Vilka träd!?

IMG_9991 kopia

David spanar in hackspettens favoritställe.

IMG_9981 kopia

De sista dagarna har inspektionen av min lilla skog börjat på allvar. Gethagen ska byggas permanent och jag har slitet hårt för att ta ner det gamla som var inkilat i gamla stackarns träd där kåda runnit ut (som jag kan ta tillvara på till min kådsalva). Den bortre delen är så fin! Torr mark med stora stenar och tre gigantiska vackra tallar! De skyms av flera gamla rangliga granar. Hur vet man om ett träd är helt friskt? En del träd har ramlat av sig själva eller vinden. Någon står lutad mot den andra, som en vän. Några ligger och ruttnar på marken, varför har ingen tagit hand om dem? Tycker synd om dem där de ligger bortglömda. Och varför inte använda ett trasigt träd som delats itu som en pelare till hagen? Nu är det slut med det. Nu ska det bli rejäla grejer! Ett litet, litet försmak till att vara skogsägare. Känner ett ansvar att ta hand om min lilla skog.

Vi har hört en hackspett lite nu och då. Vars är den och äter? Jag behöver hjälp av riktiga skogshuggare för att veta vilka träd som ska fällas. Det jag vet är att träd där en hackspett varit är ofta döda träd eftersom de är fulla av smaskiga kryp. Vi hittade åt ett och David gick igång med yxan! Trädet ska ner med handkraft! Det tog ett tag med det gick! Trädet ekade tomt i mitten. Med lite trädfällning kommer skogen bli luftigare OCH vi kommer att se havshorisonten lite till.

IMG_0019 kopia

IMG_9974 kopia

Mina små släktingar.

Häromdagen när jag var barnvakt åt Algot och Alma så drabbade det plötsligt mig. När vi lekt som små galningar och tillslut stillnat i sängen med sagoboken. Vi räknar till hundra får och hundra till, sedan blundar de vilsamt. Insikten om att dessa två små liv är mina små släktingar som kommer att finnas med mig i resten av mitt liv kändes plötsligt så påtagligt. Jag börjar bli någon för dem och det börjar ha betydelse vem jag vill vara för dem. Moster Julia – hur är hon? De har hunnit bli snart sju och fem år innan detta känns ordentligt. Hur är det då att själv vara förälder? Tanken svindlar. Den skräckblandade förtjusningen över deras sårbarhet. Ansvaret vi vuxna har i deras liv. Hur vi bemöter dem och lyssnar till deras inre små rop. De är så fina där de ligger och sover. Just innan Algot somnade var han bara tvungen att berätta att slemmonstret bara var påhitt. Jag intygar och ser hur han kan slappna av helt och fullt. Det var bara en lek för en kväll.

IMG_9930 kopia

IMG_9938 kopia

IMG_9939 kopia

I sådana här tillfällen känns det så fint att bo nära dem. När jag först blev moster bodde jag i Skåne och var tvungen att komma hem och titta på det lilla livet för att försöka förstå. En ny liten släkting in i vår värld. Jag gipsade av Johannas gravidmage och gjorde keramikskålar av det på konstskolan. Ett sätt för mig att bearbeta det som hände på andra sidan Sverige, hemma i familjen. Familjen är viktig för mig. Det tycks låta som en självklarhet men jag förstod det inte då. Då ville jag fly från allt som var hemvant och vanligt. Jag ville nå det andra, det ovanliga. Nu vill jag nå fram, till rötterna av mig själv. Gräva mig bakåt i släktforskning som jag får gratis på köpet i samtal med mina kunder. Men också ta mig framåt till de nya liven som tar form.

Här är Algot och Alma hemma hos mig på Grisbacka i mitt rävgryt när jag fyllde 27 år. Tiden flyger!

11953485_10153256060893650_5193568809237384252_o

Idag föddes jag för 30 år sedan.

