Dörr efter dörr, öppnar upp

2020 har för mig handlat mycket om dörrar. Olika slags dörrar som stängs och öppnas på olika sätt beroende på storlek, utseende, väder och hur bra huset matchar med dörren. Att en dörr sätter grunden för husets standard och uttryck har jag tidigare inte tänkt något särskilt kring. Men nu. För att komma in måste jag öppna dig. När jag går min väg måste du stängas. Nyckeln vridas om (frånsett att det är praktiskt möjligt. En dörr har inte gått att stänga på grund av att den slagit sig). Jag lovar, det går att gå in och ut i alla fall. Och det har jag gjort, fram och tillbaka. Utomhus och inomhus har jag studerat gårdshuset i kombination med bostadshuset, ur alla vinklar och vrår. Inte ur någon hantverksblick för den äger jag inte ännu. Utan bara Julia som byggherre med öga för estetik. Det MÅSTE kännas rätt. Det hade varit enklare om jag valde första bästa dörr men nej då. Här är jag om mig och kring mig. Söker hela tiden helheten. Jag vill att huset ska prata med fotvårdsmottagningen. Att de ska trivas ihop.

Mottagningen står i centrum. Tre olika dörrar, alla av olika slag men tillsammans kommer de bli fina. En loppis dörr från 50-talet, en gammal spegeldörr som kommer fungera som en skjutdörr till toaletten och en nytillverkad ytterdörr som Egils snickeri har tillverkat. Resten av gårdens dörrar får bida sin tid.

Dörrarna som har svällt av all fukt.

Inom mig öppnas det upp oändligt hav

små igenvuxna sjöar där det inte längre finns fisk

jag pimplar upp en svunnen skatt

Stänger dörren om mig

vill bara var ifred

Men freden har inte lagt sin is på havet ännu

det är en utdragen höst med regn som aldrig sinar

Jag vill vara öppen

dörrarna är svåra att öppna och stänga

Hjärtat vädrar ut sig på vid gavel

kylan kryper in

Hur vill jag ha det?

vem ska kliva in härnäst?

Sluter mig

Från den ena gamla dörren till den andra. Svårt att få till en karm när hela verandan är sned och vind.
Vad ska hända med dig min vän? Kanske är du slutskörd.
Hålet till höbalen som ska få en rejäl dörr, så hela ladugården kan omslutas.
Slitna lagårdsdörrar som skriker efter min kärlek.
50-tals dörren som behöver specialgångjärn och en ny karm.

Enskild firma men inte ensam.

Tänk att jag får börja en fredagsmorgon med att åka till min vän på andra sidan hamnen för att ha möte. Äta julfika och klura tillsammans över våra olika projekt. Katarina Paulsson driver sitt företag Trädgårdsmästaren i Sikeå som trädgårdsmästare och allkonstnär. Om hon inte rafsar ihop en snygg bukett från egen trädgård så skissar hon vackra porträtt eller renoverar någon del av sin stora Västerbottensgård. Kanske vill du ha hjälp att anlägga en köksträdgård eller beskära några buskar? Befinner du dig inom Robertsfors kommun så hör av dig till denna kvinna!

Vi är två egenföretagare med tusen tankar och ideér i samma by. Känsliga konstnärssjälar som brinner av iver men också räds och tvivlas sitt storhetsvansinne som ständigt måste tyglas och begränsas. För att kunna hålla gnistan igång. Att få vara två och dela hjälper. Vilken jäkla tillgång!

Katarina jobbar redan hemifrån och det kommer jag också göra inom snar framtid. Att ha en arbetskollega att cykla till på tio minuter är inte fy skam när en bor på landsbygden! Jag får ofta frågan om det inte är ensamt att vara egen företagare? Jag träffar först och främst mina kunder och är snarare rädd för att bli socialt utmattad än något annat. Så varje liten paus är värdefull för mig. Men visst har jag ibland saknat kollegor där man ventilerar och bollar ideér och lösningar på olika saker kring arbetet. Där det finns gemenskap och sammanhållning. Tyvärr har jag alltför många vänner som är på arbetsplatser med ständiga konflikter som dränerar dem på energi. Så att vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt tänker jag är A och O.

