Livet i arkivet

Mitt i kallaste Februari fick jag besök av Folkrörelsearkivet från Västerbottens museét. Anna, Erica och Karin ville prata med mig om hur det är att bo i en by idag. Huruvida Sara Lidmans citat stämmer, Så vitt man bor i en by måste man bry sig. Om detta har jag många tankar. Dels för att jag råkade kära ner mig i byn Sikeå för fem år sedan, dels för att jag gräver bland mina rötter. Sikeå är en grannby till där min pappa växte upp, i Ultervattnet. Jag träffar många äldre i mitt arbete som levt och verkat i byarna runtom inom Robertsfors kommun. Det känns ofta som att jag går och bär på en guldgruva som jag vill öppna upp för allmänheten. Dela med mig av mina guldmynt.

Jag har alltid varit fascinerad av äldre människor, hus och föremål. Allt som bär på en historia dras jag till. Under vår pratstund fick jag lov att försöka sätta ord på vad det är som händer i mig egentligen. Varför blir jag så engagerad när det kommer till byalivet? Varför vill jag bevara olika livsöden? Samlar på mig livshistorier utan mål. Med full tillförsikt att det kommer lyssnas på, från andra än mig. I framtiden.

Jag tror jag föddes med ett gammalmodigt hjärta…

Anna intervjuar mig medan Erica spelar in corona-säkert.

Om du vill höra mer tycker jag du ska gå in och lyssna på det nya avsnittet från podcasten Livet i arkivet. T.ex hittar du det på Spotify eller här https://www.vbm.se/aktuellt/podcast-livet-i-arkivet/Avsnittet handlar om att bry sig om och ordna livet i västerbottniska byar, förr och nu. Och att göra efterforskningar om dem.

Extramaterial finner du här https://www.folkrorelsearkivet.se/demokratiska-arkivet/livet-i-arkivet-podd/bybor-som-bryr-sig/

Jag får reda på att mitt hus är byggt på slutet av 1800-talet.

Ursula har hittat ett nytt hem

Det blir sällan som man har tänkt sig, så tänker jag ofta nu för tiden. I samma andetag tänker jag, men det blir bra ändå. För 3,5 år sedan hämtade jag och David hem två kattungar från Flarken, Yrsa och Ursula. Vi såg det som ett förstadie till att skaffa barn, att få ta hand om dessa liv. De blev fort en del av gården. Men senare när vi kom hem med en skrikande nyfödd från BB blev Ursula deprimerad. Slutade att äta och låg under sängen uppskrämd. På hans dop när huset var fullt av folk kissade hon för första gången inomhus i ren protest. Redan då märkte vi att hon var betydligt mer stresskänslig än sin syster. Yrsa stod lugnt bredvid min sida när Henning gallskrek, när han ammade ville hon komma och ligga bredvid. Ursula höll sig hela tiden på avstånd. Att katter är sin egen är tydligt. Besvärligt kan det bli, men också bara väldigt naturligt. Det finns ingen tydlig mall att gå efter, precis som med barnet. Ändå söker man, när det inte finns några svar att finna.

Det sista året har hennes oro förstärkts. Jag tror det har en mängd förklaringar; seperationen, husbygge med hantverkare som kommer och går, Henning som kräver mer uppmärksamhet och tar för sig mer i hemmet. Här kring jul kändes det som att jag höll på att arbeta ihjäl mig. Var det inte att torka kattpink så var det att jaga katten eller söva barnet eller tvätta täcken och soffan som drabbats. Ättika eller kiss, känner knappt skillnaden längre. Jag blev orimligt arg och Ursula blev alltmer rädd för mig. Jag kände mig som världens sämsta kattägare som inte hann med att mysa med henne. Förmodligen var det mer uppmärksamhet allt hon behövde. Tillslut insåg jag mina begränsningar. Men en frisk bondkatt i övrigt ska inte behöva dö på kuppen. Efter olika försök med spraymedel och avvänjningsprocesser utan resultat började jag höra mig för med bekanta i trakten. Vem vill ha en katt som kanske kommer att kissa inomhus? I andra försöket har hon nu hittat hem. Vänner till mig som jag vet är bra folk. Hon ligger lugnt på fönsterbrädan och kan sova i deras säng varje natt. Ett lugnt hem med pensionärer som har fasta rutiner. Precis det miljöombyte jag tror att hon behövde. För kanske är det väl så, att en katt liksom en människa ibland behöver bryta totalt för att komma vidare i livet?

