Oktoberdikt

Gamla Mattssportbutiken vet alla i Robertsfors kommun var den låg. Ett gammalt vackert krämfärgat trähus mittemot Röda Korset. Det har en gång i tiden varit en bank. Nu har Annica Elmberg gjort om bottenplan till en kreativ plats för framförallt frisering men med så mycket mer därtill. http://www.frisorenkreatoren.se/

Mitt i salongen finns en pelare av speglar. Nu har jag fått pryda den med en Oktoberdikt. Kanske upptäcker du texten när du går till frisörstolen eller inväntar stunden med en god kopp kaffe. Kanske ser du den inte alls.  Hur som helst finns den där månaden ut, liksom träden finns kvar även när alla löv fallit till marken.

IMG_1930 (kopia)

Oktoberdikt

Skisserna på det som skulle kunna bli något mer

bläddrar i luften tillsammans med årets gulblekta löv

skiftar vackert i varandras ursprungslägen

Skogen inväntar

ristar in rivmärken i trädets solblekta hud

sakta avtar

otydlig i sin egen natur att vidröra

 

IMG_1932 (kopia)

Hållbar yoga i Robertsfors

IMG_1927 (kopia)

Under hösten har min kreativa vän, frisören och tatueraren Annica Elmbergs öppnat upp en salong i Robertsfors http://www.frisorenkreatoren.se/ för att minsann visa att Frisören&Kreatören går hem precis lika bra på landsbygden som i Umeå. Anca har en förmåga att göra allt i sina händer storslaget och färgsprakande! Ska det vara så ska det vara. Varför göra sig mindre än den man är? I hennes atmosfär inryms mångfalder. Allt som har med hållbarhet att göra inbjuds i hennes rum.

Vår vän Thuridur Anna har startat igång yoga på lördagar i stora salen. Jag har nu testat på två gånger och det är så skönt. Fastän lokalen är mitt i Robertsfors med stora fönster ut mot vägen känns yogarummet med Thuri som en frizon. Här för vem som helst komma, nybliven eller erfaren yogis. Först i kvarn som gäller! (Maila info@frisorenkreatoren.se)

IMG_1943 (kopia)

Thuri blandar enklare yogaövningar med meditation. Hon bjuder mycket på sin egen personliga resa inom yogan men ger också utrymme till oss deltagare att gå in i oss själva. Att få komma i kontakt med vårt eget inre träd. Våra rötter, att tillåta oss bli jordade. Återerövra markkontakten som finns där men kan vara så svår att nå. För nog måste vi väl börja med oss själva om vi ska kunna jobba för hållbarhet ut i världen? Kärlek och respekt, ta hand om och vagga vårt inre barn. Om vi inte tar hand om själva hur ska vi då kunna älska vår egen moder jord? Thuri vägleder oss i detta med sin sprudlande energi, likt den isländska vulkan hon är som efter att ha rest världen över och sökt sig själv landat här i Västerbotten. Glad är jag för det.

IMG_1947 (kopia)

Jag och Thuri kom i kontakt med varandra på familjecentralen för ungefär ett år sedan. Vi väntade båda barn och hade mycket att dela. Yogan är en livsstil som bara du själv kan hitta att leva och dö för. För mig är det ingen religion utan ett förhållningssätt till kroppen och själen. Sökandet efter en helhet i tillvaron.

Under min mammaledighet har jag tappat bort min morgonrutin med en halvtimmes yoga och ja, det har påverkat mig negativt. Jag har delvis accepterat situationen. Att det är något tillfälligt, samtidigt har min kropp skrikit efter att känslomässigt få stretcha ut varje liten muskelknuta. Att amma är statiskt och både axlar och handleder börjat ta stryk.  Nu när jag börjat jobba igen försöker jag få fatt i min rutin som så tydligt fått mig att må bra tidigare. Thuris yogalektioner är ett steg. Att dela längtan och koncentrationen med andra. Våga mötas i det allvarliga, våga andas högt och ljudligt tills du kanske gråter. Det tycker jag är läkande. Liksom mina långa skogspromenader med Thuri och småpojkarna har varit. Där vi pratat om allt mellan himmel och jord. Det är också en del av yogan. Att lätta på trycket. Allt som kan få mig att andas lite lättare, lite mer.

