Nu är jag tillbaka gott folk!

IMG_1447 (kopia)

Hej alla därute! Kund eller vän, bekant eller okänd. Ni är alla hjärtligt inbjudna till att följa min uppstart igen. Framförallt som fotvårdare men också som människa. Bara Julia. Hon som raskt går efter den slingriga stigen i skogen av skägglav. Morgonpromenader av dimslöjor och en andningspaus på balkongen under kvällens stjärnhimmel. Inväntar natten. Vilan som ska ge en ny dag. Att se Hennings fridfulla sovande tunga kropp påminner mig om sömnens betydelse. Vi är ingenting om vi inte får vila. Andas frisk luft och låta oss själva vara ifred mellan varven.

I Oktober drar jag igång och börjar jobba i Bygdeå på Hammarhöjd. Inte heltid utan snarare deltid, till att börja med. Övergången från att ha varit hemma med Henning i 8 månader vill jag ska ske varsamt. För bådas skull.

Maila, ring eller skicka sms om du vill boka tid för dina fötter!

IMG_1470 (kopia)

Som ni trogna följeslagare har märkt har jag verkligen låtit bloggen vilat denna sommar. Det var inte min avsikt till en början. Jag hade en tanke, ett foto i arkivet, en påbörjad mening. Tänkte att nu, idag när Henning sover, ikväll, imorgon, nästa vecka, månad. Tiden har runnit mig ur händerna. Jag fick till en början dåligt samvete. Måtte jag inte få tänka en enda tanke klart. Det har varit svårt. Lätt att skylla på Hennings allt högre krav på min totala uppmärksamhet. Men det är inte bara där skon klämt. Jag har inte orkat prestera. Inte mer än att göda mitt barn och vagga honom till ro. Hålla mig ovanför ytan även när dalar av tvivel uppstått. Vad är jag för slags mamma? Hur vill jag gå vidare med mitt företag? Varför har konstens påträngande behov glömts bort? Vad kräver gården av mig och vad kräver jag av gården? Allt detta. Barn, förhållande, relationer, gård och företag bör vara lustfyllt men jag har känt press. Från mig själv. Allt det vackra som jag har påbörjat här ute i Sikeå. Det har blivit mig övermäktigt. Hur ska jag gå vidare med dessa oslipade diamanter jag samlat upp i min famn? Tillåta dem slipas av vinden, havet, mina varsamma händer. Inte skynda på, inte förhasta mig. Tillit och åter tillit. Till naturens gång.

Jag har gått väldigt många promenader med barnvagnen runtom i Sikeå i sommar. Upptäckt många nya stigar. Som Jämmerdalsvägen tvärsöver från Brännstan. Jätte mysigt med bänken vid den porlande bäcken.

IMG_1511 (kopia)

Henning börjar ha en egen vilja där han också vill vara med och bestämma vägen. Jag kan inte längre bara traska på med mina självklara steg. Kanske därför min blick flackar så mycket, ska jag kolla bakåt eller framåt? Stretcha ögonen i sidled. Eller bara pussa ungen min.

IMG_1492 (kopia)

IMG_1482 (kopia)

 

Tiden mellan hägg och syren

IMG_0382 (kopia)

Alltså. När ska jag hinna skriva?

Senaste veckorna har jag jobbat som ett djur på gården. Oxe som jag är. Eller arbetsmyra som David kallar mig. En kombination av dessa djur inom mig gör mig till en helt galen människa den här tiden. Jag vill plötsligt hinna med ALLT. Och då menar jag verkligen allt allt allt. I min fantasi (som jag inbillar mig även är min verklighet) tror jag också att detta är rimligt. Dricker kaffe på stående fot och så ut igen. River bort lite ogräs där, plockar lite granskott där. Röjer i de olika rathögarna som numera befinner sig på olika delar av gården. 1. Den vidriga rathögen som är som en bergskulle av plast, jord, trä, kanske något mer som jag inte upptäckt ännu? 2. Ris från de träd vi fällt 3. Rathögen från allt vi tömde från lagårn förra året 4. Den stående vedhögen som bara växer 5. Träbitar från det rivna fårskjulet.