Jag saknar henne. Jag vet inte om hennes syster saknar henne men vi får bara leva vidare. Det viktigaste är att hon trivs. Än en gång har jag tvingats separera från ett liv jag har kärt. Jag är vemodigt lagd och gråter floder, som den vanliga kråksången. En dag kanske jag har vant mig. Men detta liv. Dramatiskt är du i min värld och väller över med saker att ta ställning till. Relationer, känslor, föremål och arbete. Å, vad det så kärt handlar om att ta hand om det som går med varsam hand. Inse sina begränsningar och leva därefter. Någon sa till mig nångång Lev som ditt hjärta tål, jag ska försöka. Lite till.

Föräldraskapandet

Jag är en kreativ person. Har alltid tyckt om att skapa grejer. Bygga upp olika världar. Oftast kommer det från händerna. Orden knådas fram till meningar som blir till berättelser. Ur berättelserna gör jag roller. Olika personligheter som jag låtsads att jag är. Olika miljöer och sinnesstämningar att förvalta. Jag glömmer verkligheten för ett slag, istället går jag in i det där andra rummet.

Som om om jag inte kan låta bli.

När jag blev mamma för två år sedan fick jag en ny stark roll. Att bära det största jag någonsin skapat kring bröstet dygnet runt var överrumplande. Som alla berättar om men det är svårt att fatta. Nu var det min tur att känna. Barnets blick som möter min av full tilltro. Jag och David blir Hennings allt. Vi har från och med nu ansvar över detta liv för resten av våra. Storslaget! Och oerhört läskigt.

Livet i ett nötskal.

Efter ett år i detta nya tillstånd av total uppslukande av vårt barn så separerade vi. Hur kunde vi? Ja, den frågan har nog både jag och David ställt oss mer än en gång. Återigen, livet. Alla pusselbitar som ibland inte går ihop. När det tillslut blir svårare att vara ihop än att vara på varsitt håll. Det blir rörigt, svårt att landa. Men barnet, hela tiden vårt barn. Barnet! Att bära fram i det kaotiska livet med stadig hand. Där finns inte utrymme att tveka. Dina händer, mina händer. Din famn, min famn. Vi håller i vårt barn på olika sätt, tilltalar med olika röster. Men vi har skapat barnet tillsammans. Din blick och min blick finns i honom. Han är långt ifrån medveten om det men vi. Vi bär honom högt över grantopparna.

Kolla här vad utsikten är fin! Från mitt hem upptäcker du något, från ditt något helt annat. Hennings blick är sin egen. Han hjälper mig att se det fina med oss, trots att vi inte är någon kärnfamilj. Men ändå. Under våren var David pappaledig och jag hade H under långhelg. Många föräldrar frågade hur jag klarade av att vara ifrån mitt barn så länge? Det hade jag aldrig något svar på. Tyst bara.

Foton som vi skickat till och från. När längtan tagit vid.

Att bilda ett gemensamt föräldraskap på våra olika håll är en utmaning. Skickar dagligen sms om hur dagen varit för Henning. Eftersom han är så svårsövd skriver vi ofta när han väl somnat. Hur det gick till, om han bajsat, ätit bra och så vidare. Sådant där som bara föräldrar vill dela. Inte intressant för någon annan än för oss. Det i sig självt blir en särskild slags gemenskap. Det finns ingen annan än David som är lika intresserad och fascinerad av Hennings beteende som jag. Det är unikt för just oss. Är så tacksam att vi kan dela detta. Nu när vi har honom varann vecka vore det plågsamt att inte kunna dela.

Att det är en helt annan grej att separera när man ha ett gemensamt barn går inte att komma ifrån. Det har inte varit möjligt med någon distans. Ingen av oss kan sluta ha kontakt. Och hur skulle jag kunna göra det, när det är med just dig jag skapat det största. Ett liv.

Sorgeåret.

