Önskemål istället för löften

Det sägs att det tar 3 veckor att komma in i en ny rutin. Jag sammanställde en önskelista i slutet av året om vad jag vill ha mer av under 2020. Jag tycker det känns som ett trevligare förhållningssätt, att tänka önskemål istället för löften. För jag vågar inte lova livet någonting eftersom livet självt ideligen kommer emellan. Om du skulle se alla mina listor jag gjort den senaste månaden skulle du bli förskräckt. En lista över listan över listan. Det viktigaste av det viktiga. Vad är relevant i slutändan? Att träffa vänner och släkt mer eller utföra olika göromål på torpet? Eller strunta i alltihop och helt enkelt öva mig på att vara mer lat. Eftersom omgivningen säger Julia du gör för mycket. Jag får börja om från början. Lyssna inåt. Vad VILL jag, vad MÅSTE jag, vad BORDE jag? Vad jag vill går alltid först. Ofta hänger önskemålen ihop men det kan ta tid att se mönstret. Jag VILL till exempel vara en närvarande mamma lika mycket något jag MÅSTE och BORDE det. Att göra upp med mig själv och klarlägga mina prioriteringar ökar en känsla av att vara i kontakt med min livsväg. Det är vad jag vill, och inget mindre.

IMG_2243 (kopia)

Jag önskar:

Att utföra min morgonyoga innan arbetsdag. 

Använda mig av en analog klocka i sovrummet istället för att ställa alarmet på mobilen.

Sluta att använda instagram och facebook efter kl20.

Mobilförbud på toaletten och vid matbordet.

Ha ett veckoschema med maträtter.

Lägga mig kl22 för att få en naturlig lässtund innan sovdags. 

Smörja fötterna och använda tandtråd dagligen.

Åka skidor, jogga, bada och cykla mer än 2019.

Göra upp en maxbelopp för loppisfynd varje månad.

IMG_2274 (kopia)

Snart har det gått en månad och ärligt talat har det varit svårt. Fast jag haft alla önskemålen i bakhuvudet hela tiden har jag ständigt glömt bort mig eller inte fullt ut orkat försöka. Morgonyogan har gått ganska bra, förmodligen för att det varit en fast rutin tidigare under lång tid. Den finns redan ingjuten i mitt medvetande. Kroppshjärnan hjälper mig. Jag började läsa Jag for hem till bror och blev som besatt. Första gången sedan jag fick Henning som jag läst ut en bok. Jag försöker lära mig den gamla klockan och har tills vidare mobilen som alarm i klädkammaren. Vill inte ha strålning i sovrummets skyddande oas. Vill vara helt ostörd. Förutom Davids snarkningar, Hennings gnyande och katternas jamande förstås.

Jag stryker mig själv på kinden. Inte bli arg och besviken på mig själv. Jag försöker och har tydliga önskningar om vad jag känner skulle göra min vardag mer behaglig. För varför mår vi så bra av rutiner? Det tycker jag har blivit tydligt sedan jag fick barn. Vi vuxna behöver det lika mycket. Det ger oss trygghet. En tydlig ram som begränsar och stärker vårt immunförsvar. Äta, sova, återhämtning. Varför glömmer vi dessa basala behov som gör oss till mer välfungerande människor?

Det nya sovrummet ger mig lugn. De murriga färgerna bäddar in mig och ger mig en känsla av skog och mossa. Tänder ljus på kväll och morgon. För att tacka dagen och hälsa den nya. Hej livet, visst vill du mig väl?

IMG_2281 (kopia)

Årssammfattning 2019

IMG_E2621 (kopia)

IMG_2694 (kopia)

IMG_E2633 (kopia)

2019 har minst sagt varit en omvälvande år. Året började med att Henning äntligen kom till oss! Denna vackra lilla skapelse. 5:e januari blev jag och David föräldrar för första gången. Såhär ett år senare är det lika stort och ofattbart.

sofiegranberg_100219__MG_0647 (kopia)

Henning briljerar med sin starka nacke!

