Trygg eller fri

IMG_9845 kopia 2 (kopia)

Om du måste välja mellan att vara trygg eller fri, vad väljer du då?

Jag försöker förstå skillnaden. Undrar om jag måste välja eller om jag kan ha båda känslorna grundade i mig samtidigt. Stora frågor. Men när livet inte blir som man trodde dyker många frågor upp.  Frågor som kommer och går. Blåser plötsligt in när kvällen lagt sig till ro. Rör upp, rör om. Stora ekande frågetecken.

Att vara fri vill alla. Vad är frihet för dig? Att du ska kunna göra det du vill, vara självständig och ta egna beslut över ditt liv. Inte behöva anpassa dig alltför mycket utan gå dit ditt hjärta söker. Men om du har familj med behov och viljor åt olika håll och kanter, kan du anpassa dig efter andra utan att utplåna dig själv. Och när blir friheten en flyktväg. Att bara dra iväg eller dra sig undan. Jag tänker att frihet kan se ut på så många olika sätt. Att vara trygg vill alla. Vad är trygghet för dig? Att du ska kunna komma hem och vila bland vänner. Vila i dig själv när det stormar som mest. Vila i att du inte är det du gör eller tänker, du är så mycket mer. En visshet om att livet för oss åt alla möjliga håll. Jag kommer aldrig kunna påverka hela mitt liv. Livet bara händer. Är den vetskapen trygg? Trygghet kan gränsa till ett liv inlindat i bomull. Där vi skyddar oss från alla som verkar främmande farligt. Vi umgås med människor som är lika oss själva så vi slipper bli ifrågasatta eller komma i kontakt med sidor hos oss själva som vi inte känner till. För det är jobbigt. Att inte förstå sig själv. Jag tänker att trygghet i en viss mån är förutsättningen för att våga ta för sig av friheten.

Jag är i kontakt med min livsväg. Att gå den väg som faller mig in. Vandrar på måfå ut i skog och mark. Tillåter stegen att ta mig vidare framåt. Har telefonen på ljudlös. Vill inte vara tillgänglig. Vill sitt under en tall och lyssna på tranorna som härjar uppe i luften. Vill skriva en mening i dagboken som ingen någonsin kommer att läsa. När jag kommer hem igen vill jag dricka en kopp kaffe och lyssna på en bra låt. Kanske ringa en vän. Klappa en katt. Förstå att jag äger både friheten och tryggheten inom mig. Det kan ingen ta ifrån mig trots mörkret som kryper inpå under kvällarna. Är det något jag vill ge mitt barn är det att förstå detta. Att frihet och trygghet kan gå hand i hand genom livet. Om du sträcker ut dina händer – tar emot vad som erbjuds.

Ett gränsfall i ett gränsland.

IMG_2553 (kopia)

IMG_2539 (kopia)

Jag har svårt att känna av mina gränser i normala fall. Jag är ett gränsfall, i ett gränsland mellan natt och dag. Normal och onormal. Vinter och vår. Dagar kommer och går. Vars befinner vi oss i dessa tider? Vem är jag om inte samhället längre fungerar? Vars vandrar mina fötter om inte kundernas fötter kommer till mig? Risk för snöras, risk för att hamna under isen om inte solen kommer närmre. Laviner av tidsfördriv. Det är som att tiden, dagarna, veckorna går omlott. Corona sprider sig snabbt, oron sprider sig snabbare. Förnuft, förnuft ta dig i kragen!

Tanken fördjupas men det är svårt att komma framåt. Fötterna viftar uppe bland klara moln, samtidigt som sikten är grumlig. Under natten har den smälta snön åter frusit till och kälen sitter långt ner i marken. Gården är åter från gyttja till isbana. Vi börjar om igen. Tar nya tag. Det är märkliga tider. Vi människor är ett långsamt släkte som besitter en otrolig anpassningsförmåga. Samtidigt är vi vanedjur, gör helst som vi brukar. Är bekväma och har svårt att komma in i nya rutiner. Men om vi måste? Om latheten och det självklara plötsligt ställer regler, vill vi då lyssna?

Jag vaknar varje morgon och känner noggrant efter. Är jag verkligen helt frisk? Brukar gå till jobbet även om jag har känning. Nu finns inte det utrymmet. Men så länge jag känner mig kärnfrisk tänker jag hålla igång min verksamhet. Möta riskgruppen med omsorg och omtanke. Ta om hand som jag brukar. Försöka leva vanligt. Kanske är det vanligt sunt bondförnuft, kanske är det vanvett? Vem vet om jag är riktigt frisk. Inte jag i alla fall.

