Oj, är livet nu.

Det är intressant för mig som nyinflyttad sikabo att jobba i Ånäset, Bygdeå och Robertsfors. Jag har under tre år jobbat med fotvården på tre olika ställen där alla från byarna kommer till Nysätragården, Hammarhöjd och Edfastgården för att vårda sina fötter. Även om min pappa är uppvuxen i en av dom, Ultervattnet, så hade jag långt ifrån koll på hur stor skillnad det kan vara på människor och levnadsstandard som lever så pass nära varandra. I och med att jag träffar en helt annan generation i mitt yrke så har jag fått förmånen att ta del av många olika historier och vinklar på deras tillvaro. Hur Västerbottens inland har utvecklats och avvecklats, i omgångar. Och nu står vi här. Skoaffär`n som drivits av ”sko – Allan” i Ånäset i 40 år har precis lagt ned. En av de få affärer som funnits kvar och varit så etablerad. Förra måndagen var min sista dag på Nysätragården och byborna formligen vräkte ur sig hur de förfasades över Ånäsets alltmer tomma gator. Vad händer nu när Skoaffär`n inte längre finns? De äldsta kunderna beskriver hur de en gång i tiden hade både bageri, café, skomakare, pappershandel, klädaffär, urmakare osv. För att det gick runt på den tiden. Folk levde och verkade på plats. Idag måste många pendla till Umeå eller Skellefteå för att överleva. Den lilla tid som finns kvar efter att ha behövt pendla två timmar behövs för återhämtning till nästa dag.

När jag hör alla dessa historier och träffar de allra äldsta. De som själva verkat i byarna och drivit ett samhälle framåt blir den nuvarande situationen väldigt sorglig. Att inte ens kunna ta ut sina egna pengar upplevs för många 80-90 åringar som en ren katastrof. Som att tappa makten över sitt eget liv. Jag känner medlidande inför detta. Jag förstår dem. Jag vill vara nytänkande och hänga med i utvecklingen men det börjar bli alltför många delar i samhället där min magkänsla säger stopp. Nu får det räcka. Ta de lugnt. Känn efter först. Det var en lärare som sa till mig en gång ”du behöver avveckla något för att utveckla något annat”. Jag tror mycket på det. Jag tror att vi alla som bor på landsbygden vill utveckla våra lokala sinnen. Vidöppna oss inför andra möjligheter. För att ha kraft och mod till detta behövs vi hjälpas åt. Ha en gemensam drivkraft. Så låt oss gå ihop, vad vill vi åstadkomma? Vad behöver vi för att må bra? Sluta upp med att konkurrera mellan byarna, kavla istället upp ärmarna och verkställ!

Nysätra järnaffär, snälla, fortsätt blomstra! Fortsätt slå ut dina spröda gröna blad och sammansätt en svulstig och färgglad blomsterbukett i våra nävar.

Idag har jag som fredagar de senaste året, jobbat med mitt privat företag Julias fotspår. Jag kör runt i småbyarna häromkring och ger fotvård till de behövande. Det har fallit sig naturligt när jag inte hinner med alla inom kommun. Jag minns att jag drömde om detta scenario när jag gick Axelsons i Göteborg. Tänk, att fritt lägga upp min dag som jag vill. Träffa härliga människor på landsbygden och dessutom ha tid att prata med dem, eller dela tystnad för en stund. Kanske knapra på en havrekaka eller dricka kokkaffe för andra gången. Att köra runt på grusiga slingriga vägar är ingenting som känns besvärligt. Jag njuter över tiden mellan kunderna. Ödehusen med sina orörda hallonbuskar. Granarna med sitt skägglav. Det lokala regnet som slutar och börjar från en by till nästa. För mig handlar fotvården om att se och ta hand om hela människan. Hur många dagar har denna människa vandrar fram och tillbaka efter denna oändligt långa grusväg? Hur bor och lever hon? Visst, hembesök tar betydligt längre tid men jag får också ut mer av det. Som om friheten av att köra mitt eget ger mig den energi jag behöver för att avverka dagens skörd. Bemöta varje nytt frö. Höja blicken för ett tag tills jag återgår ner till fötterna igen. Fokuserar. Vill se lite till, lite mer.