Förr i tiden pratade man om sorgeår eller änkeår. En viss tid behövde passera innan en nybliven änka eller änkling fick gifta sig på nytt. Ett år för kvinnor och ett halvår för män. Lagen avskaffades 1969, gudskelov. För vem kan utifrån bestämma hur lång tid det tar att sörja? Oavsett om det är efter ett dödsfall eller efter en motvillig livsförändring i livet. Idag är det ett år sedan jag och David tog ett gemensamt beslut om att inte fortsätta vara tillsammans. För att vi inte såg något annat alternativ. Då var vårt barn Henning nyss fyllda 1 år och hade just lärt sig gå. Nu är han 2 år och pratar och dansar. Jag begriper inte ett skvatt.

Tiden har känts både väldigt långsam och hastig, avhuggen. När känslolivet är ett trasslig garnnystan är det lätt att tappa greppet. Vars ska jag börja? Tänka bakåt eller framåt? Något jag verkligt fått öva mig på är hur lite jag själv kan styra. Tiden gör som den vill. När jag känt mig lugn och stabil har tunga och svåra känslor av meningslöshet och frustration slagit mig med knytnävar. Ofta har jag stått mitt i smärtpunkten eller sprungit omkring med hjärtat i handen. Det blev inte som jag hade tänkt mig. Hur kan vi ha gjort såhär mot vårt barn? Varför orkade jag inte kämpa längre? Vem är jag nu? Jag tror det är oundvikligt att inte tampas med dessa stora existensiella frågor när sorgen drabbar en. Allting ställs på sin spets. Livets som rullat på och drömmarna som bara påbörjats. Plötsligt svävar allting runt i en oviss massa. Dessutom i väldigt ovissa tider med en pandemi som alltmer övertagit våra liv.

Jag har tänkt på det här året som ett sorgeår. Alla högtider, alla olika stunder under årets olika årstider har speglat det vi haft och upplevt. Automatiskt har jag tänkt på året innan, vad gjorde vi då? När Henning var nyfödd och vi nyss blivit en liten familj. Att få barn är en så livsomvälvande grej i sig självt så jag kan knappt fatta hur livet såg ut innan. Och det var inte alls länge sen. Och nu har vi som mest tagit hand om honom på varsitt håll. Vi har bråkat betydligt mindre och kunnat umgås och haft många trevliga stunder, vi tre. Det gläder mig men det är också i dessa stunder sorgen är som starkast. Hur kan vi valt bort detta? Jag ångrar ingenting men det är mycket jag inte förstår. Jag kan utifrån se olikheter och konflikter som gjorde det svårt för oss. Men nu menar jag de stora frågorna. Jag kan inte förstå hur ont det kan göra att älska.

Jag tror att det finns många olika slags kärlekar. En del går att leva med inpå baraste skinnet, annat måste ses och tas om hand på avstånd eller i lagoma doser. Varsamhet. Tänk, många andra ord skulle inte behövas. Men när vardagen och stress kring praktiska lösningar tickar på är det så lätt att tappa, falla undan.

Varje människa har rätt att sörja. Länge eller kort. I omgångar eller allt på en gång. Allting har sin tid. Dessutom sörjer alla olika. Det finns många normer kring att vara nyseparerad. Du får inte träffa någon ny inom ett år men inte heller hålla fast. Säger vem?

Jag vill tacka mina kunder som tvingar mig att prata ut. Alla vänner som stått pall. David som vill möta upp och kommunicera. Henning min solstråle som får mig att skratta. Mina tårkanaler som sköljer bort smutsen. Mitt hem som håller mig sysselsatt. Det finns så mycket att tacka för. Detta sorgliga år, som nu nått sin ände.

Hittade ett gammalt kort. Försök till ett julkort 2018.

Från gårdshus till fotvårdsmottagning

Jag håller på att bygga mitt eget universum på hemmaplan. Gårdshuset som har stått som en skal sedan 2007 håller nu på att byggas om till ett riktigt hus. Med vatten och värme. Det som bara använts som förvaring ska nu bli till min arbetsplats. Byggas om och byggas rätt. Jag har Bygdeå bygg som hjälpt mig under de sista två månaderna + flera andra hantverkare. Grovjobbet är inte klart men på god väg. Sedan kommer finliret där mitt estetiska öga kommer arbeta stenhårt. Under det sista året har jag lärt mig så otroligt mycket. Hela våren och sommaren pågick förarbetet. Själva idén kring att ha min mottagning på gården var etablerad men att sedan få det praktiskt möjligt är något helt annat. Det är där jag haft motståndet. Hur börjar jag? Jag kan ju ingenting om sådant. Nu kan jag lite mer.