IMG_2566 (kopia)

IMG_2544 (kopia)

Att reparera eller separera

Edit2 kopia 2 (kopia)

Del 2. Husmöten

I våras bloggade jag om min och Davids process i parterapi. Om vår kamp om att gemensamt hitta en väg där vi båda kunde finna oss tillrätta. Vi har försökt, oj vad vi har försökt. Den ömsesidiga viljan har funnits där, men ibland räcker inte ens det. Så sedan en tid tillbaka har vi gått åt olika håll, David har flyttat ut ur mitt hus och vi är inte längre tillsammans. För evigt sammanlänkande via Henning, men vårt förhållande är slut. Jag är nu väldigt tydlig med detta så att ni vänner, släkt, grannar, kunder och bybor ska veta från mig. Då slipper ni kolla på mig med era undrande blickar. Jag tycker det är tufft att möta folks förvåning, besvikelser eller oro. Helt beroende på min dagsform vet jag aldrig hur jag ska komma att ta det. Ibland vill jag bara gråta, ibland känns det helt okej. Hur berättar man om något som är svårt? Jag känner ett ansvar för andras reaktioner, vilket jag inte ska behöva göra men ändå. Så tillslut har jag kommit fram till att det är lika bra att berätta här. Ryktet har ändå redan nått många. När jag bor i en by och jobbar på landsbygden går det väldigt fort vill jag lova. På bloggen skriver jag om det mesta som berör mig, så det blir tillslut konstigt att ingenting säga. För detta rubbar hela min värld.

81 (kopia)

Jag har varit med om dig, alltså kan jag inte förlora dig.

73 (kopia)

Det har hänt väldigt mycket under mina fyra år tillsammans med David. Jag köpte min drömkåk, började jobba med mitt företag på heltid, skapat mig ett helt nytt sammanhang här i Sikeå, varit gravid och blivit mamma till Henning. Kärleken har varit stark och självklar mellan oss trots många vardagliga utmaningar. För att ta våra problem på allvar började vi tidigt i parterapi för att reparera i ett tidigt stadie. Jag trodde att det var förebyggande för oss. Det har varit en trygghet, liksom ett kvitto på att vi är värda att kämpa för. Men när reparationsarbetet mer och mer började kännas som en separation började vi undra vars vi var på väg. På riktigt.

När vet man att ett förhållande håller på att ta slut? När är det värt att härda/stå ut/vara uthållig, och när är det faktiskt mest skonsamt för alla att avsluta relationen? Att sluta kämpa går emot hela mitt system. Jag är envis och av ren vana är det naturligt för mig att gräva mig inåt. Jag vill så otroligt gärna förstå kärnan av problemet. Är beredd att gå hur långt som helst bara jag kommer ut på andra sidan. Men för oss pockade fler och fler saker på. Tillslut blev vi en infekterad böld. Rädda för våra egna och den andres reaktioner. Det är inte hållbart och en extrem påfrestning att leva sitt vardagsliv så. Att bli mer och mer hänsynslös och bitter till en människa man fortfarande älskar är smärtsamt. Speciellt när man har ett gemensamt litet barn tillsammans. Det nya föräldraskapet har förstås varit en stor del i processen. Med statistiken i ryggen att många par gör slut under barnets första levnadsår har det varit ännu svårare. Lätt att hålla fast vid tanken att det kommer bli bättre. Svårt att mäkta med verkligheten. Snart blir det andra bullar, när blir det andra bullar?

IMG_0019 kopia 2 (kopia)

Jag kan inte beskriva hur vi tillslut kom till ett gemensamt beslut. Det finns oändligt många trådar att dra i, vilket jag inte orkar. Vi måste våga bryta ett destruktivt mönster. Vi måste ta ansvar för vad som är bäst för vårt barn. Drivet som förälder är hela tiden att Henning ska må bra, vilket är mer troligt med två välmående föräldrar. Det tycker jag överväger, än att han definitivt måste ha båda föräldraras umgänge samtidigt. Sedan finns hela tiden idealbilden av en kärnfamilj som spökar. Jag tror på kollektivet! säger en vän övertygat och jag funderar. Ett barn mår bra av att ha många vuxna förebilder, inte enbart föräldrarna. Detta är så klart kluvet eftersom jag gärna vill vara normbrytande men samtidigt längtar efter en trygg familj. Särbo eller öppet förhållande, vem vet vad som passar mig bäst? Men jag tror det ligger något i detta, förr var det vanligare att barn fick stöd från andra vuxna. Det sägs att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn. Sikeå – kan ni leverera?

