Kära Oskar

oskar8 kopia 2

Jag kan inte minnas första gången jag hörde talas om dig. Kanske var det ditt leende i svartvitt. År efter år och du kommer allt närmre, längre ifrån det som var ditt liv. Någonstans har du alltid funnits, betraktat mitt lilla ansikte ovanifrån. Alltid samma leende, samma brist på närvaro men jag klandrar dig inte. Du gjorde så gott du kunde.

Tänker ofta på dig och undrar hur du har det? Om du vet vem jag är? Kanske vet du mer än jag kan ana. Vill så gärna dela med mig av livet jag lever. De gånger jag känt mig liten och svag och behövt någon starkare vid min sida. Jag har saknat någon som kunnat säga att allting kommer att ordna sig tillslut. Det kommer att bli bra, på ett eller annat sätt men det tar tid.

Livet blir inte alltid som vi tänkt oss. Alla vår hjärtan, en del slår fortare än andras. En del i otakt, andra kanske finner sin melodi medan vissa bara upphör. Dunk, dunk, dunk, hjärtetrumman fortsätter. Lämnar resten att fyllas på nytt av tomma vita väggar. Jag står där och väntar på stunden som ännu inte fötts. När det bara är det framför ögonen som finns, allting annat återstår att se.

Jag undrar vad vi hade betytt för varandra? Skulle vi suttit och berättat om varandras liv en dag som denna? Så många gånger jag stått nära. Det grovhuggna nedsatt i bördig jord tillsammans med levande, döda blommor. Beror på årstid och underhåll, ett ständigt förhållningssätt till din stumma tillvaro. Du som finns men inte längre har förmågan att göra dig hörd. Lämnad åt ditt öde har du alltid varit kvar på samma ställe så att jag ständigt kunnat återkomma till dig. Hälsat på dig i tystnad och alltid med samma ord ingraverade i sten vårt vackraste minne. När jag var liten lämnade jag alltid dig med en puss och viskade: hoppas att du har det bra. Det är nog det närmaste vi kommit varandra.

Försöker se dig framför mig. Vem liknar du mest? Har du pappas spetsiga näsa eller mammas fräknar? Skulle vi haft mycket att prata om eller skulle du levt ett så annorlunda liv än mig att vi tappat kontakten? När jag tänker på dig känns det märkligt eftersom jag inte har någon grund för vår relation. Tankarna finns bara i mitt huvud.

Om du hade funnits helt vanligt för mig får mig att undra över mitt eget. Den vardag jag är van vid där jag som mellanbarnet ägnar mig åt att vara stor och liten samtidigt. Om det nu är möjligt att vara båda delar. Jag vill att du ska veta att du aldrig varit bortglömd. Du har inte heller varit något givet samtal men du har alltid funnits där. Din glada uppsyn i mitt rödgråtna ansikte. Vem du hann bli och vem du skulle ha blivit. Hur det var när du plötsligt inte fanns. Så många tankar tillägnas dig.

Det dunkar i mig konstant och dubbelslagen slår hårt. Det är hårt att förstå att vi två aldrig kommer att ha chansen att lära känna varandra. Ofta ifrågasätter jag hur mycket jag anstränger mig för att skapa ett minne som egentligen inte existerar. Det är svårt att låta bli, lika svårt som det är att faktiskt överföra dig till min värld. Det som är här och nu. Ändå vill jag försöka för du har trots allt funnits. Ja, jag vet det så väl.

Du står någonstans för det outtalade. Inte bara i vårt hem utan också för något ännu större. Den känslan som kommer och går. Vithetens tankar ändras snabbt till nattsvart. De tankar jag fruktar att ägna mig åt och ändå tillåter jag mig. De tillhör något annat än livet självt. Något så mycket djupare. Gräver ner mig långt under marken. Där det är så mörkt att jag omöjligt kan avgöra om jag blundar. Ser dig genom något annat än ögat. Där inuti det mörka, stora och svarta. Står gömd för omvärlden i vetskap om att du måste finnas där någonstans.