Kära kunder, om ca ett halvår kommer ni kunna sitta i det här hörnet och få fotvård av mig.
Som en STOR bonus kommer jag ha en egen ataljé på ovanvåningen. Vad ska komma ur mig här?

Först var det ritningar som skulle göras, bygglov som skulle sökas. Kommunens byggnadsinspektörer och miljökontoret involverades. Vad är skillnaden på en planritning, fasadritning, sektionsritning, situationsritning? Jag tog hjälp av Ulrika Marstorps byggnadsvård. Många tror att huset är gammalt eftersom det sitter ihop med den gamla ladugården och har varit omålat. Men icke! Bara sedan 2007. Men fy skam att få upp ett hus och inte låta det bli färdigt. Här skall det brukas. Eftersom jag har många äldre kunder måste huset handikappsanpassas med stor toalett och ramp. Medicinsk fotvård har sina speciella restriktioner kring hygien och jag behöver mycket vatten på olika ställen för att uppfylla kraven. Så det där med att bara kunna öppna upp en mottagning i ett rum i hemmet finns inte på kartan.

Under försommaren målade jag fasaden med Falu. Det uttorkade virket sög åt sig på nolltid.

När jag väl hade hittat de hantverkare jag ville ta hjälp av var det att komma fram till de stora besluten med uppvärmning, renovering av fönster, vilka dörrar och vattenanslutning. Hur skulle lilla Julia sk. byggnadsherre ta dessa beslut? Med hjälp av kunnigare mänskor så klart. Sedan invänta offert, ansöka om lånelöfte och söka bidrag. Invänta igen. Av rastlöshet målade jag hela ladugården. Det är svårt att begränsa sig när det är på ens egna gård. Vill hela tiden se till helhetsintrycket. Invänta lite till. Av nervositet och iver tömde jag rubbet i gårdshuset. Eldade upp en massa skräp. Sparade guldkorn, som teakdörren och biostolarna. Sålde en okomplett kakelugn till kakelmakaren i Spöland som tydligen hade varit i mitt hus tidigare och gjort i ordning mina tre eldstäder. Cirklarna sluts. Livet är lustigt och lustfyllt. Fyllt av så mycket ovisshet och ågren men ändå så galet värt det. Till slut fick jag maxbelopp av bidrag från Region Västerbotten och efter tekniskt samråd med kommun, kom startbeskedet snabbt därpå, en solig höstdag då luften är klar och blicken framåt.

Lagårdens baksida har fått en riktig vägg. Lättnaden är total!
”Norrlandsockra” på renoverade fönster hjälper Richard byggnadsvård mig med.

Dörr efter dörr, öppnar upp

2020 har för mig handlat mycket om dörrar. Olika slags dörrar som stängs och öppnas på olika sätt beroende på storlek, utseende, väder och hur bra huset matchar med dörren. Att en dörr sätter grunden för husets standard och uttryck har jag tidigare inte tänkt något särskilt kring. Men nu. För att komma in måste jag öppna dig. När jag går min väg måste du stängas. Nyckeln vridas om (frånsett att det är praktiskt möjligt. En dörr har inte gått att stänga på grund av att den slagit sig). Jag lovar, det går att gå in och ut i alla fall. Och det har jag gjort, fram och tillbaka. Utomhus och inomhus har jag studerat gårdshuset i kombination med bostadshuset, ur alla vinklar och vrår. Inte ur någon hantverksblick för den äger jag inte ännu. Utan bara Julia som byggherre med öga för estetik. Det MÅSTE kännas rätt. Det hade varit enklare om jag valde första bästa dörr men nej då. Här är jag om mig och kring mig. Söker hela tiden helheten. Jag vill att huset ska prata med fotvårdsmottagningen. Att de ska trivas ihop.

Mottagningen står i centrum. Tre olika dörrar, alla av olika slag men tillsammans kommer de bli fina. En loppis dörr från 50-talet, en gammal spegeldörr som kommer fungera som en skjutdörr till toaletten och en nytillverkad ytterdörr som Egils snickeri har tillverkat. Resten av gårdens dörrar får bida sin tid.