Jag har många vänner som också har småbarn och kämpar på. De undrar försiktigt hur jag klarar av att vara ifrån mitt barn så mycket? Min kropp skriker Jag klarar det inte! men sedan ett faktum, måste du klara något så gör du det, rakt genom skärselden. När rätt beslut är fattat finns ändå en drivkraft, ett hopp, om något bättre. Det är mer konstruktivt tycker jag än att stå och vackla, väga olika beslut mot varandra. Så generellt mår jag bättre nu än i höstas. Även om jag ibland saknar mitt barn så det gör ont i hela kroppen. Jag har aldrig känt denna sort av fysisk saknad förr. Som en förlängd del av mig själv fattas. Älskade Henning. I dessa stunder är min stora tröst att David är en otroligt fin pappa. Allt annat måste vara fruktansvärt. Nu kan jag lugnt sova om nätterna, även om jag ibland gråter en skvätt innan.

IMG_3052 kopia (kopia)

Jag kommer aldrig kunna förändra någon annan människa än mig själv. Hur mycket jag än vill hjälpa och förstå, så går det inte. Vad det innebär att vara stöd till dem man älskar kan vara på en mängd olika sätt. Det är ofrånkomligt att mitt självförtroende har fått sig en törn fast detta beslut på sikt kan vara en vinst. Det är för tidigt att säga. Att ge upp är inte samma sak som att ge efter. Jag vill ge efter så jag kan våga falla in mot mitt egna sårbara centrum. Det är en nödvändighet. Sorgen finns där. Liksom hoppet. Jag vet att ett öppet och rent sår läker snabbare än ett infekterat sår som är omlagt tusen gånger om. Så jag öppnar upp – nu vet ni.

De så kallade 1-års bilderna

IMG_2427 (kopia)

IMG_2426 (kopia)

Idag lekte jag och Henning nakna i sängen efter tidig frukost. H absoluta favoritsyssla! Solen lyste in genom stort munblåst fönster och jag fick plötsligt infall att fotografera. Jag har inte redigerat ett dugg utan de starka kontrasterna är skapta i sig själva. Två klösmärken på näsan och dregelrand längst halsen, jajemen! När ungen är omöjlig att klippa naglar på och nya tänder nalkas. Så som det kan vara för en 1 åring med två månader på nacken.

IMG_2466 (kopia)

IMG_2462 (kopia)

IMG_2467 (kopia)

Många fotograferar i en studio självaste 1-års bilden. Jag och mina syskon har haft sjömanskläder, så söta och prydliga så. Fast fotografen har fått locka med leksaker för att fånga uppmärksamhet och undanhålla storgråt (har jag fått berättat för mig senare). Jag har ärligt talat inte ens tänkt tanken förrän mamma frågade. Kanske för att jag fotar Henning så mycket i vardagen? Jag är inget proffs men jag gillar att fota. Leta rätt miljö och sinnesstämning. Ta tillvara på ljuset som är. När jag väl fångar mitt barns uppmärksamhet är det fint att veta att det är hans egen mammas totala närvaro han möter. Du är det vackraste jag vet, Henning min.

IMG_2471 (kopia)

 

Äger mitt beslut!

IMG_2368 (kopia)

IMG_2371 (kopia)

Gårdshuset som inväntar ett bygglov.

Sedan den stund jag började drömma. Joggade förbi och gick långa promenader fram och tillbaka för att glimta in på gården. Bara tanken på att stället skulle kunna bli mitt fick det att pirra till i hela kroppen. Jag blev förälskad på stört. Här ville jag bygga och bo. Känslan var så stark, så sann. Och det är den fortfarande, såhär 3,5 år senare. Precis som det är att bli kär i en människa är det svårt att sätta fingret på exakt vad det är som känns så speciellt och rätt. Det bara är.

Huset talade till mig. Som om det vore en förlängning av min farmor som dog i samma veva. Jag hade börjat jobba på hennes gamla arbetsplats i Robertsfors. Levde plötsligt nära min rötter. Nära min farmors omhändertagande händer kring de arma fötternas behov. Gårdshuset som byggdes ihop med gammlagårn för ca 13 år sedan står nu och inväntar på innehåll. Endast ett skal utan varken vatten eller el har det hittills bara använts som ett förråd och hushåll för fåglar som pickar i takets isolering. Min vision har hela tiden varit att bygga om gårdshuset till en fotvårdsmottagning. Jag vill ta hand om det som bara blev en början. Det som aldrig hann bli något. Drömmar som stoppades undan när verkligheten tog över. Nya drömmar måste få stiga in, fylla fyra väggar med förtroliga samtal, kaffedopp och konstutövande.

