I veckan har jag hittat två nya platser i huset där jag byggt koja och slagit läger. Det är underbart att kunna gå på skattjakt i mitt eget hem. Då inser jag att jag inte ens bott här i ett år. Det finns så mycket att upptäcka! Imorse skjutsade jag David till tåget och vinkade av honom. Han ska på 30-års resa till New York med sin barndomsvän. Vemod slog till i bröstet när jag såg tåget försvinna. Tågstationen är en speciell plats. Tiden innan och efter. Folk vinkar hej då och kramar välkommen. Plötsligt måste vi människor stanna upp. Jag tycker om att betrakta människor som befinner sig i mellanrummen. Vi är främlingar som plötsligt befinner oss i samma situation. Samtidigt som vi går allt mer in i oss själva. Är i rörelse – på väg – och ändå stilla. Som om starka känslor synliggörs. Det är plötsligt inget konstigt om någon gråter eller kysser öppet. Det är också okej att bara stå där helt frånvarande.

När jag kom hem fick jag ett behov av att städa och fixa i hela huset. Ombona mina två nya viloplatser. Ett tag framöver kommer det bli mer av den varan. Jag ska hylla den egna tiden. Jag vet att jag behöver det lika mycket som jag vet att du behöver det. Värna om det egna mellan varven. Få känna saknaden av varandra. Det känns bra att vi reser iväg åt olika håll i sommar. Att vi ger varandra det utrymmet som nyblivna sambos. För tiden, tilliten, den finns där. Tvåsamhet kan inrymma mycket.

 

Plötsligt en dag inser getterna att gräset är grönare på andra sidan. De hoppar rakt upp i luften, över gärdsgården eller varför inte in i den? Det går att ta sig igenom på många olika sätt. Med huvudet före eller varför inte blunda, ta sats och låta slanorna flyga kors och tvärs? De som varit så hemkära och försiktiga när vi började släppa ut dem. Nu tar de för sig utav allt det goda solen lockar fram. Hur förklarar man för en get att det inte alltid är grönare på andra sidan? Att det finns lika mycket stenar, gräs, pinnar och snår inuti hagen? Jag vet inte. Jag vet bara att det spritter till även i mig så jag hoppar runt med dem för en stund. Kanske borde jag bli en get i mitt nästa liv.

Här har vi trion!

Morsan Diamanta med något längre horn, ett trasigt öra och ett rejält mått av pondus.

Tvillingsyster Gullspira som är ljusast och mest försiktig. Hon har mycket skägg och långa vågiga shorts på bakbenen.

Andra halvan Geta som är mörkast i färgen och tar för sig allra mest. Hon har ett litet pipskägg och älskar att bli kliad där under hakan.

Igår hade Mellanbygdens Vokalensemble sin vårkonsert i Robertsfors kyrka under ledning av Linda Niska Selberg. Det var Lindas examination av den kördirigeringskurs som hon läst under våren i Piteå. Under sex olika klassiska körstycken fick vi avnjuta åtta stycken vackra röster blandas i en härlig kompott. Jag fick ynnesten att vara med som textuppläsare mellan låtarna. En egenskriven text ”Från bördig jord” som jag vävt ihop med ”Härlig är jorden” som knyter an till låten ”Eatnemen Vuelie”. Att få testa mitt material tillsammans med levande musik är något jag länge tänkt vore en häftig upplevelse. Helt plötsligt får jag chansen! Tack Linda för ditt öppna sinne och dina händer som så vackert dansar fram musiken! Vecklas ut – utvecklas –

Del 1 och 2

Där döden finns där finns inte jag, där jag finns där finns inte döden

Pilgrim är du som kommer från fjärran, du som är på väg. Tillfällig resenär här på jorden. Frågan är bara vart du är på väg och om det verkligen är dit du vill? Under kappan ryms en hel värld. Människor skickar avskedsbrev. Tågrälsen talar i otakt, främmande skogar växer in i dig. Löven förmultnar i resväskan, i själens glada pilgrimssång.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Blomkrukan faller i tusen bitar. Härlig är jorden, härlig är jorden. Kaffet kokar över och en fågel flaxar förbi. Aldrig förstummas toner från himlen. Moln av tvivel. Du skickar flaskpost och tar farväl av din dammiga trädgård. Sparar minnen i doftande kuvert. Dina favoritrosor. Människa gläd dig.

