Jag vill vara ifred. Jag vill skriva för att jag har lust. Blunda och låta fingrarna spela över världen. Uttrycka allt som har tryckts in i mig under höstens mörka löv. Utveckla allt som finns därinne innan jag försvinner in i natten. Innan det ständiga samtalet övergår i en monolog i drömmen jag aldrig minns. Kanske kan jag ta ner något. En stjärna vore vackert att ha under huvudkudden. 

När jag i morse stilla vaknade upp av mig själv upptäckte jag att äntligen, äntligen är jag inbäddad i snö. Kanske var det därför jag sovit så djupt? Att det väntar snöskottning därute bekymrar mig inte. Sparken och skidorna står förväntansfullt och inväntar. Det är en slags förlösande känsla som sköljer över mig. Jag känner mig lugn. Som om moder jord äntligen fått gråta ur sig snöflingorna. Orörd och ren, igen.

”Människans största problem är att sitta tyst med sig själv”

Astrid Lindgren