Är detta möjligt? Finns det en grund som är tillräckligt stabil att utgå ifrån. En efterkonstruktion av ett bygge som redan är byggt. Delvis påbörjat. Vad är halvdant och vad är rejält? Rätt ska vara rätt och äntligen är tiden inne. Att gå till grunden. Kosta vad det kosta vill, som egenföretagare och småbarnsmamma kommer jag ändå inte vara rik förrän jag är pensionär. Fast det är klart, en kan vara rik på olika sätt.

IMG_2385 (kopia)

IMG_2376 (kopia)

Tre kärlekar

85129850_1232305423646411_3437666161288806400_n

86173869_2563766563903732_788997616967876608_n

  1. Familjen
  2. Hemmet
  3. Arbetet

85113012_503745700523384_4994823678488215552_n

86193174_206924987120451_5291822625511702528_n

86278081_826089117817897_798704341841084416_n

86266701_203252477394583_3276851633559961600_n

Nu har jag sett den igen. Lars Molins släktkrönika Tre kärlekar (finns på svtplay). Det har blivit en sådan serie som jag känner behov av att se om och om igen. Små stycken eller helheten. När saker och ting händer i mitt liv som jag behöver landa i. Det är som med viss musik och en del böcker. De återkommer som en kär vän.

I serien följer vi framförallt Gösta och Lillians resa. Kärleken är stark men likaså drömmen om det rätta yrket och hemmet som kallar på Gösta. Vad av dessa tre är viktigast? Hela tiden denna släktgård som pappan förväntar sig ska gå i arv. Och Gösta är den utvalda arbetskarln men han vill något helt annat. Jag känner med Gösta, hans starka vision om vad han vill – flyga. Fast kriget snart är slut och alla avråder honom från att bli officer är han fast besluten. Han har bestämt sig.

Jag känner med Lillian som genomgår en traumatisk förlossning av ett barn som hon inte alls önskat sig, vilket det finns anledning för. På slutet av 40-talets förväntas kvinnan vara hushållets domän. Hon drömmer storslaget och är beredd att gå långt för helt andra planer. Hon passar inte alls in i normen men är vacker och rik. Vilket har fört med sig stora konsekvenser från hennes tidigare liv som hon släpar med sig som en tung sten.

86380063_483667842328348_2606784817819287552_n

86182951_355082722041590_2489800719108931584_n

85208906_2620286631590040_5237975117283196928_n

86174939_992824511100085_9196230454884171776_n

86183221_136571307520032_3873212494059143168_n

Jag känner för Britta, syster till Gösta. Hon som föder en oäkting med bär sin ”skuld” med stolhet. Hon är kär i den redan gifta fadern och de träffas i smyg. En förälskelse som varar länge. Hon bedriver Hedmans café och är driftig. Går sin egen väg. Skrattar och gråter om vartannat. Britta är en sådan person som jag vill ha som vän.

85246444_537207096889106_3717660611232923648_n

86272431_2718360751532993_5958307550196662272_n

86278594_476754023204044_9163332478570594304_n

84647248_177178803573321_1652895808560824320_n

86193169_307397830219091_2891996884228898816_n

86214503_491992114832579_944666456048533504_n

86196147_3064133980272411_8492729994508763136_n

Jag känner med Göstas och Brittas föräldrar. Moderns kamp om att vara alla till lags. Gösta och hans storebror Orvar är alltid osams. Hon lappar och lagar. Ger aldrig upp. Står upp och tar hand om. En beundransvärd bondmora! Medan faderns kamp är en egensinnig sådan. Han har hela byn emot sig. Han vill ha kvar forsen tills Gösta kommer hem och tar över gården. Ingen förstår sig på honom och medan hans hälsa sviktar blir det alltmer kritiskt läge. Han är envis krake, ändå känner jag även med honom. Hans stolhet över arvet och varför det är så viktigt att föra släkten vidare.