Idag har jag alltså levt i 30 år, om 30 år till är jag 60 år. När jag tänker på det inser jag att jag har många år kvar att utveckla mitt företag. Det får ta tid. En av de bra grejerna med att jobba med äldre människor är att livet sätts i ett långsiktigt perspektiv. Jag har ynnesten att jobba hemifrån idag så jag har kunnat sitta ute i solen och plugga. Filosofera lite mellan varven. Se getterna beta på gräset som börjar bli grönt. Min barndomsvän Linnea ringde och vi pratade bra länge. Blir så tacksam över att ha kvar barndomsvänner som känt mig sedan jag var två år. Linnea, Gustav och Jenny som skulle känna igen mycket i mina dagböcker om de fick läsa.

karusell (kopia) kopia

Jag har funderat på vem jag var för tio år sedan. Kan inte ens minnas hur jag firade min 20-års dag. När jag tänkt till riktigt ordentligt inser jag att det var då jag bodde med Johanna och Olof Öst på stan i en vindsvåning och pluggade Grafisk Form. En kurs jag knappt kan minnas vad jag gjorde? Jag minns mest att det var jobbigt att sitta i en datasal och försöka göra webbsidor. Att jag inte förstod så mycket. Att jag inte riktigt vågade fråga någon och att jag upplevde det läskigt med alla studenter. Jag minns också att det var då mitt riktiga behov av egen tid kom. Jag kände mig kvävd av alla intryck och åkte till Grannäs själv för första gången för att få utrymme. Jag längtade bort, till något helt annat. Umeåkretsen kändes för snäv. Jag hade skådespelardrömmar och kom in som reserv till Wiks folkhögskola.

Med en veckas varsel kom jag in på Wiks och mitt stora äventyr söderut började. Jag visste inte då att jag skulle komma att bo söderut i fyra år framåt. Tre års folkhögskola väntade mig. Teater och sedan Fri konst på Munkas folkhögskola utanför Ängelholm. Drömde jag om att bli konstnär på heltid? Ärligt talat är det svårt att komma ihåg. Jag levde så mycket i nuet. Att få hänge mig åt de intressen där jag verkligen kände att jag hade något att ge var som en lång förälskelse. Men som med all intensiv kärlek så innebär det också att det gör ont. Konsten tog på krafterna. Det kunde vara smärtsamt att ge så mycket av mig själv. Våga vara utblottad. Sår som jag inte visste fanns kom till uttryck och behövdes bearbetas. Kanske var det min största lärdom i folkhögskolebubblans tid. Och att det var fantastiskt att finna likasinnade vänner som består än idag, tack Ida, Emma, Maja, tre av mina trogna grundpelare. Det känns som att ni alltid varit mina vänner. Åren på folkhögskola var så omvälvande på många olika sätt att det är svårt att veta vem jag var innan dess. Hur var jag som person? Lite mer vild, lite mer naiv, kanske. Skulle jag och David blivit tillsammans om vi träffats i 20-års åldern? Tveksamt. Två tvivlande själar som är mer osäkra än någonsin. I något slags gränsland är det lätt att gå förbi varandra. Är tacksam att det blev senare. Att jag fick vara singel länge, vara i korta förhållanden som knappt hann börja. Känna på. Min nyfikenhet fick söka mig framåt. Även om det som sagt kunde göra väldigt ont ibland.

Hjärtat i munnen. kopia 3

Ida och jag på Plej festivalen med vår pjäs ”Det är svårt att prata med hjärtat i munnen”

Bäckstugan kopia

Maja, Emma och jag i Bäckastugan under vårt andra år på Munka.

Under tiden detta pågick började min långa historia med mina krampanfall och tiden med panikångest som tenderade till epilepsi. Vad var vad? Det tog lång tid innan jag fick rätt medicin och accepterade min diagnos med en lättare form av epilepsi. Jag tvingades stanna upp och möta mig själv framför psykologen. Vem är jag? Hur vill jag leva mitt liv? Mitt i allt detta utbildade jag mig på Axelssons som medicinsk fotvårdsterapeut. Mycket tack vare farmor förstår jag nu i efterhand.