 

För ett år sedan visste jag inte om jag kunde köra bil. Det låter kanske märkligt men så var det. Efter mina krampanfall hade jag fått körförbud i omgångar. Eftersom min epilepsi bröt ut när jag bodde söderut och inte behövde köra bil var detta faktum lätt att förtränga. Sedan kom jag ut på landsbygden där jag plötsligt behövde bilen av praktiska skäl. Jag insåg att jag var rädd. Rädslan över att inte kunna hantera rädslan. Jag hade under åren lärt mig hantera mina panikkänslor, låta dem komma och gå, släppa på kontrollen. Men med bilen tog det stopp. Om jag släpper på ratten eller gasar i ren panik är det kört. Varje fickparkering gjorde mig kallsvettig, ska jag stanna? Är jag kapabel att köra lite till eller är jag en fara i trafiken? Jag såg mig själv ligga livlös i dikena och blev skräckslagen av mina egna katastroftankar. Detta har varit väldigt svårt att förklara för andra som kör bil av ren rutin. För ett år sedan fick jag möjligheten att ta över mammas bil och öva, öva, öva, så kallad KBT deluxe. Kört mindre sträckor för att gång på gång upptäcka att jag överlevde, även denna gång. Successivt har min hjärna lärt sig att det inte är någon fara. Jag kör bra. Jag är lugn. Ibland drabbas jag återigen av panik men alla erfarenheter hinner sansa mig. Är väldigt tacksam över hjärnans kapacitet att förändras. För nu är jag där då jag kan köra iväg dit jag vill, utan någon klump i magen. All denna övning för att kunna vara fri, köra på mitt eget sätt!

 

 

Om vi ändå ska vara hemma och måla klart huset kan vi väl lika gärna öppna gårdshuset för loppis i helgen? och så blev det. Jag med mina bollar i luften. Skyliften på plats och så var det bara att köra igång: hoppas färgen räcker, hoppas vi hinner måla innan regnet tar vid. Måla, måla, måla. Loppiskunder varvas med penseldragen. Jag och David försöker rensa ut våra dubletter, verkligen rannsaka allt vi äger. Eftersom jag är en samlare så har jag blivit extra varnad sen jag blev med hus. Om du har utrymme så fyller du dem. Frågan är bara vad du uppfyller? Jag vägrar att ha saker i mitt hem som jag varken använder eller tycker om längre. Hur är det då med porslinsvasen du ärvde av mormor eller favorittröjan som du inte använt på flera år? Allt har sin tid, så även ägodelar. Även om jag kan förälska mig i olika saker så vägrar jag ha huset så fullt att jag glömmer hälften av vad jag har. Det har blivit så lättillgängligt med Loppis, vilket passar väldigt bra att ha i gårdshuset tills vidare. Ha öppet när vi känner för det. Det är roligt när någon vän eller främling kommer in på gården och fyndar av våra saker. Att låta sakerna gå vidare, få nytt liv i någon annans ägo. Helgen blev en härlig kombination av att äntligen få ta hand om huset med kärlekens färg, faluröd. Ta hand om det vi har och göra oss av med det vi inte behöver. Påtagligt hur vi börjat bygga på något nytt. Rensa, sortera, bygga nytt, måla över. Skapa liv.

Helgen avslutades med surströmming i stugan för att fira pappa som fyllt år. Falu-Davids första sura strömming, välkommen till Västerbotten, på riktigt!

