Har jag gröna fingrar?

IMG_2696 (kopia)

Plötsligt kom sommaren. Grönskan exploderar och björken, häggen, allt knoppar ut och gudskelov att jag inte är pollenallergiker. Och att myggen inte har kommit än. Ljuset om kvällarna är förföriskt. Jag tappar tid och rum och ägnar varje ledig minut ute på gården tills jag kommer in och stupar i säng som en jordhög (duschar ibland).

Har inte skrivit på länge för att all min kraft och energi har gått åt gårdsarbete. Nu har jag kommit igång ordentligt! Går fram och tillbaka med spade och spett i varsin hand. Skottkärran och vattenkannan. Ser vinklar och vrår jag aldrig tidigare sett på min gård. Lyssnar på fågelsången och känner hur varje muskel i min kropp arbetar med mig.

IMG_2693 (kopia)

Här vankas jordgubbar, morötter, bondbönor och mangold. Första året jag på riktigt börjar utnyttja köksträdgården. Hela tomten har känts övermäktig, likaså denna trevliga inhängnad som varit igenvuxen. Hur vill jag ha det? Tänkt för mycket och gjort för lite. Nu har motståndet släppt. Jag vet inte hur gröna fingrar jag har än men jag vet att jag njuter över att gräva i jorden. Jobba fysiskt och längtan över att sätta saker och ting till liv. Invänta att något ska växa och gro. Huruvida mycket grönsaker jag får i slutändan denna sommar gör mig mindre. Att komma igång och känna lusten duger långt.

IMG_2671 (kopia)

Omplacerat rabatten längst verandan eftersom den låg emot träet som hade ruttnat längst ner. Staplat ihop en odlingsbädd av tegel som jag kom över för några år sedan. Här ska odlas lite örter nedanför köksfönstret.

IMG_2686 (kopia)

Ursula är kring benen på mig. Svalkar sig i jorden eller jagar lite flugor. Det märks redan att katterna tagit sommarlov. De är som jag, går bara in för att äta.

IMG_2692 (kopia)

Snart blommar liljekonvaljer som jag fått av en vän! Vilken lyx.

IMG_2688 (kopia)

Vad ska jag odla i denna gamla tunna?

IMG_2711 (kopia)

Alla redskap som står lättillgängliga för användning.

 

Nu ska banne mig getterna aldrig mer få rymma och gnaga sönder något äppelträd! Äntligen gjort mig av med två döda och ersatt med två nya som har kycklingnät runt sig. Det tredje skadade har jag smort in med en tjärblandning. Verkar faktiskt som att den vill ta igen sig…

IMG_2706 (kopia)

Hit flyttades alla perenner från rabatten runt verandan. Det är verkligen som alla sagt, när man väl börjar gräva i jorden släpper något. Hjärnans tankekraft upplöses och handen får styra. Under några timmar hade jag flyttat alla blommor och grävt om hela rabatten. Jag har ingen aning om vilka blommor som dyker upp var, men desto roligare att upptäcka! En början till hur jag sen verkligen vill ha det. Och all sten, det finns oändligt med sten på denna tomt.

IMG_2705 (kopia)

Sista två åren har en hel del granar fällts och när alla grenar och snart alla träd kapats upp blir tomten helt plötsligt betydligt mer öppen (nu ska det bara klyvas också men det projektet visas icke). Istället för att gräva ett helt nytt potatisland har jag grävt om och grävt på en kulle av befintligt ensilage där tidigare ägarens får har haft sin matstation. Mitt experiment är om jag kan förvandla nässelhavet till ett potatisland? Det sägs att mycket nässlor innebär bra jord men en dålig bonde. Ska arbeta på att hålla efter, bli lite mer bonde. Förvälla och frysa in, göra nässelvatten osv.  Har nu satt potatisen och enbart använt mig av halm ovanpå. Hur ska detta sluta? Getterna är väldigt nyfikna i alla fall.

IMG_2708 (kopia)

Storgranen försvann i höstas och nu gapar en stor tom yta. Funderar på vad jag vill göra av den. Mer fruktträd? Lekplats till Henning? Sommaråker?

