Gamla teckningar

I veckan fick jag ett spontanryck och köpte flytande bläck, kolkritor och skissblock. Jag känner mig så sugen på teckna men vet liksom inte hur jag ska komma igång. Jag tänker på hur lätt det brukade komma till mig förut. Jag fick ett infall och utan att ha en idé om vad som skulle hamna på pappret satte jag mig ner med penna och papper för att upptäcka vad som härnäst skulle hända. Så vad hände? Vad kommer att hända om jag gör det nu igen efter en lång tids dvala?

vattenfall

växer

spetblus

Anden

Vulgär

kaffestund

Berättandets betydelse

IMG_4207 kopia 3

Ett collage i förbifarten. 

 

Jag fortsätter att fyllas på. Efter helgens Littfest, påbörjan av kursen Berättandets betydelse, teaterföreställningar, hemliga planer på eget dokumentärt projekt och dagens kursstart av Högläsning för äldre med demens blir jag alltmer inspirerad. Snart blir jag överfylld vilket innebär att jag själv får ett behov av att vilja berätta mig. Varför jag har detta behov kan jag inte svara på. Alltid velat dokumentera om det som händer omkring mig. Inte för att jag tror att jag är unik och speciell utan jag tror helt enkelt det är så att jag mår bra av att uttrycka mina känslor och tankar. Allt ryms liksom inte därinne.

Vilken form det blir framöver blir en överraskning. Fortsätter träna mitt tålamod med att invänta mig själv. Fortsätta lyssna på andras berättelser. Ju mer jag lyssnar desto mer förstår jag andra och därmed också mig själv. Däremellan försöker jag hitta mellanrum för det är endast då jag själv kan hitta kraft och börja skapa. Med vidare eftertanke är det sällan jag skapar mitt i allt brus om jag inte måste. Jag behöver lugn. Allra helst behöver jag bli nästintill uttråkad. Då kommer orden och bilderna fram. Kliver ut och hälsar angenämt. Oftast går de hand i hand.

Tacka vet jag eget företagande! Äntligen har jag möjligheten att styra mig egen tid och få in den konstnärliga biten i min verksamhet. Fastän den är betydligt mer diffus och oklar i sin form än så länge kämpar jag nu för att skapa mer utrymme och tid. Vilket är en förutsättning. Att ta sig tid för konsten kräver också mod. Att våga ta mitt konstnärliga behov på allvar är enkelt inför mig själv men svårare inför min omvärld. Jag blir ständigt ifrågasatt och får försöka förklara det jag själv inte förstår mig på. Min konstnärliga process. Det är svårt och kräver övning. Ingen vill väl uppfattas som flummig och otydlig men det känns ofta nästintill omöjligt. Jag måste helt enkelt träna mig på att säga nej till saker för sätta konsten före. Träna mig på att strunta i vad folk tänker. Ingen behöver veta vad jag gör dygnet runt.

22 kopia

Berättandets betydelse är en kurs på distans, 50% som ingår i Etnologi programmet. Kursen handlar om vardagligt berättande i muntliga och medierade former med utgångspunkt i etnologisk forskning. Jag ska speciellt läsa om berättandets betydelse för kultur och identitet. Om hur man kan använda berättandet i olika former och syften. Jag håller just nu på att läsa om bakgrunden för folklig tradition. Jag hoppas få mer kött på benen för att på ett enklare sätt veta hur jag ska dokumentera och utforma mitt projekt med kundernas livsöden genom att förstå mer om intervjumetodik.

Högläsning för äldre med demens är en kurs genom Bilda där vi frivilliga för lära oss om hur vi kan berätta för äldre människor och varför det är så viktigt. Berättandet får helt enkelt oss människor att minnas och därmed känner vi oss automatiskt mer levande. Högläsning ger en lugnande effekt som kan hålla i sig resten av dagen, även om själva historien kanske är bortglömd efter bara några minuter. Vi pratade idag om hur själva samtalet faktiskt kan vara viktigare än innehållet i boken. Det kan vara grisslakt eller årstider, kärlek eller hur det var att att växa upp på landet. Allt som väcker och berör. Väldigt intressant. Processen fortgår.

IMG_0106

Service på landsbygden

IMG_0102

Igår samlades vi ett gäng på Träffpunkten i Sikeå för att prata om service på landsbygden. Vi fick besök av URnära som är en ideell förening som jobbar för landsbygdsutveckling i Umeå regionen. Att ha en levande landsbygd är så viktigt men då måste det också finnas service på olika sätt så att vi människor kan och vill bo här.

Vad är service?

