Du håller alltså på med konst, vad målar du då? En fråga jag ofta får när det kommer på tal om att jag sysslar med konst. Jag säger artigt att måleri är det minsta jag gjort inom mitt konstnärliga arbete. Förvånade ansiktsuttryck fortsätter att fråga, vad gör du då för konst? En lättsam och nyfiken fråga som jag tycker är nästintill omöjlig att svara på. Jag kan absolut intyga att jag håller på, att jag gör. Men att definiera vad det är. Det är vägen dit, den hela tiden pågående processen, mitt liv, som egentligen borde vara svaret. Ofta börjar det med en tanke, en känsla. Något som legat i mitt bakhuvud. Jag får bilder i huvudet. Jag ser mönster i bild och ord. Vill föra dem samman, se en helhet. För att själv kunna få syn på vad det är jag vill förmedla. Oftast är magkänslan stark. Envisheten stor. Men det är också allt. Jag vill att människor ska fråga mig om mitt konstnärskap men det är lika svårt som intressant att prata om. Konst tenderar lätt att bli prestigefyllt eller flummigt. Oftast blir det något halvdant svar om att jag testar mig fram med olika medel. Skriver, skissar, klipper i tidningar, fotar, läser. Förut kände jag mig väldigt splittrad. Vem är jag i allt detta kreativa? Jag kan dras lika mycket till att stå på scen som att sitta på min kammare och skriva dikter. Har jag valt att ta mig själv på allvar? Jag vet inte. Jag tror dock att det måste finnas ett egenintresse för sin egen person. Det behöver inte betyda att jag är egoistisk utan snarare att jag är nyfiken på mig själv, vem jag är, precis som jag är nyfiken på andra människor i största allmänhet. Det är som att mitt behov av att uttrycka mig är så stort att jag inte kan undgå den skapande kraften som i perioder flödar ur mig. På senare har jag valt att omvandla den splittrade känslan till en bredd. Jag behöver inte bestämma mig för att satsa på en sak. Jag är enorm, jag innehåller mångfalder. Det känns mer lustfyllt att tänka så kring mig själv och mitt skapande. Vill jag måla mer framöver? Jag väljer att säga varför inte istället för varför. Måleriet är dock den form där jag mött mest motstånd. Dels handlar det om förväntningar utifrån och från mig själv. Vad är måleri? När jag gick på Munka konstskola hade vi alltid en målerivecka per termin med krokimodell. Den tuffaste veckan av dom alla. Jag får panik av att stå och pilla, jag vill att det ska gå fort! Den här modellen blev färglagd på några minuter. När jag släpper tanken och låter handen följa impulsen verkar det bli som bäst. Jag tappar kontrollen och låter det ske.