Motstånd skapar motstånd.

Motstånd: härdighet, resistens, okänslighet, seghet, styrka, bryskhet, hårdhet, kampvilja, slitstyrka, tolerans, uthållighet.

Jag har haft anledning att fundera över vad det innebär att släppa taget under det senaste året. Ge dig hän, bara skit i alltihop, gå vidare, titta framåt, lev ditt liv. En mängd olika uppmaningar har kommit till mig under året som nyseparerad, deltidsmamma och gårdsherre. Jag har tagit in och försökt förvalta och förfina min vardag. Göra orden till handling här och nu. Så, vad är det då att verkligen släppa taget och gå vidare?

Jag vet inte. Kanske flykt och dröm under jordnära omständigheter?

Min morfar tyckte om att ta en tupplur på golvet efter maten.

När jag aktivt jobbar med ett motstånd inom mig så växer det. Blir till en infekterad böld, bara växer, tills det inte längre går. Då spricker jag, läcker ut, ”genom sprickorna kommer ljuset in”. Styrkan kommer först efteråt, då kroppen har kapitulerat. Går varken att känna eller tänka bort motståndet. Utan där och då blir det istället nödvändigt att acceptera hur jag känner, vara snäll mot mina motstridiga känslor. Det är okej att känna si eller så även om det gör mig frustrerad, sorgsen eller rastlös. Jag kan vara allt det där, utan att agera. Och kanske viktigast av allt. Det är inte HELA jag. Jag är inte mina känslor, de är flyktiga, kommer och går. Ingenting består. Tid och åter tid. Försöker fullt ut känna tillit till tiden. Bara att tiden fortlöper och jag lever på så gott jag kan, kommer göra något med mig. Vare sig jag vill eller inte. Det är inte upptill mig. Liksom mitt egna personliga liv som varit upp och ner är hela världen i samma sits sedan Mars. Pandemin härjar fritt och vi svävar i ovisshetens land. Varken jag eller du kan bestämma över allt som sker. Slump eller öde, kalla det vad du vill Gud. Jag har inte makten att alltid styra över mitt liv. Däremot kan jag alltid välja inställningen till det som händer och sker. Jag kan vårda livet ömt.

Är du känslig eller okänslig? Att vara motståndskraftig räknas till något rejält och bra. Min kropp lever i detta spektrum med uthållighet till det fysiska. Kavlar gärna upp ärmarna och tar i. Gräver tag och sliter i timmar innan paus. Blir sällan sjuk och när jag väl blir det, då är jag ynkligare än någonsin. Blir jätte sjuk men det varar bara kort. Min kropp arbetar snabbt, liksom mina ideér och känslor. Ett virrvarr inombords och ändå upplever många som inte känner mig väl att jag är lugn och trygg. Blir aldrig klok på detta och tänker att det är som det skall. För vem har sagt att man ska förstå sig själv till fullo? Jag tänker bara att det är konstigt att vi delar upp oss. Sluta vara så känslig eller Hon tål nästan vad som helst och Han känner ingenting. Vem pratar vi om här?

Vi är komplexa väsen. Snarare varelser än görelser. Allting ligger inte i vad vi gör eller inte. Utan snarare hur vi mår och känner oss. Vad händer med dig när du sitter framför en brasa i flera timmar? Jag vill veta. Människan är nyfiken och vill framåt. Sjuk eller frisk. Pandemi eller inte. Vi vill alltid vidare. Jag vill uppleva ensam, jag vill uppleva med dig. Samma situation kan nämligen upplevas helt olika, beroende på yttre omständigheter.

Samtidigt är mitt behov av att förstå vad jag varit med om och därav automatiskt tänka bakåt, en ständig pågående process. Kanske leder det mig någon vart, eller inte alls. Jag låter det ske. För att tvinga mig själv att inte få tänka bakåt då och då gör att jag tillslut, blir sjuk.

Motstånd skapar motstånd. Motståndskraft kan skapa kraft.