IMG_2721 (kopia)

Avslutar kvällen med en runda längst tomten, kl21.43 och jag vill inte gå in…

IMG_2723 (kopia)

Gråterskan

IMG_2568

Jag är en riktig lipsill. Alla som har kommit mig lite närmare in på livet kan garanterat instämma. Det hjälps inte, tårarna kommer när alla dess möjliga och omöjliga känslor väller fram. Livet känns för mycket. Livet känns för lite. Det spelar ingen roll om jag blir frustrerad, stressad, vemodig, arg, sorgsen, orolig…för mig innehåller strömmen av saltdroppar från mina ögon hela känsloregistret. Kanske låter det konstigt för en del, men jag vet ärligt talat inte vars jag hade tagit vägen om jag inte hade gråten. När smärtan sitter i brösten, eller oron i magen, så känns det alltid bättre när jag fått gråta en skvätt, eller en ocean. Mängden tårar varierar. Typen av gråt är så olika. Några droppar på kinden, lite hulkande eller total störtskur. Som oftast gråter jag för att jag gråter. Lite som att ångest skapar ångest för själva ångesten. Kanske har jag gått hela dagen, eller veckor, och burit på någon jobbig känsla som gnagt. Tillslut orkar inte kroppen. Jag ger efter. Det är oftast skönt men jag tappar kontrollen. Min hjärna pallar inte utan jag blir i stunden väldigt mycket kropp. Rödflammig på brösten, skakningar i kroppen, hackande tänder, uppsvälld i ansiktet. Detta gör att jag hundratals gånger gömt mig på toaletter eller liknande, för att i panik ta mig samman. Andas. Jag blir stressad i situationer där jag är bland folk. För i den stunden är mitt inre utblottat för er. Varsågod, ta för er av min sårbarhet. Gråt förknippas med svaghet. Ändå har jag många gånger fått höra att jag är modig som vågar visa min bräcklighet. Men för mig finns det i dessa stunder inget val. Jag gråter för att min kropp reagerar. Kanske är gråten en ärftlig sak? Mitt förnuft förstår att det inte är själva gråten som avgör hur ledsen  jag är. Det finns många människor som mår jätte dåligt men ändå inte gråter. Hur kan det vara möjligt? Jag har gråtit oceaner under mitt 31-åriga liv och kan inte tänka mig ett liv utan tårar. Om jag inte gråtit på en vecka, så är det som är tårarna bara måste få komma fram. Om jag inte alls har något att gråta över i mitt eget liv så kommer det ofta tårar till en film eller en vän jag har medkänsla för. Jag antar att vi människor bara är olika funtade.

Jag är en riktig gladskit. Alla som kommit mig lite närmare in på livet kan nog instämma. Jag är tacksam för det lilla, som min farmor ofta sa. Jag känner igen mig så mycket i henne. Att varje dag känna tacksamhet över små ting som händer. Ett fint sms eller en vacker blomma i diket. Hur gott det är att knapra på ett knäckebröd eller hur fint porslinet står i den välstädade hyllan. Sånna vardagssaker. Men farmor var också en gråterska. Hon grät för människor ute i periferin och oro över släktens hälsa. En väns sorg eller saknaden efter en riktig mamma som hon hade under sin uppväxt. Om vartannat var det sådant som låg henne i fatet just för stunden, varvat med det förgångna eller oro inför framtiden. Sådan är jag också. Ofta överväldigad över livets storhet. Jag har svårt att hålla mig enbart till stunden. Försöker förstå det jag är med om genom att automatiskt blicka framåt och bakåt. Då blir det gärna kaos i själen. Fast liksom att vilja dricka av livets alla viner vill jag också berusa mig av livet självt. En livslust över dagens potential som ligger framför mig efter morgonkaffet. Ett smörgåsbord jag glupskt vill ta del av. Ivern river när jag kavlar upp ärmarna. Vad kan jag åstadkomma denna dag?

