Jag är en kreativ person. Har alltid tyckt om att skapa grejer. Bygga upp olika världar. Oftast kommer det från händerna. Orden knådas fram till meningar som blir till berättelser. Ur berättelserna gör jag roller. Olika personligheter som jag låtsads att jag är. Olika miljöer och sinnesstämningar att förvalta. Jag glömmer verkligheten för ett slag, istället går jag in i det där andra rummet.

Som om om jag inte kan låta bli.

När jag blev mamma för två år sedan fick jag en ny stark roll. Att bära det största jag någonsin skapat kring bröstet dygnet runt var överrumplande. Som alla berättar om men det är svårt att fatta. Nu var det min tur att känna. Barnets blick som möter min av full tilltro. Jag och David blir Hennings allt. Vi har från och med nu ansvar över detta liv för resten av våra. Storslaget! Och oerhört läskigt.

Livet i ett nötskal.

Efter ett år i detta nya tillstånd av total uppslukande av vårt barn så separerade vi. Hur kunde vi? Ja, den frågan har nog både jag och David ställt oss mer än en gång. Återigen, livet. Alla pusselbitar som ibland inte går ihop. När det tillslut blir svårare att vara ihop än att vara på varsitt håll. Det blir rörigt, svårt att landa. Men barnet, hela tiden vårt barn. Barnet! Att bära fram i det kaotiska livet med stadig hand. Där finns inte utrymme att tveka. Dina händer, mina händer. Din famn, min famn. Vi håller i vårt barn på olika sätt, tilltalar med olika röster. Men vi har skapat barnet tillsammans. Din blick och min blick finns i honom. Han är långt ifrån medveten om det men vi. Vi bär honom högt över grantopparna.

Kolla här vad utsikten är fin! Från mitt hem upptäcker du något, från ditt något helt annat. Hennings blick är sin egen. Han hjälper mig att se det fina med oss, trots att vi inte är någon kärnfamilj. Men ändå. Under våren var David pappaledig och jag hade H under långhelg. Många föräldrar frågade hur jag klarade av att vara ifrån mitt barn så länge? Det hade jag aldrig något svar på. Tyst bara.

Foton som vi skickat till och från. När längtan tagit vid.

Att bilda ett gemensamt föräldraskap på våra olika håll är en utmaning. Skickar dagligen sms om hur dagen varit för Henning. Eftersom han är så svårsövd skriver vi ofta när han väl somnat. Hur det gick till, om han bajsat, ätit bra och så vidare. Sådant där som bara föräldrar vill dela. Inte intressant för någon annan än för oss. Det i sig självt blir en särskild slags gemenskap. Det finns ingen annan än David som är lika intresserad och fascinerad av Hennings beteende som jag. Det är unikt för just oss. Är så tacksam att vi kan dela detta. Nu när vi har honom varann vecka vore det plågsamt att inte kunna dela.

Att det är en helt annan grej att separera när man ha ett gemensamt barn går inte att komma ifrån. Det har inte varit möjligt med någon distans. Ingen av oss kan sluta ha kontakt. Och hur skulle jag kunna göra det, när det är med just dig jag skapat det största. Ett liv.