Okänd mark

Pissar på okänd mark

att äntligen få lätta på trycket

myrorna betraktar kissdropparna

dripp dropp i trosan

vilda strömmar från alla håll

dansar ut i ödemarker

blev sann kopia

Nässelparadis!

35051648_10155856812793650_7317873215747915776_n (1)

Vi har så galet mycket nässlor på våran gård! Halva hagen och halva tomten. Även om vår tomt är bucklig och knölig så vet vi i alla fall att marken är väldigt frodig. Förra året hann jag inte riktigt med. Jag torkade lite som jag sedan använt som nässelpulver i mat under året. Nu har jag testat på allt möjligt!

  • Nässelsoppa med ägghalvor, en klassiker!
  • Nässelstuvning istället för spenatstuvning
  • Nässelpesto
  • Nässelvatten till gödsling
  • Nässelglass
  • Torka nässlor till pulver

Vad kan man mer göra?

35114691_10155856811353650_5290229665091289088_n

När jag var liten ramlade jag i ett dike fullt av nässlor och brände mig rejält. Sedan dess har jag inte varit så förtjust i nässlor, gärna undvikit denna universalväxt men nu är det slut på det! Nässlan är en av de få växter som innehåller så många nyttigheter. Helt fylld av C-vitamin, järn, kalcium, fosfor, kisel. Speciellt de tidiga skotten på försommaren. Nässelvatten är helt enkelt vatten med nässlor som får stå och dra 1-2 veckor sedan späder man ut det med tio delar vatten till gödsling. Nässelvatten innehåller en massa nedbrytande bakterier vilket har en positiv inverkan på marken. Som om själva nedbrytningen påskyndas med hjälp av denna sorts bakterie. Guldvatten är inte heller så dumt, alltså att du använder ditt eget kiss som innehåller precis vad växterna behöver. Späd ut så att det inte blir för starkt! Jag ska kombinera dessa två och se vad som händer. Har ju inte så mycket odlingar än så länge men ändå, lika bra att börja testa! Sen när trädgårdslandet är på plats blir det toppen tänker jag! Vi har en annan guldgruva till förfogande, fårens gamla halmbädd som står och surnar. Snart kommer även den till användning. Från det ena till det andra, här kommer receptet på den sjukt goda glassen.

34795275_10155852037258650_4562063499592728576_n

Nässelglass 

1 dl förvällda nässlor

rivet skal och sagt från en citron

1 äggula

1,5 dl kondenserad mjölk

3dl vispgrädde

1 dl rostade saltade mandlar (grovhackade)

Mixa förvällda nässlor med citron och äggula. Vispa ihop med grädden och den kondenserade mjölken. Blanda i mandeln och frys in.

 

 

 

Foton som betyder något

Lite nu och då går jag till min Guldgruva där fotografierna som betyder något alldeles extra ligger. Att fota för mig är ett sätt att spara minnen. Ibland blir de inte det bästa ljuset och skärpan, men de betyder något, det är viktigast. Här är en del av dom + mina album där jag varje nyår fortfarande framkallar årets skörd och limmar in, skriver till. Där bara jag kan bläddra mellan bladen, som en dagbok i fotografier rör jag mig mellan tid och rum.

IMG_7267 kopia 2

När David och Borka flyttar in i mitt hus och liv.

Duvan kopia

När jag fångade duv-kvinnan med en duvvinge på duvtorget. 

Grannässjön kopia

När Grannässjön stillnat och barndomsminnen väcks till liv.

SJ kopia

När känslan innan och efter alla tågresor genom Sverige befinner sig.

Sarajevo kopia

När jag upptäcker ett nytt land, Sarajevo.

Gula huset kopia

När jag bara sådär fått en ny extrafamilj i Sikeå.

Krokiträdet kopia

När jag förstår hur viktig krokin varit för mig på konstskolan.

Första snön kopia

När jag upplever första snön med en jag inte hunnit lära känna.

Leif Berggren kopia

När min fotvårdskund blir en nära vän och sedan dör men våra samtal lever vidare.

sp10 kopia

När jag är i en total identitetskris, splittrad mellan två världar.

IMG_5813 kopia 2

När jag börjar våga intervjua mina kunder om deras liv, tack Jan.

img_2636

När jag inte längre orkar vara glad när jag egentligen är ledsen.

portartt

När jag äntligen vågar vara glad fullt ut.

idas-fot

När jag och Ida pratar i timtals på hjortronmyren. 

telefonsamtalen

När jag var hos farmor en helt vanlig måndag.