Jag tänker mig något, men det blir hela tiden något annat. Gråten förväntar jag mig men ändå kommer den alltid lite oförutsägbart. Knackar på som en kär vän, stiger in som en kär vän, utan att be om lov. Tar för sig på egen hand. Jag tänker att det är som det ska. Livet kommer alltid emellan. Vare sig det droppar en rännil av tårar genom kropp och själ eller bara stenansikte. Stäng aldrig ute något svårmod ur ditt liv, för du vet aldrig hur det jobbar med dig.

Jag saknar dig farmor. Att gråta och skratta med dig i enkelhetens bragd. Börjar faktiskt gråta nu i stunden när jag skriver. Jag tror det kallas tacksamhetens tårar. Jag är i kontakt med dig och det känns fint, ända in i ryggmärgen.

jag&farmor (kopia)

Maj-dikten

Vårfloden rinner iväg mitt jag

gapar som en utsvulten vargunge

ligger utfläkt över en blöt sten

länge, länge

som ett övergivet bylte

kom och ta mig om du kan

 

Far hem som en tjuv om natten

ingen ser mina fotspår runt huset

hur jag kollar in, försöker se

kollar bort när du försöker möta min blick

jag orkar inte

alla försök

 

Kall och våt kryper jag ner under täcket

drömmer om hur du en gång var mitt

liten sked, stor sked

varannan mening vill ha mer

vill inte ha den jag tillslut blev

är en sten när vi möts

tung och bestående

ur bröstkorgen väller det ur grus

 

Solvarm blir jag

värmen tränger sig på

fräknarna kommer tillbaka

jag ler för att jag inget annat kan

i nästa stund

gråter knoppande löv

ont och skönt

hur det är möjligt begrip jag int!

men tack.

 

Genom barnets blick

Alla borde bära med sig ett fotografi av sig själv som barn i börsen eller jackfickan. Så att vi lätt kan påminna oss själva om vilka vi är och vars vi kommer ifrån.

Kristina Lugn.

IMG_2501 (kopia)

Jag försöker se det du ser. Ingen kameralins i världen kan se det barnet upptäcker varje dag. Former och färger som känns och berör. Kanske gör spiken ont eller går den att förvara i en kastrull eller en gammal toarulle. Sotet från gårdagens eld är härligt att pudra ner händerna med eller kleta på väggen. Du känner noggrant på stenarna,  begrundar dem var och en. Rastlös står jag bredvid och förstår inte vad det är som fångar ditt intresse. Sedan inväntar jag lite till. Böjer mig ner och känner på stenarna precis som du. Liksom kottarna, den blöta jorden eller träflisorna. Mat som inte längre är mat när de trycks mellan fingrarna och åker ner mellan träplankorna. Vi blir sittande länge. Jag känner barnet i mig. Den totala fascinationen över hur något blev till. Att en sten är en sten och att du är just du. Låt aldrig barnasinnet sina.

Våra nakna kroppar som leker i sängen. Där är vi fri. Mellan skratt och gråt som varvas mellan sekunder hinner jag tänka att det är såhär det alltid borde vara. Barfota mot rena mjuka lakan blir skrynkligt utav av rörelsen. Mina former som ändrats på grund av dig. Hur du växte inuti och fick min kropp att bli allt tyngre och större. Hur du kom ut till världen och blev din egen. Jag födde dig och min kropp fortsatte få dig att överleva. Guldmjölk. Guldliv. Guld du. Nu dansar skuggspel över sovrummet och jag vill vara kvar i dessa korta stunder. Vill dokumentera för att minnas allt det goda. Tills jag inser att tid är liv, och livet bor i hjärtat (ur Momo). 

Tack H.