Ja, inte skulle jag tro att jag skulle flytta mellan Uppsala, Skåne och Göteborg de närmsta åren framåt. Att jag inte skulle bo mer än ett år på varje ställe. Inte konstigt att jag kände mig rotlös och min längtan efter ett eget hem bara växte sig djupare. Var först när jag kom tillbaka till Umeå och bosatte mig på Grisbacka i två år som jag började landa, inte bara fysiskt utan även mentalt. Nu var jag egen företagare och färdigutbildad. Men inte kunde varken farmor eller jag tro att jag skulle börja jobba på hennes gamla arbetsplats i Robertsfors kommun. För att nu ha jobbat här i fyra år, övergått från kommun till att enbart driva mitt eget företag Julias fotspår. Köpa hus i Sikeå hamn och bosätta mig med David, två katter och tre getter.

IMG_0912 kopia 2

David rider hästen Wille för första gången i sitt liv.

71 kopia

Jag målar febrilt klart huset i en igenvuxen trädgård.

Livet är mitt eget. Här andas jag in och ut dagarna i ända och helt plötsligt är jag den jag är idag. Kanske kommer känslan vara densamma om jag får fylla 80 år. Jag är så fascinerad över att man bär alla åldrar inom sig. Ödet och slumpen slår ibland knut på varandra och jag tror ibland inte man själv kan avgöra vilket. Oftast tror jag det handlar om tajming. Varför något händer i just den stunden. Tänker när jag första gången kom hem till Davids vänner som bor i en gammal skola i Brån och får se alla målningar. Lina pratar skånska och berättar att det är hennes pappa Lennart som var konstnär men att han är död nu. I samma sekund förstår jag att det är min lärare från konstskolan i Skåne som dog förra året som är hennes pappa. Vi båda börjar gråta. Vad är oddsen? Hans målningar som vi inte fick se skymten av och nu hänger de här i Västerbotten i en gammal skola. För mig blev det ett tecken för mig och David. En intention om att nu är det vi. Det slumpade sig så att David fick låna Lennarts kostym från Mattias nu när vi var på Davids morfars begravning. En sådan gång känns livet både vackert och väldigt förunderligt. Hur livet kan ta form – låt mig fortsätta att formas –

snackis kopia

Liv 3 – En Jan Sundström

IMG_5875 kopia 2

Ju mer jag faktiskt stannar upp och verkligen tar mig tid att lyssna på en annan människa liv, desto mer växer livet. Det känns svårt att fånga in någons livsberättelse när det handlar om 80 år och uppåt. Hur ska jag som bara är närvarande under en timmes intervju kunna fånga in det viktigaste den människan varit med om? Och vad är det i livet som är viktigt? Det är så olika. De händelser som varit stora vändpunkter behöver inte alltid upplevas som stora. Som vanligt i livet handlar mycket om tajming. Slump eller öde, det beror på hur man ser det. Direkt kommer mina stora frågor in i bilden och jag grubblar iväg….

En Jan Sundström har jag träffat flera gånger men nu var det mer än ett år sedan. Han vill att jag ska skriva en bok om hans liv men för mig duger det gott med att börja intervjua honom ordentligt. Att skriva eller prata är stor skillnad. Jag har varit tydlig med att jag inte har tid att skriva en bok, även om det finns mängder av historier att berätta. Ska han berätta om hans resa genom Sverige på häst eller om hästflotten? Den har gången pratar vi ordentligt och jag låter tiden gå. Jan berättar om uppväxt och inläggning på Umedalen. I två timmar berättar Jan den ena historien efter den andra. Jag lyssnar. Att verkligen lyssna ordentligt tror jag tar lika mycket energi som att själv vara den som berättar. Den här gången känner jag mig trygg att inte missa något eftersom ljudinspelaren är med oss. Tack och lov!

I sommar ska jag få låna Jans stuga, dit man måste ro från Älglund och ensligt till ligger denna fina stuga. Här bodde Jan med sin häst under ett år. Han ville testa om det gick. Jag tänker testa hur det känns under en helg. Åh, vad jag längtar till högsommaren! De ljusa kvällarna med rallaros som övertar och grönskan som gör ögat skönt.

