Jag är min egen chef

IMG_9871 kopia

Nu är jag min egen. Julias fotspår står och ropar på mig! Den inre rösten gör sig hörd, påminner mig om min livsväg. Dit jag vill komma. Jag har inga fasta tidpunkter, inga kollegor som kan klaga på mig eller jag kan få dåligt samvete över. Ingen som ser om jag tar en sovmorgon eller jobbar hela natten. Jag liknar fotvården med konsten. Det är samma fria känsla som kopplas på med en skräckblandad förtjusning över att få bestämma. JAG bestämmer över mitt eget liv. Följdfrågan blir gigantisk Hur vill jag leva mitt liv? Kippar efter andan. Känner ansvaret lägga sig som en slöja över pudersnön och fånga in varje snöflinga inom mitt synfält. Jag kan inte göra allt jag vill på en och samma gång. Tittar ut genom fönstret och känner hur hela kroppen vill ut i allt det vita vackra. Jag tar kameran och traskar ut i skogen. Jag vill ta ett nytt kort till min profil. Uppdatera den jag känner mig som nu och inte för 1,5 år sedan. Jag ser ut en plats där jag känner för att rama in mig själv tillsammans med snön. Sedan fotar jag om och om igen tills jag känner mig nöjd. Efterarbetet blir att välja ut och välja ut tills jag återigen är nöjd. Ungefär så som jag tänker mig mitt arbete handlar om, vare sig det är fotvård eller konst. Jag ser något, synar det i sömmarna, det gör jag tills en känsla av tillfredsställelse kommer. Bilden jag haft i huvudet blir alltmer synlig. Först då kan jag släppa taget. Som min egen chef är det viktigt att jobba upp en stark tillit till mig själv. Våga lite på min intention. Våga darra, som det står på silverpennan jag fick av David i julklapp. En bra påminnelse för mig.

Processen leder till att det slutligen blev dessa två jag vill använda mig av….

IMG_9824 kopia

IMG_9845 kopia

I mitten av det röda

Nu över julledigheten har jag grävt en del i arkivet. Läst gamla dagböcker och framkallat nya fotografier. En slags process för att få syn på mig själv. Vad ska jag svara när folk frågar mig vad jag gör för konst? Jag har fortfarande inget rakt och givet svar. Drar och vrider på orden, formulerar om, intryck som uttrycker och så vidare i all oändlighet. Det är speciellt med skapandet. Det är som att en del saker som jag har gjort består. De känns lika nära när jag tittar på det som stunden då jag gjorde det. Den här bildanalysen är en sådan. Vi hade en uppgift på konstskolan där vi skulle analysera olika bilder. Eftersom jag nyss hade scannat in en massa från mammas gamla fotoalbum gjorde jag collage och skrev utifrån vissa utvalda. Den här bilden talar till mig på så många olika sätt.

mamma3 kopia

Han står i ett fönster i ett hotellrum i Finland. Han står bredbent och med händerna i sidorna. Den mörka gestalten ser ut att stå stadigt med fötterna på fönsterbrädan. Det vita landskapet utanför anar vinterkyla. Bakom ett disigt landskap skymtas ett naket träd. Jag tänker mig en förmiddag i november. De breda gardinerna hänger likt röda mattor mot golvet. Framför står ett vitt blankt bord med två tillhörande stolar med röda överdrag. Det finns tre saker på bordet som jag inte kan urskilja. Det skulle kunna vara ett askfat i glas. Ovanför bordet finns två röda lampor som sitter fast i väggen och i det högra hörnet skymtas något som jag tror är mammas gamla läderväska. Resten av rummet är tomt och det ekar 70-tal.

Vad de gjorde i Finland är utsuddade minnen. Men de var i ett större sällskap. Det finns en annan bild på min morbror i samma rum när han sitter och röker och bordet är fullt av tomma ölflaskor. Dimman övertar.

