Förra veckan var jag och David på en luffar – tripp med slutdestination hos hans syster i Karlstad. Vi drog ut på utflykt till The Alma Löv Museumhttp://www.almalov.com/ där konstnärssläktet Broos bjuder på en salig blandning av modern konst i en omgjord gammal lada med mysigt café. En delikat inspiration till mig som drömmer om att bygga upp ett Kulturhus/Hälsohem i ett gammalt hus.  Ute i den vackra värmländska skogen fanns paviljonger fyllda av olika upplevelser. Vi tillbringade halva dagen här och jag njöt över att bli uppfylld av både konsten och miljön.

”Minnesmärken” är en ny utställning av Karin Broos där hennes dotter Sara Broos skrivit en personlig essä om förhållandet mellan mor – dotter, konstnär – modell. ”Det är lättare att förtränga, att blunda för det mörka. Särskilt när det handlar om sig själv. Du viker undan, slår ned blicken, går in i dig själv. Du vill slippa spela roller. Du längtar efter att bli befriad. Men du kan inte fly. Även i tystnaden talar du”. Saras dokumentärfilm ”Speglingar” skildrar också de tillsammans. Hur skör relationen kan vara mellan den som står en allra närmast. Kan man någonsin känna en människa helt och fullt?

 

Idag har jag haft äran att ha Engla & Sigge Bohman på besök hemma hos mig. Fotvård och rabarberkaka passar fint ihop med att få veta mer kring hur mitt hus har reparerats under de sista femton åren. Det fantastiska med mitt jobb är att jag får kontakter med människor jag aldrig annars skulle kunna nå. Sigge har inte bott i huset men ändå lagt ned otroligt mycket tid så det kändes så roligt att få visa honom hur det ser ut nu när jag bor här. Jag blir också än mer varse om hur tacksam jag är som fått ta över gården. Jag vill lägga ner min själ så huset kan fortsätta ha själ. Att få lära känna mitt hus genom andra tidigare är guld värt. Gamla människor är som gamla hus, det finns en ny historia bakom varje dörr, lucka, vrå. Köksön är i grund och botten ett gammalt högskåp som hittades i bränngropen. Något trasigt som med omsorg och tid fick nytt liv. Som nu är en central del i köket där mat tillagas dagligen.

En dag kvar till semester. Snoret rinner och huvudet värker. Friska händer skriver sjuka meningar. Är jag sjuk eller bara halvsjuk?  Ligger raklång på vägen och röker en livslång cigarr. Hur ska jag hinna göra allt jag vill medan jag är ledig? Andas ut orena och osunda tankar. Bara frågan i sig själv kan konstatera att jag på riktigt är sjuk. Den fria tiden ligger som en skör bukett i mina händer. Alla vackra vildblommor som generöst erbjuds utanför. Bara att gå ut och plocka åt mig av det jag vill ha. Kanske är det sommarens tillgänglighet som fyller mig med tung syrendoft av melankoli? Kanske är det minnesbilderna från barndomens sommarlov som fortfarande saknas mig? Blåmärken och skrubbsår, jeans fulla av grönska, myggbett, getingstick, blåbär, brännässlor. Det bränns, det känns, att leva. En droppe i oändligt hav. Måsarna skrattar åt min förvridna hjärna som inte kan tänka klart. Så som en gyttjig inlandssjö. Det är bara jag som äger min tid.

Igår fick jag åka trilla med Elin, Nimbus och barnen. Festligt att färdas så grant med björkris och blommor i sin fulla prakt till festen. Idag fick jag och Wille rida bakom tillbaka hem. Den gamla trillan lever om så mycket att det knappt går att prata och det långsamma tempot är som att vaggas in. Lika bra att förlika sig med att resan kommer att ta tid. Tänk förr i tiden när det tog två timmar att köra med häst och vagn till granngården för en söndagskaffe? Kanske en av alla anledningar varför de var mindre stressade. Bara att släppa på hålltider och skumpa med liksom.

Jag plockar sju sorters blommor på ren rutin

sommarnatten är dimmig och full av skrikande fåglar

en lång grusväg sträcker ut sig, vad finns kvar när jag kommit fram?

kalla fötter och kalla händer

som längtar som saknar

jag kastar ut blommorna genom fönstret in i nattens ljus

en tydlig bild av dig

välkommen hem 

Tillverkning av ringblom & kådsalva pågår. Processen från grunden är igång. I tre år har min moster Sonia skämt bort mig med att hjälpa mig göra salvorna som jag hela tiden masserat mina kunder med. Salvan har läkt både bensår, skavsår, förhårdnader och psoriasis. Jag blandar ringblommor med rapsolja som sedan får stå och beblanda sig några veckor innan bivaxet kommer in i bilden. Jag går ut till mina egna granar som blivit skadad tidigare, därav grankådan som jag försiktigt skrapar lös med en kniv.

