Lev! säger Sara Lidman

IMG_1988 (kopia)

IMG_2009 (kopia)

IMG_2014 (kopia)

Förra veckan på Centrumhuset i Robertsfors visades ett konstverk om Sara Lidman. Ren poesi uppstod när Ellinor Lindgren mixade tal, musik och ljudloopar. Efteråt serverades fika och en föreläsning om Saras liv med en uppmaning till oss alla Lev! Lev! Lev! Denna tillställning  ingick i konceptet BiblioBilda och Robertsfors Kulturvecka.  Helt gratis! Kan inte för mitt liv fatta att vi inte var fler i publiken.

IMG_2010 (kopia)

IMG_2023 (kopia)

Igår besökte jag Sara Lidman-tunneln vid tågstationen i Umeå. Älskar den! Kan gå där och läsa hennes ord, se hur de speglas i dagens olika ljus. Önskar jag kunde gå här varje dag med barnvagnen och ha hennes ord påtagligt med mig in i vardagen. Ändå tänker jag ofta på hennes uttalande om att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn. Det är då jag blir så tacksam över att bo i Sikeå. En by där jag känner flera vettiga människor. Tänker att det är vanvett att tro något annat. Du kommer aldrig kunna vara den enda som fostrar ditt barn till att Lev!

IMG_2002 (kopia)

IMG_2029 (kopia)

De flesta känner till Sara Lidman som den västerbottniska författaren från Missenträsk som skrev på bondska. Jovisst, så är det absolut. Har flera böcker i bokhyllan. Hjortronlandet har jag läst men Vredens barn, Lifsens rot och Bära mistel inväntar. Men efter den här föreställningen har jag också börjat förstå vilken stark talare hon var. Hennes engagemang för folket, var de än befann sig, gruvarbetare i Kiruna eller fångar i USA. Hon värjde sig inte för det svåra.  Vare sig i skrift eller tal.

IMG_2026 (kopia)

När jag går genom tunneln fram och tillbaka för att vagga det lilla livet till ro, talar Sara till mig Vi har bara ett liv, så snart vi mister det, kommer det inte tillbaka. Jag begrundar och betänker. Vill gå tills orden sätter sig i kroppen. Känner in, i varje fotsteg.

IMG_2016 (kopia)

IMG_1991 (kopia)

 

Oktoberdikt

Gamla Mattssportbutiken vet alla i Robertsfors kommun var den låg. Ett gammalt vackert krämfärgat trähus mittemot Röda Korset. Det har en gång i tiden varit en bank. Nu har Annica Elmberg gjort om bottenplan till en kreativ plats för framförallt frisering men med så mycket mer därtill. http://www.frisorenkreatoren.se/

Mitt i salongen finns en pelare av speglar. Nu har jag fått pryda den med en Oktoberdikt. Kanske upptäcker du texten när du går till frisörstolen eller inväntar stunden med en god kopp kaffe. Kanske ser du den inte alls.  Hur som helst finns den där månaden ut, liksom träden finns kvar även när alla löv fallit till marken.

IMG_1930 (kopia)

Oktoberdikt

Skisserna på det som skulle kunna bli något mer

bläddrar i luften tillsammans med årets gulblekta löv

skiftar vackert i varandras ursprungslägen

Skogen inväntar

ristar in rivmärken i trädets solblekta hud

sakta avtar

otydlig i sin egen natur att vidröra

 

IMG_1932 (kopia)

Hållbar yoga i Robertsfors

IMG_1927 (kopia)

Under hösten har min kreativa vän, frisören och tatueraren Annica Elmbergs öppnat upp en salong i Robertsfors http://www.frisorenkreatoren.se/ för att minsann visa att Frisören&Kreatören går hem precis lika bra på landsbygden som i Umeå. Anca har en förmåga att göra allt i sina händer storslaget och färgsprakande! Ska det vara så ska det vara. Varför göra sig mindre än den man är? I hennes atmosfär inryms mångfalder. Allt som har med hållbarhet att göra inbjuds i hennes rum.