En pryl kopia

När jag umgås med min galna fina morbror och känner samhörighet.

JohannaS kopia

När jag förstår att vi kommer vara vänner resten av livet.

En förebild. Flera fotspår. kopia

När jag och farmor förenas i konst och fotvård

IMG_9930 kopia

När jag inser att jag för alltid är moster åt Algot & Alma.

IMG_8601 kopia 2

När hela familjen firar mamma 60 år på Ulvön.

IMG_1981 kopia 3

När jag får uppleva en liten bit av Sarek med Emma och Klara.

 

 

Konstnärssjäl & Fotvårdsterapeut

En annan uppgift vi hade under kursen var att berätta om exempel på folklore. Ju mer jag läste desto mer växte ämnet. Tänker på när jag läste socialpsykologi för typ hundra år sedan. Redan då fanns mitt intresse där för hur vi människor fungerar i grupp. Sedan började jag med teatern och fick aktivt testa på att vara olika roller. Grupptryck och statusspel, härskartekniker och mobbning. Det är mycket vi människor i grupp kan skapa som är skit. Att känna sig ensam vill ingen. Människor behöver människor för att må bra. Det är min starka övertygelse. Här försöker jag beskriva min personliga resa om att förena två olika sammanhang där jag har två olika roller. Jag som konstnär och jag som fotvårdare. Jag känner hur glöden väcks och bränner till när jag skriver om detta. Jag vill vara hel. Inte utesluta något bara för att det förväntas av mig. Är det en omöjlig rebus? Läs och begrunda, respons tas gärna emot!

Porträtt kopia

Jag tänker berätta om hur mitt företag Julias fotspår växte fram (af Arvidsson 1999:26). Genom att ha varit i två vitt skilda sammanhang har jag lagt ihop pusslet genom två verksamheter: medicinsk fotvårdsterapeut och konstnär. Min utmaning är att kombinera dessa två olika världar, som för mig har kommit att handla om en och samma drivkraft. Jag vill beröra andra människor.

Konstnärssjäl – Myten om konstnärsskapet

Jaha, håller du på med konst, vad målar du då? Det är den vanligaste frågan jag får av mina kunder som medicinsk fotvårdsterapeut. Det är alltid lika utmanande att förklara för de som inte är insatta i konstvärlden vad jag gör. Det minsta jag gjort är att måla. Min konstlärare Astrid Göransson brukade beskriva En konstnärssjäl är en människa som är känslig, rastlös och alltid söker efter sanningen, något nytt, något annorlunda. Jag tänker på HSP – Highly sensitive person. En HSP person har en väldig artistisk sida, en slags konstnärssjäl som med mycket stark intuition har förmågan att ta in mer detaljer och intryck än andra. Kanske är det därför många av oss konstnärssjälar känner oss så udda, konstiga, sköra, speciella, annorlunda?

Jag började på Munkas folkhögskola 2013. I skräckblandad förtjusning åkte jag ner till Skåne för att gå fri konst. Var jag tillräckligt konstnärlig? Jag hade alltid känt mig annorlunda tills jag möttes av skolans accepterande atmosfär. Här fanns det ingenting som var konstigt. Ingenting som man inte fick uttrycka. Tiden gick och jag var som nyförälskad. Att träffa likasinnade var för mig en tröst och en kraft. Jag behövde inte längre kämpa för att passa in i normen. Det var ingen som tog för givet att jag skulle vara glad hela tiden. Melankoli blev plötsligt vackert och att vara hemma på grund av ångest var inget ovanligt eller konstigt. Samtalet om konst var alltid viktigare än resultatet. Tack vare Astrid Göransson och David Skoog, ett konstnärspar som drivit skolan länge, fanns den naturliga tilliten där. Det var som att utbildningen berättade för oss att diskussionerna och samtalen var skolans stora lärdom. Att lyssna inåt och att lyssna på varandra. Att våga öppna upp sitt hjärta. Vem jag än har pratat med som har gått folkhögskola håller med om att det är något alldeles speciellt med den tiden. Den så kallade folkhögskolebubblan (af Arvidsson 1999: 9) där människorna på skolan bygger upp en stark gruppdynamik. Alla är där av samma anledning, bor på internatet och efter två år är man som en enda stor familj. När jag senare träffat klasskompisar, även de som jag knappt umgicks med då, känner jag en stor samhörighet. Som om vi tillsammans byggde upp en stark vision om vad som är viktigt i livet. Att konsten är nödvändig.