Det är att finnas till hands för andra för att underlätta deras vardag. Det kan vara allt från att ploga vägarna till att ha en hantverkare i byn. 53 % av Robertsfors kommuns invånare bor på landsbygden. Därför är det så oerhört viktigt att vi tar hand om varandra.

Vad för service finns i Sikeå?

Spiran med kurslokaler och resturang. Meca bilmekaniker. Töva lite logen med fikaservering under sommaren. Drömvallen förskola. Plåt och smide. Sotare. Bageriet med hembakt bröd. Världens minsta brandstation. Flertal ideella föreningar som sätter guldkant till byn med eldsjälars brinnande engagemang såsom LSI, båtföreningen, campingen och Andra Varvet (second hand) sommartid, naturbetet, scouterna, Träffpunkten, Granlogen m.fl. Måleri och byggnadsvård. Du kan beställa fotvård av mig i hemmet! Vad mer?

IMG_0105

Varför är Sikeå en växande by?

Ursprungligen tror jag att det beror på byns historia när hamnen var verksam och det var en väldig rullians med folk som kom och gick. Det tror jag har skapat en öppenhet bland folket. Man är helt enkelt van att folk kommer och går vilket har förebyggt en inskränkthet bland befolkningen. Det har funnits och finns kvar en del urinvånare som fortfarande är eldsjälar för byn fastän de har passerat 80 år. Byn ligger när havet vilket så klart lockar många på sommaren. Vem vill inte leva nära havet? Det finns inte längre någon affär men däremot finns det bra bussförbindelser från E4 in till Robertsfors vilket är ca 8km. Så beroende på hur långt du bor från E4 fungerar lokaltrafiken väldigt bra. Dessutom finns det numera en bra cykelbana in till Robertsfors. Sikeå har en egen tidning där alla nyinflyttade får presentera sig, vilket de också gör på den årlig paltfesten. Där får också varje nyfött barn en speciell Sikeå-fyr som välkomstgåva. Campingen lockar allt fler och nu finns planer från ideella krafter att bygga en lekpark där, i närheten av Andra Varvet och cafeét som även är öppet under sommartid.

Vi behöver få syn och uppmärksamma det vi redan har. Hur ska vi ta hand om det? Hur viktigt är kulturarvet? Vad är vår byautveckling? Vad behövs utvecklas och förnyas för att låta byn veckla ut sig ännu mer. Min hjärtpunkt är gamla skolan. Tänk om vi skulle kunna bevara och använda denna fantastiska lokal till mängder av aktiviteter. Den ligger centralt till och öppnar upp för allt möjligt. Ett hälsohem som inrymmer fotvård, frisör, massage. Café och loppis. Vandrarhem? Galleri med lokala konstnärer? Uthyrning för yoga, teater och musik, ataljeér osv i all oändlighet. Vi får se vad som händer, om jag kommer bo här tills jag är så skrynklig att jag knappt kan öppna mina ögon. Vad finns i Sikeå då, om sådär 60år? Tankarna svindlar.

IMG_0104

 

Helt avsexualiserad.

29 kopia

Och så satt jag denna söndagmorgon i lugn och ro och kollade igenom de senaste Sverige avsnitten, plötsligt följer jag en krokimodells arbetsdag på Munkas folkhögskola. https://www.svtplay.se/video/16894946/sverige/sverige-sasong-20-avsnitt-5?start=auto&tab=2018. Munka, käraste Munka! Så jag saknar denna skola. Att plötsligt följa henne i de välkända korridorerna, in i ateljén där jag själv stått och nött kolets svärta i papper efter pappersark. Jag kommer direkt tillbaka till den trygga och lustfyllda atmosfären. Jag vill dit igen, vara där. Tillbaka till det kreativa kaoset som bara var en helt vanlig vardag. Alla bara gnetade på oavsett dagsform. Varje torsdag kom krokimodellerna och full koncentration uppstod. En repsekt infann rummet. Astrid Göransson (se bilden) som med samma entusiasm varje vecka hjälpte oss att fånga in kroppen på pappret. En sådan inspirationskälla som talade om kroppens mellanrum, konturer, skuggor och olika perspektiv. Så mycket jag lärde mig. Två års avspegling av kroppen.

Jag fortsätter lyssna på vad krokimodellen säger i reportaget. Hon beskriver hur tacksam hon är att ha fått den här möjligheten. Att hon önskar att fler skulle få uppleva hur sinnlig och vacker ens kropp kan kännas när den bara är, en kropp. Inga dömande blickar. Dubbelhakor och hängbröst, det är bara livets gång. Former. Att som kvinna få ta plats och synas men ändå uppleva sig som helt avsexualiserad. Det är sällsynt i detta samhälle. Precis den upplevelsen har jag själv haft när jag senare har testat på att vara krokimodell vid några tillfällen. Tänk om fler fick uppleva det, både att teckna av och avtecknas.

