Jag håller på att lära mig att säga nej. Nej, det är inte mitt problem att du har problem med dig själv. Nej, det är inte mitt fel att kommunen inte har någon fotvårdare anställd. Nej, det är inte mitt fel att jag föddes i en kropp som gråter och blir generad för väldigt lite. Nej, jag kan inte göra hembesök till alla som vill för att min kropp klarar det inte. Nej, jag är inte en frisk fläkt i alla väder. Nej. Nej. Nej.

Låter jag negativ? Eller bara en person som jobbar med att sätta gränser och vara brutalt ärlig mot sig själv? I mitt gränslösa väsen behövs begränsningar för att inte utplånas. Jag lovar.

Under mina teaterår fick jag lära mig att bejaka situationer och impulser med ett Ja. Under uppvärmningarna lekte vi ofta leken där alla sa Ja! till varandras förslag. Ja, det gör vi! Lite som att tänka, varför inte, istället för varför? Mycket mer lustfyllt och ett nyfiknare sätt att förhålla sig till sin omvärld. Den leken har förföljt mig. Bara jag tänker att jag VILL så går det. Förmågan att förstå vad som faktiskt är rimligt i stunden kommer oftast i efterhand. Bra eller dåligt kan jag inte på egen hand avgöra. Jag är i grunden positiv och ser ofta möjligheter och potential i mycket. Kan man välja om man vill vara hänsynsfull eller hänsynslös? Jag beter mig väldigt hänsynsfullt mot andra men kan piska mig själv rejält. Det tror jag handlar om min kreativa hjärna. Olika tankespår som gräver djupare för att öppna upp en ny idé eller se en annan ingång till ett nytt projekt. Hela min värld vidgas. En slags hänsynslöshet i min undersökande blick som konstnär. Jag vill hela tiden gå djupare, förstå lite mer. Oftast handlar det om människor och relationer. Men även annat småkrafs.

Det senaste året har jag blivit tvungen att säga nej. Nej, jag kan inte vara i det här förhållandet längre. Ja, jag älskar dig och bryr mig om dig men Nej, det här måste få ett slut. Ja – till livet i stort och Nej – till beslut som begränsar mitt universum. Nej, jag är inte den glada mamman i den lyckliga familjen utan bekymmer. Nej, min kropp håller inte och jag måste bromsa mig själv för att inte gå in i väggen.

I och med bygget på gården behövs det ta många beslut. Ja och Nej varvas om vartannat. Många snabba beslut. Kakel eller plastmatta på toan? Placering av utslagsvask? Uttag för elen? Och jag bara gör det. Förstår inte själv hur och undrar vem jag är när bygget är klart. Kommer jag komma ut hel på andra sidan?

Vem vet. Kanske har jag i alla fall blivit lite bättre på att veta när jag ska säga JA och när jag ska säga NEJ. Kanske.