Som tur var kom jag inte in på någon Konsthögskola. I efterhand tror jag att det skulle skadad mer än gynnat mitt konstnärsskap. Plötsligt måste du se ut och skapa på ett visst sätt. En miljö som skall stå för inspiration och frigörelse har istället tydliga normer över hur du bör vara. Du ska ha en viss klädstil, gärna vara aktiv feminist och ha hår under armarna. Inställningen lever kvar om att alla konstnärer får vara som dom är, men verkligheten kan vara något helt annat. Min vän hoppade av Valand på grund av detta. Vad är konsten om den inte är fri? Är konst verkligen för alla? Tack vare mina vänner som gått på olika Konsthögskolor har jag fått ett insiderperspektiv (af Arvidsson 1999: 40), annars hade jag förmodligen gått i tron om att Konsthögskolan är det enda som gäller om man ska arbeta som professionell konstnär. Idag är jag tacksam att jag istället jobbat som fotvårdare och fått möjligheten att upptäcka hur inspirerad jag blir utav möten med olika människor. Fotvård och konst kan samverka. Nu kan jag förstå det David vår lärare trösterikt brukade säga Konsthögskolan betyder ingenting om du inte har ett kontaktnät och vet vad du vill göra av det.

Jag har fått kommenterar när jag berättat att jag utöver fotvården också är konstnär Men Julia, du är ju inte sådär svår och pretentiös. Det är så tydligt att det finns en föreställning om hur en en konstnär ska vara. Den stereotypa bilden av en konstnär som är deppig, dricker vin och skriver vemodiga dikter finns kvar. Ju deppigare desto bättre. Att vara glad och utåtriktat kan uppfattas som falsk medan den mystiska introverta personen anses vara spännande med ett större djup. Kanske lever den bilden kvar för att vi helt enkelt har så många bevis på konstnärer som gjort mästerverk, trots deras psykiska ohälsa. Jag tänker på Lars Lerin, Kerstin Thorvall, Lena Cronqvist. Listan kan göras lång. Jag tror inte att det är en slump att många artister, konstnärer, författare och skådespelare ofta lider av psykisk ohälsa och har varit med om traumatiska händelser i barndomen. Alla har vi läst och sett intervjuer om dem. Konstnärssjälarnas sorg och tragiska livsöden. Visst bär alla människor på tunga perioder men jag tror skillnaden är hur starkt behovet är att uttrycka dem. Jag såg nyligen dokumentären Rikard – Om Rikard Wollf på SVT där han berättar om sina jobbiga upplevelser som barn. Han berättar att han ser sig själv hålla på med samma arbete än idag. Att bli omhändertagen och sedd är fortfarande hans starka drivkraft till att vilja stå på scenen och möta en publik. Nu är han död men hans röst lever vidare. Han som många andra vill lämna avtryck till eftervärlden. Elsie Johansson debuterade inte som författare förrän hon var 50 år. Hon kom från fattiga förhållanden där konst ansågs som tidsfördriv men genom kontakter i i kulturvärlden fick hon så småningom självförtroende nog att publicera sina texter. Ett bra exempel på hur viktigt det är att vara bland människor där man känner sig sedd. Och idag har kulturlivet hög status. Ett samhälle utan kultur är ett dött samhälle, där är många överens. Men är det eftersträvansvärt att vara konstnär? Det är en hård bransch där du måste tåla att din konst bedöms. I bästa fall blir din konst uppmärksammad och du kan livnära dig på en slags egenterapi. I sämsta fall kan sköra människor brista och hamna i destruktiva mönster. Så frågan är om konstnären är en hjälte eller skurk? Är det t.ex. hållbart att vara manisk innan vernissage och alkoholiserad, så länge du gör bra konst? Det är många som vill ha egenskaperna av att vara självständig och ha många bollar i luften men vem vill ha hela paketet? Hur som helst tror jag absolut det är mer okej för en konstnär att må dåligt än inom många andra yrkesgrupper (af Arvidsson 1999: 36). Att vara upp och ner, det är bara så det är.