Gammalt och nytt

Jag läser gamla texter för att förstå mig själv idag. Det går sådär. Jag minns när jag skrev vissa saker. Hur vissa ord och meningar landat i min kropp under en joggingtur eller under en tågresa genom vårt avlånga land. Hemlängtan och bortlängtan varvas om vartannat. Jag vill dit, jag vill hit. Omfamna lilla Julia som gråter och skrattar okontrollerat. Alla känslor samlade i en vissen blombukett. Jag bränner mig på näsan av årets första fräknar, skrubbsår och grönska som gnuggas in på jeansen inpå baraste skinnet. Jag vill försonas och säga förlåt till barndomsminnen. Lägga dem i doftande kuvert. Väcka upp en sovande dröm och vara lyhörd till ögonblicket innan sömnen. När medvetandet inrymmer lika mycket fantasi som verklighet. I den stunden är jag fri. Då andetaget hämtar andan från dagens bestyr och tårarna ger efter, så att gryningen kan vakna till ett leende.

karusell (kopia) kopia (kopia)

Täckt av damm blåser jag mig själv i ansiktet

en vindpust från mitt inre påminner

bilden av mig själv existerar inte länge till

121 (kopia)

Bakom guldbruna lockar

inflätat till hjärta, hjärna, mun

vem vill klättra upp i ett träd

utan grenar, rötter, löv

 

 

Kvinnan lär henne odla

hon ser moln

skola om skönhet

falska leenden i livskris

 

 

Letar i diken

vilsen ligger kvar

försvinner

luras in i labyrinter

jagar flugor

det lilla med det stora

fastklämd i gungstolen

 

Räkna får

räkna till döden

till livets kista

tiden är vaken

natten springer ikapp

med det som inte har något slut

varken sekunden

eller året

jag sover

men mitt hjärta

klarvaket

Hedra mellanrummen

IMG_2532 (kopia)

Påskhelgen har passerat, om än en ovanlig sådan. För många har den inneburit en ofrivillig isolering. Du har fått stanna hemma varken du är frisk eller sjuk, för allas säkerhets skull. Så också jag med mitt barn. Vi har träffat vänner och familj litegrann utomhus när vädret tillåtit annars har vi påtat på här hemma. Solen har värmt upp oss och havet har naket blottlagt sig i hopp om andra tider som säkerligen kommer, även om ingen av oss vet när. Att leva med ovissheten kommer bli vår nya lärdom. Samtidigt som naturens förgänglighet kommer tränga närmre in i våra liv. Sommaren kommer oavsett hur våra vardagsliv kommer arta sig. Hemester, kanske är det just vad du behöver? De kommer bli en spännande tid att följa. Mycket hemskheter men jag är övertygad om att covid-19 även kommer föra bra saker med sig. Vi tvingas stanna upp. Ekorrhjulet ställs lite på paus. Vad är viktigt? Vad vill jag egentligen? Att tillåtas ha mer tid kommer öppna upp för nya möjligheter. Att hitta sätt att leva i balans mellan mörker och ljus, natt och dag, förtvivlan och hopp är en stor utmaning. Men mellan vinter och sommar finns höst och vår. Mellan natt och dag finns skymning och gryning.

Var rädd om mellanrummen. Om du finner några mellanrum i din dag, fyll dem inte. Fridlys dem. 

IMG_2535 (kopia)

Jag har vaknat tacksam varje morgon jag fått känna mig frisk och kry. Så jag kan ta hand om mitt barn. Så jag kan ta hand om mina kunder. Så att jag kan ta hand om mitt hem. Så att jag kan fortsätta ta hand om – omsorg – om sorgen –

Kanske känner du som jag, att det nästan inte är tillåtet att få vara glad i dessa tider? Borde jag ha dåligt samvete om jag dansar omkring hemma i huset, full av iver att ta itu med olika projekt? Ja, jag tror banne mig jag skulle kunna hålla mig sysselsatt ett halvår framåt isolerad hemma utan att bli rastlös. Är oändligt tacksam över att ha en hel gård att ta hand om just nu. Över att kunna gå ut i skogen bakom husknuten och andas frisk luft. Jag stör ingen och ingen stör mig. Jag uppdaterar mig om pandemin lite nu och då men inte ens dagligen. Jag mår bra av att vara ostörd mellan varven. Kanske är det ansvarslöst eller är det tvärtom, ansvarstagande? Jag gör det jag vet får mig att må bra, så jag ska fortsätta hålla immunförsvaret i schack. Det känns viktigt.

Hur gör du?

