På kanske årets kallaste dag möttes jag och min barndomsvän Jenny upp för att låna två hästar, Wille & Nimbus för att bege oss ut på en riktig vintertur i skogen. Sådär som vi gjort så många gånger förr i tiden. När vi var små och hade hela dagar i stallet där vi obekymrat kunde härja fritt med våra sköthästar. Ovetande om tiden. Det var en riktig fristad att växa upp i men det tänkte jag inte på då. Vi fick tidigt lära oss ta ansvar över dessa stora mäktiga djur. Vi fick också tidigt känna oss starka och självständiga som kunde få dem att lyssna på oss. Oftast i alla fall. Nu som så många gånger förr bylsar vi på oss och sätter oss raskt upp på hästryggarna. Fast det är över 20 minus blir vi snabbt varma av deras kroppsvärme. Jag virar ett extravarv med halsduken kring hjälmen, för att skydda ansiktet och förhindra att ögonen klibbar ihop sig av snöfrosten. Det är vansinnigt fult när mitt huvud blir enormt men det gör ingenting. Här i skogen är det bara granarna som kan skratta åt mig. Snön ligger orörd och skymningen börjar falla. Här och där syns fotspår efter en hare eller ett rådjur. Hästarna frustar belåtet och skrittar ivrigt framåt.

Vi pratar om allt vi inte hunnit prata om det senaste halvåret. Livets alla skiftningar. Det är mycket som hänt sen i somras då vi senast sågs. Jag är van att Jenny vet det mesta om mig eftersom hon känt mig sedan jag var två år gammal. Vi har delat så mycket. Att varit vänner så länge är nästan som att ha en extrasyster. En person som känner en från grunden. Även om våra liv tagit olika riktningar och att glappen mellan då vi hörs är allt större så finns du ändå där. Påminner mig om min egen resa. Jag får syn på mig själv på det där viset som jag annars bara kan få genom min familj. Att sitta där på hästryggen och låta samtalet fortgå ikapp med skymningen är vilsamt. Hur länge har vi ridit? Borde vi vända om? Innan vi är framme har tår och fingrar blivit rejält kalla men det är som att det inte gör något. Vi fick en fin pratstund i skogen under den snart stjärnbeströdda himlen.

Grattis Jenny på din 29 års dag! Hoppas vi följer varandra livet ut. Tack för vår vänskap!

Vi hade försökt att få till en fotvårdstid för dig i över en månad. Vi tänkte kombinera fotvård med att du fick komma hem till mig och se mitt nya hus. Men du var trött. Bilen var sönder. Jag var förkyld. Tiden gick och du fortsatte vara ovanligt trött. Som vi hade pratat om detta hus. Du hade i över ett år stöttat och hjälpt mig att orka ha tålamod. Jag ringde dig då och då för att fråga om råd kring tankestrategier. Vad skulle jag buda? Vad skulle jag säga till mäklaren? Vad är ett bygglov? Har kommun en karta över gården? Är det smart att köpa ett hus i min livssituation? Sådana frågor som var helt nya för mig, men du svarade med självsäkerhet efter en lång arbetslivserfarenhet inom arkitektvärlden. Jag litade på dig. Du trodde på mig.

Vi pratade inte bara om mitt drömhus. Var tredje månad när du kom till mig i Ånäset på fotvård försökte jag känna in vilken nivå du ville lägga samtalet på. Under en timmes behandling hann vi alltid prata om så mycket mer än dina fötter. Alltid när jag lite oroligt frågade hur det var med din hälsa viftade du bort frågan. Du ville prata om något roligare och intressantare så som kärlek och död. Det respekterade jag. En ömsesidig vänskap växte fram där vi pratade om varför vi är som vi är, varför många män beter sig som svin bara för att de kan, varför båda dina döttrar är kreativt produktiva och vad det är att återvända hem till sina rötter. Vi både fascinerades över hur vi med så stor åldersskillnad (ca 50 år) kunde känna oss på samma nivå i samtalen. Skulle vi blivit vänner om vi var jämngamla? Ingen aning. Det jag vet är att det är något väldigt speciellt med att få känna sig sedd och betydelsefull av någon så pass mycket äldre. En människa som själv tycker sig ha levt klart sitt liv men i mig ser så mycket liv och framtidstro. Perspektivet förändras och konturerna för vad som är viktigt blir skarpare genom en gammal människas ögon. Jag tänker allt mindre på ålder när jag dagligen i mitt arbete träffar äldre människor. Dom påminner mig om livets betydelse snarare än om dödens. Det som är riktigt sorgligt är att i och med att jag blivit vän med så många 80-90 åringar också har förlorar många vänner och fler kommer det att bli. Men sedan tänker jag på vad relationer mellan generationer egentligen gör med oss. En människa som möter en människa och vi blir lite större, lite mer. Vi utvecklas oavsett vilken ålder vi besitter.