Jag försöker tänka bort att det är pappa i fönstret. Det är svårt eftersom det stämmer så bra överens med bilden jag har av pappa och mammas relation. De kan inte ha varit tillsammans särskilt länge och ändå känns pappa så trygg och stabil där han står. Precis den inverkan jag tänker att han har på mamma. Jag vill gärna koppla det röda hotellrummet till deras relation. Två röda lampor, stolar och gardiner som möblerar en växande tillit. Deras alldeles egna rum.

Undrar vad pappa tänker där han står? Jag ska fråga med risk för att bli besviken av att bilden bara är arrangerad. Var det mamma eller slumpen som bestämde? Såg mamma det jag vill se idag? Att hon fångade ett ögonblick av pappas frånvarande ryggtavla. En tillfällig syn av sin förälskelse i mitten av det röda. Utsikten från ett fönster.

 

Olika slags mod

Vemod – En stillsam stämning av saknad och sorg över något som gått förlorat. En svunnen tid som är förknippad med en människa, plats eller något annat dyrbart.

Svårmod – En melankolisk känsla som lägger sig över likt ett snötäcke, en form av  tungsinne.

Högmod – En alltför stor självuppskattning vilket är motsatsen till ödmjuk.  Du tror så mycket om dig själv att det är svårt att vara förankrad i verkligheten.

Tålamod – En egenskap som gör att du kan hantera stress genom att orka utstå väntan genom att bibehålla ett slags lugn.

Alla dessa olika sorters mod har jag känt av. Inom mig som en energiström som jag inte kan kontrollera. Högmod och svårmod är besvärliga känslor, starka och distinkta. Närmar sig djupa mörka hål och storhetsvansinne som får mig att känna av galenskapens potential. Däremot tycker jag om att ibland känna vemodet slå till i bröstet. Att träna mitt tålamod är också utmanade och belönande när jag väl tar mig an den egenskapen och knådar ner den till minsta beståndsdel. Som tur är så är känslor just bara känslor. De kommer och går, ingen består. Ingen känsla är hela mig.

blev sann kopia

Fotograferat från filmen ”Tillflykt” med David Sandström som låter Sara Lidman prata medan Sune Jonssons fotografier spelas upp, bilderna och texterna skapar en ny helhet.

Varje morgon när jag gör min lilla ritual säger jag högt till mig själv Jag vill tåla mitt mod, tåla – mod. Så vad menar jag med det? Precis det jag säger. En del av mig kavlar upp ärmarna varje morgon och bara kör! Bara gör! I all min iver kan jag lätt glömma bort att stanna upp och känna efter, se mig omkring. Och därmed tappar jag perspektiv på min tillvaro för att jag blir förblindad av mina starka känslor. Vad är egentligen relevant att lägga fokus på? Jag tror, att om jag orkar stå ut med mig själv, kommer tiden låta saker och ting gro fram liksom naturen självt. Så visar sig det mesta till det bästa. En del saker går helt enkelt inte att skynda på. Detta är så lätt att säga men verkligen svårt att leva efter ibland. Jag har i olika sammanhang fått höra att jag är modig. Vad modig du är som vågar köpa ett hus själv eller hur vågar du stå på scenen själv eller ta kontakt med en vitt främmande person? Jag undrar då alltid själv hur jag vågar? Jag som så ofta känner mig ängslig och rädd. Jag har helt enkelt inget svar på det. För vad är egentligen mod?

Mod – En egenskap som gör dig tapper i svåra situationer, du håller ut när du handlar i överensstämmelse med dina övertygelser och önskningar, även när det finns risk för negativa konsekvenser mot det egna jaget.

Jag smakar på ordet igen. Mod. Så enkelt och vackert. Med stilla förtjusning låter jag ordet vila i min mun. Jag inväntar. Det är inte bråttom att säga det, jag kan vänta lite till, tills tiden är inne.