Där döden finns där finns inte jag, där jag finns där finns inte döden

del 3 och 4

Där döden finns där finns inte jag, där jag finns där finns inte döden

Urblekta fotografier betraktar bittert, vad gör du om 10 år? Folkets surr ger avtryck i tapeten. Släkten följa släktens sång. Kvistar bryts itu. Du räknar får, räknar till döden, till livets kista. Frid över jorden. Rynkorna växer ihop. Härlig är jorden. Jordiga händer, gräv djupare.

Vi möts i små sekunder. Jagar flugor, fjärilar, vackra melodier. Du springer omkring med hjärtat i handen. Det lilla med det stora, fastklämd i gungstolen. Pilgrimssång du sjunga. Tiden går, tidevarv försvinna. Härlig är jorden. Smulor bygger berg. Härlig är jorden. Rösterna knackar på, skvallrar om livets mening.

Där döden finns där finns inte jag, där jag finns där finns inte döden

Del 5

Där döden finns där finns inte jag, där jag finns där finns inte döden

Bladen bläddrar vidare, andas nyvaken björk. Pilgrim du är. Stjärnor som ser, det finns inget förakt. En ovanligt kraftig rörelse, årsringarna kring dina anletsdrag. Här vill du vandra, från bördig jord. Blomma och dö i utbroderad mark i själarnas glada pilgrimssång. Människa gläd dig.

Där döden finns där finns inte jag, där jag finns där finns inte döden

Varje gång du andas ut 

vid havets rand, en god måltid, ser en stjärnhimmel, picknick vid en fors,  

biltur med familjen, dansar runt i logen, 

påtar i trädgården och ser något nytt gro.

Varje gång du tillåter dig själv att bara vara

mamma, mormor, fru, vän, syster

Varje gång du säger de gyllene orden

Det här är livet

Då vet jag att du känner dig tillfreds

jag blir varm i hjärtat för att jag älskar dig

kära mamma

Murgrönan växer sig in i timmerstockens väggar. Hon sitter nära den gröna friska rörelsen, som besatt av hur det slingrar sig därutanför. Här inne behöver hon inte anstränga sig. Varken vattna växter eller vara rädd för att torka ut.

Hur vet jag om jag har potential till gröna fingrar? Jag har en mamma och moster som är trädgårdsfantaster så generna bådar gott. När jag ser blommor känner jag ofta igen dom till sitt utseende men har svårt för deras namn. Ungefär så som det är med människor. Jag har lätt för att tycka om dem, hur de påverkar mig med deras doft, färg och form. Eftersom jag flyttat runt och bott tillfälligt tidigare har jag alltid bara haft någon enstaka stackarns växt i lägenheten. Så en vacker dag har jag både hus och tomt att fylla upp med grönskans rika dräkt. Men hur ska jag välja? Alla blommor jag hittills äger har jag fått. Gåvor från de som varit bortglömda, överflödiga eller på gränsen till söndriga. I helgen fick de ny jord och som en folksamling stod de på punschverandan och vinkade glatt åt mig. Utan att veta om jag gjort dem en tjänst hade vi en riktigt trevlig pratstund tillsammans. Mitt fokus fick för en stund vara på den gröna friska rörelsen. Helheten av en frisk fläkt i mitt liv. Den mystiska jordhögen på tomten utanför och den igenvuxna rabatten låter jag vara en stund till. Trädgårdsmästarna har sagt att jag ska hejda mig. Första sommaren i huset har jag nu bestämt mig för att mest undersöka gården. Dagdrömma om framtida projekt. Vattna mina fingrar och se om där växer ut något grönt att arbeta med.