56353956_10156498538878650_1916864962429452288_o (kopia 2)

Jag är med på ett hörn under fotförbundets årsstämma som var i Umeå för ovanlighetens skull. Jag hade ett konstprojekt där fotvårdare kunde lämna sina fotavtryck i foajén på Folket hus.

56702304_397861110793469_802576439542022144_n (kopia 2)

Dopet ägde rum i Bygdeå kyrka med faster Linda  som präst, hon som åkt upp ända från Karlstad. Det blev ett fint dop där kusinerna virvlade runt Henning Oskar Johan Ganters.

IMG_3855 (kopia 2)

Vi åkte till Falun med tåg tre gånger under året. Varje resa har varit händelserik på olika sätt. Första gången hade jag så ont när jag ammade att jag tvungen att ligga ner på tåget. Om det inte var tåget så var det kroppen det var knas med. I det stora hela har det funkat bra även om det inte är tyst avdelning som gäller längre, om jag säger så.

58978279_10156172839973091_7382713267568771072_n (kopia)

IMG_3758 (kopia)

Tre generationer. Farfar Göran, David och Henning.

187 (kopia)

Äntligen flyttar min allra närmsta vän Johanna upp till Umeå! Det var på tiden. I samma veva blir hon även gudmor till H.

IMG_3068 (kopia)

Henning sover och växer så det knakar. Det blir vår och sen sommar. Jag är mer i huset än någonsin förr och får lust att göra både det ena och det andra. Jag tar itu med väggmålningarna, börjar måla över och göra huset mer till mitt eget.

IMG_4058 (kopia)

IMG_4293 (kopia)

Vi ses när vi kan. Mammorna och barnen. Inviger Sikeås nya lekplats. Jag är så tacksam över att ha vänner nära mig som är rutinerade tvåbarnsmorsor och kan ge mig ett och annat gott råd.

67953530_2151689601794213_7158302278619758592_o (kopia)

Vi är nere på semester runt om i Göteborg. Ett viktigt stopp var på min kära väns Emmas bröllop. Vi känner oss så vuxna. När vi lärde känna varandra var vi vilsna konstnärssjälar. Nu blomstrar vi av kärlek! Barn och karl, hur gick det till!?

IMG_1708 (kopia)

Jag har fått en ny vän, Thuri. Att gå i familjegrupp var bra. Dela samma vänskapskrets och föda barn med två månaders mellanrum. Plötsligt hade vi väldigt mycket att dela , promenader, yogaklasser eller lek med barnen.

IMG_1943 (kopia 2)

IMG_1492 (kopia)

Jag har plötsligt varit ”mammaledig” i 8 månader och börjar jobba igen. Kommer tillbaka till mitt företag Julias fotspår, tillbaka till alla fötter som behöver. Allt är sig likt fast ändå ingenting. Jag är numera mamma. Har ett barns om väntar på mig där hemma. I mitt huvud har det hänt mycket mer än jag visste om. Jag är redo att ta nya kliv framåt i företaget. Men hur ska jag gå tillväga?

_D8A9068-1_webb (kopia 2)

Plötsligt har hela hösten gått. David har tagit körkort och vi fortsätter i parterapi. Livet blir mer vardag, mer ordning på dagarna även om nätterna är röriga med ett barn som sover oroligt och väcker upp och ner på systemet. Det lider mot jul och vi tuffar iväg till Falun. Min första jul utanför Västerbotten. Ovant. Att ha min egen lilla familj närmast hjärtat.

IMG_2100 (kopia 2)

Januaridikter

193 (kopia)

I veckan var jag och klippte mig hos Annica min vän, Frisören & Kreatören, i Robertsfors. Jag lovar, ingen kommer märka någon skillnad men jag KÄNNER skillnad. Mitt långa slitna hår från vintern och årets senaste amning har verkligen tärt. Inpackning, hårmassage och klippa topparna. Så skönt!