 

Trygg eller fri

IMG_9845 kopia 2 (kopia)

Om du måste välja mellan att vara trygg eller fri, vad väljer du då?

Jag försöker förstå skillnaden. Undrar om jag måste välja eller om jag kan ha båda känslorna grundade i mig samtidigt. Stora frågor. Men när livet inte blir som man trodde dyker många frågor upp.  Frågor som kommer och går. Blåser plötsligt in när kvällen lagt sig till ro. Rör upp, rör om. Stora ekande frågetecken.

Att vara fri vill alla. Vad är frihet för dig? Att du ska kunna göra det du vill, vara självständig och ta egna beslut över ditt liv. Inte behöva anpassa dig alltför mycket utan gå dit ditt hjärta söker. Men om du har familj med behov och viljor åt olika håll och kanter, kan du anpassa dig efter andra utan att utplåna dig själv. Och när blir friheten en flyktväg. Att bara dra iväg eller dra sig undan. Jag tänker att frihet kan se ut på så många olika sätt. Att vara trygg vill alla. Vad är trygghet för dig? Att du ska kunna komma hem och vila bland vänner. Vila i dig själv när det stormar som mest. Vila i att du inte är det du gör eller tänker, du är så mycket mer. En visshet om att livet för oss åt alla möjliga håll. Jag kommer aldrig kunna påverka hela mitt liv. Livet bara händer. Är den vetskapen trygg? Trygghet kan gränsa till ett liv inlindat i bomull. Där vi skyddar oss från alla som verkar främmande farligt. Vi umgås med människor som är lika oss själva så vi slipper bli ifrågasatta eller komma i kontakt med sidor hos oss själva som vi inte känner till. För det är jobbigt. Att inte förstå sig själv. Jag tänker att trygghet i en viss mån är förutsättningen för att våga ta för sig av friheten.

Jag är i kontakt med min livsväg. Att gå den väg som faller mig in. Vandrar på måfå ut i skog och mark. Tillåter stegen att ta mig vidare framåt. Har telefonen på ljudlös. Vill inte vara tillgänglig. Vill sitt under en tall och lyssna på tranorna som härjar uppe i luften. Vill skriva en mening i dagboken som ingen någonsin kommer att läsa. När jag kommer hem igen vill jag dricka en kopp kaffe och lyssna på en bra låt. Kanske ringa en vän. Klappa en katt. Förstå att jag äger både friheten och tryggheten inom mig. Det kan ingen ta ifrån mig trots mörkret som kryper inpå under kvällarna. Är det något jag vill ge mitt barn är det att förstå detta. Att frihet och trygghet kan gå hand i hand genom livet. Om du sträcker ut dina händer – tar emot vad som erbjuds.

Ett gränsfall i ett gränsland.

IMG_2553 (kopia)

IMG_2539 (kopia)

Jag har svårt att känna av mina gränser i normala fall. Jag är ett gränsfall, i ett gränsland mellan natt och dag. Normal och onormal. Vinter och vår. Dagar kommer och går. Vars befinner vi oss i dessa tider? Vem är jag om inte samhället längre fungerar? Vars vandrar mina fötter om inte kundernas fötter kommer till mig? Risk för snöras, risk för att hamna under isen om inte solen kommer närmre. Laviner av tidsfördriv. Det är som att tiden, dagarna, veckorna går omlott. Corona sprider sig snabbt, oron sprider sig snabbare. Förnuft, förnuft ta dig i kragen!

Tanken fördjupas men det är svårt att komma framåt. Fötterna viftar uppe bland klara moln, samtidigt som sikten är grumlig. Under natten har den smälta snön åter frusit till och kälen sitter långt ner i marken. Gården är åter från gyttja till isbana. Vi börjar om igen. Tar nya tag. Det är märkliga tider. Vi människor är ett långsamt släkte som besitter en otrolig anpassningsförmåga. Samtidigt är vi vanedjur, gör helst som vi brukar. Är bekväma och har svårt att komma in i nya rutiner. Men om vi måste? Om latheten och det självklara plötsligt ställer regler, vill vi då lyssna?