Förebild kopia

Medicinsk fotvårdsterapeut – Vad är hälsa?

Från att ha varit i folkhögskolebubblan med enbart konstnärssjälar i tre år gick jag över till att utbilda mig till medicinsk fotvårdsterapeut på Axelssons. Jag började intressera mig för kroppen och välmående – vad är hälsa? Det är intressant eftersom jag som konstelev gick parallellklass med hälsocoach och inte alls var nyfiken. Det blir tydligt hur insnöade vi kan vara inom vår grupp. Jag tyckte då att dom var överdrivna hurtbullar. Vi står för det viktiga och dom för det felaktiga (af Arvidsson 1999: 32). Nu när jag har arbetat som fotvårdare i fem år har jag insett att både konsten och fotvården handlar om att jag vill nå fram till människan. Båda verksamheterna är lika på så sätt att det är öga-mot-öga situationer, en slags performance (af Arvidsson 1999:180) där jag styr över vad som händer. Jag sätter ribban på samtalet med kunden och vill ha direktkontakt med betraktaren till min konst.

Inom Sveriges fotvårdsförbund tycker vi att det är självklart att alla borde gå på fotvård. Det är grunden för att våra kroppar ska orka bära oss genom livet. Förr var det mest gamla människor men idag blir det alltmer vanligt, det ligger i tiden, vi unnar oss mer och lägger större vikt vid att ta hand om våra kroppar. Alla går till tandläkaren och frisören, men fötterna? Många vet inte att det är skillnad på medicinsk fotvård och fotvård som finns på skönhetssalonger. Vi är utbildade inom sjukdomslära och tar emot remisser. Många med diabetes och reumatiska besvär kommer till oss. Det är väldigt viktigt för vår yrkesgrupp att framhålla denna skillnad för att höja vår status. Liksom att våga ta betalt som vilken annan hantverkare som helst. Som fotvårdare får du känna dig som en hjälte (af Arvidsson 1999: 36). Du utgör ett konkret resultat där du får direkt respons, vilket är väldigt tacksamt och i kontrast till mina konstprojekt. Eftersom vi sällan har arbetskollegor på plats blir vi väldigt utsatta i vår arbetssituation. Det tror jag är den stora orsaken till den årliga uppslutningen av fotförbundets årsstämma. Där möts vi flera hundra starka driftiga kvinnor. En stor gemenskap där vi alla brinner för fötter och hälsa. Varför det nästan bara är kvinnor som är fotvårdare är för mig en gåta. Kanske för att vi tar hand om kroppsdelen som sitter längst ned på kroppen, som en slags underordning i jämförelse med psykologer som jobbar med hjärnan? Vi fotvårdare tycker att vi har världens bästa jobb men vår status är tyvärr låg. Många utifrån tycker synd om oss, är det inte äckligt med alla dessa fötter? Kommunerna har inte längre någon skyldighet att ha fotvård och remisser dras in drastiskt vilket är oroväckande med tanke på diabetes som bara ökar. Jag brukar tänka att vi fotvårdare är en slags mellanpassage mellan läkare, psykolog, ortoped och arbetsterapeut. Vi befinner oss i gränslandet. Där trivs jag bra.

Nu vill jag utforska zonterapi, homeopati och yoga mer. Det är här min konstnärssjäl kommer in i bilden. Jag tänker i alternativa banor. Ett holistic synsätt där helhetstänkandet inom andlighet, natur – och alternativforskning hela tiden finns med. Inom konstvärlden uppmuntras den gränslösa egenskapen medan jag inom sjukvården blir ifrågasatt Tror du verkligen på sådant där hokus pokus? Som egenföretagare har det blivit viktigt för mig att ta ställning till min syn på hälsa för att skapa ett starkt varumärke. Jag tror på en samverkan mellan kropp och själ. Alternativa behandlingar är inte prövade vetenskapligt. Det betyder att de inte kan etableras inom sjukvården. Samtidigt finns numera både akupunktur och medicinsk yoga inom vården. Receptbelagd motion utges. När blir fotvård och bildterapi en naturlig del av friskvårdsavtalet? Det ska jag som konstnärssjäl och medicinsk fotvårdsterapeut utforska vidare. Kanske kommer jag skapa mitt eget hälsohem med andra konstnärssjälar där vi bygger upp vår egen folklore? Jag vill fortsätta värna om det ovanliga, avvikande, normbrytande och egensinniga.