86169324_498723677708292_4349086941946314752_n

85259226_538488753692207_1682268767775621120_n

Jag känner med överstens fru Anna från Tyskland. Hon som förlorat hela sin släkt i kriget. Allt hon önskar sig är ett barn och så blir hon bästa vän med Lillian som får det barn hon inte vill ha. Men Lillian behöver definitivt Annas stöd. De är båda två udda fåglar som kan finna tröst hos varandra. Jag tycker om deras vänskap. Den bara är. Sådär som olika händelser kan veckla ut en vänskap som varar för livet. Jag har varit med om dig, alltså kan jag inte förlora dig.

Tre kärlekar drabbar mig. Det är något som växer fram ur karaktärerna. Platsen i Norrbotten. Jag känner släktets rötter dra i mig. Vad är egentligen viktigast, dessa stora frågor att tampas med. Kärleken till den du vill dela ditt liv med. Kanske bilda familj med. Vad är du beredd att uppoffra när du samtidigt har en tydlig dröm om vad du vill arbeta med. Du ljuger hellre än att berätta att sanningen inte blev som du tänkt dig. Kanske är det inte alltid viktigast att berätta hela sanningen. Men att vara sann mot sig själv. Den plats där du befinner dig och vill vara på. Inte vad ditt arv säger dig att du bör göra utan där du i ditt eget väsen känner dig hemmastadd. Där ska du växa och gro. Men kan du göra det samtidigt, alla dessa tre? Eller är det för mycket begärt av den stora kärleken. Det är de tre kärlekars mysterium.

86190876_2611406625805826_6483451436247023616_n

Om tvärsäkerheten

Häromdagen lyssnade jag på söndagsintervjun med Stina Oscarsson Från tvärsäker kulturvänster till tvivlande intellektuell. Jag kände igen, hummade för mig själv till mångt och mycket av vad hon sa. Det är så fantastiskt att vissa människor kan formulera de där tankarna som en själv inte lyckats förstå sig på. Plötsligt upptäcker jag – Aha, det är så där jag tänker!

Jag är ingen opolitisk person. Jag har en åsikt om hur slipstenarna dras i detta land. Jag anser freden vara vår största tanke men jag vill inte med den stora drömmens sax klippa sönder den minsta drömmens väv. 

IMG_2225 (kopia)

Stina beskriver så fint om vitsen med att inte behöva vara så säker på sin sak. Hon snodde på steken, är det inte konstigt att så många människor verkar veta precis vars de står i varje fråga? Jo, det tänker jag ofta på. Starka tydliga åsikter.  Argument och demonstrationståg med stora plakat som ska både synas och höras. Ju mer desto bättre.  Jag känner mig sällan som en del av det där. Till den grad att jag undrar om jag måste förklara mig som opolitisk eller icke feminist, för att ge några exempel. För jag har tydligen svårt att välja sida, svårt att förstå en åsikt till hundra procent och sedan dessutom behöva nita mig fast för allt annat visar på svaghet. Kan jag verkligen stå för det här? Är jag tillräckligt aktiv för att kalla mig feminist? Ja, innerst inne tycker jag det men direkt jag ska ingå i ett sammanhang, vara en del, stå upp för mig. Ja, då sköljer tvivlet över. Ändå vill jag göra ett utrop för varsamheten, många andra ord skulle inte behövas! Tack alla vänner där vi kan prata helt öppet, högt och lågt. Där vi kan dela tankar som knappt hunnits formuleras. Tillsammans testar vi dem, känner efter. Vad är det vi egentligen pratar om? Kanske något helt annat än vad vi först trodde.

Detta stämmer inte helt. Jag tycker mycket och känner ännu mer. Har väldigt lätt att känna medkänsla med andra människor och leva mig in i deras livssituation. Genom andras ögon får jag dagligen syn på mitt eget liv. Därför är jag så tacksam över att jobba med människor, allt möjligt folk. Både de som är lik mig men också så totalt olik. Många gånger överrumplas jag över hur det första intrycket kan suddas ut helt och hållet. Hur en vänskap kan uppstå när man är väldigt olika varandra. Detta är tack vare SAMTALET är min stora övertygelse. Stina beskriver samtalet som en nödvändighet för utveckling. Hur ska vi förstå oss på oss själva om vi inte speglar oss i varandra? Våga prata, om vad som helst, helt vardagligt eller från urdjupet. Att sätta ord på dina tankar minskar tystnaden och av det blir vi starka. Så vill jag tro. Genom att ta plats, men inte nödvändigtvis med färdigtänkta åsikter. Även en försiktig skakig hand kan sträcka ut sig och bli milsvidd lång och bred. Som ett öppet fält.