Vi gräver där vi står. Ibland kanske vi gräver lite för djupt. Alltså inte bara när det grävs in jordvärme eller grävmaskinen drar avlopp från brunnen. Utan i känslosnack. Det är en konst att separera arbete från privatliv när en är sin egen. Jag har ju bara mig själv som verktyg. Ingen chef som kan bestämma åt mig eller grupptryck från kollegor som tar sin ställning. Därför har vi bestämt oss för att ha veckomöte. Vi börjar dela med oss av våra praktiska göromål. Projekt som redan är igång eller ska dras igång. Hjälper varandra att lösa upp trådarna och prioritera. Vad är viktigast just denna vecka?

Sedan avslutar vi med högt och lågt av känslor, relationer, grubblerier. Att ha en vän till kollega är en ynnest. Vi pratar samma språk. Det behövs inget inlindande utan rakt på sak. Att vi båda har separerat och blivit själva med varsin stor gård att ta hand om. Plus mamma-ansvaret att tygla delvis på egen hand, gör så klart att vi har ännu mer att dela.

Kanske undrar ni vad jag har för projekt förutom mitt arbete som fotvårdare? Det är ideér som börjar ta form och liksom knådas fram att få ta större och större plats. Ju mer näring jag ger dem, desto mer växer mina tankefrön. Att formulera och ge dem tid är ett sätt. Fortsättning följer!

Min undersökande blick

Jag har börjat intervjua mina kunder igen. 13 stycken intervjuer ligger och lagras i arkivet sen några år tillbaka. Några av dem har dött, andra blivit dementa. Vissa kunder fortsätter jag träffa med tre månaders uppbehåll och har nu chans att fråga fler frågor till. Under sju års tid blir det många timmars samtal. Inte konstigt att fler och fler kunder känns som mer än bekanta när man träffas på Ica. Jag gillar det. Närheten och inblicken i främlingars vardagsliv som plötsligt inte längre är främmande. Det enkla att prata om ditt och datt varvas med större känslor. Samtalen blir mindre och mindre ytliga. Tillsammans gräver vi oss längre in till kärnan.

I början kämpade jag mycket med mina gränser. Jag ville kunna avgöra vad som var privat och personligt. Inte delge för mycket av mitt liv, inte delge för lite. Men min intention vill något annat. Generöst bjuder jag på mitt eget och dagsformen får bestämma. Ge så ska du få…Jag är varken någon psykolog eller nära vän. Jag är något mitt emellan. Det är mig ni kan spy er galla på. Jag tål inte att prata skit om någon men det är stor skillnad på skvaller och att ventilera. Vi människor behöver diskutera våra tankar om relationer och reaktioner hos folk. Det går att prata om på ett konstruktivt sätt. Det här med att vilja förstå sina medmänniskor. Jag har lärt känna kunder jag aldrig annars hade fått kontakt med. Till en början trott att vi är för olika för att hitta ett samtalsämne. Men nu kan jag inte komma på när det sist hände. Hur reagerar tant Alma jämför med farbror Knut när jag berättade att farmor dött, att jag blivit kär, gravid eller för den delen separerad. Alla har sin version av respons. Det har naturligt gett mig olika perspektiv på tillvaron som jag aldrig annars hade fått.

Söker du aktivt beröringspunkter hos varandra så lovar jag, det flödar ut. Tystnad är också okej. När jag använder skalpellen blir jag oftast tystare. Det är skönt att vara åhörare. Jag får naturligt distans från mina egna problem. Jag kan ge bara genom att låna ut mina öron. Allt detta vill jag så gärna bevara. Med min undersökande blick lyssnar jag utåt. Frågor om jag får sätta på inspelaren sedan pratar vi på som vanligt. Målet är att vi båda ska glömma bort att vårt samtal spelas in. Eventuellt sparas i något arkiv i framtiden. Om hur just DU upplever pandemin? Vad du längtar efter? Vad är det bästa som har hänt i ditt liv? Är du rädd för döden? Det är alltid kunden som står i fokus. Men om jag inte skulle bjuda på mig själv misstänker jag starkt att kunderna inte skulle bjuda lika mycket tillbaka.

I vanlig ordning vet jag inte vad jag ska göra av intervjuerna. Men jag bara gör. Det brukar ge med sig. Det känns viktigt och angeläget, speciellt i dessa tider. Jag fokuserar skärpan och lyssnar på oss. Det yttre ögat slås på. Vilka är vi som sitter här och surrar på en vanlig måndag förmiddag?