Det mesta jag vet om dig har fragmenten själv berättat. Hur glad du alltid var fastän du aldrig ville äta, helt hjälplös inför världen. Om tiden efter vet jag inte så mycket. Kanske var det någonstans bäst såhär. Att det som sker har en mening och plötsligt känns det meningsfullt att inte sätta punkt. Fastän jag inte förstår. Hur mycket har mamma och pappa präglats av dig? Gissar på att pappa bara fortsätta att leva, stannar sällan upp. En acceptans gentemot livet som är ett måste för att våga fortsätta att andas, eller? Och mamma då? Hon som klämde fram dig till världen och du hade bråttom. Du ville leva alldeles för tidigt och alldeles för mycket. Som om ditt hjärta inte hängde med ifrån första början. Redan där var något fel. Det kallas visst hjärtfel har jag fått höra. Hur läker man det? Sår som finns med redan ifrån början. Kan något läkas om man inte vet hur det uppstod? Jag tror mamma och pappa frågat sig mer än en gång. Två varma hjärtan som gjorde sitt allra bästa och glatt fortsatte dina dagar framåt. Det fanns hopp tills dagen då det stannade. Kanske visste de innerst inne. Vad visste du?

Hjärtfelet misstog sig och hjärtan inrymmer inte den sortens fel. Inte det riktiga hjärtat. Det som hela tiden för oss framåt oavsett hastighet. Tänker på stunden då de fick höra orden uttalas. Den avgörande domen och här stannar någonting i mig. Tar adjö utan förvarning. Det handlar inte om mitt hjärta. Det slår febrilt som om det snarare ville hoppa ur mig. Ge mig en vilopaus ifrån livets grymhet. Andrum till att försvinna bort i mörkret. Vithetens rum. Minnet som inte finns men du. Kanske är det tillräckligt för mig. Att veta att du finns kvar på något sätt där jag ännu inte kan se. Men jag känner.

Fortsätter bläddra med mina knubbiga, klumpiga fingrar. Fram och tillbaka lämnar jag fettfläckar på dina glada ansikten. Nu står du i prydliga rader i bokhyllan. Då och då blåser jag bort dammet och rotar i det som inte ska rotas i eller är det just det jag ska? För att jag vill och för att det betyder. Dessa korta ögonblick, kanske är det enda sättet som vi kan mötas på du och jag. Genom bilden av det som var du.

Alla föds vi med olika förutsättningar. Vissa brister tydligare än andras. Och livmodern, du som gav oss livet. Tror jag föddes med ett gammalmodigt hjärta som ägnar sig alltför ofta att slå sig fram baklänges. Rötterna till det som är jag trasslar ihop sig likt navelsträngen, in i det som fanns innan jag blev till. Fastknuten i min moders liv. Utgörs av samma kött och blod. Dessa sköra trådar som binds och löses upp, detta pågår hela tiden. Liksom mina tankar som jag vill tillägna dig. Fastän det endast är en önskning om vad mitt minne skulle kunnat innehålla.

Och varsamt närmar jag mig mittpunkten. Utan att veta hur jag ska gå tillväga vill jag nu sända dig detta brev upptill himlen. Jag hoppas att du en dag kan läsa det.  Med varma hälsningar från det hjärta som fortfarande slår, din lillasyster.

22499223_1401113519997986_4091584605144726717_o

Igår skulle min storebror fyllt 35 år. Mamma var där och gjorde fint på graven. Till allhelgona helgen kommer jag och hälsar på dig som så många gånger förr. Tallskogen i Röbäck som lyses upp av flera hundra slocknade liv. Det är så vackert.

 

Har då aldrig sett på ”Maken”!

maken-foto-klara-g

Vad är det att vara ett par? Vilket ansvar innebär det, vad kan man kräva av varandra? Tid? Sex? Trohet? Är det annorlunda om man gifter sig? Kan man leva ihop om man har olika ideal för hur ett förhållande ska vara?

I söndags var jag och såg uppsättningen av Maken på Idun i Umeå. Jag läste boken av Gun-Britt Sundström för flera år sedan som gjorde ett starkt intryck på mig. Jag som då trodde att jag kanske skulle leva ensam för alltid, kanske aldrig skulle vilja bo tillsammans med någon. Kanske, kanske, kanske skulle jag testa på att inleda förhållande med flera samtidigt eller varför inte vara lesbisk för ett tag? Jag var i en period där jag tyckte att det kändes omöjligt att bygga upp ett liv tillsammans med en annan människa. De flesta män kändes antingen farliga eller tråkiga. Jag omgavs av flera vackra, drivna kvinnor som var fyllda av spännande äventyr. Varför kunde jag inte bara bli kär i en av dom? Så enkelt allt skulle bli.