Det var Anca som frågade om jag ville skriva några rader på hennes poesi-pelare som befinner sig i lokalens mitt. Du kan se en text om du sitter i soffan och väntar, en annan om du har bra syn från frisörstolen och en tredje om du zoomar ut när du ska betala. Tanken är att jag ska skriva nya texter för varje månad. En morot för mig att leka mer med orden som jag saknat så mycket på senaste tid. För jag vet att dom finns.

1.

Fåtöljen

Blekt tyg och kroppen sjunker allt djupare

benen darrar av livsansträngning

handen vidrör den sönderslitna huden

skymningens alla nyanser

Vi kommer överens om de kvarlämnade

tyget skapar sina egna mönster

Stunden har infunnit sig

vilar efter ett långt intensivt samtal

 

2.

Stearin som fastnat mellan mig och tanken, skymtas i cigarettdimman jag icke äger.

 

3.

Spår som knappt existerar

skitig snö där hundar kissar, dit ingen längre når

ogräs eller blåbär

kalla det vad du vill mamma

 

 

Skrid fram i eget tempo

IMG_2050 (kopia)

Förstå. Den här frusna bäcken fotade jag i november efter vår väg. Jag tänkte att nu kommer vintern med skridskor och skidor. Snötunga granar och Henning i sparklådan. Jag har gått den här vägen många gånger sen dess. Fram och tillbaka för att söva Henning. Ett litet snölager har kommit och sedan gått. Ishalkan har varit beständig, ibland med och ibland utan grus. Jag älskar att sparka och åka skidor eller för den delen gå med knarrande snö under skosulorna. Det har varit lite av den varan. Än finns det hopp.

När den porlande bäcken fryser till is blir det så tyst. Liksom jag har varit tyst med mina bilder och ord här på bloggen. Julen i Falun var intensiv. Vi fick en besynnerlig magsjuka som kom och gick tills att det plötsligt var Henning 1-års dag. Herreligen så stort! Hur ska jag kunna smälta detta? Jag vill dokumentera och skriva om allt som händer men livet kommer hela tiden emellan. Som alltid vid årets slut får jag ett stort behov av att sammanfatta det som varit. Jag går igenom mina 4-5 olika skrivböcker från 2019. Gör listor och väger negativt mot positivt. Skriver om och förnyar. Tar bort och rensar. Förtydligar önskningar och mål. Detta bara måste jag göra. Liksom jag går igenom årets bilder för att framkalla och sedan sätta in i album. 2019 var speciellt med en uppsjö av alldeles för gulliga foton på Henning. Är det ens möjligt att sortera? Den här processen är viktig för mig och måste få ske, innan jag delar med mig till er. Det är mitt sätt.

Så, håll till godo! Glid eller skrid fram på din väg, ta livet i din takt så du inte ramlar och slår dig. Det är så onödigt min vän.

IMG_2038 (kopia)

Sveriges siste fyrvaktare hamnade i Sikeå

Igår kom årets sista nummer av Spiran ut till alla sikabor! Sikeås egna lilla tidning. David som varit redaktör för tidningen sista tiden är ute i sista stund med att sammanställa materialet men det som kommer ut är trevlig läsning vill jag lova!

Som ni många vet vid det här laget har jag ett pågående projekt med att intervjua mina kunder om deras livshistorier. För drygt ett år sedan satt jag med stormagen i fyrvaktarns kök i Sikeå. Det var ett av mina sista hembesök för fotvård innan mammaledigheten. Sikeås egen nasare berättade om hela sitt liv vilket krävde några pauser med pipa och kaffe. Han som av en händelse kom att bli Sveriges siste fyrvaktare i Sverige. Per-Erik Broström, som han ju egentligen heter.

80187201_2358873857757902_5978653214004740096_n

Här är ett utdrag ur intervjun:

”Jag är en tämligen enkel människa men jag är också ganska säregen på mitt sätt. Ja, jag är ganska egen faktiskt. Jag vet mina fel och brister och folk får ta mig för den jag är”.

Så beskriver han sig, Per-Erik Broström, kanske mer känd i Sikeå som ”Nasarn´n. Han lärde sig älska havet, och blev händelsevis Sveriges siste fyrvaktare. Men hur gick det till egentligen?

