Att bida sin tid.

Hittade igen ett gammalt album med fotografier för flera år sedan. Bläddrar bakåt för en kort stund. Åren innan jag blev riktigt kär, hittade mitt kall och plats på jorden (David, fotvård-konst, Sikeå). Då livet flödade och jag mådde bättre än någonsin. Innan jag visste att jag skulle föda Henning och satsa på att göra en mottagning på en egen gård med bräkande getter i bakgrunden. Då jag plötsligt blev mogen och tog djärva beslut. Innan jag hade en aning om vad året 2020 skulle kunna innefatta. Då inte bara mitt privatliv ställdes upp och ner utan hela världen skakades om. Det år då mitt hjärta inte klarade av att hållas ihop. Jag brast i två delar, en separation att försöka hantera. Hela tiden ambivalenta känslor. Vandrar framåt och bakåt och försiktigt ett litet steg framåt. Eller har jag gått flera utan att se dem? Finns ingen snö att spegla mig. En pandemi i samhället att försöka förhålla sig till. Mörka skogsstigar i ensamhet för att försöka hålla huvudet ovanför och borta från alla faror. Ovisshetens vita flingor fladdrar runt i vinden utan möjlig att fånga. Snart väntar en ny tid men vad. Tiden är kommen. Rosen är utsprungen. Men jag kan icke se klart.

”Att förbereda mig. Att hänge mig åt stilla tanke, gå till min medelpunkt. Observation. Medvetet uppmärksamma vad som dyker upp utan att döma ut eller avvisa. Allt får plats och får röra sig runt, det i sig gör gott. Denna lugna vakenhet banar vägen till frid”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s