Nu ser jag Maken och uppfylls av alla Martinas och Gustavs frågor igen. Karaktärerna som rannsakar varenda liten beståndsdel i vad det behövs för att en tvåsamhet ska fungera. De ger upp och skiljs åt, sedan börjar de om och om och om igen. Jag tycker så mycket om hur de valt att gestalta 60 – och 70-talet i Stockholm med enkla små medel. En scen med en rosa ramp som enda rekvisita där skådespelarna springer, ligger, ålar, sover, röker pipa. Jag vet inte hur de gör men jag tycker att man tydligt känner andan i en tid av förändring då kärnfamiljen håller på att uppluckras. Folk är höga på ideén att kunna skapa sina egna liv. Hur mycket har hänt sedan 1976? Hur fria är vi i tanken att leva som vi vill? Ensam eller i tvåsamhet, särbo eller sambo,  jag tror att det är nästintill omöjligt att avgöra om förväntningarna vi har kommer från oss själva eller från andra. Vad är vår verkliga före-ställning?

Vad jag inte visste när jag läste boken var att jag skulle träffa David och vilja leva i en tvåsamhet. Det är inte lätt att leva tillsammans men det är inte lätt att leva ensam heller. Kanske får vi aldrig reda på om det är värt att leva med varandra, kanske måste vi dö innan vi får veta svaren.

IMG_8912 kopia

 

 

 

Algots första teater

IMG_8906 kopia

I lördags var jag och Algot och såg barnföreställningen DUMP! med Profilteatern, Skapande lördag på Hamnmagasinet. Himla roligt ställe med pysselrum och sagohörna. Det var första gången Algot var på teater och första gången vi umgicks bara vi. Moster med sexåringen på stan. Så himla kul! Känns speciellt och som en ynnest att få skapa en egen relation till min systers unge. Vem är du? Vem är jag? Levande charader! Julia, vad är teater för något? Det är som film, fast med levande personer på en scen. Utan en skärm. Ungefär som när du och jag leker. Vuxna som leker. Typ så bara.

IMG_8899 kopia

Frälst förmögen förskingrad

I veckan har jag varit hos min neuropsykolog och tantväninna Herta. På föredrag på Tullgården i Ratan för kvinnliga företagare och anhörighetsdag om psykisk ohälsa inom Robertsfors kommun. Lyssnat och stöttat vänner som mer eller mindre gått in i väggen. Mitt i alla intryck har jag försökt att också lyssna inåt. Vad behöver jag prioritera?

9789100108328

Av Herta har jag fått låna boken ”Frälst förmögen förskingrad” av Ewonne Winblad. Boken handlar om en av Sveriges första kvinnliga entreprenörer Hanna Lindmark som startade upp hushållsskolan Margaretas. En blomstrande rörelse av matservering, affärsrörelse, butiker och hushållsskolor som efter femton år gick under i tysthet. Vart tog pengarna till missionen vägen? Vad fick Hanna att våga vara så driven som kvinna på 20-30 talet? Jag läser vidare i all iver. Om det är något som verkligen inspirerar mig så är det människor som tar saker i egna händer och gör det dom vill. Dom som vågar lita på sin intention och helt enkelt gör det som känns rätt. Hanna Lindmark var definitivt en sådan människa och så även Herta Blom.

Herta Blom kopia

Jag och Herta träffades en sommar för åtta år sedan på ett korttidsboende där jag sommarjobbade och vi fick genast bra kontakt. Därefter flyttade jag söderut och vi fortsatte hålla kontakt via handskrivna brev. Numera ses vi lite nu och då när jag har vägarna förbi Umeå. Efter varje intensivt samtal med Herta är det som om min ryggrad stärks och jag blir några millimeter längre. Jag vågar sträcka ut mig och går rakryggad tillbaka ut i världen. Herta är ivrig och livlig, orädd som om hon vore uppburen av ett rejält starkt virke. Dör jag så dör jag, så var det inget mer med det, säger hon ofta med ett litet skratt. Så skönt att få prata med en ung människa som är mitt upp i livet. Annars blir det mest krämpor och gamla minnen. Sedan lägger hon sig plötsligt på golvet för att stretcha ut ryggen och så slipper hon krämporna, ett litet tag till.