Dörrarna som har svällt av all fukt.

Inom mig öppnas det upp oändligt hav

små igenvuxna sjöar där det inte längre finns fisk

jag pimplar upp en svunnen skatt

Stänger dörren om mig

vill bara var ifred

Men freden har inte lagt sin is på havet ännu

det är en utdragen höst med regn som aldrig sinar

Jag vill vara öppen

dörrarna är svåra att öppna och stänga

Hjärtat vädrar ut sig på vid gavel

kylan kryper in

Hur vill jag ha det?

vem ska kliva in härnäst?

Sluter mig

Från den ena gamla dörren till den andra. Svårt att få till en karm när hela verandan är sned och vind.
Vad ska hända med dig min vän? Kanske är du slutskörd.
Hålet till höbalen som ska få en rejäl dörr, så hela ladugården kan omslutas.
Slitna lagårdsdörrar som skriker efter min kärlek.
50-tals dörren som behöver specialgångjärn och en ny karm.

Enskild firma men inte ensam.

Tänk att jag får börja en fredagsmorgon med att åka till min vän på andra sidan hamnen för att ha möte. Äta julfika och klura tillsammans över våra olika projekt. Katarina Paulsson driver sitt företag Trädgårdsmästaren i Sikeå som trädgårdsmästare och allkonstnär. Om hon inte rafsar ihop en snygg bukett från egen trädgård så skissar hon vackra porträtt eller renoverar någon del av sin stora Västerbottensgård. Kanske vill du ha hjälp att anlägga en köksträdgård eller beskära några buskar? Befinner du dig inom Robertsfors kommun så hör av dig till denna kvinna!

Vi är två egenföretagare med tusen tankar och ideér i samma by. Känsliga konstnärssjälar som brinner av iver men också räds och tvivlas sitt storhetsvansinne som ständigt måste tyglas och begränsas. För att kunna hålla gnistan igång. Att få vara två och dela hjälper. Vilken jäkla tillgång!

Katarina jobbar redan hemifrån och det kommer jag också göra inom snar framtid. Att ha en arbetskollega att cykla till på tio minuter är inte fy skam när en bor på landsbygden! Jag får ofta frågan om det inte är ensamt att vara egen företagare? Jag träffar först och främst mina kunder och är snarare rädd för att bli socialt utmattad än något annat. Så varje liten paus är värdefull för mig. Men visst har jag ibland saknat kollegor där man ventilerar och bollar ideér och lösningar på olika saker kring arbetet. Där det finns gemenskap och sammanhållning. Tyvärr har jag alltför många vänner som är på arbetsplatser med ständiga konflikter som dränerar dem på energi. Så att vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt tänker jag är A och O.

Vi gräver där vi står. Ibland kanske vi gräver lite för djupt. Alltså inte bara när det grävs in jordvärme eller grävmaskinen drar avlopp från brunnen. Utan i känslosnack. Det är en konst att separera arbete från privatliv när en är sin egen. Jag har ju bara mig själv som verktyg. Ingen chef som kan bestämma åt mig eller grupptryck från kollegor som tar sin ställning. Därför har vi bestämt oss för att ha veckomöte. Vi börjar dela med oss av våra praktiska göromål. Projekt som redan är igång eller ska dras igång. Hjälper varandra att lösa upp trådarna och prioritera. Vad är viktigast just denna vecka?

Sedan avslutar vi med högt och lågt av känslor, relationer, grubblerier. Att ha en vän till kollega är en ynnest. Vi pratar samma språk. Det behövs inget inlindande utan rakt på sak. Att vi båda har separerat och blivit själva med varsin stor gård att ta hand om. Plus mamma-ansvaret att tygla delvis på egen hand, gör så klart att vi har ännu mer att dela.

Kanske undrar ni vad jag har för projekt förutom mitt arbete som fotvårdare? Det är ideér som börjar ta form och liksom knådas fram att få ta större och större plats. Ju mer näring jag ger dem, desto mer växer mina tankefrön. Att formulera och ge dem tid är ett sätt. Fortsättning följer!

