagen som jag märker hur alla samtal med olika människor påverkat mig, jag är återigen överstimulerad. Försöker sortera i tankar och känslor men det är inte alltid så lätt. Här behövs tillit till tiden och vett om att ta ett steg tillbaka. Gärna redan innan min energi är på botten för då är jag mest en blöt pöl av känslosvall, där kan inga förnuftiga tankar få plats.

Jag kan varmt rekommendera boken! Även du som inte är en HSP kan du ha nytta av att bättre förstå dig på oss som är det. Vi lever i överväldigande värld av ett ständigt informationsflöde. Förr var det kanske lättare att hantera för att vi inte hade lika många relationer att förhålla oss till, inte lika många mail och sms som inväntar svar. Vi hade helt enkelt mer långtråkigt, vilket numera är min målpunkt. Mellanrummen ekar med sin frånvaro i vardagen. Men endast där, mitt i tristessen, blir jag kreativ. Då vill skapa någonting av ingenting. Hela jag kan få utrymme att plötsligt, framträda.

85 (kopia 2)

Du är högkänslig…

Om du lägger märke till subtila detaljer i din omgivning.

Om andra människors sinnesstämningar påverkar dig starkt. 

Om du är känslig för smärta. 

Om du behöver dra dig undan efter hektiska dagar.

Om du blir överväldigad av sådant som skarpt ljus, lukt, textil som kliar eller sticks.

Om du har ett rikt och komplext inre liv.

Om du blir besvärad av oljud.

Om du lätt blir väldigt berörd av konst och musik.

Om du är samvetsgrann.

Om du blir nervös av att göra många olika saker på kort tid.

Om du vet vad som behövs göras för andra människor som är i en situation där de inte trivs.

Om du anstränger dig hårt för att inte göra fel eller glömma saker. 

Om du lätt blir överstimulerad när det händer mycket omkring dig.

Om du blir skör efter stora omställningar i livet.

Om du i allra högsta grad undviker upprörande eller överväldigande situationer i  ditt liv. 

Om du lätt blir nervös av att känna tydlig konkurrens eller bli observerad när du utför en uppgift. 

 

 

Årets retreat.

IMG_0860 (kopia)

IMG_0870 (kopia)

I helgen har jag varit på min tredje retreat i Munkviken. I år med en extra dag, från torsdagkväll till söndag eftermiddag. Jag har tidigare alltid känt att jag skulle vilja stanna i tystnaden några dagar till, nu fick jag en hel dag och självklart är det då rastlösheten kommer. Precis samma känsla som att ha semester, man ser fram emot att göra absolut ingenting och när man väl har möjligheten uppstår obalansen. Hur ska jag framkalla lugnet? Att känna ro går inte på beställning utan måste få växa fram. Det är skillnad på att vara sysslolös och rastlös. Jag bestämde mig för att acceptera. Det finns ett värde i att ha tråkigt också. Det kan vara svårt att fånga tag på känslan och beskriva den. Kanske är jag inte utled utan snarare är det min kropp som inte förmår att lugna ner sig? När ger vi oss själva den tiden att på riktigt verkligen känna efter? Inte ofta är min gissning.

Retreaten erbjuder så fint rutiner men meditation, bön, musik, god mat, vägledning som varvas om vartannat. Jag gick på promenad efter frukost och efter lunch. Novembers gråa väder visade plötsligt på skönhet. Den avskalade minimalistiska skogen intill havets brus. Jag går förbi Owe Wikströms stuga där han säkerligen funnit inspiration till många av hans böcker. Med tiden infinner sig känslan av Långsamhetens lov (en av hans tänkvärda böcker).

Tack Urban & Annika för denna helg!

IMG_0908 (kopia)

Testa den provocerande tanken att upprepa högt för dig själv Jag har tid, även när du känner dig som mest tidspressad. Jag lovar, det har funkat, inte alltid men ju mer jag övar desto större verkan.

IMG_0907 (kopia)

Man ska inte tillverka fler bekymmer

än de som redan existerar.

Var dag har sin plåga.

Bekymren är en del av friktionen i livet, 

en del i att livet rör på sig. 

Ibland har oron ett ärende

det är signalen på att något måste förändras

och ska därför tas på allvar.

Att helga liv.

IMG_0837 (kopia)

Allhelgonahelgen har varit och jag har tänkt på dem som gått före mig. De som funnits i mitt liv men inte längre finns. Inte mitt framför mina ögon men djupt där inuti. Jag har tänkt på dem som stått mig nära men också människor som är långt ute i periferin. Alltid när jag besöker en gravplats och går runt och läser på gravstenarna blir jag förundrad över döden. Tänk, att alla dessa människor en gång har varit mitt uppe i livet, precis där jag själv är nu. Nu när jag dessutom bär ett liv inom mig blir insikten ännu starkare. Tänk alla mödrar som förlöst nya liv, gång på gång och livets cirkel fortsätter samtidigt som den sluts. Konturerna blir allt tydligare trots novembermörkret.

IMG_0842 (kopia)

Jag var först till Oskars grav, min storebror som jag aldrig hann träffa för att han dog 2,5 år gammal i en hjärtoperation. Sedan jag var liten har vi då och då besökt hans grav som ligger så vackert till inne tallskogen i Röbäck. En gigantisk stor gravplats där det är mörkt utan en massa gatlampor. Nu lyste allas anhörigas ljus upp den stora ytan, som en påminnelse för det ljus ni en gång bar inom er. Sedan åkte jag till farmor och farfars grav i Överklinten. Jag hade en liten pratstund med farmor och tackade henne för allt. Farfar dog när jag bara var 3 år gammal så han har jag tyvärr inga minnen av. Farmor däremot, vi umgicks som bästa vänner de sista åren. Jag körde henne hit till farfars grav så hon fick fixa och göra fint. Vi bad tillsammans och tackade för vårt liv, nu ber jag för dig farmor. Om det inte vore för dig kanske jag varken skulle varit fotvårdare eller bott i Sikeå hamn? Platsen inom och utanför har betydelse.