Det blev aldrig av att du hann  komma hem till mitt hus som vi pratat så mycket om. Du lät alltmer skör på rösten och det knöt sig i magen. Sista livstecknet var när du trött berättade för mig att du låg på sjukhuset. Några dagar senare fick jag höra av din dotter att du avlidit. Idag vet jag om att din närmaste släkt har en minnesstund för dig i Flarken. Jag kan tänka mig att stunden inrymmer både skratt och gråt. Hemma hos dig där vi senast träffades. Du i dina solbrillor och med fötterna i fotbad på verandan en varm sensommarkväll när Flarkens åkrar fortfarande skimrade i guld. Vi var glada när jag ivrigt berättade om mitt nyköpta hus. Jag sörjer genom att tänka på det ljusa minnet. Tack för att jag fick lära känna dig, Leif Berggren.

Skrynklig och långsam

det tar tid att förstå allt

men därunder

alla skikt av historier som du går och bär på

vem har tagit i dörrhandtaget?

vilka barn har lärt sig att gå på det här golvet?

känner du lukten av trä?

spikarna som för länge sedan blivit rostiga

vilka skratt har klingat av här?

danser i hemlighet eller sånger i högan sky

alla gräl som ekat långt in i natten

hur många vargtimmar har stirrat upp i detta tak?

nästan alla hus bär på en själ

alla människor har själ

allt som är gammalt har någon gång varit nytt

skapats för att vara rejält och hållbart

för att hålla i minst 100 år

snickarglädjen börjar dock avta

manglade lakan blir alltmer sällsynta

har vi förmågan att förstå vår storhet?

fortsätta sträva långsiktigt

dra dina penseldrag med omsorg

Jul och nyår är en tid för eftertanke. Mitt i vardagslunk med mörka korta dagar tar tiden plötsligt paus från alla rutiner. Plötsligt är det okej att ligga och läsa i timtals tills skymning, gryning tar vid. Slutet av 2016 har känts extra lyxigt eftersom jag har haft mitt eget hem att landa i. Annars har julen ofta handlat om ett enda flängande mellan vänner och platser jag vill hinna besöka innan jag åkt tillbaka till mitt tillfälliga hem. Det är något nytt och helt ljuvligt att få bottna i känslan  av att LANDA. Här bor jag och här får jag skapa mitt eget liv i lugn och ro. Jag kan bo här i resten av mitt liv om jag så vill, tanken svindlar. Att ge mig själv den friheten och utrymmet gör min själ gott. Det känns ovant att något i livet kan kännas så rätt och självklart. Att när som kunna tända en brasa och stillsamt glo in i värmen, min glöd. Vad ser jag inför 2017?

”Allt som vi vill kostar oss livet

och att inte vilja kostar oss också livet

och eftersom det alltid är samma pris som ska betalas

kunde vi lika gärna vilja det största som vår natur

är i stånd att fatta och begära.

Skål för den som satsar på livet”.

Jag heter Julia Larsson och bor i Sikeå hamn, en by i Västerbotten. Driver mitt företag Julias fotspår hemma på gården, där jag arbetar med medicinsk fotvård och mitt konstnärskap. Här skriver jag om allt som berör mig.

Vad är hälsa? Vad är konst? 

Foto @vasterdrottningen