  Jag hade testat vara ute på havet på bogseringsbåt och fyrskepp. Havet fascinerade mig. När jag var kring 22 år fick min bror  jobb som fyrvaktare på Holmögadden. Han vantrivdes och vi kom då på att vi kunde byta jobb. Jag blev kvar där i 36 år. I början kunde jag jobba flera månader i sträck. Sedan byttes det till ett mer regelbundet arbetsschema där jag jobbade två veckor, hemma två veckor. Jag längtade hem, jag längtade till ön. Det blev en bra balansgång mellan privatliv och arbete.

IMG_2085 (kopia)

Du levde på en ö mitt ute i havet, avskuren från omvärlden månader i sträck. Hur hanterade du det ödsliga livet?

– Tystnaden var till en början chockartad. Havets vågor trängde in i varje por. Men med tiden kom jag att älska det. När det blåste så mycket att jag inte visste hur jag skulle ta mig in i fyren insåg jag hur liten människan är. Vi är bara sandkorn på ett stormigt hav. Men som jag brukar säga, ju jävligare desto bättre! Jag är inte rädd för vatten. Jag älskar att gå ut i regnet, det bekymrar mig inte. Jag tror att det är ö-livets förtjänst att jag blivit så trygg i mig själv. 

Idag kanske yrket fyrvaktare verkar enigmatiskt och nästan poetiskt. Bilden av ensam väktare, väderbiten men oböjlig inför elementen, framträder i fantasin. Men i verkligheten, vad innebär det att jobba som fyrvaktare?

Min huvudsakliga uppgift var att rapportera vädret till sjöfartsverket men också att hålla borta civila inkräktare. Holmögadden var ett militärt område, så reglerna var strikta. Det var förbud för att fiska, bada, plocka havtorn… men många överskred förstås detta. Reglerna kom att ändras under åren. Från början uppmuntrades vi att bjuda civila på kaffe, men i slutet behövde vi hota och avvisa människor från ön. Ibland kändes det som jag mer var en skyddsvakt än en fyrvakt. 

IMG_2078 (kopia)

Fyrplatsen ligger på den sydligaste av Holmöarna. Där är det kalt och stenbundet och omgivet av stenhällar, vilket gör landningen svår. Holmögadden avbemannades 2003, sist i hela Sverige. Fem år senare släcktes fyren.

Vårt uppdrag hade haft sin verkan. Det kändes tråkigt att inte längre behövas, eftersom fyren fungerade felfritt och dessutom är ett kulturminne, över 100 år gammal. Nu varken brukas eller beskådas den.

Det är nästan 17 år sedan du slutade som fyrvaktare. Sedermera kom du att bli känd under ett annat kortnamn, nämligen ”Nasar´n”. Vill du berätta om bakgrunden till namnet?

När jag kom hem till kärringen i Sikeå, efter alla år på ön blev jag rastlös. Jag var 55 år och hade ett starkt kontaktbehov. Eftersom jag har nå´n tattar-gen i mig, blev det naturligt för mig att börja knacka dörr. Jag sålde allt möjligt: sockor, kläder, pizza, nötter, kalsonger… Sedan fick jag ett infall att köpa en sockervaddsmaskin och därefter började jag och Gunvor åka runt på marknader. Vilket gör fortfarande gör, i liten skala. Jag är nasare i grund och botten. Det är kul med folk, även om det finns många idioter. Ibland blir jag less, men då lägger jag mig bara under marknadsbordet och tar mig en tupplur. 

 

Per-Eriks liv som fyrvaktare porträtterades i kortfilmen Under ljuset (2003). Under Janne Axelssons regi får vi bevittna de sista vinterveckorna innan fyren övergavs för gott. Vidare skildras också Per-Eriks första tid efter livet som fyrvaktare. Denna film har dock fallit under raderna, och ingen vet riktigt vars den finns att se. Spiran-redaktionen söker nu med ljus och lykta efter någon som har tillgång till filmen. Är det du, eller kanske någon du känner? Hör av dig till någon i redaktionen!