Jag minns sällan mina drömmar. När jag minns är det oftast bara små fragment som innan frukost är som bortblåsta. Jag blir så avundsjuk på dem som i detalj kan beskriva sina drömmar som små noveller. Det är så häftigt vad ens hjärna processar under natten. Hur olika delar kan sammanflätas till en helhet. Oftast väldigt abstrakta men som i vargtimmarna kan te sig högst logiska. Fascinerande och väldigt skrämmande. Att kunna få en glimt av hur alla intryck landar. Jag tackar gudarna för att jag slipper komma ihåg mardrömmarna. Det som kan göra folk sömnlösa och sönderstressade. Ett tag hade jag en drömbok där jag direkt på morgonen skulle skriva ner det jag kom ihåg. Jag tänkte att jag på så sätt skulle kunna bli bättre på att minnas. Så blev det inte. Istället fortsatte jag dagdrömma som vanligt. Kanske kompenserar jag med att hamna i min dvala stundvis i vardagslunket? Någonstans måste ju drömstoftet få pysa ut. Det tydligaste minnet jag har av en dröm blev nedklottrat. En häst vars mage öppnar upp sig, ur forsar det föl efter föl. Ett oändligt flöde av liv. En stark dröm.

Skulle du tycka det vore värt att ta en kaffe med mig?

Svårflörtad

Vad innebär det att släppa taget?

Rädd för att bli avvisad

Rädd för att ta emot

Över – tänkare

Avveckla för att utveckla något annat

Mun mot mun metoden

Överlevnadsstrategier

Att bryta föreställningar

Att brista

Sällskapsspel eller bara sällskap?

Pussel är svårt

Intryck uttrycker

I början när vi träffades var jag tydlig med att berätta att jag kunde se mig själv i framtiden med katt, hus och barn. Men med en karl vid min sida? Betydligt svårare. Jag som behöver min egen tid för att vara i balans. Jag som blir stressad av att förhålla mig till någon hela tiden. Nu är vi så nära sambos man kan bli. Sista middagen i din lägenhet och i morgon bor du hos mig. Deltid blir heltid. Tvåsamhet blir till en större helhet. Ensamheten förstår jag nu kommer att finnas kvar. För att vi båda vill och behöver. För att vi alla föds och dör ensam oavsett om vi levt ensam eller tillsammans med andra. Ensamheten är ofrånkomlig. Din närhet är oemotståndlig. Två glupska själar som fortsätter dricka kaffe tillsammans mellan skratt och gråt. Tack och hej liv!

 

 

Hur sammanfattar man en människas liv? En som varit med om otroligt mycket saker. Varje gång vi pratas vid öppnar sig dörr på dörr. Alla människor har något att berätta om sitt liv men jag tror att behovet av att uttrycka sina historier är olika. Vem är människan bakom Sverigeresan med häst och vagn, uppfinningen av timmerflottan med häst som motor. Valet av att leva ett år ute i en timmerstuga 77 år gammal. Varje gång vi ses är det något som bränner till i mig. Våra möten känns angelägna. Kanske är det hans ålder och risken för att minnet sviktar som talar? Längtan efter att leva mer enkelt utan alla materiella ting? Fascinationen av samarbetet med hästarna i skogen? Hans genuina vilja av att berätta vidare till nästa generation? Nu när han inte kan samarbeta med sin häst Julia längre vill han istället samarbeta med mig, Julia. Hans fotvårdare och nyfikna amatör till dokumentärfotograf. Därför ska jag idag träffa Marianne Folkedotter, Sveriges enda Berättarantikvarie, för att få hjälp i hur jag kan tänka kring berättandet kring en hästtämjares liv, inkörd av Jan Sundström.

77-åriga Jan Sundström lämnar Överklinten för ett år i urskogen http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=109&artikel=5632292

På resa genom Sverige -med häst och husvagn http://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/pa-resa-genom-sverige-med-hast-och-husvagn/

Jag går ner till hagen för att släppa in getterna. Där mellan granarna skymtas havet. Jag går några meter till för att mötas av en rosa måne. Jag står stilla och tittar intensivt på den runda uppenbarelsen som sprider sitt varma sken över Naturbetet. Onda cirklar. Rundgång. Ekorrhjulet. Kärt barn har många namn och som med allting annat för det onda alltid med sig något gott. Från att ha varit inne i mitt svårmod tänker jag plötsligt enkelt Härlig är jorden. Jag blir överväldigad där jag står i tystnaden. Det känns plötsligt så overkligt  att förstå att jag kan gå ner hit varje kväll om jag vill. Bli berusad av havets oändlighet och månskenets glans. Känslan av att äga mitt eget liv är storslaget. Fylls av tacksamhet att få ha mitt hem så nära mina egna drömmars brus.