Förra lördagen sprang jag för första gången i mitt liv Tavelsjö halvmarathon. Under två mil kämpade min kropp såväl som mitt psyke. Eftersom det var gassande sol och jag inte joggat lika mycket som jag hade tänkt mig i sommar var det en anspänning. Klarar jag i över huvudtaget av att springa så långt? Aldrig har jag sprungit mer än en mil. Jag som inte ens är en tävlingsmänniska, vad gör jag här? Som med mycket annat blir jag nyfiken att prova det som är oprövat. Tänja på gränserna, stretcha mina tankar. Och hur det än är, vad folk än tror, så är det lika mycket mental träning som motion att springa. För några år sedan upptäckte jag detta, att det var när jag joggade sena sommarkvällar som jag verkligen kunde komma till ro. Jag slutade räkna avstånd och hålla tider. Jag springer för att varva ner min överhettade hjärna. Folk säger att jag är hurtig när jag efter jobbet springer ut en sväng, jag vet inte om det är det rätta ordet. Jag bara lyssnar på min kropp, känner hur hela mitt väsen längtar att sträcka ut sig över skogarna, fälten, grusvägarna. Känner hur det egentligen är lika naturligt som att äta middag och sova efter dagens hårda arbete. Jag liknar halvmarathon med fjällvandringen, det var som att vara ute på ett äventyr, ge sig ut på okända marker. Vad döljer sig bakom nästa krön? Orkar jag detta? Jag springer och går med min vetskap om att jag är envis. Det är min trygghet, att våga lita till den starka intentionen att jag vill. När benen efter 1,5mil börjar bli som vattensängar för att sedan övergå till sten och tillsist betong. Jag tänker att jag inte har ont någonstans och så länge det inte gör ont borde det gå. Jag fortsätter följa med i rörelsen, andetagen, hjärtat som slår hårt. Jag vill, jag kan. Jag tänker mig mina bly – ben i liknelse med vandringsryggan. Den var tung men jag härdades i tio dagar, jag vande mig, tillslut var det inte jobbigt. Då borde det gå och det gick, jag sprang in på 2,09 timmar, överraskade de andra och framförallt mig själv.

”Hjärnstark” som Anders Hansen skrivit är ingen  typisk må – bra – bok utan något så mycket viktigare och basalt. Det är en bok om hur din hjärna påverkas av rörelse. Vare sig du sitter stilla hela dagarna eller är ute och springer så förändras hjärnan oundvikligt av din livsstil. Efter att jag fick diagnosen epilepsi har jag känt ett allt större behov av att förstå hjärnans funktioner. Hjärnan är ett enormt universum som jag ärligt talat tycker kan vara läskigt att ge min in i. Det är inte bara en valnöt som med åren blir alltmer skruttig, det är och förblir en färskvara så länge vi lever! Det tycker jag kan vara lika hisnande som att tänka på rymden. Vad händer i vårt omedvetna när vi sover? Vad händer i min hjärna när jag får ett krampanfall? Boken ger mig många svar på varför jag uppenbarligen mår så bra efter en joggingtur. Det handlar inte om vi är hurtigt lagda eller inte, ut och rör på dig! Kroppen är skapad för rörelse. Varför blir en människa som är stillasittande och isolerad deprimerad? För att inga nya intryck kan tas emot. Tänk om alla människor som får utskrivet antidepressivt medel tar en joggingtur eller promenad lika självklart som de äter pillren. Läkemedelsverket skulle förlora enorma summor med pengar men människors hälsa skulle öka betydligt. Så varför ser inte samhället ut så? Varför har många människor inte lust eller ork att låta kroppen röra sig fritt mellan landskapen? Det har till och med blivit svårt att prata om hälsa och motion. Något som är ett så grundligt behov hos oss människor. Jag tänker prata om det! För att jag tycker det är intressant och viktigt vad som får oss människor att må bra. Vad är hälsa? Det behöver absolut inte vara att springa en halvmarathon. Det var en utmaning för mig just där jag befinner mig nu. Vad är hälsa för dig?

”Motion är en effektiv koncentrationsmedicin , helt utan biverkningar”

Att vara i rörelse i tio dagar. Ute i naturens storslagna krafter. Den totala ovissheten om vad som komma skall. Vakna upp i tät dimma och somna i spöregn eller magisk solnedgång. Att förflytta sig, från en plats till en annan. Vad förmår våra kroppar och ryggsäckar bära? Vad döljer sig bakom nästa horisont? Att gå till fots med allt man behöver på ryggen är både frihet och utsatthet. Tillsammans med Emma och Klara har jag fjällvandrat mitt längsta äventyr hittills. Vi började i Saltoluokta…

Vi glömde tvålen första dagen och våra kroppar utelämnades totalt till naturen. Aldrig har jag luktat så mycket svett. Aldrig har jag känt mig så fri. Jag tror att det behövs begränsning i människans tillvaro för att känna av sin frihet. När kroppen får vara i rörelse hela dagen lösgörs även tankarna. Det var många gånger som jag kom på mig själv att inte ha en aning om vad jag tänkte på. En slags vilsam medvetenhet och tillit till min inre kompass. Tid för eftertanke skapas. Översköljs av allt det vackra.