När jag lyssnande på intervjun tänkte jag mycket på min vision. Att arbeta med konst och fotvård under samma tak. I min värld är det möjligt – men hur ska jag göra det trovärdigt i verkligheten? Stina beskriver Sara Lidmans kamp om att debattera och att skriva romaner. Om drivkraften att vilja befinna sig i båda världar med sin skrivande hand. Vem begränsar oss? Oftast är det ingen förutom du själv.

I en roman finns ursinnet, vreden som inte behöver höja rösten. Där finns också i bästa fall en kärlek så djup att den inte behöver glittra på ytan. Romanen stammar sina svar på en livslång utmaning. Artikeln däremot är en stubbe och stubin. Och man skriver den när en massmediabild av ett skeende dämpt upp ett sådant raseri inom en att man inte får andrum till romanarbetet förrän man inlämnat en protest!

Summan av alltihop. Ibland måste man göra något för att kunna gå vidare med något annat. Tvärsäkerheten kanske är lite överskattad ändå. Även om att jag pratar om att bara tvärgöra något, ta en tvärdusch eller tväräta en macka (bondska se nånting). Jag gör mycket i all hast, som detta inlägg. Men orden och tankarna har skvalpat runt i mig under några dagar innan jag kom till text. Vad detta är för slags text är inte min uppgift att avgöra.

Varsamhet – vilket vackert ord förresten.

 

Skomakare möter fotvårdare

IMG_6707

Varför samarbetar inte fotvårdare och skomakare? Båda är ett hantverk. Båda handlar om fötter. Många försäljare på skobutiker saknar kunskap om foten. Vad just den här kunden behöver för sko kan en förhårdnad eller hälsporre avslöja. Likaså en artroshöft eller uttrampade fettkuddar. Att bara köpa ett inlägg på måfå kan bli förödande. Jag tycker det är djungel av skomärken och inläggssulor. Rätt inlägg i rätt sko är jätte viktigt. Annars är min upplevelse av vad mina kunder berättat, att sulan snarare kan stjälpa än hjälpa. Jag tänker ofta att skobutiker även borde ha en skomakare och en fotvårdare på plats. Tänk vilken fantastisk kombo det vore! Kunden kan först gå på fotvård, sedan prova ut en sko som skomakaren kan forma om, så den passar just dig. Helst av allt skulle vi få gå barfota i skogen, då skulle alla våra muskler få arbeta. Ingen sko som ligger i vägen och hindrar foten från sin naturliga rörelse. Den finns en anledning varför vi i västvärlden har mer problem med fötterna. Vi tränger in våra fötter i fel skor och går för mycket på stumma golv. Hur ska vi förebygga onda fötter och skor som måste slängas eller blir kvar i garderoben direkt vi köpt dem?

IMG_6688

Visst har ni besökt Mästerkatten i Umeå? En av de få skomakarna som finns kvar i stan. Varför slänga skor när man kan laga dem? Ekonomisk. Miljövänligt. Fotriktigt. Fast en sko av kass kvalite är det ingen idé att lägga pengar på. Men har du en rejäl lädersko där bara sömmen gått upp eller sulan börjat lossna, laga den! Okej, det är inte superbilligt och beror så klart på hur man tänker. Mina Kavat-skor av svenskt läder köpte jag begagnade för dryga 300kr på Röda korset i Umeå för några år sedan. I princip helt oanvända. Jag har trivts jätte bra i dem men för ett tag sedan märkte jag att sulan börjat släppa. Skomakaren slet bort hela sulan hur lätt som helst, det var skrämmande hur dåligt den satt! Nu har han sytt fast en lädersula istället så att lädret dels med tiden kommer forma sig efter just min fot, men också så att sulan förmodligen aldrig mer kommer att släppa. Alltså ska de hålla för en livstid. Detta kostade mig 900kr men jag köpte dem från början för bara halva priset. Jag är övertygad om att jag inte kommer ledsna på dom. Då tycker jag att det är värt det!

IMG_2339 (kopia)

Jag gillar det gamla märket av Keros-skor och har under åren samlat på mig tre stycken. Stövlar som jag billigt hittade på en second hand. Bekväma och i gott skick. Nu har jag bara bytt ut ena lädersnöret där bak. Mina tofflor som jag standard använder inomhus på vårt kalla trägolv. Och så småtofflorna som jag hade när jag var liten, snart kan Henning ha dom (eller förmodligen slita av sig dem men i alla fall).