3 kopia

Årsstämma1 kopia

Referenser

https://juliasfotspar.com/

http://www.minervas.se/text1_78.html

https://www.munkafolkhogskola.se/konst/index.html

https://www.svtplay.se/video/17437538/rikard–om-rikard-wolff

https://sv.wikipedia.org/wiki/Alternativmedicin

http://www.dorisalternativbehandling.se/sv/behandlingar.htm

https://www.spreaker.com/show/yogalararna

Hjälp jag är utmattad!

Jag fortsätter att dela med mig av arbeten jag gjort under kursen. En uppgift handlade om att ge exempel på vad en Boteberättelse kan vara.  Finns det ett tydligt narrativt förlopp (normalitet – komplikation – kris – upplösning – ny normalitet)? Hur framställs olika aktörer (hjälte, offer, skurk, dum, ond, god, annat)? Hur framställs boteförloppet? Vilka faktorer anses ha varit betydande för ”framgång” eller ”nederlag” för huvudpersonen?

Jag valde att skriva om den nya folksjukdomen utmattningssyndrom.

Omslagsbild: Hjälp jag är utmattad

Hjälp jag är utmattad är en nyutgiven bok av bloggaren och författaren Clara Lidström och journalisten Erica Dahlberg. Jag har följt deras pod En underbar pod som startade upp i samband med att de båda började tillfriskna efter utmattning. Claras blogg Underbaraclara har jag följt under flera år och är en av Sveriges största bloggar. Boken handlar om deras personliga berättelser om när de blev utmattade, hur de upptäckte det och deras slingriga vägar till att få rätt hjälp till att må bättre. De är själva inga experter men har tagit hjälp av experter om utmattning. De berättar om deras olika erfarenheter som varvas med fakta och råd. Vad är skillnad mellan stress och utmattning? Hur vet man om man är utmattad? Boken riktar sig både till dem som redan är utmattade och vi alla som är rädda för att vara i riskzonen. Jag tycker att boken beskriver med båda svärta och humor om livet i en utmattad kropp och själ. Det är en hoppfull bok om hur saker och ting kan bli bättre. Även när det känns som mörkast.

Både Clara och Erica berättar om hur det gått in i den typiska kvinnofällan med det klassiska duktig flicka – syndromet. Högpresterande drivna kvinnor som är glada, starka och stresståliga. Det är viktigare att prestera än att lyssna på kroppens varningssignaler, för vem är jag utan min prestation? I boken beskriver de Att gå in i väggen är inte ett tecken på att du är svag utan på att du varit stark alldeles för länge och Stress är inte farligt, det är bristen på återhämtning som är farlig. Det är vanligare att kvinnor och människor inom vården drabbas. Ofta pressar de sig själva för mycket eftersom drivkraften är större än bromspedalen.

En form av narrativt förlopp  beskrivs för dem både även om de kraschade in i väggen vid olika skeden i livet. De var båda mitt uppe i karriären innan och har också kunnat återvända till jobben de brinner för fast på nya premisser. Clara kraschade under småbarnstiden där hennes företag bara växte och stora renoveringsprojekt pågick hemma. Dessutom var hon inte ens mammaledig med sin yngsta son eftersom hon som egenföretagare inte orkade krångla med försäkringskassan. Erica tog det tillslut stopp för när hon befann sig i en omöjlig jobbsituation som arbetsledare för ett helt gäng journalister på Sveriges radio. De är både personer som är vana att kavla upp ärmarna och bara köra på. När kroppen och psyket började ge starka symptom la de in en ännu större växel. För hur skulle Clara orka upprätthålla en inspirerande fasad på bloggen om hon egentligen mådde jätte dåligt? Hur skulle Erica orka vara uppdaterad på alla nyheter för att kunna svara på journalisternas alla frågor om hon låg hemma och var sjuk? Två starka kvinnor, plötsligt orkade de inte mer, de blev obrukbara. Fy vad de båda skämdes.