Jag vaknar varje morgon och känner noggrant efter. Är jag verkligen helt frisk? Brukar gå till jobbet även om jag har känning. Nu finns inte det utrymmet. Men så länge jag känner mig kärnfrisk tänker jag hålla igång min verksamhet. Möta riskgruppen med omsorg och omtanke. Ta om hand som jag brukar. Försöka leva vanligt. Kanske är det vanligt sunt bondförnuft, kanske är det vanvett? Vem vet om jag är riktigt frisk. Inte jag i alla fall.

IMG_2566 (kopia)

IMG_2544 (kopia)

Att reparera eller separera

Edit2 kopia 2 (kopia)

Del 2. Husmöten

I våras bloggade jag om min och Davids process i parterapi. Om vår kamp om att gemensamt hitta en väg där vi båda kunde finna oss tillrätta. Vi har försökt, oj vad vi har försökt. Den ömsesidiga viljan har funnits där, men ibland räcker inte ens det. Så sedan en tid tillbaka har vi gått åt olika håll, David har flyttat ut ur mitt hus och vi är inte längre tillsammans. För evigt sammanlänkande via Henning, men vårt förhållande är slut. Jag är nu väldigt tydlig med detta så att ni vänner, släkt, grannar, kunder och bybor ska veta från mig. Då slipper ni kolla på mig med era undrande blickar. Jag tycker det är tufft att möta folks förvåning, besvikelser eller oro. Helt beroende på min dagsform vet jag aldrig hur jag ska komma att ta det. Ibland vill jag bara gråta, ibland känns det helt okej. Hur berättar man om något som är svårt? Jag känner ett ansvar för andras reaktioner, vilket jag inte ska behöva göra men ändå. Så tillslut har jag kommit fram till att det är lika bra att berätta här. Ryktet har ändå redan nått många. När jag bor i en by och jobbar på landsbygden går det väldigt fort vill jag lova. På bloggen skriver jag om det mesta som berör mig, så det blir tillslut konstigt att ingenting säga. För detta rubbar hela min värld.

81 (kopia)

Jag har varit med om dig, alltså kan jag inte förlora dig.

73 (kopia)

Det har hänt väldigt mycket under mina fyra år tillsammans med David. Jag köpte min drömkåk, började jobba med mitt företag på heltid, skapat mig ett helt nytt sammanhang här i Sikeå, varit gravid och blivit mamma till Henning. Kärleken har varit stark och självklar mellan oss trots många vardagliga utmaningar. För att ta våra problem på allvar började vi tidigt i parterapi för att reparera i ett tidigt stadie. Jag trodde att det var förebyggande för oss. Det har varit en trygghet, liksom ett kvitto på att vi är värda att kämpa för. Men när reparationsarbetet mer och mer började kännas som en separation började vi undra vars vi var på väg. På riktigt.

När vet man att ett förhållande håller på att ta slut? När är det värt att härda/stå ut/vara uthållig, och när är det faktiskt mest skonsamt för alla att avsluta relationen? Att sluta kämpa går emot hela mitt system. Jag är envis och av ren vana är det naturligt för mig att gräva mig inåt. Jag vill så otroligt gärna förstå kärnan av problemet. Är beredd att gå hur långt som helst bara jag kommer ut på andra sidan. Men för oss pockade fler och fler saker på. Tillslut blev vi en infekterad böld. Rädda för våra egna och den andres reaktioner. Det är inte hållbart och en extrem påfrestning att leva sitt vardagsliv så. Att bli mer och mer hänsynslös och bitter till en människa man fortfarande älskar är smärtsamt. Speciellt när man har ett gemensamt litet barn tillsammans. Det nya föräldraskapet har förstås varit en stor del i processen. Med statistiken i ryggen att många par gör slut under barnets första levnadsår har det varit ännu svårare. Lätt att hålla fast vid tanken att det kommer bli bättre. Svårt att mäkta med verkligheten. Snart blir det andra bullar, när blir det andra bullar?