IMG_1964 (kopia)

Det bjuds på kaffe och te efteråt. Stilla får vi vakna till för att sedan möta dagen därutanför. Oktoberrusket som åter skall skaka om oss.

Första veckan av Oktober

IMG_1906 (kopia)

Första veckan av verklig höst. Löven yr i vinden och plötsligt kommer det snö som stannar några dagar och påminner om det som komma skall. Kylan biter tag. Det sprakar till i elementen och tjocksockarna sitter på för jämnan. Alla färger kommer fram och visar sin intensiva styrka för att i nästa vingslag, försvinna.

Det luktar förmultnad jord i varje andetag och jag tänker på allt kött som skall bli hö.

IMG_1918 (kopia)

Den porlande bäcken som alltid väntar på mig.

Mina första arbetsdagar och det är mycket som ska dras i rullning. Både hjärta, kropp och knopp ska helst följa med mig på färden.

IMG_1920 (kopia)

IMG_1903 (kopia)

Den första snön är alltid den första snön. Speciell.

IMG_1910 (kopia)

Blåbärsrisets röda eld, fortfarande vid liv. Sprakar till.

Sista veckan av September

IMG_1669 (kopia)

September – din varma sol smeker min kind

din klara luft fyller mig

vågornas brus slätas ut till milda nyanser

IMG_1826 (kopia)

Vemod slår till i mitt bröst

allt mörkare dagar skall komma

sommarens lätta sinne läggs på hyllan

kylan ska ruva oss framför elden

flammor av liv

IMG_1688 (kopia)

En härlig höstpromenad runt Dalkarlså med Turi och tvillingarna.

IMG_1691 (kopia)

Sigge, Henning och Baldur.

IMG_1770 (kopia)

IMG_1720 (kopia)

IMG_1754 (kopia)

IMG_1626 (kopia)

Fåren nedanför oss på naturbetet.

IMG_1740 (kopia)

Sikeå hamn.

IMG_1779 (kopia)

Ursula lägger sig till ro i korgstolen.

IMG_1633 (kopia)

IMG_1767 (kopia)

IMG_1806 (kopia)

Härlig höstpromenad nr2. Med Hanna och Noel runt Gammliaskogen.

IMG_1879 (kopia)

IMG_1887 (kopia)

Farmor och farfar på besök från Falun.

IMG_1762 (kopia)

IMG_1825 (kopia)

Plockar in, ett stycke nypon från vårt nyponhav.

Farväl till storgran.

IMG_1652 (kopia)

När jag flyttade in i huset för nästan precis tre år sedan fick jag höra att stogran var lika gammal som huset. Alltså över 100 år. Vad du än gör så hugg inte ner storgran! Där bor så många fåglar. Jag tyckte den gigantiska granen som fått utrymme att bredda ut sina grankvistar till max var ståtlig bredvid huset. En självklar del av gården. Till en början hade jag inte en tanke på att ta bort den.

IMG_1631 (kopia)

Under dom här åren har samtalsämnet kring att behålla granen eller inte kommit och gått. Skuggsidan över balkongen, hur viktig är den att ta hänsyn till?

Jag som älskar träd har känt mig kluven. Snötyngda granar är bland det mysigaste jag vet vintertid. Men är den gamla granen verkligen helt frisk? Hur mycket av rötterna upptar gårdens mark och hur påverkar det framtida odlingar? Vad händer om granen plötsligt blir sjuk och ramlar över huset, inte nu men kanske när jag är pensionär och sitter i min gungstol och rullar tummarna. Eller ska jag avvakta 10-20 år tills jag måste fälla den och då hunnit bygga upp en mer uppstyrd trädgård. Jag tog hit ett trädproffs, Tommy Johnsson, som fick bedöma det hela. Sedan känslomässigt ta ställning.

Granen är charmig men skuggar halva tomten. Gethagen är full av träd och jag tänker att jag och fåglarna får njuta av de träden istället. Min miniskog. Storgran var ganska frisk men hade några skador som kunde utveckla röta åren framöver. Den hade helt enkelt haft sina glansdagar. Jag kände att nu var det dags. Ivrigt fotade jag granen från alla olika vinklar från gården innan granen föll ner i nässelhavet. Bara sådär och plötsligt har hela gården förändrats.