IMG_0851 (kopia)

Behöver vi en gravplats att åka till för att minnas? Jag har tänkt mycket på detta och tror det är väldigt individuellt. För en del tror jag det är väldigt viktigt med en plats att komma till för att sörja. Samhället erbjuder tyvärr inte många sorgerum och alla är inte bekväma med att gå i kyrkan. Idag blir det allt svårare att komma och besöka graven eftersom många lever så utspritt. Finns det någon vits med en gravplats som blir omhändertagen av kyrkans personal för att ingen anhörig bor i närheten? Ja, jag tror faktiskt att det finns en trygghet och ett symboliskt värde. Att vetskapen om att min mamma, syster, farbror eller vän ligger på en vacker och lugn plats kan betrygga många levande själar. Jag ifrågasätter själv betydelsen. Farmors grav ligger relativt nära där jag bor, ändå har jag inte besökt den många gånger sedan hon dog. Så varför känns det plötsligt så viktigt på allhelgona? Visst, det är vackert och stämningsfullt med alla andra ljus. En slags gemenskap uppstår i mörkret. Men farmor, hon finns där varje dag. Kanske är det på grund av hennes röst som är så tydlig inom mig i vardagen att jag inte behöver se gravstenen för att känna mig nära? Jag är inte riktigt säker, behöver inte heller vara det, vill bara se ljusets låga brinna. Göra det som känns rätt och fint. Jag hoppas ingen ska behöva känna skuld för att den inte tog dig iväg till gravplatsen i helgen. Du kan tända ett ljus hemma ikväll och sända din kära en tanke eller bara tänka på personen du saknar en stund. Det räcker gott för själens pilgrimssång.

 

Konsten att vila.

img066 (kopia 2)

Känner mig mest som morfar på denna bild just nu. Tröttheten från graviditeten blir alltmer påtaglig. Och en förkylning på det. Många mörka kvällar framför brasan blir det. Normalt sett älskar jag att kavla upp ärmarna och ta mig an dagen – men snabbt märker jag att energin inte är vad den brukar. Energin pyser ur mig och jag hamnar raklång på trägolvet. Behöver sträcka ut kroppen , behöver stretcha ut tankarna.

Nu under min graviditet har jag blivit alltmer påmind om att jag faktiskt har en form av epilepsi. Ingenting som jag brukar tänka på till vardags även om jag äter medicin morgon och kväll,  eftersom min epilepsi inte gett sig till känna förutom vid några fåtal kraftiga krampanfall där jag blivit medvetslös. Med medicinen Levitiracetam har jag inte haft några anfall vilket jag är väldigt tacksam över, speciellt nu när jag har ett barn i magen som jag på alla sätt vill skydda. Ändå måste jag erkänna att det är jobbigt att bli påmind om min sjukdom som påverkade mig väldigt starkt när utredningen pågick som mest. Läkaren i Skåne pratade om en lägre kramptröskel än normalt – vad det nu innebär? De pratade mycket om en överbelastat hjärna som tar sig i uttryck fysiskt för mig på grund av stress. Min kropp mäktar inte med att sortera allt jag är med om. Istället för att ge mig lindriga varningssignaler som huvudvärk eller trötthet har min kropp kapitulerat fullständigt dessa gånger. Det har helt enkelt blivit kortslutning i hjärnan.

IMG_9014 (kopia 2)

När jag väl fick en medicin fick jag en allergisk reaktion (se bild ovan). Jag tyckte det var jobbigt att identifiera mig som sjuklig. Min stolthet hade alltid varit min friskhet! Jag vaknade upp i ambulanser utan att ha en aning om hur jag hamnat där från att ha åkt tåg. Tågresandet själv gav bieffekter och min panikångest som jag redan kämpade med blev påtagligare. Liksom att köra bil. Tänk, tänk om jag bara tappar kontrollen? Då är detta livsfarligt! Hjärtklappning, yrsel, händer som domnade. Jag började känna av detta även bland folksamlingar. Blev rädd för min egen rädsla. Började hos KBT- psykolog, yogakurs med stressinriktning, allt för att råda bot på eländet.

Detta känns så avlägset, men alla händelser har kommit nära på nytt nu när jag tar blodprov var sjätte veckan för att kontrollera medicindosen. Alla hormoner som rusar i kroppen påverkar såklart. Jag har fått göra extra ultraljud där de är väldigt noga och angelägna om att berätta för mig vikten av att jag ska vara en utvilad mamma inför förlossningen. Jag behöver läkare och barnmorskor som säger åt mig på skarpen. Andas, vila, ta det lugnt. Nu övar jag mig på det. Att vila hjärna och kropp. Min vilja är så stark och hänsynslös att drivkraften nästintill kan få mig att starta upp vilket projekt som helst. Jag är en doer, helt enkelt. Nu försöker jag tänka på livet i min mage, att jag ansvarar för oss båda. Att barnet vill ha en glad och utvilad mamma. Det ska du få kära barn. Därför känns det så bra att jag har bestämt mig för att vara ledig hela december och bara vagga runt och invänta barnets födelse till bjällerklang och granris.

Boktips Det händer när du vilar , Tomas Sjödin

julialarsson påse (kopia 2)