Vad har DU att säga mig? Massvis. Låt oss dela – vad vill ni höra?

Att bida sin tid.

Hittade igen ett gammalt album med fotografier för flera år sedan. Bläddrar bakåt för en kort stund. Åren innan jag blev riktigt kär, hittade mitt kall och plats på jorden (David, fotvård-konst, Sikeå). Då livet flödade och jag mådde bättre än någonsin. Innan jag visste att jag skulle föda Henning och satsa på att göra en mottagning på en egen gård med bräkande getter i bakgrunden. Då jag plötsligt blev mogen och tog djärva beslut. Innan jag hade en aning om vad året 2020 skulle kunna innefatta. Då inte bara mitt privatliv ställdes upp och ner utan hela världen skakades om. Det år då mitt hjärta inte klarade av att hållas ihop. Jag brast i två delar, en separation att försöka hantera. Hela tiden ambivalenta känslor. Vandrar framåt och bakåt och försiktigt ett litet steg framåt. Eller har jag gått flera utan att se dem? Finns ingen snö att spegla mig. En pandemi i samhället att försöka förhålla sig till. Mörka skogsstigar i ensamhet för att försöka hålla huvudet ovanför och borta från alla faror. Ovisshetens vita flingor fladdrar runt i vinden utan möjlig att fånga. Snart väntar en ny tid men vad. Tiden är kommen. Rosen är utsprungen. Men jag kan icke se klart.

”Att förbereda mig. Att hänge mig åt stilla tanke, gå till min medelpunkt. Observation. Medvetet uppmärksamma vad som dyker upp utan att döma ut eller avvisa. Allt får plats och får röra sig runt, det i sig gör gott. Denna lugna vakenhet banar vägen till frid”.

Motståndskraft

Motstånd skapar motstånd.

Motstånd: härdighet, resistens, okänslighet, seghet, styrka, bryskhet, hårdhet, kampvilja, slitstyrka, tolerans, uthållighet.

Jag har haft anledning att fundera över vad det innebär att släppa taget under det senaste året. Ge dig hän, bara skit i alltihop, gå vidare, titta framåt, lev ditt liv. En mängd olika uppmaningar har kommit till mig under året som nyseparerad, deltidsmamma och gårdsherre. Jag har tagit in och försökt förvalta och förfina min vardag. Göra orden till handling här och nu. Så, vad är det då att verkligen släppa taget och gå vidare?

Jag vet inte. Kanske flykt och dröm under jordnära omständigheter?

Min morfar tyckte om att ta en tupplur på golvet efter maten.

När jag aktivt jobbar med ett motstånd inom mig så växer det. Blir till en infekterad böld, bara växer, tills det inte längre går. Då spricker jag, läcker ut, ”genom sprickorna kommer ljuset in”. Styrkan kommer först efteråt, då kroppen har kapitulerat. Går varken att känna eller tänka bort motståndet. Utan där och då blir det istället nödvändigt att acceptera hur jag känner, vara snäll mot mina motstridiga känslor. Det är okej att känna si eller så även om det gör mig frustrerad, sorgsen eller rastlös. Jag kan vara allt det där, utan att agera. Och kanske viktigast av allt. Det är inte HELA jag. Jag är inte mina känslor, de är flyktiga, kommer och går. Ingenting består. Tid och åter tid. Försöker fullt ut känna tillit till tiden. Bara att tiden fortlöper och jag lever på så gott jag kan, kommer göra något med mig. Vare sig jag vill eller inte. Det är inte upptill mig. Liksom mitt egna personliga liv som varit upp och ner är hela världen i samma sits sedan Mars. Pandemin härjar fritt och vi svävar i ovisshetens land. Varken jag eller du kan bestämma över allt som sker. Slump eller öde, kalla det vad du vill Gud. Jag har inte makten att alltid styra över mitt liv. Däremot kan jag alltid välja inställningen till det som händer och sker. Jag kan vårda livet ömt.

