Anspänning avspänning

Obrydd eller brydd. Oberörd eller berörd. En ständig pågående process mellan dessa två. ”Jag vill inte bry mig om dig men jag gör det ändå”. ”Det där berör inte mig” eller ”tror du jag bryr mig?”. Jag blir berörd på djupet men håller det för mig själv. Att bli lite rörd är mer okej. Inte så fasligt stora känslor, utan lite sådär lagom. Som att bli lite generad är bara gulligt medan att gråta hysteriskt är otäckt. Ta hand om din egen skit, ungefär. 

Människan har problem, förr eller senare brister tillvaron och just nu är vi mitt i det brustna. 

Jag är obrydd om väldigt lite. Allt i tillvaron som rör i mig, berör, stannar gärna kvar och påverkar mig på olika sätt. Som om stoff från universum kommer in i mitt liv och vill skaka om. Möblera och ifrågasätta val av nyans och form. Varför väljer du att göra sådär? Min intellektuella hjärna förstår att vissa saker bara händer, varken med mer eller mindre betydelse. Men ändå. När jag ser på mitt liv och hur det utformar sig blir det tydligt hur händelser, platser, människor spelar en övervägande roll. Du måste skydda dig själv Julia, välj dina strider, du kommer gå under om du låter känslorna styra.

Jaså, varför känner jag mig livs levande då?

Ända gångerna som jag inte bryr mig är när jag är överstimulerad. Då orkar jag inte helt enkelt.

Att kunna avstå och vara måttfull som person inger respekt och trygghet. Det här är en människa som vet sina gränser och kan hantera tillvaron. Tillfreds med livet? Ja, kanske och förhoppningsvis men vem vet. Vet du? Jag tänker att oron och tvivlet som slår i bröstet oftast bär på ett meddelande. En signal om att något är fel och måste förändras. Den känslan bör tas på allvar.

Jag tänker att det ligger i människans natur att pendla mellan anspänning och avspänning. Jobbar jag hårt med något behöver jag vila sen. Utgör jag en stor prestation behöver jag återhämtning. Vi pratar mycket om att vi inte får stressa. Nä, stress är inte bra men inte heller farlig. Det är bristen på återhämtning som är farlig på riktigt. Och att inte ta sina egna känslor på allvar. Att välja antingen eller är svårt för vi rör oss så lätt i dimmans oklarheter. Mellan natt och dag inryms gryning och skymning. Att vandra genom den blå timmen gör blicken vag. Kan jag på egen hand utgöra vad som är bra eller dåligt för mig? Att vara måttfull låter hälsosamt men också besynnerligt svårt anser jag. Ungefär lika svårt som det är för en alkoholist att bara dricka lite vin, istället för att avstå helt. Vi lever i ett samhälle som har avskaffat många regler, trots att vi människor mår bra av olika slags begränsningar. Vi är fria, det är ett faktum. Utan begränsningar kan friheten bli mer en flyktig dröm än en rimlig verklighet. 

Jag är inte bra på att kontrollera mina känslor. De bär iväg mig på de mest snirkligaste av vägar. Jag kan gå långt för att se vad som finns runt knuten. Jag drivs mycket av lust och nyfikenhet. Mycket av min iver iscensätts i kroppen av en slags anspänning. Hur långt orkar jag gå? När jag sedan når botten måste jag kravla mig upp. Där nere finns det sällan någon annan än jag själv som hjälper mig uppåt igen. Det är inte i min ensamhet som jag testar mina gränser, utan det sker i möten med er andra. Nyfikenheten på vilka sidor som kan träda fram. Vem blir jag med dig?

Så när slappnar jag av?

I den totala ensamheten där jag VET att här kan ingen nå mig. Inlåst i mitt hus eller skrivandes i dagboken. Eller under en panikångestattack. Likt en förlossning är kontrollen bortom räckhåll och ingen kraft finns kvar att hålla tillbaka. Det sker bland människor jag känner mig trygg med eller i min ensamhet sent på kvällen. Då slipper jag skammen att förskona andra från mitt råa vulgäraste jag. Ingen kan trösta mig i den stunden. Ingen hjälp finns att få. Men längtan är alltid stark.

Jag kan inte komma närmre mitt mörker och det är fullkomligt fasansfullt. Förnuftet går inte att fånga in. Kroppen måste få göra sitt och lilla Julia, hon andas så gott hon kan. 

Det är inte synd om mig i dessa stunder. Mitt väsen lever på och gör vad hon behöver. Det gör ont och tar på krafterna men efteråt har någonting möblerats om inom mig. En liten detalj har förflyttats och jag kan fortgå med mitt arbete – att vara människa. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s