IMG_0019 kopia 2 (kopia)

Jag kan inte beskriva hur vi tillslut kom till ett gemensamt beslut. Det finns oändligt många trådar att dra i, vilket jag inte orkar. Vi måste våga bryta ett destruktivt mönster. Vi måste ta ansvar för vad som är bäst för vårt barn. Drivet som förälder är hela tiden att Henning ska må bra, vilket är mer troligt med två välmående föräldrar. Det tycker jag överväger, än att han definitivt måste ha båda föräldraras umgänge samtidigt. Sedan finns hela tiden idealbilden av en kärnfamilj som spökar. Jag tror på kollektivet! säger en vän övertygat och jag funderar. Ett barn mår bra av att ha många vuxna förebilder, inte enbart föräldrarna. Detta är så klart kluvet eftersom jag gärna vill vara normbrytande men samtidigt längtar efter en trygg familj. Särbo eller öppet förhållande, vem vet vad som passar mig bäst? Men jag tror det ligger något i detta, förr var det vanligare att barn fick stöd från andra vuxna. Det sägs att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn. Sikeå – kan ni leverera?

Jag har många vänner som också har småbarn och kämpar på. De undrar försiktigt hur jag klarar av att vara ifrån mitt barn så mycket? Min kropp skriker Jag klarar det inte! men sedan ett faktum, måste du klara något så gör du det, rakt genom skärselden. När rätt beslut är fattat finns ändå en drivkraft, ett hopp, om något bättre. Det är mer konstruktivt tycker jag än att stå och vackla, väga olika beslut mot varandra. Så generellt mår jag bättre nu än i höstas. Även om jag ibland saknar mitt barn så det gör ont i hela kroppen. Jag har aldrig känt denna sort av fysisk saknad förr. Som en förlängd del av mig själv fattas. Älskade Henning. I dessa stunder är min stora tröst att David är en otroligt fin pappa. Allt annat måste vara fruktansvärt. Nu kan jag lugnt sova om nätterna, även om jag ibland gråter en skvätt innan.

IMG_3052 kopia (kopia)

Jag kommer aldrig kunna förändra någon annan människa än mig själv. Hur mycket jag än vill hjälpa och förstå, så går det inte. Vad det innebär att vara stöd till dem man älskar kan vara på en mängd olika sätt. Det är ofrånkomligt att mitt självförtroende har fått sig en törn fast detta beslut på sikt kan vara en vinst. Det är för tidigt att säga. Att ge upp är inte samma sak som att ge efter. Jag vill ge efter så jag kan våga falla in mot mitt egna sårbara centrum. Det är en nödvändighet. Sorgen finns där. Liksom hoppet. Jag vet att ett öppet och rent sår läker snabbare än ett infekterat sår som är omlagt tusen gånger om. Så jag öppnar upp – nu vet ni.

De så kallade 1-års bilderna

IMG_2427 (kopia)

IMG_2426 (kopia)

Idag lekte jag och Henning nakna i sängen efter tidig frukost. H absoluta favoritsyssla! Solen lyste in genom stort munblåst fönster och jag fick plötsligt infall att fotografera. Jag har inte redigerat ett dugg utan de starka kontrasterna är skapta i sig själva. Två klösmärken på näsan och dregelrand längst halsen, jajemen! När ungen är omöjlig att klippa naglar på och nya tänder nalkas. Så som det kan vara för en 1 åring med två månader på nacken.

IMG_2466 (kopia)

IMG_2462 (kopia)

IMG_2467 (kopia)

Många fotograferar i en studio självaste 1-års bilden. Jag och mina syskon har haft sjömanskläder, så söta och prydliga så. Fast fotografen har fått locka med leksaker för att fånga uppmärksamhet och undanhålla storgråt (har jag fått berättat för mig senare). Jag har ärligt talat inte ens tänkt tanken förrän mamma frågade. Kanske för att jag fotar Henning så mycket i vardagen? Jag är inget proffs men jag gillar att fota. Leta rätt miljö och sinnesstämning. Ta tillvara på ljuset som är. När jag väl fångar mitt barns uppmärksamhet är det fint att veta att det är hans egen mammas totala närvaro han möter. Du är det vackraste jag vet, Henning min.

IMG_2471 (kopia)