Min undersökande blick

Jag har börjat intervjua mina kunder igen. 13 stycken intervjuer ligger och lagras i arkivet sen några år tillbaka. Några av dem har dött, andra blivit dementa. Vissa kunder fortsätter jag träffa med tre månaders uppbehåll och har nu chans att fråga fler frågor till. Under sju års tid blir det många timmars samtal. Inte konstigt att fler och fler kunder känns som mer än bekanta när man träffas på Ica. Jag gillar det. Närheten och inblicken i främlingars vardagsliv som plötsligt inte längre är främmande. Det enkla att prata om ditt och datt varvas med större känslor. Samtalen blir mindre och mindre ytliga. Tillsammans gräver vi oss längre in till kärnan.

I början kämpade jag mycket med mina gränser. Jag ville kunna avgöra vad som var privat och personligt. Inte delge för mycket av mitt liv, inte delge för lite. Men min intention vill något annat. Generöst bjuder jag på mitt eget och dagsformen får bestämma. Ge så ska du få…Jag är varken någon psykolog eller nära vän. Jag är något mitt emellan. Det är mig ni kan spy er galla på. Jag tål inte att prata skit om någon men det är stor skillnad på skvaller och att ventilera. Vi människor behöver diskutera våra tankar om relationer och reaktioner hos folk. Det går att prata om på ett konstruktivt sätt. Det här med att vilja förstå sina medmänniskor. Jag har lärt känna kunder jag aldrig annars hade fått kontakt med. Till en början trott att vi är för olika för att hitta ett samtalsämne. Men nu kan jag inte komma på när det sist hände. Hur reagerar tant Alma jämför med farbror Knut när jag berättade att farmor dött, att jag blivit kär, gravid eller för den delen separerad. Alla har sin version av respons. Det har naturligt gett mig olika perspektiv på tillvaron som jag aldrig annars hade fått.

Söker du aktivt beröringspunkter hos varandra så lovar jag, det flödar ut. Tystnad är också okej. När jag använder skalpellen blir jag oftast tystare. Det är skönt att vara åhörare. Jag får naturligt distans från mina egna problem. Jag kan ge bara genom att låna ut mina öron. Allt detta vill jag så gärna bevara. Med min undersökande blick lyssnar jag utåt. Frågor om jag får sätta på inspelaren sedan pratar vi på som vanligt. Målet är att vi båda ska glömma bort att vårt samtal spelas in. Eventuellt sparas i något arkiv i framtiden. Om hur just DU upplever pandemin? Vad du längtar efter? Vad är det bästa som har hänt i ditt liv? Är du rädd för döden? Det är alltid kunden som står i fokus. Men om jag inte skulle bjuda på mig själv misstänker jag starkt att kunderna inte skulle bjuda lika mycket tillbaka.

I vanlig ordning vet jag inte vad jag ska göra av intervjuerna. Men jag bara gör. Det brukar ge med sig. Det känns viktigt och angeläget, speciellt i dessa tider. Jag fokuserar skärpan och lyssnar på oss. Det yttre ögat slås på. Vilka är vi som sitter här och surrar på en vanlig måndag förmiddag?

Vad har DU att säga mig? Massvis. Låt oss dela – vad vill ni höra?

Att bida sin tid.

Hittade igen ett gammalt album med fotografier för flera år sedan. Bläddrar bakåt för en kort stund. Åren innan jag blev riktigt kär, hittade mitt kall och plats på jorden (David, fotvård-konst, Sikeå). Då livet flödade och jag mådde bättre än någonsin. Innan jag visste att jag skulle föda Henning och satsa på att göra en mottagning på en egen gård med bräkande getter i bakgrunden. Då jag plötsligt blev mogen och tog djärva beslut. Innan jag hade en aning om vad året 2020 skulle kunna innefatta. Då inte bara mitt privatliv ställdes upp och ner utan hela världen skakades om. Det år då mitt hjärta inte klarade av att hållas ihop. Jag brast i två delar, en separation att försöka hantera. Hela tiden ambivalenta känslor. Vandrar framåt och bakåt och försiktigt ett litet steg framåt. Eller har jag gått flera utan att se dem? Finns ingen snö att spegla mig. En pandemi i samhället att försöka förhålla sig till. Mörka skogsstigar i ensamhet för att försöka hålla huvudet ovanför och borta från alla faror. Ovisshetens vita flingor fladdrar runt i vinden utan möjlig att fånga. Snart väntar en ny tid men vad. Tiden är kommen. Rosen är utsprungen. Men jag kan icke se klart.

