Min undersökande blick

Jag har börjat intervjua mina kunder igen. 13 stycken intervjuer ligger och lagras i arkivet sen några år tillbaka. Några av dem har dött, andra blivit dementa. Vissa kunder fortsätter jag träffa med tre månaders uppbehåll och har nu chans att fråga fler frågor till. Under sju års tid blir det många timmars samtal. Inte konstigt att fler och fler kunder känns som mer än bekanta när man träffas på Ica. Jag gillar det. Närheten och inblicken i främlingars vardagsliv som plötsligt inte längre är främmande. Det enkla att prata om ditt och datt varvas med större känslor. Samtalen blir mindre och mindre ytliga. Tillsammans gräver vi oss längre in till kärnan.

I början kämpade jag mycket med mina gränser. Jag ville kunna avgöra vad som var privat och personligt. Inte delge för mycket av mitt liv, inte delge för lite. Men min intention vill något annat. Generöst bjuder jag på mitt eget och dagsformen får bestämma. Ge så ska du få…Jag är varken någon psykolog eller nära vän. Jag är något mitt emellan. Det är mig ni kan spy er galla på. Jag tål inte att prata skit om någon men det är stor skillnad på skvaller och att ventilera. Vi människor behöver diskutera våra tankar om relationer och reaktioner hos folk. Det går att prata om på ett konstruktivt sätt. Det här med att vilja förstå sina medmänniskor. Jag har lärt känna kunder jag aldrig annars hade fått kontakt med. Till en början trott att vi är för olika för att hitta ett samtalsämne. Men nu kan jag inte komma på när det sist hände. Hur reagerar tant Alma jämför med farbror Knut när jag berättade att farmor dött, att jag blivit kär, gravid eller för den delen separerad. Alla har sin version av respons. Det har naturligt gett mig olika perspektiv på tillvaron som jag aldrig annars hade fått.

Söker du aktivt beröringspunkter hos varandra så lovar jag, det flödar ut. Tystnad är också okej. När jag använder skalpellen blir jag oftast tystare. Det är skönt att vara åhörare. Jag får naturligt distans från mina egna problem. Jag kan ge bara genom att låna ut mina öron. Allt detta vill jag så gärna bevara. Med min undersökande blick lyssnar jag utåt. Frågor om jag får sätta på inspelaren sedan pratar vi på som vanligt. Målet är att vi båda ska glömma bort att vårt samtal spelas in. Eventuellt sparas i något arkiv i framtiden. Om hur just DU upplever pandemin? Vad du längtar efter? Vad är det bästa som har hänt i ditt liv? Är du rädd för döden? Det är alltid kunden som står i fokus. Men om jag inte skulle bjuda på mig själv misstänker jag starkt att kunderna inte skulle bjuda lika mycket tillbaka.

I vanlig ordning vet jag inte vad jag ska göra av intervjuerna. Men jag bara gör. Det brukar ge med sig. Det känns viktigt och angeläget, speciellt i dessa tider. Jag fokuserar skärpan och lyssnar på oss. Det yttre ögat slås på. Vilka är vi som sitter här och surrar på en vanlig måndag förmiddag?

Vad har DU att säga mig? Massvis. Låt oss dela – vad vill ni höra?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s