Kreativ sen barnsben

barnvagn (kopia)

Supermamman

Jag råkade komma över min pärm med en mängd gamla teckningar sedan jag var 5-7 år. Är så tacksam över att de finns kvar! Stannar kvar och bläddrar. Blir inspirerad av barnet i mig. Hur jag bara kladdade med stadig hand. Utan tvekan. Det är märkligt det här med bilder. Jag känner nästan hur handen formar ansikten utan halsar. Känner kritan mot pappret. Farmors gulblekta blad eller baksidan på pappas NCC papper från jobbet. Ivern att få färg och form på blanka blad. Vad som helst. Gärna detaljer.

Nu med 25 års eftertanke får några utvalda teckningar titlar.

bil (kopia)

Det är bra att ha säkerhetsbälten

älg (kopia)

En kissnödig älg

hiss (kopia)

Hisnande färd

fången (kopia)

Fången i mig själv

trollfamilj (kopia)

Trollfamiljen

Den här teckningen skickade mamma in till tidningen. Minns hur stolt jag var.

klass (kopia)

Sexårs

Jag ritade av skolfotot och när jag ser den här kommer jag ihåg nästan alla mina klasskompisar. Speciellt mina bästisar Jenny och Linnea. Lärarinnan är Solveig i gult.

påhavet (kopia)

På stormigt hav

utanhår (kopia)

Slit av dig din frustration

En ljusglimt

IMG_2160

Jag tänker. Jag andas in kylan. Jag känner. Jag andas ut dimmoln. Frosten lägger sig på ögonlocken och skymmer sikten. Jag är trött. Jag tänker för mycket. Känner mer än vad som borde inrymmas i ett decemberhjärta. Varje år när vintern kommer på riktigt så slås jag över hur märkligt det är att vi människor jobbar på som vanligt. Hur kan det mänskliga släktet orka gå upp i ottan när det är natt utanför? Vi borde göra som björnen. Sova så länge våra kroppar behöver.

Alla kvällspromenader med Henning som vaggas till ro under stjärnhimlen. Jag tycker så mycket om att han får somna till knarr under skorna och månsken. Snötunga granar som omsluter oss. Längtar.

Jag längtar tills vi kan göra snöänglar ihop. Åka skidor och skridskor. Krypa in under stora granar och bygga bo. Prata med stjärnorna och viska till hustomtar. Sådant som jag sysslade med som liten. För visst vill fortfarande små barn bygga upp sina egna snöslott? Där tomtar och änglar är lika levande som att vi vuxna skrattar och gråter.

Liv i decembermörkret. Du finns. Jag tjuvkikar in genom fönstren och ser där små glimtar av er som sprakar och glöder. Trots allt.

Vad är hållbarhet?

Överallt pratas det om hållbarhet. Att leva, tänka, välja, äta, sova, andas hållbart. Alla vill vi dit men ingen når helt fram. Ordet hållbarhet är trendigare än någonsin men vad är den egentliga innebörden?

Wikipedia skriver om hållbar utveckling. Grundläggande mänskliga rättigheter som ska värnas om för individens egna utveckling. Tillfredsställas samtidigt som det naturliga systemens förmåga att förse samhället med naturresurser och ekosystemtjänster ska upprätthållas. Människan ska ha rätt till att leva gott trots begränsade resurser. Människan skall värna om miljön så att framtida generationer också ska kunna ha det gott ställt. 

Jag blir alldeles matt. Hela jorden kryllar av människor med alla möjliga behov. Vi börjar bli mer miljömedvetna men lever också med hybris enligt mitt tycke. Hur tror vi att vi plötsligt ska kunna rädda hela jorden från att gå under? Mänskligheten är för långsam. Är det dags att vakna till först nu? Våra hjärnor är fortfarande utvecklade för stenåldersliv. Hur ska vi då kunna tro att bara genom att vara lite mer medvetna och återhållsamma med t.ex konsumtionen stoppa de gröna bladen från att bli rutten fisk? Absolut är det bra att vi blir uppmärksammade och mer medvetna om hur vi ska ta hand om moder jords behov. Men jag vill i min enfald också våga känna tillit att naturen vill oss väl och kommer hjälpa oss på vägen. Naturens krafter är enorma, obehaglig jordbävning till skrämmande översvämning. Magiska norrsken till hoppfulla regnbågar. Vi människor är bara små sandkorn i ett böljande hav.

