Kl10 denna söndagmorgon beger jag mig över naturbetet till min granne Frida. Vi har startat upp en hantverksgrupp oss grannar emellan. Vi är några stycken som ses hemma hos varandra nu och då för att surra och dricka kaffe. Förhoppningsvis bli inspirerad och skapa något. Som en förstadium till en syjunta när vi blir tanter och har all tid i världen. Nu har alla småbarn förutom jag och då gäller det att ta sig tid. Vad vi skapar spelar mindre roll. Vi gör det som faller oss in. Det kan vara allt från en trädgårdsskiss till att sy fast en bortglömd knapp. Väldigt prestigelöst och väldigt trevligt. Jag är så tacksam över att jag blev inbjuden i denna grupp när jag precis var nyinflyttad. Även om jag hade hunnit förstå att det fanns rejält vettigt folk här i Sikeå är det så viktigt att ses. Få lära känna varandra på riktigt. Jag tappar nästan andan av iver när jag inser att det finns andra som lever här ute på landsbygden som vill och drömmer om liknande saker som jag. Att känna sig som en del av ett sammanhang är en bristvara i dagens samhälle. Lustigt nog verkar det vara enklare att hitta på landet än inne i stan. Vi hinner avverka många samtalsämnen. Bland annat pratar vi om att inte alltid orka ta in allt tungt som händer därute i den stora vida världen. Att det mest sunda ibland kan vara att skärma av och tillåta sig vara i sin egen lilla värld. Fördomen om att de som lever på landet är inskränkta och världsfrånvända tycker jag inte alls stämmer. Jag tror att det för många handlar om en slags överlevnadsstrategi. Att värna om det vi har tror jag ger kraft. Förr när många hade sin arbetsplats på gården föll det sig mer naturligt, idag är det svårare. Jag känner tydligt att det ger mig energi att ta hand om huset, känna mig delaktig i en by där jag har chans att vara med och påverka. Det tror jag gör oss betydligt starkare än att känna sig maktlös och handlingsförlamad framför tv där vi ständigt översköljas av nyheter. Om du vill förändra något måste du börja med att gräva där du står, sa någon till mig en gång. Det tror jag stämmer. Jag känner en tillit till att om jag ser till att må bra kommer jag automatiskt ha mer att ge till andra. Skog, vänner, lugn, kreativitet. Finns det något bättre söndagsnöje?

Frida med sin Knut, Elin med sin Lasse.

Vita duvan kallas denna vackra gamla herrgård.

Promenaden över naturbetet mellan våra gårdar. Min väg hem.