Tack Astrid, tack för alla de människor som du har gett chansen till att träda fram i sin egen kropp, med stolthet och skönhet, inifrån och ut.

Bilden av Astrid Göransson  Jag och hönan ingick i ett Billboardprojekt Women 2003 av konstnären HanneLise Thom. Frågeställningen var att utmana den kommersiellela bilden av kvinnan. Läs mer här http://www.women2003.dk/artists.php?id=29. Astrid har inspirerat mig från första stund, mer av hennes projekt finns på hennes hemsida http://www.astridgoransson.se/

Framöver vill jag få till krokiteckning här inom Robertsfors kommun, någon som har lust att vara med? Hör av dig!

 

 

 

Mina fingrar blöder, sa morfar

Mina fingrar blöder, sa morfar kopia

Morfar brukade alltid säga att jag blödde om fingrarna när jag kom där med mitt röda nagellack igen. Jag tyckte om när han sa så. Det var lite farligt samtidigt som jag kände mig så fin. Ungefär så som jag upplever skrivandet.

Jag minns när jag satt på en mattelektion i högstadiet och kände mig trög som vanligt. Jag förstod inte ekvationen och hade inte heller någon lust till att förstå. Vi hade sannolikhetslära. Det är bara att tänka logiskt, sa min lärare ivrigt och fortsatte förklara i gåtor. Det värsta tänkbara för mig. Min hjärna ville dagdrömma, försvinna in i stora tankar om livet och döden. Jag minns hur jag plötsligt började skriva någonting helt annat, orden bara rann ur mig. När jag sedan läste det jag själv skrivit blev jag förvånad. Har jag skrivit de här poetiska formuleringarna? Jag var inte säker på att jag förstod vad jag ville säga bara att jag tyckte om det. Och så har jag fortsatt. Läsa och skriva poesi. För mig känns det ofta mer tillgängligt att läsa dikter än en skönlitterär bok. Jag behöver inte förstå handlingen utan kan helt enkelt bara njuta av orden och meningarna. Som om mina ögon behöver äta upp de vackra orden. Smaka på dem. Kanske förstå och känna något djupare. Om tillfälle ges.

Folket kopia

Just den där mattelektionen är ett starkt minne av att fly från verkligheten. Till en vackrare plats. Till en plats där jag känner mig manad att utforska det okända. Att tänka logiskt har aldrig varit min grej. Tankarna har knutit sig. Jag blir blockerad över känslan att inte hänga med eller vara tillräckligt snabbtänkt. Min hjärna vill tänka storslagna tankar utan horisont. Jag svävar iväg bland ord och bilder jag knappt kan urskilja motiv och mening av. Kanske är det okej att vara så, att inte alltid ha ett tydligt mål. Låta saker och ting hänga i luften. Känna och tänka utan att sätta punkt. Då lockar det inte med att räkna plastfrukter på rasten när alla andra barn leker (lågstadiet) eller gråta en vecka för att jag fick IG på matteprovet trots att jag pluggat dubbelt så mycket som mina vänner. Förväntningar utifrån och mindervärdeskomplex kan verkligen ställa till det helt i onödan. Livet är orättvist, som min lågstadielärare strängt sa till mig när jag satt där med plastfrukterna i en enda röra. Jag är oändligt tacksam att jag upptäckt andra dimensioner av mina förmågor idag. Att jag under mattelektionen upptäckte poesi istället för att lösa en ekvation jag aldrig någonsin senare skulle ha nytta av. Med facit i hand är jag inte mycket för facit i hand. Jag vill istället hänga upp mitt hjärta på köttkroken (August Stringberg) och skriva tills mina fingrar blöder.

julia kopia

En penna. Ett papper.

Kluddar fram orden utan tvekan. Vredens hårda streck. Naken står det hemliga alfabetets bokstäver framför öppna ögon. Ordens känslor väcker beroendeframkallningens filmrulle. Atombomber svävar ovanför marken, sugen på att spränga hela världen. Pennan trycks hårdare mot knöligt papper. Nattvinden sjunger med gråt i rösten men annars så stilla, dödstyst.

En penna. Ett papper.

I flaskposten flyter de iväg. Magiska ord bort i vattenbruset. Kanske en ny värld eller bara en havsbotten fullt av slingrande sjögräs. En fågel flaxar förbi i det blå, befriande.