Medan detta pågår ammar jag Henning i skuggans olika hörn på gården. Njuter av att bara kunna slänga fram bröstet utan smärta eller rädsla för mjölkstockning. Vaggar honom till ro i barnvagnen. Leker på filten. Är detta rimligt som mamma? Är jag en dålig mamma som gör detta samtidigt som jag är med mitt barn? Jag vet inte. Det jag vet är att detta inte handlar om något skryt. Jag tycker det är mer rimligt att ta ett steg tillbaka och till fullo ge barnet uppmärksamhet men det är som att tiden (jag själv?) inte tillåter det. Ivern inom mig vill mer. Jag älskar det, svetten bak i nacken som klibbar ihop min långa fläta på ryggen. Fräknarna och den röda huden som slåss om mina hudpartier. Musklerna som pumpar, hjärtat som bultar. På gården kännas drömmarna så nära, även om de är långt ifrån verklighet och alla brännässlor täcker halva marken. Men min inre syn har blivit mer synlig och det är så vackert, där inne i mitt huvud. Allt från lusthus till orangeri, hönshus och potatisland. En köksträdgård fylld av godsaker. Det du!

Jag vill jag vill jag vill. Spara minnen i doftande kuvert. Häggens sista melodi men syrenen stannar hos mig lite till. Tills jag kommer ihåg allt det vackra. Livet just nu med myggen, blåmärken, grönska och svarta fotsulor som ingen orkar skrubba ren. Och nästa dag börjar samma visa om igen och det är fint på något vis. 

Så mycket som har skett i mitt huvud den här våren när jag äntligen kunnat strosa runt på gården och tänka fritt. Nu vill jag att det ska ske i handling också. När den ljusa kvällen kommer är plötsligt kl22 och Henning härjar runt i sängen. Ingen av oss är trötta eller är vi båda övertrötta? Vem vet. Tillslut somnar vi, till det öppna fönstret ut mot ljusets fågelkvitter.

IMG_0383 (kopia)

IMG_0384 (kopia)

Hon har byggt sin egen kraftstation.

Äntligen har Sikeås egen tidning Spiran kommit ut i brevlådorna. David som är redaktör numera (den ofrivillige volontären) hade mycket jobb med att få ihop detta nummer. Sikeås egen urinvånare Sture Bäckström som lämnat oss i stor saknad. Hur ska man skriva om honom och sammanfattat beskriva om allt han gjort för byn? Jag citerar David….är det som ett oöverträffligt monument vi minns honom? Nej, det tror jag inte alls. Stures arv är som en källa – en källa varifrån vi kan få inspiration och hopp. Inspiration att göra vårt eget bästa. Hopp om att vi tillsammans kan fortsätta att ta hand om byn, få den att spira.

Själv har jag intervjuat och skrivit om min granne Annika Löfbom som lever med elöverkänslighet. Jag har tack vare fotvården lärt känna två människor som lider av detta. Varenda jäkel jag stöter på och berättar om detta är kritisk och rynkar på näsan. Jag kan erkänna att jag själv var väldigt frågande till detta med elöverkänslighet. Jag hade inte alls varit i kontakt med det och tyckte alltihop kändes främmande. Det blir något helt annat när jag nu under några år lärt känna Annika och Inga-Lill och fått en betydligt mer nyanserad bild av vad det kan innebära att vara elöverkänslig. Därför tycker jag det känns viktigt att skriva om. Kanske öppnar jag upp någons ögon? Jag lever långt ifrån utan el men tänker ändå att det påverkar mig genom att vara mer ifrågasättande kring vissa slentrianmässig förbrukning av el. Jag vill inte sova med mobil i sovrummet eller utsätta Henning outvecklade hjärna för en babyvakt vid huvudet. För ja, jag tror att det påverkar oss hur mycket och nära alla magnetiska fält går genom våra arma kroppar. Tycker du detta bara är nonsens? Säg vad du tror.

Här är mitt reportage med Annika från tidningen:

IMG_0336 (kopia)

Över 300.000 svenskar kan vara drabbade. Stark huvudvärk, yrsel, klåda och hjärtklappning är några av symptomen och ett rörligt liv bland blir omöjligt. Många tror kanske att elöverkänslighet bara är hitte-på men för Annika Löfbom är detta i högsta grad verklighet.