Är du känslig eller okänslig? Att vara motståndskraftig räknas till något rejält och bra. Min kropp lever i detta spektrum med uthållighet till det fysiska. Kavlar gärna upp ärmarna och tar i. Gräver tag och sliter i timmar innan paus. Blir sällan sjuk och när jag väl blir det, då är jag ynkligare än någonsin. Blir jätte sjuk men det varar bara kort. Min kropp arbetar snabbt, liksom mina ideér och känslor. Ett virrvarr inombords och ändå upplever många som inte känner mig väl att jag är lugn och trygg. Blir aldrig klok på detta och tänker att det är som det skall. För vem har sagt att man ska förstå sig själv till fullo? Jag tänker bara att det är konstigt att vi delar upp oss. Sluta vara så känslig eller Hon tål nästan vad som helst och Han känner ingenting. Vem pratar vi om här?

Vi är komplexa väsen. Snarare varelser än görelser. Allting ligger inte i vad vi gör eller inte. Utan snarare hur vi mår och känner oss. Vad händer med dig när du sitter framför en brasa i flera timmar? Jag vill veta. Människan är nyfiken och vill framåt. Sjuk eller frisk. Pandemi eller inte. Vi vill alltid vidare. Jag vill uppleva ensam, jag vill uppleva med dig. Samma situation kan nämligen upplevas helt olika, beroende på yttre omständigheter.

Samtidigt är mitt behov av att förstå vad jag varit med om och därav automatiskt tänka bakåt, en ständig pågående process. Kanske leder det mig någon vart, eller inte alls. Jag låter det ske. För att tvinga mig själv att inte få tänka bakåt då och då gör att jag tillslut, blir sjuk.

Motstånd skapar motstånd. Motståndskraft kan skapa kraft.

Ja till livet, nej till mycket annat

Jag håller på att lära mig att säga nej. Nej, det är inte mitt problem att du har problem med dig själv. Nej, det är inte mitt fel att kommunen inte har någon fotvårdare anställd. Nej, det är inte mitt fel att jag föddes i en kropp som gråter och blir generad för väldigt lite. Nej, jag kan inte göra hembesök till alla som vill för att min kropp klarar det inte. Nej, jag är inte en frisk fläkt i alla väder. Nej. Nej. Nej.

Låter jag negativ? Eller bara en person som jobbar med att sätta gränser och vara brutalt ärlig mot sig själv? I mitt gränslösa väsen behövs begränsningar för att inte utplånas. Jag lovar.

Under mina teaterår fick jag lära mig att bejaka situationer och impulser med ett Ja. Under uppvärmningarna lekte vi ofta leken där alla sa Ja! till varandras förslag. Ja, det gör vi! Lite som att tänka, varför inte, istället för varför? Mycket mer lustfyllt och ett nyfiknare sätt att förhålla sig till sin omvärld. Den leken har förföljt mig. Bara jag tänker att jag VILL så går det. Förmågan att förstå vad som faktiskt är rimligt i stunden kommer oftast i efterhand. Bra eller dåligt kan jag inte på egen hand avgöra. Jag är i grunden positiv och ser ofta möjligheter och potential i mycket. Kan man välja om man vill vara hänsynsfull eller hänsynslös? Jag beter mig väldigt hänsynsfullt mot andra men kan piska mig själv rejält. Det tror jag handlar om min kreativa hjärna. Olika tankespår som gräver djupare för att öppna upp en ny idé eller se en annan ingång till ett nytt projekt. Hela min värld vidgas. En slags hänsynslöshet i min undersökande blick som konstnär. Jag vill hela tiden gå djupare, förstå lite mer. Oftast handlar det om människor och relationer. Men även annat småkrafs.

Det senaste året har jag blivit tvungen att säga nej. Nej, jag kan inte vara i det här förhållandet längre. Ja, jag älskar dig och bryr mig om dig men Nej, det här måste få ett slut. Ja – till livet i stort och Nej – till beslut som begränsar mitt universum. Nej, jag är inte den glada mamman i den lyckliga familjen utan bekymmer. Nej, min kropp håller inte och jag måste bromsa mig själv för att inte gå in i väggen.

I och med bygget på gården behövs det ta många beslut. Ja och Nej varvas om vartannat. Många snabba beslut. Kakel eller plastmatta på toan? Placering av utslagsvask? Uttag för elen? Och jag bara gör det. Förstår inte själv hur och undrar vem jag är när bygget är klart. Kommer jag komma ut hel på andra sidan?

Vem vet. Kanske har jag i alla fall blivit lite bättre på att veta när jag ska säga JA och när jag ska säga NEJ. Kanske.