Dessa tankar kom efter att jag häromdagen lyssnade på vinterprat med Tomas Sjödin

 

 

Strömavbrott i byn

IMG_9549 kopia

Jag vaknade kl8 i morse och upptäckte att det inte fanns någon ström i huset. Det var magiskt vackert ute så jag svepte in mig ullkappan, tog kameran och gick en lång promenad i byn för att spana in läget. Det var mörkt i alla hus men solen smög sig sakta fram som ett glödande klot på den öppna himlen. Så långt som solen förmår den här tiden på året. Så andäktigt att få gå omkring i detta.

IMG_9571 kopia

IMG_9585 kopia

IMG_9577 kopia

När jag kom in var jag rejält hungrig och huset en aning svalare. Jag gjorde upp brasa i både järnspisen och kakelugnen. Känner mig rik en dag som denna, att ha ved som värmekälla är verkligen en trygghet! Kan vara bra att få känna på det. Kokkaffe och en massa ljus. Fikarester från nyår. Mitt i allt detta fick jag plötsligt äntligen ro till att läsa. Jag som har haft så svårt för det en längre period. Begränsningar kan verkligen skapa utrymme för kreativitet. Strömmen kom tillbaka nu i skymningsljuset så jag hann precis städa igenom en hylla också som jag typ tänkt i en evighet. Nu är det mörkt ute men ljust härinne istället, solen har för länge sedan lagt sig medan vi vankar runt i våra små glittrande tindrande hem. Tack för ljuset!

IMG_9595 kopia

Nytt kapitel.

Nytt år, nya tider, nytt kapitel. En del vet det och en del vet det inte. Från och med nu jobbar jag bara med mitt eget företag Julias fotspår. Jag hyr in mig på Hammarhöjds seniorboende i Bygdeå där jag kommer att ha min bas för fotvården. Jag kommer också att fortsätta med hembesök efter behov men i den mån det går vill jag ha så många kunder som möjligt på Hammarhöjd. Nu är jag i ett nytt läge där jag har en lokal att vara i vilket ökar möjligheten att samla ihop mina kunder på ett ställe. Jag tycker om att göra hembesök mellan varven, det är kul att åka runt i byarna och framförallt väldigt tacksamt från kunder som har svårt att ta sig fram på grund av sjukdom eller något annat hinder. Dessvärre är det inte lika lönsamt. Jag hinner helt enkelt inte med lika många kunder på en och samma dag. Det är också mer slitsamt för kroppen. När jag jobbat måndag och fredag med hembesök har det fungerat bra att sitta på farmors gamla mjölkpall. Tro ett eller ej, det är bästa stolen hittills att göra fotvård i hemmet på! Nu måste jag tänka mer hållbart när jag övergår till heltid med mitt eget. Det känns verkligen jätte spännande! Frihet och mer ansvar. Klarar jag av den balansen? Går det att få in mer av min konstnärliga verksamhet i schemat nu när jag själv styr över min egen tid? Ja, jag tror det. Jag tror också att det handlar om övning.

Julia Johansson har övertagit min tjänst i Robertsfors kommun och det känns jätte bra! Äntligen kommer jag ha någon att bolla med. Det ökar också möjligheten för fler i Robertsfors kommun kan gå på fotvård! Förhoppningsvis kommer det inte längre bli två månaders väntetider och även du som är ung kan gå på fotvård! Nu trampar vi in 2018 med starka glada fötter tycker jag. Välkommen att ringa och beställa tid!

Jag har en rejäl uppladdning för att sedan kavla upp ärmarna ordentligt 15 januari!

 

Gott nytt 2018!

25551447_10156974463937995_1844685372_o

Jag och mina kära vän Sofie Granberg (som har gjort den snygga designen) bestämde oss för att göra en spontaninbjudan till nyårsfest hemma hos mig. Sent ute var det många som redan var uppbokade men i slutändan blev vi en härlig skara på sex personer. Det är så spännande att bjuda in vänner och bekanta från olika kretsar, hur ska vi mötas och sammansvetsas? Det är också en bra övning för mig att släppa på kontrollen och ansvaret om att JAG ska ta hand om alla. Jag försöker att bara njuta över att kunna ha ett hus att erbjuda, en plats för härlig gemenskap. Med facit i hand gick det väldigt bra! Trots min förkylning som kom liksom en raket från fjärran kunde jag med blixtrar och dunder ha en glittrande kväll. Tack alla!