Mina svarta Madicken-skor har jag också hittat på Röda korset. Vagabond i mjukt skinn som jag lät Mästerkatten klacka om. Men herreligen tänker du kanske, du som är fotvårdare och ska vara ett gott föredöme, inte ska väl du använda utnötta begagnade skor. Nä, det är sant att begagnade skor kan vara en riktig fälla. Alla fötter är unika, hur någon annan går in sina skor kanske inte alls passar din gångstil. Saken är bara den att många lämnar in nästan helt oanvända skor. Du kan verkligen göra fynd! Om du då köper en riktig skinnsko billigt och sedan fixar upp dem hos en skomakare är de som nya! Jag tycker själv att det är  svårt att hitta en rejäl sko nyproducerad. Antingen är de gjorda av skräp, ingen hälkappa som ramar in foten eller riktig läder som andas. Eller är den nya skon svin dyr så du knappt vågar använda den.

Nu känns det riktigt bra. Jag är garderad för ett bra tag framåt med rejäla skor som jag har lovat mig själv att smörja in, precis som jag smörjer in och vårdar mina fötter. Mästerkatten har bra service och är kunniga om vikten av en bra skor för att gynna dina fötter. De hjälper även till att laga annat i läder såsom skärp, väskor, handskar.

Nog talat från en ivrig fotvårdare som vill lämna avtryck i klibbsnön!

IMG_2324 (kopia)

Önskemål istället för löften

Det sägs att det tar 3 veckor att komma in i en ny rutin. Jag sammanställde en önskelista i slutet av året om vad jag vill ha mer av under 2020. Jag tycker det känns som ett trevligare förhållningssätt, att tänka önskemål istället för löften. För jag vågar inte lova livet någonting eftersom livet självt ideligen kommer emellan. Om du skulle se alla mina listor jag gjort den senaste månaden skulle du bli förskräckt. En lista över listan över listan. Det viktigaste av det viktiga. Vad är relevant i slutändan? Att träffa vänner och släkt mer eller utföra olika göromål på torpet? Eller strunta i alltihop och helt enkelt öva mig på att vara mer lat. Eftersom omgivningen säger Julia du gör för mycket. Jag får börja om från början. Lyssna inåt. Vad VILL jag, vad MÅSTE jag, vad BORDE jag? Vad jag vill går alltid först. Ofta hänger önskemålen ihop men det kan ta tid att se mönstret. Jag VILL till exempel vara en närvarande mamma lika mycket något jag MÅSTE och BORDE det. Att göra upp med mig själv och klarlägga mina prioriteringar ökar en känsla av att vara i kontakt med min livsväg. Det är vad jag vill, och inget mindre.

IMG_2243 (kopia)

Jag önskar:

Att utföra min morgonyoga innan arbetsdag. 

Använda mig av en analog klocka i sovrummet istället för att ställa alarmet på mobilen.

Sluta att använda instagram och facebook efter kl20.

Mobilförbud på toaletten och vid matbordet.

Ha ett veckoschema med maträtter.

Lägga mig kl22 för att få en naturlig lässtund innan sovdags. 

Smörja fötterna och använda tandtråd dagligen.

Åka skidor, jogga, bada och cykla mer än 2019.

Göra upp en maxbelopp för loppisfynd varje månad.

IMG_2274 (kopia)

Snart har det gått en månad och ärligt talat har det varit svårt. Fast jag haft alla önskemålen i bakhuvudet hela tiden har jag ständigt glömt bort mig eller inte fullt ut orkat försöka. Morgonyogan har gått ganska bra, förmodligen för att det varit en fast rutin tidigare under lång tid. Den finns redan ingjuten i mitt medvetande. Kroppshjärnan hjälper mig. Jag började läsa Jag for hem till bror och blev som besatt. Första gången sedan jag fick Henning som jag läst ut en bok. Jag försöker lära mig den gamla klockan och har tills vidare mobilen som alarm i klädkammaren. Vill inte ha strålning i sovrummets skyddande oas. Vill vara helt ostörd. Förutom Davids snarkningar, Hennings gnyande och katternas jamande förstås.

Jag stryker mig själv på kinden. Inte bli arg och besviken på mig själv. Jag försöker och har tydliga önskningar om vad jag känner skulle göra min vardag mer behaglig. För varför mår vi så bra av rutiner? Det tycker jag har blivit tydligt sedan jag fick barn. Vi vuxna behöver det lika mycket. Det ger oss trygghet. En tydlig ram som begränsar och stärker vårt immunförsvar. Äta, sova, återhämtning. Varför glömmer vi dessa basala behov som gör oss till mer välfungerande människor?