Anspänning avspänning

Obrydd eller brydd. Oberörd eller berörd. En ständig pågående process mellan dessa två. ”Jag vill inte bry mig om dig men jag gör det ändå”. ”Det där berör inte mig” eller ”tror du jag bryr mig?”. Jag blir berörd på djupet men håller det för mig själv. Att bli lite rörd är mer okej. Inte så fasligt stora känslor, utan lite sådär lagom. Som att bli lite generad är bara gulligt medan att gråta hysteriskt är otäckt. Ta hand om din egen skit, ungefär. 

Människan har problem, förr eller senare brister tillvaron och just nu är vi mitt i det brustna. 

Jag är obrydd om väldigt lite. Allt i tillvaron som rör i mig, berör, stannar gärna kvar och påverkar mig på olika sätt. Som om stoff från universum kommer in i mitt liv och vill skaka om. Möblera och ifrågasätta val av nyans och form. Varför väljer du att göra sådär? Min intellektuella hjärna förstår att vissa saker bara händer, varken med mer eller mindre betydelse. Men ändå. När jag ser på mitt liv och hur det utformar sig blir det tydligt hur händelser, platser, människor spelar en övervägande roll. Du måste skydda dig själv Julia, välj dina strider, du kommer gå under om du låter känslorna styra.

Jaså, varför känner jag mig livs levande då?

Ända gångerna som jag inte bryr mig är när jag är överstimulerad. Då orkar jag inte helt enkelt.

Att kunna avstå och vara måttfull som person inger respekt och trygghet. Det här är en människa som vet sina gränser och kan hantera tillvaron. Tillfreds med livet? Ja, kanske och förhoppningsvis men vem vet. Vet du? Jag tänker att oron och tvivlet som slår i bröstet oftast bär på ett meddelande. En signal om att något är fel och måste förändras. Den känslan bör tas på allvar.

Jag tänker att det ligger i människans natur att pendla mellan anspänning och avspänning. Jobbar jag hårt med något behöver jag vila sen. Utgör jag en stor prestation behöver jag återhämtning. Vi pratar mycket om att vi inte får stressa. Nä, stress är inte bra men inte heller farlig. Det är bristen på återhämtning som är farlig på riktigt. Och att inte ta sina egna känslor på allvar. Att välja antingen eller är svårt för vi rör oss så lätt i dimmans oklarheter. Mellan natt och dag inryms gryning och skymning. Att vandra genom den blå timmen gör blicken vag. Kan jag på egen hand utgöra vad som är bra eller dåligt för mig? Att vara måttfull låter hälsosamt men också besynnerligt svårt anser jag. Ungefär lika svårt som det är för en alkoholist att bara dricka lite vin, istället för att avstå helt. Vi lever i ett samhälle som har avskaffat många regler, trots att vi människor mår bra av olika slags begränsningar. Vi är fria, det är ett faktum. Utan begränsningar kan friheten bli mer en flyktig dröm än en rimlig verklighet. 

Jag är inte bra på att kontrollera mina känslor. De bär iväg mig på de mest snirkligaste av vägar. Jag kan gå långt för att se vad som finns runt knuten. Jag drivs mycket av lust och nyfikenhet. Mycket av min iver iscensätts i kroppen av en slags anspänning. Hur långt orkar jag gå? När jag sedan når botten måste jag kravla mig upp. Där nere finns det sällan någon annan än jag själv som hjälper mig uppåt igen. Det är inte i min ensamhet som jag testar mina gränser, utan det sker i möten med er andra. Nyfikenheten på vilka sidor som kan träda fram. Vem blir jag med dig?

Så när slappnar jag av?

I den totala ensamheten där jag VET att här kan ingen nå mig. Inlåst i mitt hus eller skrivandes i dagboken. Eller under en panikångestattack. Likt en förlossning är kontrollen bortom räckhåll och ingen kraft finns kvar att hålla tillbaka. Det sker bland människor jag känner mig trygg med eller i min ensamhet sent på kvällen. Då slipper jag skammen att förskona andra från mitt råa vulgäraste jag. Ingen kan trösta mig i den stunden. Ingen hjälp finns att få. Men längtan är alltid stark.