Hur som, dessa tankar kring hållbarhet aktiverades under tisdagskvällen i Dalkarlså herrgård där det var en träff för företagande kvinnor inom Robertsfors kommun.  Temat var så klart Hållbarhet. Hur ser ett hållbart företagande ut? Tillväxt och kommunikation. Produkt och värdegrund. Jag tycker det är så inspirerande att träffa andra företagare, plötsligt upptäcker man likasinnade och känner sig inte alls lika ensam längre. 

Jag har ett ansvar som egen företagare. Tar jag inte hand om mig själv blir jag tillslut sjuk. Är jag sjuk kan jag inte arbeta och därmed i slutändan inte leva det liv jag vill. Jag är alltså helt beroende av att må bra i mig själv för att kunna ge till andra. Speciellt när jag har ett jobb som innebar ständig kommunikation med människor. Att t.ex ta ledigt en vanlig tisdag kan i längden förebygga att jag blir sönderstressad och i det långa loppet förebygga en utbrändhet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

För flera år sedan fick jag ett infall. På sjukhusets parkering fördrev jag en del tid i väntan på mina besök hos en neuropsykolog. Jag reagerade på alla cigarettfimpar som låg fastfrusna i snön. Tänk att så många sjuka människor på sjukhuset väljer att stå ute mitt i vintern och röka. Jag började fota cigarettfimparna. Se dem som människor. Utbrända själar där lågan på olika sätt slocknat. Det blev inget mer av den ideén, det kändes smutsigt på något sätt. Men nu när jag grävde fram dem från arkivet kändes de värda att damma av.

Betrakta din låga, hur vill du brinna utan att brinna upp?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag andas ut orena och osunda tankar

ligger raklång över vägen och röker en livslång cigarr

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Stearin som fastnat mellan mig och tanken

skymtas i cigarettdimman jag icke äger

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Slakteriet som blev ett museum

tommie i dörren (kopia)

Min morbror Tommie berättade delvis i senaste avsnittet av Karlavagnen om hur gammelfarfars slakteri så småningom förvandlades till ett museum. Tommie har alltid gillat prylar, helst ska det vara gammalt. Under årets alla auktioner och loppisar började alla grejer överta mormor och morfars hus i Grannäs. Fler och fler saker ställdes ut i gamla slakteriet. Varför då inte göra det snyggt och låta andra beskåda ett stycke kulturarv från vårt gångna bondesamhälle?

grejs5 (kopia)

hänger från taket (kopia)

brandsläckare (kopia)

kontrast i fönster (kopia)

Dessa fotografier dokumenterade jag för flera år sedan. En av alla somrar jag vistas i denna miljö. Beskådat och beundrat. Inte alls otroligt att mitt eget intresse av gamla ting delvis kommer från att ha varit bland denna saliga röra. Där allt på något sätt ändå har betydelse och bör beaktas med största varsamhet. Inom släkten är det många som suckar åt Tommies samlande men jag hör till den som suckar till av förtjusning. Måste definitivt vara ett släktdrag. Att vilja mer, bygga upp –

skafferi (kopia)

grejs7 (kopia)

penningbreflåda (kopia)

barnmorskväskan (kopia)

Gammelfarmors gamla barnmorskeväska. Tänker på att väskan var bred och lång så att där skulle rymmas en nyfödd. Undra hur många barn hon förlöst runtom i byarna? Hur många överlevde? Ett livsviktigt jobb som innebar stort ansvar. Ett helt liv.

tommie läser (kopia)

Försöker urskilja morfars handstil som barn. Vad skrev de om på den tiden? Vad drömde och fantiserade bondpojken Percy om på 30-talet?

tommie pryl

Tommies specialté är gamla verktyg. Helst ska det vara ett mysterium vad det varit och använts till. Vad är detta för pryl?