I boken får vi inte veta mycket om deras barndom, enbart små fragment. Men tiden innan och efter beskrivs för dem båda i korta kapitel som t.ex. ”På hallmattan”, ”En vanlig stressig dag”, ”Hur får jag rätt diagnos?”, ”När jag vaknar upp i vargtimmen”. Många beskriver en dramatisk händelse när de går in i väggen. Plötsligt kan de inte stiga upp ur sängen. För Erica blev det tillslut så medan det kom mer smygande för Clara med oro och nedstämdhet. Inte förrän hon tillslut träffade en psykolog och tvingades bli sjukskriven förstod hon att det inte handlade om en tillfällig dipp. Erica fick mer fysiska symptom som eksem och magkatarr, där det fanns en mängd andra saker att skylla på eftersom hon lider av reumatism. Clara fick hjälp av antidepressiva, motion och hennes gudstro. Erica fick hjälp genom gruppterapi med mindfulness och genom att byta jobb. Alla kan bli bättre men ingen kan gå tillbaka till sitt tidigare jag. Eftersom det är jaget som gör dig sjuk måste du hitta ditt nya jag som inrymmer mer återhämtning i vardagen. Precis som Winroth beskriver (Winroth 2004:89) uppstår en slags transformation av identiteten. De utmattade tvingas till förändring i sitt liv som medför att de börjar se på sig själva, livet och omvärlden med nya ögon. Numera kan inte Clara eller Erica umgås med människor lika mycket som förr och är mer känsliga för ljud. De tvingas schemalägga vilostunder för att inte lura sig själva på nytt. Även om de båda funnit tillbaka till arbetslusten måste de hela tiden vara mer vaksamma mot deras egen arbetsbelastning. För vem säger att det som känns bäst i stunden är det man mår bäst av i längden?

I dagens tid är det inte längre lika tabubelagt att prata om psykisk ohälsa som förut, ändå är det många som känner skam för att inte orka göra det som förväntas av en. Men vars kommer förväntningarna ifrån? Från oss själva eller från samhällets kulturella och sociala förväntade former, så kallade scripts, som Winroth skriver om. Är det individen eller samhället som är skurken i detta fall? Jag tycker det framförallt ligger hos samhället. Både Clara och Erica hade goda förutsättningar och var nöjda med sitt liv innan utmattningen men arbetsbelastningen blev för stor. Varför är prestationen så viktig idag?

Clara och Erica skriver denna bok när de är mitt upp i livet, deras livshistorier omprövas. Som Winroth beskriver är Boteberättelse ett sätt att narrativisera bot och hälsa. Boken ger flera förslag på hur vi i nutidens samhälle ska förebygga och bota dagens pressade människor från att bli utmattade men det krävs att du själv är medveten och vill förändra din situation. Det finns i dagens Sverige kring 34 000 människor som är sjukskrivna för utmattningssyndrom. Varför tar inte politikerna detta på större allvar? Genom att skära ner på jobb skapas större belastning och därmed denna dramatiska ökning av utmattningssyndrom de sista tjugo åren. Samhället har förändrats. Plötsligt kan vi arbeta dygnet runt och resa världen över. Kvinnor förväntas sköta både karriär och familj. Det erbjuds många fler möjligheter men till vilken nytta om så många blir sjuka av all frihet som erbjuds?

Jag tycker den nya folksjukdomen utmattningssyndrom berättar något viktigt om vår tid. Boken skrivs i nutid om en sjukdom som många fortfarande inte tar på allvar trots att hjärnan tar skada över att ha varit överhettad under längre tid, vilket tar lång tid att reparera. Kanske kommer det alltid vara svårare för allmänheten att acceptera psykisk ohälsa för att det inte syns. Varför går du omkring hemma och latar sig när arbetsbristen är så stor? Varför har vi så svårt att unna oss vila idag? Det är tack vare att Clara och Erica tvingades stanna upp och lära sig återhämtning som den här boken blev av. Utmattning tar sig i olika uttryck och är därför svår att behandla med en metod. Att du läser den här boken är en början.

Hjälp jag är utmattad, Clara Lidström & Erica Dahlberg, 2018

Boteberättelser, AnnCristin Winroth, 2004

Bildresultat för clara lidström och erica dahlgren

Från storstaden till landsbygden – Jonna Jinton

Varför jag skrivit så lite på bloggen den senaste tiden tror jag framförallt handlar om att mitt skrivande gått åt till kursens olika uppgifter. Berättandets betydelse – vad i olika former av berättande är betydelsefullt? Tänkte dela med mig av de senaste uppgifterna. Sista inlägget handlade om hur vi presenterar oss själva på sociala medier. Uppgiften var att avgränsa sig till en bloggare på internet. Vad väljs ut att berätta? Hur berättas det? Varför görs det på det viset? Vad är det för behov hos bloggaren? Alltså vad gör berättelsen med bloggaren, respektive läsaren. Jag valde att analysera Jonna Jintons blogg.