Jag kan inte komma närmre mitt mörker och det är fullkomligt fasansfullt. Förnuftet går inte att fånga in. Kroppen måste få göra sitt och lilla Julia, hon andas så gott hon kan. 

Det är inte synd om mig i dessa stunder. Mitt väsen lever på och gör vad hon behöver. Det gör ont och tar på krafterna men efteråt har någonting möblerats om inom mig. En liten detalj har förflyttats och jag kan fortgå med mitt arbete – att vara människa. 

In-ut-i

När någon väl ser min oansenliga tatuering på insidan av armen undrar den ofta vad det betyder. Gissa, säger jag. Olika pilar som går in och ut. En slags hemmagjord rebus, säger jag. Jag vet en person som har gissat helt rätt. Det står ju inuti. Jag tycker det är ett så vackert ord. In och ut i samma ord. Jag och David pratade mycket om det ordet tidigt i vårt förhållande, vad betydelsen egentligen är och hur man använder det. När jag fyllde 28 år fick jag denna rebus. Enkel grafisk. Inuti brevet stod en lång text som beskrev dessa olika tecken. Jag blev rörd och tänkte på hur fort David kommit in i mitt liv. Inuti.

Lappen satt upptejpad på väggen tills jag en morgon tänkte, detta ska sitta på min arm. När David fyllde 30 år fick han upptäcka sin design inristad i min hud. Det här är ju värre än en förlovning! Jag tänkte för mig själv att om vi en dag skulle gå olika vägar, så skulle jag inte ångra mig. Jag kommer alltid förknippa tatueringen med David men innebörden kan stå för sig själv. Jag är min egen. Du är din.

”Jag har tänkt mycket på detta ord på sistone. Snart flyttar du ut, eller flyttar du in? Kommer vi ut i livet eller kommer vi in i det? Och om vi bara är i livet, hur mycket kan vi säga om det, när vi inte kan se det utifrån? Om det alltid går att gå längre in, djupare ner bland allt mindre beståndsdelar, kan vi också ta oss längre ut, ständigt förlösa oss ur nästa livmoder?”

Nu har det gått ett år sedan jag och David började leva något slags särbo/samboskap. Ett försök att ge varandra luft och utrymme. Jag slutade amma och började jobba igen. Jag var ifrån Henning för första gången på 8 månader, fyra dagar i veckan. Det kändes konstigt, tomt och många gånger outhärdligt. Ska det vara såhär? Är jag verkligen en mamma på riktigt? Mycket har hänt. Många praktiska saker har stått i vägen för vår känslomässiga process. Nu äntligen börjar det reda upp sig och möjlighet till rutin börjar finnas. En ny brytningspunkt. Igen. Hur många gånger ska jag hämta andan och än en gång finna ett nytt förhållningssätt? Varannan vecka med H och David bor bara 8 km. Allt kommer bli enklare. Ändå känns det svårt. Att landa. Vilka känslor finns då kvar?

Banne mig, vem jag än pratar med som har en separation i bagaget. Det går aldrig på en handvändning. Så många lager som måste skalas bort. Förväntningar och besvikelser roteras om och göras på nytt. Däremellan har vi ett barn som utvecklas i raketfart. På en grisblink har det gått snart ett helt år sedan vi gjorde slut. Du är nära, nära och så långt ifrån.

Nästan glömt bort den där tatueringen jag har. På insidan. På köttet som är svagt. Smörjer in och vårdar den torra hösthuden ömt. Tills jag påminns om att just där, på armens insida, är jag som mjukast på hela kroppen. Dit kommer inte vem som helst. Det invecklade vecklas ut.

Kroppen hänger (med) själen.

Jag med kroppen, kroppen med mig. Samhällskroppen visar oss hur vi alla är sammanlänkade till varandra, hur allting hänger ihop tills vi inte gör det längre. Hänger ni med? Är det ödet eller slumpen, guds finger med i spelet? Vem vet hur våra förfäder arbetat ihjäl sig för att bygga upp det vi har nu. En värld under pandemins påverkan. Krisen är portalen till ett bättre liv. Vissa mår bättre för att de har tvingats begränsa sin arbetsbelastning och haft mer tid för närmaste. Andra mår kasst av total isolering utan beröring eller yttre stimulans. Vi tvingas stanna upp, kroppen hänger med själen. Avsaknad av andlighet ökar för att du vill finna tröst. Bara genom att prata om covid-19 med andra känner du en samhörighet. Här finns något att dela, här finns något som vi alla utsätts för. Något vi alla står ovissa inför. Hur vi påverkas i långa loppet.