Jag läser boken och tänker på gamla starka människor kontra unga svaga. Varför är psykisk ohälsa så vanligt idag bland unga? Herta säger Gräv inte i skiten, det luktar bara värre medan jag försöker förklara hur viktigt det varit för mig att gräva. Jag är övertygad om att jag inte varit den jag är idag om jag inte fått möjlighet att gräva runt i mitt bagage. Det kan vara en överlevnadsstrategi att blunda men i längden tror jag vi behöver lära oss se från många olika perspektiv och synvinklar. Det är en ynnest att jag har min psykolog som jag ibland kan träffa för att kunna skingra tankarna och få syn på mig själv och vars jag är någonstans i livet. Tänk om Hanna Lindmark hade fått en psykologkontakt när företaget drog iväg till katastrofscenarion. Hade företaget klarat sig då? Det är lätt att säga att det var bättre förr, svårare att förklara hur folk egentligen mådde men aldrig pratade om.

Dåtid och framtid – beblandar sig i en salig röra. Jag behöver både se bakåt och framåt samtidigt för att kunna njuta av det jag är i för stunden. Kanske är det min helhetsblick som kommer hjälpa mig i mitt företag? Jag hoppas det. Jag är beredd att arbeta hårt för att kunna urskilja mig själv från företaget. Det är därför jag nu lagrar inspiration från andra starka företagare. Strategi-tänk och förebyggande. Målsättning och prioriteringslistor. Det känns som en slags investering i mitt företag att bygga ut mig själv med en större rustning så jag kan uppfyllas av mer innehåll.

Psykisk ohälsa är viktigt att synliggöra. Både som enskild drabbad och att vara den som står bredvid. Oftast kan anhöriga må lika dåligt men vem vill slå på den som redan ligger? Att vara psykiskt sjuk är svårt men behöver inte vara varken farligt eller hopplöst. Jag liksom du måste bara se till att känna dig själv så pass bra så du kan prioritera på ett sätt i livet som följer din egen livsväg. Jag pratar inte om lycka och karriär. Jag pratar om sunt förnuft och tillit till magkänslan. Min neuropsykolog är bara ett samtal bort och jag önskar verkligen att fler kunde ha den möjligheten till en utsträckt hand. För vad är förebyggande syfte? Att ringa innan krisen är framme. Jag frågar om jag borde vara rädd för att bli utbränd i min situation? Psykologen svarar lugnt att bara blotta frågeställningen är ett gott tecken att jag redan är medveten om mina egna varningssignaler. Jag blir återigen fascinerad över hur enkelt det kan vara att prata om det som är svårt. Jag blir lugn igen. Det kan vara enkelt, det kan vara svårt. Att fortsätta leva.

 

 

Möts på mitten – Sundsvall

IMG_8882 kopia

IMG_8859 kopia

Vi som alltid brukar få vår egen tid tillsammans. Sedan vi blev vänner på Wiks folkhögskola har vi alltid värnat om det pågående samtalet. Live – live – samtalen som vi säger. I somras blev det svårt med logistiken, plötsligt hade ingen av oss tid ens för ett dygn i stugan. Vi tog ett beslut. Vi bokade in en helg i september på hotellet Knaust i Sundsvall. Tre timmars tågresa från Uppsala och från Umeå. Vi möts i mitten, äter oss in till det allra godaste – vänskapens kärna. Kvalitén i att kunna dröja sig kvar i samtalet, återkomma och flyta iväg mellan kaffetåren och vinglaset. Loppisfynden och stadens nya ansikten. Vi har telefonerna på ljudlös, vänder oss ut mot en oupptäckt stad och in i våra inre skrymslen som behöver vädras ut innan vintern. Plötsligt kan jag sova nio timmar utan problem – förmodligen för att jag inte har något hemma som måste göras. Att jag och Ida skulle ses precis denna helg när höstmörkret börjar krypa på ordentligt har legat som en hägring i mitt sinne. Snart, snart får jag en vilopaus från allt intensivt. Jag inser alltmer hur mycket jag behöver det. Konstrasterna. Att göra något helt annat för att återvända med ny energi. Och jag behöver min kära vän! Tack Ida!