För ungefär tjugo år sedan blev kombinationen av en ny mobil som ringde vid en kraftstation för mycket. Det small till i huvudet och det var som om all ork bara rann ur mig. Jag trodde att jag skulle dö.

Efter den händelsen kunde Annika inte jobbar vidare som barnskötare i Bureå. Slutligen blev det även omöjligt att bo kvar i samhället.

Vi bodde några somrar i husbil på Sikeå camping innan vi landade i att bygga ett elsanerat hus här. Även om jag är väldigt tacksam att jag och Lasse haft möjlighet att bygga upp vårt hus här är detta inte självvalt. Jag är en elflykting. Ingen väljer frivilligt att flytta ifrån sina nära och kära men jag hade inget val.

Efter Övägen ligger deras hus, som är byggt av 5 tums grantimmer. Det finns ingen spik i väggarna och grundplattan är jordad. Uppvärmningen kommer från bergvärme, plus en braskamin i huset. Deras tysta, ombonade hus inger ett lugn som jag önskar att fler fick känna på.

IMG_0342 (kopia)

Kan man leva utan el i dagens samhälle?

Jag lever inte utan el men med så lite som möjligt. Kommer man till oss får man lämna sin mobil i ”teknikboden”, ett plåtklätt rum där det finns värmepanna, centraldammsugare, elcentral och transformatorer. Där isoleras elen så gått det går. Belysningen är specialbeställd och strålningsfri. TV:n är inkapslad i en låda och i köket finns en gasspis. Telefonen är mantlad , vilket innebär att den är ersatt av en luftslang. 

Vi talar ofta om stress och överstimulans, behovet av att ”koppla ner” i ett ständigt uppkopplat och tillgängligt samhälle. Men få pratar om att följden kan bli allergi mot el. Att de elektriska och magnetiska fält som kommer från våra bildskärmar, mikrovågsugnar, lysrör, dammsugare och mobiltelefoner kan göra oss sjuka, den tanken vill nog inte många kännas vid. Kanske är vi rädda för vad vi då skulle behöva uppoffra.

Det är som att leva med en fotboja. Jag tar mig inte ut i samhället. Att åka i nya bilar är en plåga och att sitta i ett väntrum på vårdcentralen är omöjligt, eftersom alla hela tiden sitter med sina mobiler. I den mån det går tar jag emot hembesök men det är tyvärr svårt att få hem någon läkare.

IMG_0348 (kopia)

Möts du av mycket skepsis?

Ja, i överlag tror de flesta människor att vi elöverkänsliga är psykiskt sjuka. Att detta bara är något vi hittar på. Det är klart att det har gett följder. Att hela tiden känna sig misstrodd leder tyvärr till att det själv blir svårt att lita på folk. Det är väldigt tråkigt eftersom jag egentligen är en väldigt social person som älskar människor. Som tur var har jag Lasse som varit mitt pålitliga sällskap i 50 års äktenskap. Utom honom skulle jag inte klara mig.

Det tog mig som nyinflyttad granne två år innan jag träffade Annika eftersom hon inte kan vistas utanför gården. Nu ses vi ganska ofta och efter en vistelse hemma hos Löfbom blir jag rofylld, som om pausen från all el gör mig gott. Kanske skulle även vi, som inte har drabbats av elöverkänslighet, må gott av att stänga av mobilerna lite oftare och bara känna lugnet.

De två folken.

IMG_0369 (kopia)

Så här såg det ut i Sikeå för ungefär en månad sedan. Jag gick en långpromenad och försökte hitta vars jag tydligast såg att isen brutit sig loss. De stora och små isblocken som släppt taget om varandra, glidit isär för att återigen bli en del av havets vågor. Plötsligt skymtas det blå ut mot horisontens rand. Varje vårvinter är känslan densamma, med det synliga havet kommer friheten tillbaka och världen välkomnas på nytt. Blicken höjs och det mörka känns inte riktigt lika mörkt längre.

Egentligen skulle bilden bli omslagsbild till Sikeås egen tidning Spiran men när tiden gick och David som är redaktör för tidningen hade svårt att bli färdig av en mängd olika skäl så blev det en annan, mer somrig bild. Vårvintern går fort här, på en månad hinner snödrivor bli gröna ängar och något färskt känns redan gammalt.