Vad är äkta läkekonst? Alternativ medicin benämns ofta som om det vore konstigt och annorlunda. En nalta eljest, som vi säger i norr. Medan vi proppar i oss piller som om det vore det enda rätta. Springer till Apoteket och köper första och dyraste salvan utan att läsa vad den innehåller. Utan att ha en aning om just din hud tål den kemiska sammansättningen. Jag är varken emot mediciner eller Apotekets utbud men däremot är jag emot att vi allt för ofta delar upp medicinskt och alternativt. Varför inte samarbeta mer? Kombinera piller med mer frisk luft och örtte? Varför är vi så rädd för det som är annorlunda? Är jag flummig för att jag vill äta och använda mig av det naturen står och erbjuder gratis? Det vi människor använt sedan begynnelsen. Det som är utanför det vanliga kan lika gärna vara det som är rakt in till kärnan, alltså det mest naturliga i världen. Växter och örter. Må jag vara medicinsk fotvårdsterapeut men jag är lika mycket en häxa som vill röra mina egna grytor av mirakelmedel. Som med allt är det olika vad som funkar just på dig. Jag blev tipsad om boken ”Kärringråd och huskurer” av en kund. Hon fick rådet att använda vitkålsförband kring sina värkande artroshänder. Och ja, värken försvann! Det är bara att prova sig fram, helt ofarligt i jämförelse med kortison och annat som kunder överdoserat och förstört sin hud med. Placebo eller inte, naturen är enorm med sina resurser, står där utanför oss, längtar och trånar att få användas till att hela oss människor, inifrån och ut.

Kåda är som trädets blod

blöder ut

jag försöker läka ihop

föddes med dåligt läkkött, sa mamma

när jag kollar ner på rötterna

upp bland molnen

i samma ögonblick

mitt i skogens djup

 

Idag har jag med ett gäng medmänniskor vandrat från Robertsfors till Överklinten. Flottarstigen som sträcker sig ungefär 2 mil. Det är Annica Nordqvist via kyrkan som så fint styr upp pilgrimsvandringen sedan några år tillbaka. Vi vandrar delvis i samtal med varandra men mestadels i tystnad. Jag tycker att det är så skönt att kunna dela utan att behöva prata hela tiden. Jag njuter över den samvaron, att tillsammans vilja söka sig inåt. För mig som har ett allmänt stort intresse för människor är det väldigt kravlöst och avväpnande att få umgås utan att det förväntas kallprat eller någon som helst social ansträngning. Skönt att lyssna på den intensiva fågelsången, känna doften av liljekonvaljer. Bara gå där i den alldeles speciella tiden mellan hägg och syren.

 

Långsamhet

Frihet

Enkelhet

Bekymmerslöshet

Tystnad

Delande 

Andlighet

Pilgrim är du som kommer från fjärran, du som är på väg. Tillfällig resenär här på jorden. Frågan är bara vart du är på väg och om det verkligen är dit du vill?

Igår kom brorsan hem till mig och vi fick fira hans examen! Fem år har han kämpat och nu är han redo som civilingenjör i bioteknik. Om man nu någonsin kan veta att man är redo för något? Maeva har fått jobb i Göteborg och Simon hakar på i hopp om arbetsutsikter. Bostad löser sig på något sätt. Det känns som jag nyss var där, i den totala ovissheten av hushåll och arbete. Den skräckblandade förtjusningen som kittlar. Ett nytt blad öppnas. Lika ljuvligt som läskigt. Jag är tacksam för allt jag får dela och bygga upp med mina syskon.

Stolta storasystrar beblandar sina hårsvall med det ny barberade röda skägget, kära stora lillebror, bra jobbat!

Hur kommer det sig att jag bor såhär vackert? När jag öppnar dörren hör jag myggorna som surrar, getterna som brölar. Om jag lyssnar riktigt noga hör jag hästarna gnägga på naturbetet nedanför och grannens tupp gala. Jag går genom min lilla skog och möts av en flock hästar som kommit i dagarna. Kanske är det för att jag ridit sedan jag var sju år som en riktigt sommarkänsla kommer över mig. Hästar som lugnt betar en sommarkväll när solen ligger lågt över marken. Jag vill stanna uppe i nattens ljus och bara känna.

 

Rensar i rabatterna och hittar kvarglömda föremål. Ståltråd, rostig skruv, blomskyltar, Bh – band, silverglitter, grönt band, styvmorsviol, plåtsaker. Funderar kring hur ni hamnade här. Tillsammans med växter jag inte har en aning om. Behöver ni ny jord? Ska jag vattna eller behöver ni egen tid? Tala till mig, låt oss ha ett djupt söndagssamtal innan regnet övertar.

Räknar gruskorn

”Hur många barn får jag när jag blir stor?”

din kropp ligger som ett regnmoln, tungt över mitt

nattens strid pågår ute i min trädgård

vi möts mitt i krigsdansen

går vilse i egen mark

säljer mitt hjärta till närmaste lanthandel

sommarsalongens öppna famnar, oundvikliga