IMG_1789

IMG_1798

Vi behåller stubben för att ära dig och gårdens grund du haft att växa dig stark på.  Nu försöker jag räkna alla, alla årsringar. Hur gammal var du egentligen? När jag står framför gårdens plötsliga öppna fält kommer min granne Kjell-Arne över som är barnfödd i huset bredvid. Han berättar att det där var hans klätterträd som liten. Ett vemod sveper över mig i den stilla vinden. Allt har sin tid. Nu är det min tur att bygga upp den här gården, så som jag vill ha det.

Vilka nya träd och barn ska få växa upp här?

IMG_1800

Mina munblåsta fönster

IMG_1559 (kopia)

Veckans senaste projekt har varit att sätta in innerfönstren innan det blir alldeles för bitande kallt ute som inne. De vackra munblåsta originalglasen har legat uppe på vinden och dammat under sommaren. Lika skönt som det är att ta ut dem och släppa in fågelkvittret för sommaren känns det skönt att sätta in dem för hösten. Torka vitmossa och lägga emellan. Bädda in sig.

Varje fönster är unikt. De är skeva och ska passas in på rätt ställe. Justeras med skruv och fönstertejp, spikas igen utifrån och tätas med ull i gliporna. Jag känner en sådan respekt för dessa uråldriga fönster att det känns läskigt varje gång. Jag jobbar fokuserat, helst utan uppbehåll (vilket krävde barnvakt av morfar).

IMG_1569 (kopia)

Det finns bara ett fönster (matsalen) där det ser ut som någon för länge sedan med sin andedräkt andas in sin initial. Skimrar så vackert när ljuset ligger på. Vem var du som bodde här, för länge sedan?

IMG_1647 (kopia)

Vad är mysigast? Att se mossan inifrån eller utifrån?

IMG_1599 (kopia)

IMG_1607 (kopia)

Jovisst är det mer arbetsamt med gamla fönster. Men ack så mycket vackrare. Man bestämmer själv hur jobbigt det ska bli. I år prioriterade jag bort att putsa fönstren vilket syns men äsch. Snart blir dagarna ändå allt mörkare….

IMG_1651 (kopia)

IMG_1644 (kopia)

Syrenen skapar en vacker skugga framför köksfönstret och även om jag inte känner dess påträngande doft längre så njuter jag. Höstens vemod påminner om det som varit. Och åter skall bli.

Höstmarknad i Robertsfors

70239065_10157094929248725_5933131319490904064_o

I lördags hade Robertsfors äntligen premiär för sin egen höstmarknad! Det var på tiden. Det blev en riktig höstdag med klar luft och varm mjuk sol. Från kl10 svärmade folket in och det kändes overkligt att marknaden inte funnits tidigare när det var sådan självklar uppslutning.

IMG_1532 (kopia)

Jag fick ett infall att vara med. Rätt och slätt sålde jag min ringblomssalva och kådsalva som jag fortsatt tillverka även under mammaledigheten. Malin i ratans tvålar sålde jag också som jag stolt är återförsäljare till.

Ringblomssalvan har kommit att bli min standard till massagen under en fotvårdsbehandling. Det är min moster som lärt upp mig (hemligt recept). Med ringblommor, bivax och rapsolja kommer du långt. Det är inte innehållet som är trixigt utan att få rätt konsistens. Ett fet salva som inte klibbar. Testa själv! Dessutom är själva ringblomman antiseptisk så den har en läkande effekt. Kådan likaså, en riktig gammal goding. Ut på kalhyggen och leta under Maj när kådan inte hunnit bli för kletig. Själv har jag en stor klump hemma där många kådsalvor göms. Bara att det tar en evinnerlig tid att smälta och rena kådan, varav jag snålar mer på den salvan.

IMG_1539 (kopia)

Katarina Paulsson (Robertsfors egen trädgårdsmästare!) var en av dem som engagerade det hela. Det var hon som fick mig till att vara med. Det ska vara enkelt och lättillgängligt. Ta med det du tillverkar hemma och vill dela med dig av. Skön inställning till vad som ska säljas på en marknad tycker jag.

IMG_1546 (kopia)

Eyvind hennes 4-åring var där med farmor Britt.

IMG_1541 (kopia)

IMG_1534 (kopia)

Nackdelen med att stå och sälja är att man själv inte hinner gå runt på marknaden. Jag försöker komma igång med dokumenterandet men kom bara åt att fota närmsta grannarna. Volontärer från Röda korset bland annat.