Under sista månaden har jag läst Är du punktlig, lille vän? En bok om punktliga och opunktliga, ordnade och oordnade. De två folken. Davids bok som stått och samlat damm i bokhyllan, orörd. Nu behövde jag röra dig, läsa och begrunda tiden som är så förunderlig. Boken handlar om varför vi människor har så olika tidsuppfattningar. Författaren Werner Silfverskiöld försvarar de människor som är opunktliga och oordnade. Han menar att ”det folket” misshandlas psykiskt genom att förklaras som slarviga och opålitliga. Kanske är de inte kapabla till annat? En person som inte kan hålla tiden har bekymmer att leva i detta samhälle som är uppstyrt efter ett visst tidsschema. Otroligt spännande det här med tid. Jag och David är nämligen helt olika på den punkten. Jag är rastlös och ivrig, David är långsam och noggrann till den milda grad. Detta ger oss mängder av tillfällen för missförstånd. David blir stressad om jag en lördagmorgon startar upp en massa projekt och jag känner mig bortvald om David inte hinner vara med mig på kvällen för att han kom igång flera timmar senare än jag. När jag vill varva ner vill han varva upp. Och allt detta sker i våra olika grundtempon, våra olika personligheter som speglar de två olika folken så bra. Jag som den ordnade och punktliga och David som den oordnade och opunktliga. Vem av oss är det svarta fåret?

Läser man i boken finns det inget rätt eller fel.  Kanske sysslar vi båda med ett slags tvångsmässigt beteende fast från två helt olika håll. Jag tränar mitt tålamod tills jag håller på att koka över och David försöker pressa sig själv tills hans går i försvar när hela hans väsen gör motstånd. Går det att hitta psykologiska orsaker som kan bottna i miljö, uppväxt och uppfostran? Vars väljer vi att lägga vår tid? Är det självvalt eller handlar det om att vi olika människor har vår egen inre klocka som vi inte bara kan dra upp och ner i ett nafs?

Stora frågor om tid har upptagit min tid sista tiden. Jag vet inte om jag blivit klokare men kanske lite mindre arg. Lite snällare mot mig själv och David. Kanske finns det någon vits med våra olika tidsuppfattningar? Däremellan finns en balans men den är svår att nå. Om Henning fått lite av det bästa från oss båda blir han kanske en balanserad människa. En människa som kan komma fem minuter innan något avgörande händer, för om dagen bara rinner iväg och ingenting händer, vad händer då med oss, de två folken?

Jag har inget svar på det. Skönt är det med naturen som sköter sitt (om vi fortfarande tillåter det?). Jag kunde inte styra den dagen Henning skulle födas och jag kan inte heller styra när David ska bli klar med Spiran även om jag inbillar mig det. Vår blev det ändå och nu står sommaren snart för dörren och tidningen likaså, om någon dag eller så, kära sikabor.

IMG_1291 (kopia)

31 år och lite mer människa.

60363767_867651100240110_9004975552603357184_n

Igår fyllde jag 31 år och hade en fin dag med släkt och vänner. Kände mig rik och berikad hemma på gården. Framförallt hade jag min trogna följeslagare till sällskap, en Henning. Han som vara bara ett litet frö för ett år sedan då allt fortfarande var totalt overkligt, att vi höll på att skapa ett nytt liv. Vi hade bestämt oss för att vänta berätta men het på gröten som jag är med fladderkäften i högsta hugg kring familjebordet så flög det ur mig när det bjöds på bubbel och dylikt jag inte kunde stoppa i mig Ja, ja,ja, jag är gravid! Ok!? Där och då visste ingen om de kunde ta mig på allvar, knappt jag själv heller. Nu är det definitivt allvar. Henning är mitt ibland oss och jag kan inte sluta pussa på honom.

60185340_346523352889263_1802258634923573248_n

60259962_430942234137916_4845068506862977024_n

Här står vi under vårt 100 åriga träd, 31 år och 4,5 månader, vi vill växa och gro. Bli lite mer människa. Ta plats som detta träd fått göra. Slippa konkurrera med alla andra granar i hagen, som istället blev späda och inklämda under alla år. Kanske är det inte självvalt, vi föds med olika förutsättningar och så vidare. Men nu när jag har möjligheten. Vill gräva där jag står. Och jag tänker på kära Edith Södergrans dikt:

Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.