Och ja, jag lovar, det var så många raketer och så mycket partaj i mitt kök som på bilderna!!! Det är i Sikeå hamn det händer, hos mig. Då vet ni gott folk!

25542376_10156975533197995_8422106771607936683_o

25438613_10156975588517995_1153618991921283363_o

Nyårsfirande kan lätt bli pressat och förknippat med att ha det så himla festligt och trevligt att man tillslut glömmer tolvslagets glans. Att ringa in det nya året, tänka tillbaka på året som gått och längtan och förhoppningar om vad komma skall med det nya året. Det tycker jag är den verkliga tjusningen med nyårsfirande. Jag är tudelad till stora anordnade fester, jag vill gärna fira med att klä upp mig och förbereda riktigt god mat tillsammans med härliga människor. Samtidigt vill jag inte stressa ihjäl mig. I år blev det faktiskt riktigt trevligt. Behagligt som Sofie uttryckte det. Precis den där kombinationen av avslappnat och festligt umgänge. Vi hade gjort enorma mängder mat som vi kunde frossa i oss hela kvällen och har rester kvar för minst en vecka framåt.

26510735_10215645348513902_1618585300_o

26510658_10157020820577995_1949353156_o

26540878_10157020819367995_643643558_o

Jag och Sofie bjöd in resten att delta i vår lilla tradition. Göra upp en stor brasa och skriva ner på en lapp skiten från 2017 – det man vill bli av med. Sedan skriva upp drömmar om 2018 – det man vill komma närmre. Därefter eldar man upp båda två. Eld kan stå för mycket, både rädsla och värme. Men vi tänker att skiten ska brinna bort! Det nya ska brinna upp i luften och ut bland molnen för att vädras, låta vinden ta fart i längtans glöd!

Nu ska jag göra mig egen lilla tradition. Gå igenom 2017 foton för att framkalla och klistra in i min egen minnesbank. Kanske är jag en av få som fortfarande sätter in fotografier i album? Jag ska läsa igenom årets dagböcker och sammanfatta vad jag varit med om. Detta funkar som en slags terapi för mig. Ett sätt att komma till ro med det som varit. Det tycker jag bättre om än att göra en massa nyårslöften som lätt faller över till prestation och oro att misslyckas.

Så, nu undrar jag med stillsam förtjusning. Vad har 2018 att erbjuda?

Livet går vidare

Nu när jag avslutat min tjänst i Robertsfors kommun tänker jag tillbaka på de senaste 3,5 åren. Där klev jag in helt ovetandes om hur jobbet med fotvård skulle påverka hela mitt liv. Då levde farmor – nu lever jag där hon trampat upp. Inte bara genom att arbeta med samma yrke utan också genom att bosätta mig här i kommunen. Bygga på ett liv och leva som jag vill.

I eftermiddag har jag lyssnat på Mia Skäringers vinterprat som handlar om döden. Om att vara med vid sin mormors dödsbädd – att våga gå vidare. Å farmor, det känns som nyss jag satt där vid dödsbädden och höll din hand. Kände din närvaro och undrade hur jag skulle orka utan dig. Jag hade just fått semester och sedan fanns du inte mer, inga fler blåbärspannkakor på balkongen som vi planerat. Inga fler hejdlösa skratt. Semestern gick och flyktigt reste jag runt i Sverige och hälsade på vänner och kände mig alltmer vilsen och ensam. Det vred sig i magen över att behöva komma tillbaka till jobbet. Tillbaka till samtalen med alla kunder som kände dig, som frågade efter dig. Under tre månader behövde jag sitta där och berätta att du hade lämnat oss. Jag fick gång på gång öva mig att hålla tillbaka gråten när någon kund blev illa berörd. Men jag tänkte på dig  då farmor. Om hur du kämpat med och mot döden, då kunde minsann jag också!