IMG_1550 (kopia)

Solveig Runespång visar upp den mysiga tillsammans-vanten. Till nykära.

IMG_1548 (kopia)

Marknadspepp för stora och små!

Med Västerdrottningens hjälp

Jag hörde av mig till Thea Holmqvist i Bureå. Västerdrottningen med sina fantastiska foton på norrsken. Och mer därtill. Vi blev bekanta under rotslöjdskursen jag och min moster höll i förra sommaren. Men jag hade följt hennes flöde redan innan. Beundrat det vackra ljus hon fångat in i kameran, allt hämtat från Västerbotten. Jag undrade om hon ville fota mig så jag kunde uppdatera min hemsida. Nystart. Få proffshjälp.

Jag åkte till Bureå på utflykt. Hoppade i bilen med stövlar och ett gäng kläder. Jag tycker det är underbart att Thea så väl känner till sina trakter. Liksom sin kamera. Jag må se allvarlig ut framför kameran men Theas blotta närvaro lockade mig till skratt mest hela tiden. Alternativt hade jag björnfrossa. Det är något med denna härliga människa. Så poetisk i sin blick men i sin person så avväpnande avspänd. Tack Thea!

Det är svårt med självporträtt. Ska jag le eller vara allvarlig? Vad representerar mig mest vet varken du eller jag, kanske Gud. Nämen allvarligt, ska jag klä upp mig och le för att jag helst vill se ut så eller ska jag stå i långkalsonger med rufsig fläta så som jag gjort den mesta delen av tiden sedan Henning kom. Ska jag dölja min spricka i mungipan eller vara helt ärlig och blottlägga. Jag tillät stunden ta över hand. Lusten till vad vi där och då kände för. Så vilken miljö ville jag bli fotad i?Är jag mest äng, skog, hav, vass eller rönn just nu? Självklart ville jag testa på alla. Känna in. Låta dagsform och ljus bestämma.

Kolla in Theas hemsida http://vasterdrottningen.se/

_D8A9033-1_webb (kopia)

_D8A9043-1_webb (kopia)

Ängsmark

_D8A9068-1_webb

_D8A9103-1_webb (kopia)

Skog

_D8A9156-1_webb (kopia)

_D8A9177-1_webb (kopia)

Hav

_D8A9199-1_webb

_D8A9209-1_webb (kopia)

Vass

_D8A9246-1_webb (kopia)

Rönn

Nu är jag tillbaka gott folk!

IMG_1447 (kopia)

Hej alla därute! Kund eller vän, bekant eller okänd. Ni är alla hjärtligt inbjudna till att följa min uppstart igen. Framförallt som fotvårdare men också som människa. Bara Julia. Hon som raskt går efter den slingriga stigen i skogen av skägglav. Morgonpromenader av dimslöjor och en andningspaus på balkongen under kvällens stjärnhimmel. Inväntar natten. Vilan som ska ge en ny dag. Att se Hennings fridfulla sovande tunga kropp påminner mig om sömnens betydelse. Vi är ingenting om vi inte får vila. Andas frisk luft och låta oss själva vara ifred mellan varven.

I Oktober drar jag igång och börjar jobba i Bygdeå på Hammarhöjd. Inte heltid utan snarare deltid, till att börja med. Övergången från att ha varit hemma med Henning i 8 månader vill jag ska ske varsamt. För bådas skull.

Maila, ring eller skicka sms om du vill boka tid för dina fötter!

IMG_1470 (kopia)

Som ni trogna följeslagare har märkt har jag verkligen låtit bloggen vilat denna sommar. Det var inte min avsikt till en början. Jag hade en tanke, ett foto i arkivet, en påbörjad mening. Tänkte att nu, idag när Henning sover, ikväll, imorgon, nästa vecka, månad. Tiden har runnit mig ur händerna. Jag fick till en början dåligt samvete. Måtte jag inte få tänka en enda tanke klart. Det har varit svårt. Lätt att skylla på Hennings allt högre krav på min totala uppmärksamhet. Men det är inte bara där skon klämt. Jag har inte orkat prestera. Inte mer än att göda mitt barn och vagga honom till ro. Hålla mig ovanför ytan även när dalar av tvivel uppstått. Vad är jag för slags mamma? Hur vill jag gå vidare med mitt företag? Varför har konstens påträngande behov glömts bort? Vad kräver gården av mig och vad kräver jag av gården? Allt detta. Barn, förhållande, relationer, gård och företag bör vara lustfyllt men jag har känt press. Från mig själv. Allt det vackra som jag har påbörjat här ute i Sikeå. Det har blivit mig övermäktigt. Hur ska jag gå vidare med dessa oslipade diamanter jag samlat upp i min famn? Tillåta dem slipas av vinden, havet, mina varsamma händer. Inte skynda på, inte förhasta mig. Tillit och åter tillit. Till naturens gång.