IMG_5866 kopia 2

IMG_5848 kopia 2

Livsberättelse 2.

Idag har jag intervjuat Jörgen Jörgensen om hans livshistoria. Jag har under en tid fått låna hans pärm där han sammanställt sitt liv från början. Han har även låtit sin pappas berättelse som aldrig blev nedskriven, ta plats – sonen Gunnar skriver och frågar den gammelfarfar han aldrig mött Kan minnen gå i arv? Jörgen skriver vackert till sin fru Aurora om det liv de fick skapa tillsammans. Från Danmark till jordbruk i Västerbotten med fem barn. Det finns så mycket olika trådar vi kan dra i, jag utmanar mig själv genom att försöka styra samtalet, det går sådär. Vill jag höra mer om hans jobbiga uppväxt i Danmark? Bondelivet? Hans svåra förhållande till sin mamma? Hans stressymptom som ledde till cykelresor runt om i världen eller hans stora gränslösa kärlek till sin fru? Jag vill höra om allt, vilket innebar alla livets skiftningar vilket är omöjligt att beskriva på 45 minuter. Vi samtalar om det gemensamma behovet av att skriva ner det man upplever. Hur han absolut tror att det varit nödvändigt för honom att sammanställa sitt liv för att kunna gå vidare med öppet hjärta. Jag tror på honom. Vem skulle jag ha varit och hur skulle jag ha mått om jag inte fått skriva av mig i dagboken?

IMG_9900 kopia

Jag frågar Jörgen vad han har för föremål som betytt extra mycket för honom? Tavlan som han fick av hans första familj där han jobbade blev ett självklart val. Sedan Ögat från Turkiet och så klart bröllopsbruden Aurora.

IMG_9893 kopia

Vad det blir av denna intervju längre fram vet jag inte än. Jag lägger in ljudfilen i arkivet och njuter över ännu en intervju som blivit bevarad. De orden som går runt i mig efter samtalet var det Jörgens pappa sa till honom när han flyttade till Sverige Ha respekt för alla människor men var inte rädd för någon. Det tycker jag sammanfattar Jörgen bra.

Rotslöjdskurs i Sikeå till sommaren

31773116_10155767665653650_5329459831948443648_n

Äntligen slår vi slag i saken! Till sommaren blir det en kurs i Sikeå för alla som är nyfikna och vill lära sig rotslöjd. Min moster är en mästare på detta vackra hantverk av björkrötter som är tålamodskrävande men sedan håller livet ut. Väldigt värdefullt och vackert, tycker jag. Med tanke på att det inte är så många som längre lär ut rotslöjd vill vi nu ta tillfället i akt. Min moster som är en riktig mångsysslare har lite mer tid nu när hon är pensionär och även jag som egenföretagare. Så vi bestämde oss helt enkelt.

IMG_4024 kopia 2

Kursdagar

30/6 kl9.00-16.00 Rotletardagen

17/8 kl18.00-21.00 Att lära sig binda
18/8 kl9.00-17.00 Bindning
19/8 kl9.00-15.00 Bindning

Kursavgift: 900kr inklusive fika och en benpryl. Lunch medtages själv.
(Betalning vid kursstart)
Plats: Sikeå hamn 62 (hemma hos Julia)

Första dagen när vi ska leta rötter behöver du ha oömma kläder, kniv, potatisgräv, plastsäck och handskar. Har du inte möjlighet att komma den här dagen så får du köpa rötter själv på t.ex hemslöjden. Vi kommer att vara på marker runtom Sikeå. Mer info kommer! Har du sedan egen benpryl till att binda rötterna så hojta gärna! Annars försöker vi fixa fram till alla deltagare.

Har du några frågor? Tveka inte att ringa och fråga mig eller Sonia. För att kursen ska kunna bli av behöver vi bli minst 5-6 stycken. Sista anmälan är 15:e juni. Vi hoppas du blir sugen och vill haka på oss bland björkrötternas rikedom!