En penna. Ett papper.

Ensam kopia

 

Skrivcafeét ligger i dvala…

IMG_8080 kopia 2

Jag skriver i min dagbok så att fingrarna blöder. Har inte skrivit så mycket i dagboken på länge och har samtidigt inte skrivit så lite i bloggen på länge. Är det vad som syns som räknas? Och för vem? Jag har lovat mig själv att inte tvinga mig till offentligt skrivande. Så jag låter processen fortgå men fortsätter ändå undra över dessa ting. Privat och offentlig, vars finns balansen?

Jag måste tyvärr meddela att det inte blir något Skrivcafé under våren såsom det var tänkt. Datumen var inskrivna på Träffpunktens kalender men mer än så var det inte. Ideérna kring upplägg fanns där men vägrade hostas ut på pappret. Inne i mitt och Davids huvud rörs sig mycket. Vi har temaförslag och nya skrivuppgifter. Så varför inte bara tuta och köra? Affischen blev inte av innan Sälen för att vi inte kom överens, och då menar jag i livet. Vi kunde inte nå fram till kärnan. Lusten och drivet. Ett Skrivcafé ska drivas ut av lust till att nå och engagera andra i skrivandet. Bär vi inte på det själva blir det svårt men framförallt så blir det inte roligt att hålla i en sådan typ av aktivitet. Vad är då vitsen med det hela? Efter många om och men bestämde vi oss för att ställa in under hela våren. Det innebär också att vi gör folk besvikna. Framförallt gör vi oss själva besvikna som väljer att ge upp. Det är inte likt mig, jag brukar kämpa och härda in i det sista för något jag verkligen tror på. Men den här gången tar jag ett steg tillbaka. Jag måste inse att det är okej att ge upp för att sedan komma tillbaka. Till hösten?

Någonstans i detta brus av liv förstår jag att det handlar om mig. Jag orkar inte bära för stort ansvar inom för många olika områden samtidigt. Jag värnar om min kreativitet mer än någonting annat. Lusten. Så viktig. Kanske måste jag först gå till mig själv, till mitt eget skapande. Fortsätta skriva! Om vad som helst, bara jag får ur mig alla lager av tankar och känslor som just nu legat i träda. Fram i ljuset! Mitt ljus. Sedan kan jag sammanstråla med er andra.

Varför har jag inte skrivit i bloggen?

Hej kära läsare!

Jag har ett mål att skriva i bloggen minst en gång i veckan. Jag har också bestämt mig från första början att inte tvinga mig själv att behöva skriva något. Jag vill att bloggen ska vara lustfylld. Så vad hände? För första gången på ett år har jag inte skrivit på 1,5 vecka. Det är ingen katastrof men jag vill förstå varför.

  1. Jag har varit bortrest i Stockholm och Uppsala och haft fullt upp.
  2. Jag har startat upp mitt Instagramkonto och är inspirerad där med nya olika bilder.
  3. Jag satt i tre timmar på tåget hem och skrev dagbok.
  4. Jag har pratat ovanligt mycket med nära vänner och privata saker i livet.

 

Så, det förklarar saken. Livet kom emellan.

Bloggen handlar om mitt liv men det är inte alltid det går att formulera i ord. För mig handlar skrivandet mycket om att förstå det jag upplevt. Ofta kommer det i efterhand. Är det för mycket känslor hit och dit får jag bäst utlopp att bara skriva av mig i dagboken eller att prata inom närmsta vänkretsen. Jag vägrar tillåta press utifrån förstöra min magkänsla om hur jag vill använda mitt skrivande. Det jag funderar mycket över är hur ni andra bloggare gör som skriver varje dag? I mitt fall är det inte mitt syfte just därför att jag inte vill hamna i fällan att tvinga mig. Jag vill att det ska finnas ett innehåll med substans. Kanske blir ni stora bloggare väldigt bra på att leta i arkivet, i hjärtat och hjärnan efter innehåll som kan beröra många andra människor? För mig är det så viktigt att fortsätta skriva i min egen privata dagbok där tankarna bara tillhör mig. Där min handstil får fylla de tomma pappren en efter en. Så kanske är jag ingen riktig bloggare, när jag inte är beredd att ge upp de handskrivna dagböckerna? Tiden räcker helt enkelt inte till. Bloggen är inte mitt jobb. För mig är bloggen ett sätt att nå fram till vänner, bekanta, främlingar.  En möjlighet att träna mig på att skriva så det blir begripligt för andra vad som kretsar i mitt huvud. På ett villkor, endast när jag känner för det.

Hoppas ni fortsätter att följa mig!