Relaterad bild

Bildresultat för jonna jinton

Bildresultat för jonna jinton

Jonna Jinton är bloggerska, fotograf, konstnär och föreläsare. Under fliken Om Jonna på hennes blogg beskriver hon sin berättelse när hon flyttade från storstaden ut till landsbygden 2010. När hon bara var 21 år flyttade hon från lägenheten och plugget i Göteborg till familjens sommarstuga i byn Grundtjärn i Västernorrlands glesbygd. En by med 11 invånare. Detta förändrade hela hennes liv. Hur kom det sig att hon tog det beslutet och vad är hennes  behov att berätta om det?

Jonna berättar om en stark drivkraft – längtan. Hon mådde inte bra i Göteborg men förstod inte då varför. Utan att veta om hon skulle klara av det följde hon sin intention att flytta 100 mil bort utan varmvatten. Det var att starta från noll. Först där och då började hon förstå, plötsligt hade hon allt hon önskade. Enkelheten. Hon beskriver romantiskt i diktform i sin presentation. Tystnad. Stillhet. Spegelblanka sjöar. Dimsvepta tjärnar. Frisk luft. Solnedgångar. Fågelkvitter. Blomsterängar. Norrsken som dansar på himlavalvet. Miljontals stjärnor som lyser upp i den kolsvarta natten. Årstidernas skiftningar. Naturen. Här kände jag mig fri. Fri att skapa. Omringad av Norrlands oändliga skogar. Här började en lång och krokig resa som lett mig dit jag är idag.

I Jonnas presentation finns också utmärkelser med som hon fått genom åren. Där låter hon andra beskriva henne vilket känns som en medveten strategi att marknadsföra sig själv och det hon vill stå för. T.ex. motiverar Nicke Sjödins minnesfond hennes stipendium med att framhäva hennes magiska gestaltande i bild och text där vyer och människor från hembygden i Ångermanland får utgöra motiven. Hennes kärlek till bygden genomsyrar allt hon målar upp. Mittnordenkommitténs årliga kulturpris delas 2013 till Jonna där motiveringen är Jonna representerar en grupp unga som antigen valt att stanna kvar eller flytta till vår region. Genom sina vackra naturbilder och kärleksfulla skildringar av ett liv i Mittnordens glesbygdslandskap ger hon uttryck för både de möjligheter och utmaningar som ett liv utanför storstaden ger”.

På hennes hemsida finns olika rubriker. Hem står för bloggen som hon uppdaterar flitigt med många vackra fotografier där hon själv deltar i den vackra naturen. Alternativ små videofilmer där hon berättar om sitt liv på landet, hela tiden med en blandning av poesi och vardagsrealism. Andra rubriker är Webshop, Fototapeter, Kuling, Dokumentär, Filmer/videobloggar. Jonna visar upp en bredd av sig själv. Hela hemsidan andas naturlig skönhet och sinnesro. Behöver vi bo på landet för att uppnå detta? När jag ser inslaget i SVT:s Sverige! beskriver hon sig själv som influencer och varför det ordet verkar fått en negativ klang. För vad är egentligen skillnaden mellan att vara influencer och känd bloggare? Som influencer får du betalt utifrån den trafik du lyckas dra till dig på din blogg. Ju populärare du är som bloggare desto mer kostar det att ”annonsera” där eller be personen berättar om varan. Bara en bråkdel kan driva så mycket trafik att det går att livnära sig på det. Så även om Jonna befinner sig i lugnet själv så är hon i ständigt kontakt med sin publik. Hennes senaste videoinlägg där hon hänger tvätt i snön fick 16 miljoner tittare på bara några dygn. Det upplever Jonna är både häftigt och skrämmande. Oavsett hennes egen upplevelse visar det på medias lättillgänglighet. Varför drar Jonna till sig den uppmärksamheten? Kanske för att hon var så ung när hon började leva efter sina drömmar mitt ute i ingenstans. Kanske för hennes vackra naturnära fotografier? Jag tror att många med mig blir inspirerad av henne just för att hon som ung högpresterande kvinna visar upp ett annat sätt att leva. Det inger hopp om att det finns andra vägar att gå. Jag tror också att det inspirerar fler till att bli egenföretagare och förhoppningsvis att välja att leva ett enklare liv, nära djur och natur.