Julia Larsson 072-222665
Sonia Vallrud 070-2071075

13963057_10153987608293650_4473836524202824915_o

Det är så mycket roligt som jag lärt mig och fått vara med om tack vare min moster. Hon odlar allt möjligt som vindruvor som hon sedan testat göra vin av. Gör chilisås av olika slags chilifrukter. Tomten är full av blomster och jordgubbsodlingar hela slätten ner till sjön. Höns har hon testat på i flera år. Och biodling vilket är ett universum för sig. Jag har fått följa med på jakt efter tranbär som slingrar sig nere i mossan. Omgiven av björnbajs som hon icke räds av, själv tassar jag på tå därefter. Gått upp tidigt för att ge sig ut efter snåttren på den ena myrmarken efter den andra, tills vi varit uppätna av mygg.

Jag och Johanna har testat på att växtfärga av lökskal och andra vackra naturliga nyanser naturen erbjuder. Vi har vandrat i vår egen urskog och Sonia har hittat Sprängticka (chaga). Vi har tovat och jag har fått testa spinna av kamelull (utan vidare resultat). Batikfärgat en massa härliga tygtrasor (som Sonia bara råkar ha hemma i någon vrå). Jag tänker på hur hon alltid har något i händerna när vi kommer hem till henne i Grannäs. Hur hon alltid hjälpt folk i trakten att sy och laga kläder, gardiner eller vad det nu kan vara. Dessutom jagar hon älg och gör kanske världens godaste smörgåstårta.

Jag tänker på traditionerna förr i Grannäs med att baka bröd i Bagarstugan varje höst (receptet hon kan utantill) och jag tänker på varje gång vi tvättat trasmattor i sjön om somrarna. Ringblomssalva och Kådsalva har hon också lärt mig så att jag numera kan göra själv och dagligen använder till kunderna. Jag är så tacksam över allt jag fått lära mig och ändå känns det som att det finns miljoner fler saker som Sonia har i sitt näste. Det sitter aldrig fast. Hon ser alltid möjligheter. Och framförallt, hon ger tid åt det hon tycker är lustfyllt, det är den största inspirationen. Att vara mycket hemma för att där finns allt tillgängligt. Alla stunder jag suttit på stugans dass och tittat runt på målningarna hon gjort, färgen börjar flagna men vad gör det? Bara jag får fortsätta dagdrömma om allt jag också vill hinna göra.

Nästa steg blir Rotslöjd.

12314725_10153400416643650_3145673688958236504_o

13988188_10153987599598650_3101966204493078419_o

12304074_10153400416203650_7849230505763757993_o

13975429_10153987606028650_5477903571213524684_o

Levnadshistoriskt berättande

Nu har andra delen av min kurs börjat som handlar om att bevara livet som berättelse. Väldigt lägligt eftersom det är nu jag på riktigt har kommit igång med att intervjua mina kunder. Så som jag tidigare har börjat men nu med bra utrustning och motivation att utöver fotvården sätta mig ner en extra halvtimme för att bara lyssna. Jag tänker mig att fötterna har hjälpt både mig och kunden till att närma oss det kravlösa samtalet. Just nu läser jag om skillnaden på livshistoria, livslopp, levnadshistoria. När är det en självupplevd tillbakablick som bäst skrivs ner i en självbiografi? Och när finns det ett större värde i att formulera sitt liv muntligt i intervjusamspel där ordspråk, tystnader, talesätt och anekdoter kommer fram på ett annat sätt?

IMG_9885 kopia

I fredags intervjuade jag Ulla Holmqvist som är en trogen kund till mig. Vi gjorde ett test där jag fick träna mig på hur samtalet kan se ut. Jag vill att stunden ska inrymma intention och samarbete, inga frågor ska vara påtvingade utan får hänga kvar i luften. Precis som många samtalsämnen gör med en god vän. Ofta vet man inte svaren utan orden lämnas fria att landa vars de vill. Med ljudinspelaren igång är jag redo att kavla upp ärmarna ordentligt! På fredag blir det Jörgen Jörgensson tur. Det är inte första gången jag intervjuar honom men nu med mer förberedelser i bagaget om hur en intervju kan se ut.

IMG_7671 kopia 3