Kanske hör det en fjällvandring till att få känna på alla olika väder? När jag ligger under tältduken med regndropparna som nästintill piskar mitt ansikte läser jag ”Rain is one of those things wich remind us that we cannot control everything” och jag tänker på hur sant det är. Att påtagligt känna sin litenhet inför världen gör en ödmjuk. Att ens enda önskning plötsligt kan bli att få somna in varm och torr. Överlevnadsinstinkter väcks till liv.

Vi ville lämna Kungsleden och bege oss bort från stigen in i vildmarken, Sarek. Både testa våra inre kompasser och  kartans. Hur avläser man alla toppar och dalar? Det första vi möts av inne i Sarek är åska mitt uppe på öppet fjäll, vad gör man då? Andas. Går vidare. Lägger sig i tältet och hoppas på bättre tider. Nästa dag möts vi av Rapadalen uppifrån berget Skierfe. Hade ingen aning om att det kunde vara så vackert i vårt avlånga land Sverige. Försöker spara ögonblicken i min minnesbank. Andas, andas, andas in.

 

 

En fågel sjunger om frihet

cyklar med vinden på min pakethållare

några vildblommor därtill

från och till mitt lilla stora hus

med öppna dörrar

 

Jag ligger i mitten av alla rum

med trägolvet under mig

det förflutna knarrar till under kroppen

trasmattans smuts ingrodd i mina porer

väntar ut mig själv

 

Mitt hem inrymmer så många delar

vad väljer jag att se?

fastnar gång på gång i spindelnätet

vars är spindeln?

 

Jag rensar ut allt onödigt

vädrar allt som vädras kan

in kommer krypen

det nödvändiga

 

Jag vill brinna men inte brinna upp

mina känslor i skogsbrand

träd för träd avverkas mitt framför mig

kådan blöder ut, saven gråter

all smärta ska ut ur våra liv, säger du

jag frågar varför

 

Sjön erbjuder mig ett renande dopp

jag försöker svalka tankarna

går upp mer naken än någonsin

insaltad är min märg

 

Cyklar iväg igen

långt borta tills jag inte vet vars jag är

där är en varningsskylt för björn

då först känner jag mig som hemma

låt mig äta blåbär i er skog och lägga mig under en gran

gå i ide när livet blir för mörkt och tungt

jag vill vara en del av er

 

När jag långt senare kommer hem igen

det lilla stora huset känns annorlunda

alla dörrar och fönster 

högt i tak och jag ropar utan svar

är det någon hemma?

 

Katten ligger som vanligt på kökssoffan och sover 

några flugor surrar vid fönsterkarmen

jag ställer mig och skär lite färska grönsaker

vill laga en god middag till mig själv

dukar upp vackert och äter gott

en enkel kärlekshandling

 

Någonting känns annorlunda i mig

har ingen aning om vad

som om alla mina rum möblerats om

jag ryms inte i hallspegeln längre

ser mig själv ur ett annat perspektiv

 

En rejäl och frisk känsla växer

såsom trädets ännu blommande bladverk

jag njuter och fylls på

kavlar fokuserat upp skjortärmarna

för tusan, det här är mitt liv

 