”Att förbereda mig. Att hänge mig åt stilla tanke, gå till min medelpunkt. Observation. Medvetet uppmärksamma vad som dyker upp utan att döma ut eller avvisa. Allt får plats och får röra sig runt, det i sig gör gott. Denna lugna vakenhet banar vägen till frid”.

Motståndskraft

Motstånd skapar motstånd.

Motstånd: härdighet, resistens, okänslighet, seghet, styrka, bryskhet, hårdhet, kampvilja, slitstyrka, tolerans, uthållighet.

Jag har haft anledning att fundera över vad det innebär att släppa taget under det senaste året. Ge dig hän, bara skit i alltihop, gå vidare, titta framåt, lev ditt liv. En mängd olika uppmaningar har kommit till mig under året som nyseparerad, deltidsmamma och gårdsherre. Jag har tagit in och försökt förvalta och förfina min vardag. Göra orden till handling här och nu. Så, vad är det då att verkligen släppa taget och gå vidare?

Jag vet inte. Kanske flykt och dröm under jordnära omständigheter?

Min morfar tyckte om att ta en tupplur på golvet efter maten.

När jag aktivt jobbar med ett motstånd inom mig så växer det. Blir till en infekterad böld, bara växer, tills det inte längre går. Då spricker jag, läcker ut, ”genom sprickorna kommer ljuset in”. Styrkan kommer först efteråt, då kroppen har kapitulerat. Går varken att känna eller tänka bort motståndet. Utan där och då blir det istället nödvändigt att acceptera hur jag känner, vara snäll mot mina motstridiga känslor. Det är okej att känna si eller så även om det gör mig frustrerad, sorgsen eller rastlös. Jag kan vara allt det där, utan att agera. Och kanske viktigast av allt. Det är inte HELA jag. Jag är inte mina känslor, de är flyktiga, kommer och går. Ingenting består. Tid och åter tid. Försöker fullt ut känna tillit till tiden. Bara att tiden fortlöper och jag lever på så gott jag kan, kommer göra något med mig. Vare sig jag vill eller inte. Det är inte upptill mig. Liksom mitt egna personliga liv som varit upp och ner är hela världen i samma sits sedan Mars. Pandemin härjar fritt och vi svävar i ovisshetens land. Varken jag eller du kan bestämma över allt som sker. Slump eller öde, kalla det vad du vill Gud. Jag har inte makten att alltid styra över mitt liv. Däremot kan jag alltid välja inställningen till det som händer och sker. Jag kan vårda livet ömt.

Är du känslig eller okänslig? Att vara motståndskraftig räknas till något rejält och bra. Min kropp lever i detta spektrum med uthållighet till det fysiska. Kavlar gärna upp ärmarna och tar i. Gräver tag och sliter i timmar innan paus. Blir sällan sjuk och när jag väl blir det, då är jag ynkligare än någonsin. Blir jätte sjuk men det varar bara kort. Min kropp arbetar snabbt, liksom mina ideér och känslor. Ett virrvarr inombords och ändå upplever många som inte känner mig väl att jag är lugn och trygg. Blir aldrig klok på detta och tänker att det är som det skall. För vem har sagt att man ska förstå sig själv till fullo? Jag tänker bara att det är konstigt att vi delar upp oss. Sluta vara så känslig eller Hon tål nästan vad som helst och Han känner ingenting. Vem pratar vi om här?

Vi är komplexa väsen. Snarare varelser än görelser. Allting ligger inte i vad vi gör eller inte. Utan snarare hur vi mår och känner oss. Vad händer med dig när du sitter framför en brasa i flera timmar? Jag vill veta. Människan är nyfiken och vill framåt. Sjuk eller frisk. Pandemi eller inte. Vi vill alltid vidare. Jag vill uppleva ensam, jag vill uppleva med dig. Samma situation kan nämligen upplevas helt olika, beroende på yttre omständigheter.

Samtidigt är mitt behov av att förstå vad jag varit med om och därav automatiskt tänka bakåt, en ständig pågående process. Kanske leder det mig någon vart, eller inte alls. Jag låter det ske. För att tvinga mig själv att inte få tänka bakåt då och då gör att jag tillslut, blir sjuk.

Motstånd skapar motstånd. Motståndskraft kan skapa kraft.