Vår vän Thuridur Anna har startat igång yoga på lördagar i stora salen. Jag har nu testat på två gånger och det är så skönt. Fastän lokalen är mitt i Robertsfors med stora fönster ut mot vägen känns yogarummet med Thuri som en frizon. Här för vem som helst komma, nybliven eller erfaren yogis. Först i kvarn som gäller! (Maila info@frisorenkreatoren.se)

IMG_1943 (kopia)

Thuri blandar enklare yogaövningar med meditation. Hon bjuder mycket på sin egen personliga resa inom yogan men ger också utrymme till oss deltagare att gå in i oss själva. Att få komma i kontakt med vårt eget inre träd. Våra rötter, att tillåta oss bli jordade. Återerövra markkontakten som finns där men kan vara så svår att nå. För nog måste vi väl börja med oss själva om vi ska kunna jobba för hållbarhet ut i världen? Kärlek och respekt, ta hand om och vagga vårt inre barn. Om vi inte tar hand om själva hur ska vi då kunna älska vår egen moder jord? Thuri vägleder oss i detta med sin sprudlande energi, likt den isländska vulkan hon är som efter att ha rest världen över och sökt sig själv landat här i Västerbotten. Glad är jag för det.

IMG_1947 (kopia)

Jag och Thuri kom i kontakt med varandra på familjecentralen för ungefär ett år sedan. Vi väntade båda barn och hade mycket att dela. Yogan är en livsstil som bara du själv kan hitta att leva och dö för. För mig är det ingen religion utan ett förhållningssätt till kroppen och själen. Sökandet efter en helhet i tillvaron.

Under min mammaledighet har jag tappat bort min morgonrutin med en halvtimmes yoga och ja, det har påverkat mig negativt. Jag har delvis accepterat situationen. Att det är något tillfälligt, samtidigt har min kropp skrikit efter att känslomässigt få stretcha ut varje liten muskelknuta. Att amma är statiskt och både axlar och handleder börjat ta stryk.  Nu när jag börjat jobba igen försöker jag få fatt i min rutin som så tydligt fått mig att må bra tidigare. Thuris yogalektioner är ett steg. Att dela längtan och koncentrationen med andra. Våga mötas i det allvarliga, våga andas högt och ljudligt tills du kanske gråter. Det tycker jag är läkande. Liksom mina långa skogspromenader med Thuri och småpojkarna har varit. Där vi pratat om allt mellan himmel och jord. Det är också en del av yogan. Att lätta på trycket. Allt som kan få mig att andas lite lättare, lite mer.

IMG_1964 (kopia)

Det bjuds på kaffe och te efteråt. Stilla får vi vakna till för att sedan möta dagen därutanför. Oktoberrusket som åter skall skaka om oss.

Första veckan av Oktober

IMG_1906 (kopia)

Första veckan av verklig höst. Löven yr i vinden och plötsligt kommer det snö som stannar några dagar och påminner om det som komma skall. Kylan biter tag. Det sprakar till i elementen och tjocksockarna sitter på för jämnan. Alla färger kommer fram och visar sin intensiva styrka för att i nästa vingslag, försvinna.

Det luktar förmultnad jord i varje andetag och jag tänker på allt kött som skall bli hö.

IMG_1918 (kopia)

Den porlande bäcken som alltid väntar på mig.

Mina första arbetsdagar och det är mycket som ska dras i rullning. Både hjärta, kropp och knopp ska helst följa med mig på färden.

IMG_1920 (kopia)

IMG_1903 (kopia)

Den första snön är alltid den första snön. Speciell.

IMG_1910 (kopia)

Blåbärsrisets röda eld, fortfarande vid liv. Sprakar till.

Sista veckan av September

IMG_1669 (kopia)

September – din varma sol smeker min kind

din klara luft fyller mig

vågornas brus slätas ut till milda nyanser

IMG_1826 (kopia)

Vemod slår till i mitt bröst

allt mörkare dagar skall komma

sommarens lätta sinne läggs på hyllan

kylan ska ruva oss framför elden

flammor av liv

IMG_1688 (kopia)

En härlig höstpromenad runt Dalkarlså med Turi och tvillingarna.

IMG_1691 (kopia)

Sigge, Henning och Baldur.

IMG_1770 (kopia)

IMG_1720 (kopia)

IMG_1754 (kopia)

IMG_1626 (kopia)

Fåren nedanför oss på naturbetet.

IMG_1740 (kopia)

Sikeå hamn.

IMG_1779 (kopia)

Ursula lägger sig till ro i korgstolen.

IMG_1633 (kopia)

IMG_1767 (kopia)

IMG_1806 (kopia)

Härlig höstpromenad nr2. Med Hanna och Noel runt Gammliaskogen.