Så klokt. Så sant att sträva efter.

Dopklänningen som gått i arv.

IMG_3905 (kopia)

IMG_E3926 (kopia)

Eftersom vi knappt hann fotografera under Hennings dop för en månad sedan så gjorde vi det nu när vi var på besök i Falun istället. Det är där den gamla skira dopklänningen bevaras som är över 100 år. Davids farfar Gösta 1916, sedan har det bara fyllts på med namn. Nu ska farmor Marie brodera in Hennings namn. Jag tycker det är så fint att ett så skirt tyg kan hålla i generationer. Små knubbiga bäbisar har iklätts denna klänning. Släkten följa släktens sång. 

IMG_3911 (kopia)

Gösta som blev präst har döpt David i samma klänning som nu faster Linda döpte Henning i. Känslan av släktbandets utvidgning hugger tag i mitt bröst. Berör.

IMG_3885 (kopia)

IMG_3855 (kopia)

Och så fick jag se ett foto på Johan i samma dopklänning och jag darrar till. Plötsligt blir allt så verkligt, David var bara drygt ett år när hans bror föddes. Åker hem till mamma och pappa i Sävar och letar fram ett foto av Oskar när han döptes. Min bror som jag aldrig har träffat. Våra bröder som inte fick växa och bli stora, det är så sorgligt. Henning axlar nu deras namn. Johan och Oskar. Mitt hjärta slår dubbelslag. I himlen ni lever för att påminna oss om livets förgänglighet. Tack liv.

En vän, en mamma, en Gudmor.

JohannaS (kopia)

Min kära vän Johanna har äntligen dratt från storstan tillbaka till Västerbotten. Norrlands trygga famn ropade, kom tillbaka! Vi lärde känna varandra på riktigt under gymnasiet och har bott med varandra i en vindsvåning. Det var på den tiden då Scharinska villan fortfarande levde rövare om helgerna och vi sprang dit var och varannan helg, ett kvarter från oss. Liksom konsthögskolans atmosfär. Sedan har vi bott på olika håll, hälsat på varandra när vi kunnat eller ringt timtals långa samtal. Storbölat, skrattat och delat bekymmer. Johanna har med sin röst på andra sidan luren lyckats trösta mig mitt i en panikångestattack. Det är guld. Hon är en guldvän. På ett besynnerligt sätt under de senaste tio åren har vi alltid lyckats ha kontakt. Ett bevis på att det går att hålla en relation levande på distans, om båda vill.

Om Johanna tar några dagar på sig att svara på ett sms blir jag inte orolig att hon inte bryr sig om vår relation. För jag VET att hon gör det. Jag är trygg i att vi är vänner för livet. Hur detta kan kännas självklart kan jag inte beskriva och tänker inte heller försöka. Det är det bästa med en riktig vän. Det kravlösa. Vi bara är.

Det är en lyx att ha en vän som förstår.

Sedan drygt två år blev Johanna mamma till Sven. Jag har hälsat på några gånger i Stockholm men nu bor dom i Umeå. Vilken lycka att få ses mer i vardagen och dela både vänskap och mammarollen mer. Lära känna varandras barn. Därför kändes det givet för mig att tillfråga Johanna om hon ville bli Gudmor till Henning. En vän för livet som nu också bor i närheten, vilket innebär att hon på ett helt annat sätt kommer få möjlighet att träffa Henning redan som liten plutt. Att Johanna dessutom har färska erfarenheter av spädbarnstiden gör det än mer lyxigt.

CJHK8310 (kopia)

Att vara Gudmor är ett förtroende från familjen och kyrkan. Som Gudmor har du fått förmånen att vara med och följa ett barn genom livet. Dela med dig av dina erfarenheter och våga tala om trons alla olika aspekter. 

Bevara Henning i din kärlek

Hjälp honom att känna kärlek och frimodighet

Utmana oss närstående att vara med och bygga

en bra värld för alla barn

Låt oss förvalta jorden så, att den kan bära frukt även i framtiden

Du som finns nära oss alla,

låt oss dag för dag mogna i din kärlek.