Det nya sovrummet ger mig lugn. De murriga färgerna bäddar in mig och ger mig en känsla av skog och mossa. Tänder ljus på kväll och morgon. För att tacka dagen och hälsa den nya. Hej livet, visst vill du mig väl?

IMG_2281 (kopia)

Årssammfattning 2019

IMG_E2621 (kopia)

IMG_2694 (kopia)

IMG_E2633 (kopia)

2019 har minst sagt varit en omvälvande år. Året började med att Henning äntligen kom till oss! Denna vackra lilla skapelse. 5:e januari blev jag och David föräldrar för första gången. Såhär ett år senare är det lika stort och ofattbart.

sofiegranberg_100219__MG_0647 (kopia)

Henning briljerar med sin starka nacke!

56353956_10156498538878650_1916864962429452288_o (kopia 2)

Jag är med på ett hörn under fotförbundets årsstämma som var i Umeå för ovanlighetens skull. Jag hade ett konstprojekt där fotvårdare kunde lämna sina fotavtryck i foajén på Folket hus.

56702304_397861110793469_802576439542022144_n (kopia 2)

Dopet ägde rum i Bygdeå kyrka med faster Linda  som präst, hon som åkt upp ända från Karlstad. Det blev ett fint dop där kusinerna virvlade runt Henning Oskar Johan Ganters.

IMG_3855 (kopia 2)

Vi åkte till Falun med tåg tre gånger under året. Varje resa har varit händelserik på olika sätt. Första gången hade jag så ont när jag ammade att jag tvungen att ligga ner på tåget. Om det inte var tåget så var det kroppen det var knas med. I det stora hela har det funkat bra även om det inte är tyst avdelning som gäller längre, om jag säger så.

58978279_10156172839973091_7382713267568771072_n (kopia)

IMG_3758 (kopia)

Tre generationer. Farfar Göran, David och Henning.

187 (kopia)

Äntligen flyttar min allra närmsta vän Johanna upp till Umeå! Det var på tiden. I samma veva blir hon även gudmor till H.

IMG_3068 (kopia)

Henning sover och växer så det knakar. Det blir vår och sen sommar. Jag är mer i huset än någonsin förr och får lust att göra både det ena och det andra. Jag tar itu med väggmålningarna, börjar måla över och göra huset mer till mitt eget.

IMG_4058 (kopia)

IMG_4293 (kopia)

Vi ses när vi kan. Mammorna och barnen. Inviger Sikeås nya lekplats. Jag är så tacksam över att ha vänner nära mig som är rutinerade tvåbarnsmorsor och kan ge mig ett och annat gott råd.

67953530_2151689601794213_7158302278619758592_o (kopia)

Vi är nere på semester runt om i Göteborg. Ett viktigt stopp var på min kära väns Emmas bröllop. Vi känner oss så vuxna. När vi lärde känna varandra var vi vilsna konstnärssjälar. Nu blomstrar vi av kärlek! Barn och karl, hur gick det till!?

IMG_1708 (kopia)

Jag har fått en ny vän, Thuri. Att gå i familjegrupp var bra. Dela samma vänskapskrets och föda barn med två månaders mellanrum. Plötsligt hade vi väldigt mycket att dela , promenader, yogaklasser eller lek med barnen.

IMG_1943 (kopia 2)

IMG_1492 (kopia)

Jag har plötsligt varit ”mammaledig” i 8 månader och börjar jobba igen. Kommer tillbaka till mitt företag Julias fotspår, tillbaka till alla fötter som behöver. Allt är sig likt fast ändå ingenting. Jag är numera mamma. Har ett barns om väntar på mig där hemma. I mitt huvud har det hänt mycket mer än jag visste om. Jag är redo att ta nya kliv framåt i företaget. Men hur ska jag gå tillväga?

_D8A9068-1_webb (kopia 2)

Plötsligt har hela hösten gått. David har tagit körkort och vi fortsätter i parterapi. Livet blir mer vardag, mer ordning på dagarna även om nätterna är röriga med ett barn som sover oroligt och väcker upp och ner på systemet. Det lider mot jul och vi tuffar iväg till Falun. Min första jul utanför Västerbotten. Ovant. Att ha min egen lilla familj närmast hjärtat.

IMG_2100 (kopia 2)