Tuffar hem till-freds. Lugnare än på länge, kanske för att jag vaggas in i tågets mjuka rörelse framåt, kanske för att jag har hunnit tänka tankar klart. Formulerat dem för en god vän. Jag läser Edith brev, vänskapsförklaringar mellan Edith Södergran och Hagar Olsson skymtas mellan raderna, brev efter brev, år efter år.

”Det betyder helt enkelt att någon som talar samma språk som man själv, som förstår även det underförstådda och som man kan känna en intim samhörighet med oberoende av om man annars kan dela varandras åsikter eller känslor”.

 

 

WomEngage – kvinnligt företagande

407968_10151235510172983_2138265264_n kopia

I måndags var jag på ett seminarium WomEngage. Kvinnors företagande – en politisk fråga? Landshövdingen Magdalena Andersson bjöd in oss till sin flotta våning på Länsresidenset i Umeå. Där fick vi samlas runt små bord till skira koppar med svart kaffe och söta kakor därtill. Det kändes som ett slags tidlöst kafferep med en salig blandning av företagare. Även riksdagsledamot från Socialdemokraterna och Centerpartiet var där, ägare av Hotell Vindeln, VD för Almi och Norra Skogsägarna. I och med att jag bara kände en person i rummet fick jag skaka hand med flera nya entusiatiska ansikten. Bara det lyfter mig från marken. Ger mig mer kraft att ta makten över mitt eget liv. Den ena människan utstrålade mer styrka och drivkraft än den andra. Jag tycker verkligen om när folk blandas på det här viset. Att även jag som ung och nystartad företagare kan känna mig välkomnad i ett sådant här sammanhang. Det är stärkande!

Vi lyssnade och diskuterade kring viktiga frågor:

  • Vikten av kvinnors företagande  för svensk tillväxt
  • Finansiering och stöd av nya företag
  • Hur gör politiken skillnad lokalt
  • Jämställdhet för lönsamhet

Det dök upp alla möjliga funderingar som jag tänkt på och nya helt obekanta punkter som jag behöver sätta mig in i. Varför är det färre kvinnor som driver eget? Är vi kvinnor mer försiktiga? Är det för att förutsättningar för mammaledighet är bedrövliga? Som om det vore negativt för karriären att ha barn som trots allt är vår framtid. Och förresten, i vårt jämställda samhälle borde det vara lika jobbigt som småbarnspappa att vara egenföretagare. Varför blir inte pappan ifrågasatt när han anställs med två småbarn? Kör på bara! Wow, häftigt att du vågar satsa! Helena Lundgren som driver Hotell Vindeln förklarar att när hon köpte campingen undrade många Men varför? Ska du inte ta det lite försiktigt? Frigör potentialen för tusan! Vissa påstår att man föds till egen företagare, det är inte min övertygelse. Däremot tror jag att det kan vara till din stora fördel att ha någon slags bokstavskombination. Drivas av att tänja på gränser och vara svår att kontrollera. Hur det än ligger till är det inte könet på människan som bestämmer vilken framgång du har som företagare. Könet kan vi lämna ifred, det finns så många andra delar vi behöver fokusera på. Som att t.ex. uppmuntra självförtroendet. Att våga tro på sin egen vision. Våga och orka bli ifrågasatt för ja, att gå efter sin egen pipa är inte lätt. Jag märker redan nu hur jag blir ifrågasatt. Folk tycker jag är spretig och svår att greppa. Vad vill du egentligen?  Kan du inte bara vara nöjd? Vi kvinnor är i generellt väldigt duktiga flickor som tar ansvar och är ambitiösa i det vi gör. Vill ofta göra lite till. Så är det verkligen vi som ska stöttas, eller är det pojkarna? Varför pratas det så lite om feminism inom mansdominerade företag? Som Pär Lärkeryd beskriver det är det för att det tydligt försvagar hans maktposition. Har inte du viktiga saker för dig än att föreläsa om jämställdhet? Fast Norra skogsägarna gäller alla, för skog finns överallt. Pär svar är Har jag råd att låta bli? 

Vad är politik? Allt är politik. Vad är det att vara aktiv feminist? Att göra det du känner för. Kämpa för ett helare samhälle. Våga se helheten. Kompetensen sitter inte i könet, det är vad jag känner i hela mitt väsen när jag går nerför den pampiga trappan. Ut i höstlöven där jag låter löven virvla mig fri. Ansiktet ler, lite större.

maja3 kopia