Under den här tiden har många av mina kunder dött. Den sorgliga biten med att lära känna så många gamla människor. Jag glömmer ibland bort att en 95 åring likaväl kan vara död vid nästa möte. Nu när jag räknat ihop er blev ni tretton stycken som lämnat jordlivet. Vad minns jag av er?

Och jag, det är kunder än idag som frågar efter dig farmor. Din dementa kusin undrar hur du mår och jag svarar bara bra. Din gamla vännina skryter av dig och berättar gång på gång vilken beundransvärd människa du var. Hon frågar när hon får träffa dig nästa gång, jag svarar att jag inte vet men om inte alltför lång tid. Då blir hon nöjd.

Till minne av er, mina kära kunder.

Birger Berg kopia

Birger Berg – du som visade mig dina sjukdomar uppradade på en lista du alltid bar med dig i bröstfickan, för att slippa förklara hela tiden, det började med en gipsvagga…

Curt Strand kopia

Curt Strand – du som kom varje månad bara för att du tyckte att det var så trevligt att prata med mig och få fotmassage. Vi skojade om lite ditt och datt!

Anna Magnusson kopia

Anna Magnusson – du som hade gått på fotvård regelbundet i 40 år sedan farmors startade upp verksamheten.

Doris Hammarström kopia

Doris Hammarström – du som sörjde över att inte kunna simma längre och stå på händer i vattnet där du briljerat under herrans många år.

Erik Janse kopia

Erik Janse – du som hade vansinnig värk i ryggen efter att ha slitet ont med hästar och bageriet i Ånäset. I slutet kunde du inte komma för att du inte kunde stiga upp ur sängen.

Ulla Andersson kopia

Ulla Andersson – du som berättade innerliga historier om din uppväxt i Värmland och hade kanske världens härligaste skratt!

Svea Jonsson kopia

Svea Jonsson – Du som hade långa predikningar om hur viktig fotvården var. Du lärde upp unga vikarier om hur noggrant de skulle torka varenda liten kroppsdel. Jag fick komma intill dig när du låg för döden. Du sa att du var redo.

Leif Berggren kopia

Leif Berggren – du blev som en mentor för mig. Vi ringdes vid och pratade lite nu och då med varandra. Om mitt framtida liv med huset och företaget. Du trodde på mig och jag kände mig alltid stärkt och inspirerad efter våra möten. Vi pratades vid bara några dagar innan ditt hjärta stannade, du sa att det var slut nu.

Aina Eriksson kopia

Aina Eriksson – du berättade passionerat om din långa arbetstid som lärarinna. Du tog hand om din blinda man med en hängiven omsorg och älskade min ringblomssalva.

Eivor Gustavsson kopia

Eivor Gustavsson – du som jag bara fick träffa några få gånger och plötsligt ringer din dotter med gråten i rösten och berättar att hon måste avboka din tid. Att du inte längre lever, att du hade för ont.

Henny Granberg kopia

Henny Granberg – du som fick bli 100 år vilket alla tyckte var fantastiskt. Själv berättade du att du kände dig klar. Även om du hade tankarna i behåll och ingen värk så var du väldigt trött. Du sa att det inte var så roligt att leva när alla du kände var borta.

Karin Johansson kopia 2

Karin Johansson – du sa inte mycket men visade med ditt kroppsspråk hur härligt du tyckte att det var efter en fotvårdsbehandling. Älglund var ditt hjärta.

Maj-Lis Johansson kopia

Maj-Lis Johansson – du var tvungen att flytta in på boende vilket du inte tyckte om. Du berättade livligt om ditt liv på gården även när du flyttat in på hemmet.