För flera år sedan gjorde jag detta collage. Ett urklipp klistrat på ett annat, för att bilderna råkade ligga bredvid varandra. Inte mer än så. Kroppen ramade in fågeln och i min fantasi blev de förenade. Jag strök under där fjädrarna växer ut mycket långsamt. Det tar ett helt liv att bli den jag är idag. När jag inser att allt jag vill förstå och utveckla, redan finns där, inom mig. Den dagen är jag förmodligen redan död.

Under detta annorlunda, omskakande, ovanliga år har jag utvecklat en smärta i vänster skuldra och höger handled. Smärtan har kommit och gått under sommaren och hösten, tills jag en dag inte kunde komma upp ur sängen. Nacken var låst och jag blev rädd. Var tvungen att avboka mina kunder och grät resten av dagen. Jag kan inte jobba om jag fortsätter ha så ont. För första gången i mitt liv träffade jag en sjukgymnast. Vi hade ett långt samtal om min arbetssituation. Det blev tydligt att jag inte alls fokuserat på upplägget kring jobbet efter mammaledigheten, utan bara kring allt runtomkring. Jag kunde klarsynt se att min arbetssits inte var hållbar. Jag fick viga två dagar åt att planera om hela mitt arbetsschema. Jag är ju egen företagare och kan göra som jag vill, eller? Hur svårt kan det vara. Det finns alltid tendens att låta gamla invanda mönster fortgå, även sådant vi i en handvändning kan förändra. Det var jätte jobbigt att ringa kunder och säga nej. Att göra folk besvikna. Jag kan inte göra flera hembesök i veckan för det blir för slitsamt för min kropp, i längden. Men nu är det gjort och jag mår genast mycket bättre. Lite massage, bastu och stretchövningar. Framförallt tror jag värsta stressen släppte av några aktiva val. Som sjukgymnasten sa Det är inget fel på din nacke, utan problemet är anspänningsnivån. Stress kan förstöra vilken kropp som helst. Är du för mycket i huvudet hänger kroppen med som en kall trasa. Tänker du med kroppen har du full genomströmning till alla kanaler. Känslorna får komma ut, intrycken bearbetas innanför pannbenet och beröra ända in till hjärtat om du så tillåter. För att sedan komma ut i ett leende, en blick på fågeln i trädet eller en frusen sekund av något vackert som du nyss läste.

Jag vill hänge mig åt helheten. Kropp och själ, häng mer med varandra! Allt annat måste vara vansinne. Dela upp känsla och förnuft för att lättare separera och förstå olika delar av sig själv, javisst, det är ett sätt att förstå. Men jag vill förstå allt samtidigt. Ge mig hän till hela mitt register genom att våga släppa taget. Inte behöva tänka att jag alltid måste förstå för att gå vidare. Kategorisera in mig själv i olika fack, vilket slöseri med tid.

Ovissheten är skrämmande men vissheten om hur saker och ting är och ska bli, är det bättre?

Sätter mig rakryggad med slutna ögon. Ägnar tid åt att bara vara en rak rygg med ögon bakom ögonlock. Solen vill nå mina blå ögon, men jag väljer att blunda, en liten stund till. Drömmen om en dröm är lika flyktig som verkligheten som finns, när jag öppnar upp.

Oktober- dikten

Kroppen som trafiken

vid en blockering längst vägen

tvärstopp!

du måste vänta in

bli otålig och odräglig

Att välja grusvägen går oftast snabbare, fast det vill du helst inte erkänna

Ett stopp och du brister ut!

bristningar i huden, utbrister i gråt eller skratt

vem vet

Vrister, handleder och hals börjar ta stryk

utsatta kroppsdelar, delar upp dig

försöker skydda

En blockering i handleden orsakar problem i skuldran

fingrarna försöker lösa upp

knutarna knyts ihop ju mer du kämpar

du förstår inte varför

Varför måste vägarbetet göras just nu?

Utbrister!

det kommer bli bra tillslut, allting blir bra tillslut

men varför just nu?

Jag blir sen till jobbet

eller kan jag inte komma jobba på grund av smärtan

orsaken är mycket oklar