Det är tydligt att det finns många olika definitioner av influencer. Jonna berättar i intervjun hennes synsätt som innebär ett stort ansvar för hennes publik. Du ska producera ett reportage på bloggen ungefär varje dag där du ska kunna leverera intressanta fotografier vilket innebär att du ska kunna redigera. Du ska kunna skriva bra, helst klippa film och ljud och också hantera webbdesign. Du behöver helt enkelt vara bra på väldigt många olika saker. Ändå är journalist ett mer respekterat yrke idag, fastän en lokaltidnings reportage kanske bara når ut till en fjärdedel lika många läsare som på Jonnas blogg.

Jag undrar vad det gör med en människa att ha denna arbetsbörda över sig, att svara 500 läsare varje dag? Kommunikationen med läsarna är en förutsättning för bloggaren, du hamnar lätt i en beroendeställning. Du måste nå ut. Till skillnad från konstnärer som jobbar för en utställning måste du här nå ut dagligen i vardagsmiljö. Hur gör man konst av en tråkig dag? Det ska vara självklart att den som bloggar har något intressant att berätta. Hur rimligt är det? Jonna beskriver Det är en fantastisk tid för kreativa människor i nutiden. Det finns helt andra möjligheter eftersom du kan göra det mesta själv. Du kan bygga upp din egen scen av det du vill göra. Det positiva med den här tiden är att media har gett så enkla medel att nå ut och beröra andra människor. Det är inte lika svårt längre. Du är inte lika styrd att invänta andra som ska välja dig. Man hittar sin egen publik själv. Jag blir inspirerad av Jonna men samtidigt kritisk. Är inte själva vitsen med lugnet och landsbygden att inte vara beroende av andra människors bekräftelse? Är det inte vad naturen inger för tröst, att du duger som du är, oavsett prestation? När jag bläddrar mellan alla hennes tusentals blogginlägg fylls jag av en dubbelhet. Är hennes liv lika underbart som det verkar på bilderna? Naturen och landsbygdens romantiseras som vanligt samtidigt som hon även berättar om det hårda arbetet bakom, det vi läsare aldrig får se.

Bildresultat för jonna jinton

Referenser

http://jonnajinton.se/

Sverige! säsong 20 – lör 14/4 https://www.svtplay.se/video/17593166/sverige/sverige-sasong-20-avsnitt-13?start=auto&tab=2018

Vilka träd!?

IMG_9991 kopia

David spanar in hackspettens favoritställe.

IMG_9981 kopia

De sista dagarna har inspektionen av min lilla skog börjat på allvar. Gethagen ska byggas permanent och jag har slitet hårt för att ta ner det gamla som var inkilat i gamla stackarns träd där kåda runnit ut (som jag kan ta tillvara på till min kådsalva). Den bortre delen är så fin! Torr mark med stora stenar och tre gigantiska vackra tallar! De skyms av flera gamla rangliga granar. Hur vet man om ett träd är helt friskt? En del träd har ramlat av sig själva eller vinden. Någon står lutad mot den andra, som en vän. Några ligger och ruttnar på marken, varför har ingen tagit hand om dem? Tycker synd om dem där de ligger bortglömda. Och varför inte använda ett trasigt träd som delats itu som en pelare till hagen? Nu är det slut med det. Nu ska det bli rejäla grejer! Ett litet, litet försmak till att vara skogsägare. Känner ett ansvar att ta hand om min lilla skog.

Vi har hört en hackspett lite nu och då. Vars är den och äter? Jag behöver hjälp av riktiga skogshuggare för att veta vilka träd som ska fällas. Det jag vet är att träd där en hackspett varit är ofta döda träd eftersom de är fulla av smaskiga kryp. Vi hittade åt ett och David gick igång med yxan! Trädet ska ner med handkraft! Det tog ett tag med det gick! Trädet ekade tomt i mitten. Med lite trädfällning kommer skogen bli luftigare OCH vi kommer att se havshorisonten lite till.

IMG_0019 kopia

IMG_9974 kopia