Det brukar vara du, jag och Sara Lidman

vi brukar få vår tid tillsammans

tänka tankar klart medan vågorna vaggar oss

sköljas över av känslor som legat på botten sista halvåret

att ostört prata vårt eget språk

skapa dialekt ihop och leva ut den i dans, kanske trams

före eller efter hjortronen ligger gyllene över myren

där brukar vi landa för en stund

kanske förstå lite mer av livet som levs

högläsning ur våra hjärtan

tillsammans med Sara Lidman och Frida Hyvönen

Ikväll var det musikcafé på Kajutan i Sikeå hamn med ”Ebba och Julia med band” som spelade så fint ikapp med regnet, vilket inte alls verkade bekymra den stora folksamlingen under taket av färggranna paraplyn. Vi i styrelsen från Träffpunkten tog hand om fikaförsäljningen och lotteriutdelningen. Och vem ser jag inte under ett paraply om inte min allra finaste vän Ida! Fastän jag vet att hon ursprungligen är från Junkboda är det som om mina olika världar krockar. Vi lärde nämligen känna varandra i Uppsala när vi gick teater på Wiks folkhögskola. Att vi var uppvuxna med bara några mils avstånd hade vi ingen aning om då. Kanske var det genom att bre på vår dialekt en nalta extra som vi fördes samman?

I sommar kommer vi bryta vår heliga tradition. Att ses ostört i min stuga för att prata högt och lågt till vågor och vin i två dygn. Denna sommar räcker inte dygnets timmar till och det är vemodigt. Att tiden och avståndet ska begränsa vår relation. ”Men tid är liv, och livet bor i hjärtat” som du och Momo lärt mig. Det spratt till i hjärtgropen av att se ditt glada nylle och imorgon blir det i alla fall en helig kväll. Med ”live – live – samtal”, som vi brukar säga. Ja, du vet vad jag menar. Snåttren eller snattren, säg vad du vill till hjortronen. Det viktiga är inte hur mycket vi hinner plocka, utan innehållet och kvalitén som kommer fram av att vara där bland myggen och knotten tillsammans med dig, mitt i skogens guld.

Första sommaren i mitt hem i Sikeå fortskrider. Jag översköljs, gång på gång, bor jag verkligen här? Kan jag bara ta för mig av allt jag har omkring mig? Jag vill bara stanna tiden. De ljusa kvällarna som inte riktigt är lika ljusa längre. Myggen som kryper in under huden. När jag känner mig trött vill jag fortfarande inte sova. Jag vill drömma levande vaken. Känna igen och igen, denna stillsamma förtjusning.

En kort kvällspromenad till fågeltornet. Se på utsikten, lyssna till fågelsången som blir ännu tydligare när dagens ståhej lagt sig, vinden stillnat.

Plockat min första skörd a vildblommor på gården. Jag upptäckte till min glädje att jag till och med har blåklockor hemma! Och så äta ruccola och rädisor i mängder.

Jag har en lejonman som myggmedel, mycket varmt men praktiskt.

Ibland är vissa kvällar så vackra att jag inte vet vars jag ska ta vägen. Aprikoshimmel efter en regnig dag, ack så tjusigt. En sådan nyans går egentligen aldrig att fånga på foto men jag gjorde mitt bästa.

Äntligen! I lördags hände det, jag fick uppleva Håkan Hellström tillsammans med den peppade syskonskaran David, Eva och Gustaf. Storslaget att skrika, skratta, dansa i den vackra Karlstadskvällen! Jag har länge tyckt om Håkan men efter att jag träffade David är det som om låtarna förvandlats, ”I sprickorna kommer ljuset in” som om textrader plötsligt trätt fram ”Och det känns som jag gett allt jag kan ge. Ändå har jag inte hittat vad jag letat efter. Jag har varit i alla städer. Letat efter dig” (från min favoritlåt ”Jag har varit i alla städer”). Som om ”Din tid kommer” plötsligt känns aktuell, ”Dom dimmiga dagarna” alltmer avlägsna. Som om ”Mitt Gullbergs kaj paradis” tagit plats tillsammans med ”Atombomb”.  Du lyssnar på honom nästan varje dag, hans låter genomsyrar det vi bygger upp ”Rockenroll, blåa ögon – Igen” nu är vi här, mitt i ”Förhoppningar och regnbågar”. ”Den fulaste flickan i världen” är vackrare än någonsin. När jag tittar på dig mitt i allt denna kväll ”Nu kan du få mig så lätt”.

”Calleth you, Cometh I” med Ola Salo och Håkan Hellström. Mäktigt!