hästklockor2 (kopia)

Från slakteriet till huset har det byggts en gärdesgård som en inhängnad till området. Sedan några år tillbaka driver byn en julmarknad här. Tips till lördagens blivande nöje! Jag ska själv vara med och sälja min salvor och Malin i Ratans tvålar. Om vädret bjuder till är det julmarknad av bätter sorten med brinnande brasor och marscheller. Hästridning och nybakt bröd och andra lokala produkter. Utomhus med rökmoln och knarr under skorna. Skymningsljus och kaffekoppar i frusna händer. Precis som det ska vara tycker jag!

Karlavagnen När jag tömde mitt barndomshem

tittspegel

Porträtt på Tommie som liten pojk i pigtittaren

I gårdagens avsnitt av Karlavagnen på P4 https://sverigesradio.se/avsnitt/1390689 var bland annat min morbror Tommie Strandberg med och pratade med programledaren Anna Ivemark om vad som hände med honom när han övertog släktgården i Grannäs.

Dina föräldrar har gått bort eller flyttat till ett hem och du står kvar i lägenheten eller huset där du en gång bodde. Och behöver röja. Var börjar du? Vad händer med dig när du rensar? Fick du veta något om dina föräldrar, din släkt eller om dig själv du inte visste om? Vad berättar sakerna för historier och vad gör du med minnena?

ljungbukett

Tommie med en ljungbukett och hjortron

Temat för kvällen var När jag tömde mitt barndomshem

Jag tipsade om Tommie eftersom jag tycker att han är ett praktexempel åt det andra hållet. Att inte vilja tömma, utan att istället vilja bevara men samtidigt göra om och förnya. Jag har alltid älskat att vara i mormor och morfars hus men sen Tommie har tagit sig an huset har det hänt mycket. Blotta tanken på vad de hade tyckt om ett båthus, glasveranda, museum i slakteriet, kåta och så vidare är svindlande. De hade aldrig kunnat drömma om detta paradis som Tommie bygger upp. Ständigt i process.

gammaltsocker

Mormor och morfars gamla kök där uppe 

Samtidigt är det mycket som är sig likt. Ovanvåningen med de gamla köksluckorna och socker och mjöl som legat kvar sedan länge. Lukten av rök och eldning från järnspisen. Tommie är precis som jag väldigt förtjust i att bevara historia. Men för vem och i vilket syfet? Det kanske ingen av oss vet men att bara göra, av lust och fascination för det gamla och slitna. Putsa fram och låt blänka! Det ska synas att folk levt i ett hus som är över 100 år gammalt. Gammelmormors sierskaådra darrar till i ryggmärgen.

sovrum

Sängkammarens saliga röra därnere

Hittade du en brevväxling, fotografier, historien om en tavla, vittnesmål från en annan tid eller en annan kultur? Och vad gjorde du med alla böcker, sänglinnet, kläderna, prydnaderna? Vad slängde du och vad behöll du? Sålde du något, har du sparat massor eller åkte allt till återvinningsstationen? 
Var det lätt eller svårt att skiljas från ditt barndomshems saker?

När du stod där och skulle fatta alla beslut; vad hände då med dig? Var det smärtsamt eller hjälpte sorterandet dig i sorgen?

tjäder

En uppstoppad tjäder bredvid en av Tommies alla älgmotiv

Jag lyssnar på hela programmet och förundras över hur olika människor väljer att hantera prylar. Vad står det för? Hur bär sig människan åt för att minnas och vad är det egentligen att vara sentimental? Jag vill inte vara någon prylnörd men inser gång på gång hur viktigt det är för mig med sakerna jag har omkring mig. Att bygga ett hem där jag känner mig hemmastadd och trygg. Inspirerad av gammalt och nytt. Kanske är det likadant för Tommie? Varje gång jag kommer på besök är det nya saker på nya platser, eller är det bara samma saker som har bytt plats? Det behövs gå minst två varv runt i huset, kolla noggrant från golv till tak, andas in och bara se.