IMG_1879 (kopia)

IMG_1887 (kopia)

Farmor och farfar på besök från Falun.

IMG_1762 (kopia)

IMG_1825 (kopia)

Plockar in, ett stycke nypon från vårt nyponhav.

Farväl till storgran.

IMG_1652 (kopia)

När jag flyttade in i huset för nästan precis tre år sedan fick jag höra att stogran var lika gammal som huset. Alltså över 100 år. Vad du än gör så hugg inte ner storgran! Där bor så många fåglar. Jag tyckte den gigantiska granen som fått utrymme att bredda ut sina grankvistar till max var ståtlig bredvid huset. En självklar del av gården. Till en början hade jag inte en tanke på att ta bort den.

IMG_1631 (kopia)

Under dom här åren har samtalsämnet kring att behålla granen eller inte kommit och gått. Skuggsidan över balkongen, hur viktig är den att ta hänsyn till?

Jag som älskar träd har känt mig kluven. Snötyngda granar är bland det mysigaste jag vet vintertid. Men är den gamla granen verkligen helt frisk? Hur mycket av rötterna upptar gårdens mark och hur påverkar det framtida odlingar? Vad händer om granen plötsligt blir sjuk och ramlar över huset, inte nu men kanske när jag är pensionär och sitter i min gungstol och rullar tummarna. Eller ska jag avvakta 10-20 år tills jag måste fälla den och då hunnit bygga upp en mer uppstyrd trädgård. Jag tog hit ett trädproffs, Tommy Johnsson, som fick bedöma det hela. Sedan känslomässigt ta ställning.

Granen är charmig men skuggar halva tomten. Gethagen är full av träd och jag tänker att jag och fåglarna får njuta av de träden istället. Min miniskog. Storgran var ganska frisk men hade några skador som kunde utveckla röta åren framöver. Den hade helt enkelt haft sina glansdagar. Jag kände att nu var det dags. Ivrigt fotade jag granen från alla olika vinklar från gården innan granen föll ner i nässelhavet. Bara sådär och plötsligt har hela gården förändrats.

IMG_1789

IMG_1798

Vi behåller stubben för att ära dig och gårdens grund du haft att växa dig stark på.  Nu försöker jag räkna alla, alla årsringar. Hur gammal var du egentligen? När jag står framför gårdens plötsliga öppna fält kommer min granne Kjell-Arne över som är barnfödd i huset bredvid. Han berättar att det där var hans klätterträd som liten. Ett vemod sveper över mig i den stilla vinden. Allt har sin tid. Nu är det min tur att bygga upp den här gården, så som jag vill ha det.

Vilka nya träd och barn ska få växa upp här?

IMG_1800

Mina munblåsta fönster

IMG_1559 (kopia)

Veckans senaste projekt har varit att sätta in innerfönstren innan det blir alldeles för bitande kallt ute som inne. De vackra munblåsta originalglasen har legat uppe på vinden och dammat under sommaren. Lika skönt som det är att ta ut dem och släppa in fågelkvittret för sommaren känns det skönt att sätta in dem för hösten. Torka vitmossa och lägga emellan. Bädda in sig.

Varje fönster är unikt. De är skeva och ska passas in på rätt ställe. Justeras med skruv och fönstertejp, spikas igen utifrån och tätas med ull i gliporna. Jag känner en sådan respekt för dessa uråldriga fönster att det känns läskigt varje gång. Jag jobbar fokuserat, helst utan uppbehåll (vilket krävde barnvakt av morfar).

IMG_1569 (kopia)

Det finns bara ett fönster (matsalen) där det ser ut som någon för länge sedan med sin andedräkt andas in sin initial. Skimrar så vackert när ljuset ligger på. Vem var du som bodde här, för länge sedan?

IMG_1647 (kopia)

Vad är mysigast? Att se mossan inifrån eller utifrån?

IMG_1599 (kopia)

IMG_1607 (kopia)

Jovisst är det mer arbetsamt med gamla fönster. Men ack så mycket vackrare. Man bestämmer själv hur jobbigt det ska bli. I år prioriterade jag bort att putsa fönstren vilket syns men äsch. Snart blir dagarna ändå allt mörkare….

IMG_1651 (kopia)

IMG_1644 (kopia)

Syrenen skapar en vacker skugga framför köksfönstret och även om jag inte känner dess påträngande doft längre så njuter jag. Höstens vemod påminner om det som varit. Och åter skall bli.