Igår fick jag åka trilla med Elin, Nimbus och barnen. Festligt att färdas så grant med björkris och blommor i sin fulla prakt till festen. Idag fick jag och Wille rida bakom tillbaka hem. Den gamla trillan lever om så mycket att det knappt går att prata och det långsamma tempot är som att vaggas in. Lika bra att förlika sig med att resan kommer att ta tid. Tänk förr i tiden när det tog två timmar att köra med häst och vagn till granngården för en söndagskaffe? Kanske en av alla anledningar varför de var mindre stressade. Bara att släppa på hålltider och skumpa med liksom.