Jag har gått väldigt många promenader med barnvagnen runtom i Sikeå i sommar. Upptäckt många nya stigar. Som Jämmerdalsvägen tvärsöver från Brännstan. Jätte mysigt med bänken vid den porlande bäcken.

IMG_1511 (kopia)

Henning börjar ha en egen vilja där han också vill vara med och bestämma vägen. Jag kan inte längre bara traska på med mina självklara steg. Kanske därför min blick flackar så mycket, ska jag kolla bakåt eller framåt? Stretcha ögonen i sidled. Eller bara pussa ungen min.

IMG_1492 (kopia)

IMG_1482 (kopia)

 

Tiden mellan hägg och syren

IMG_0382 (kopia)

Alltså. När ska jag hinna skriva?

Senaste veckorna har jag jobbat som ett djur på gården. Oxe som jag är. Eller arbetsmyra som David kallar mig. En kombination av dessa djur inom mig gör mig till en helt galen människa den här tiden. Jag vill plötsligt hinna med ALLT. Och då menar jag verkligen allt allt allt. I min fantasi (som jag inbillar mig även är min verklighet) tror jag också att detta är rimligt. Dricker kaffe på stående fot och så ut igen. River bort lite ogräs där, plockar lite granskott där. Röjer i de olika rathögarna som numera befinner sig på olika delar av gården. 1. Den vidriga rathögen som är som en bergskulle av plast, jord, trä, kanske något mer som jag inte upptäckt ännu? 2. Ris från de träd vi fällt 3. Rathögen från allt vi tömde från lagårn förra året 4. Den stående vedhögen som bara växer 5. Träbitar från det rivna fårskjulet.

Medan detta pågår ammar jag Henning i skuggans olika hörn på gården. Njuter av att bara kunna slänga fram bröstet utan smärta eller rädsla för mjölkstockning. Vaggar honom till ro i barnvagnen. Leker på filten. Är detta rimligt som mamma? Är jag en dålig mamma som gör detta samtidigt som jag är med mitt barn? Jag vet inte. Det jag vet är att detta inte handlar om något skryt. Jag tycker det är mer rimligt att ta ett steg tillbaka och till fullo ge barnet uppmärksamhet men det är som att tiden (jag själv?) inte tillåter det. Ivern inom mig vill mer. Jag älskar det, svetten bak i nacken som klibbar ihop min långa fläta på ryggen. Fräknarna och den röda huden som slåss om mina hudpartier. Musklerna som pumpar, hjärtat som bultar. På gården kännas drömmarna så nära, även om de är långt ifrån verklighet och alla brännässlor täcker halva marken. Men min inre syn har blivit mer synlig och det är så vackert, där inne i mitt huvud. Allt från lusthus till orangeri, hönshus och potatisland. En köksträdgård fylld av godsaker. Det du!

Jag vill jag vill jag vill. Spara minnen i doftande kuvert. Häggens sista melodi men syrenen stannar hos mig lite till. Tills jag kommer ihåg allt det vackra. Livet just nu med myggen, blåmärken, grönska och svarta fotsulor som ingen orkar skrubba ren. Och nästa dag börjar samma visa om igen och det är fint på något vis. 

Så mycket som har skett i mitt huvud den här våren när jag äntligen kunnat strosa runt på gården och tänka fritt. Nu vill jag att det ska ske i handling också. När den ljusa kvällen kommer är plötsligt kl22 och Henning härjar runt i sängen. Ingen av oss är trötta eller är vi båda övertrötta? Vem vet. Tillslut somnar vi, till det öppna fönstret ut mot ljusets fågelkvitter.

IMG_0383 (kopia)

IMG_0384 (kopia)