Att vara i rörelse i tio dagar. Ute i naturens storslagna krafter. Den totala ovissheten om vad som komma skall. Vakna upp i tät dimma och somna i spöregn eller magisk solnedgång. Att förflytta sig, från en plats till en annan. Vad förmår våra kroppar och ryggsäckar bära? Vad döljer sig bakom nästa horisont? Att gå till fots med allt man behöver på ryggen är både frihet och utsatthet. Tillsammans med Emma och Klara har jag fjällvandrat mitt längsta äventyr hittills. Vi började i Saltoluokta…

Vi glömde tvålen första dagen och våra kroppar utelämnades totalt till naturen. Aldrig har jag luktat så mycket svett. Aldrig har jag känt mig så fri. Jag tror att det behövs begränsning i människans tillvaro för att känna av sin frihet. När kroppen får vara i rörelse hela dagen lösgörs även tankarna. Det var många gånger som jag kom på mig själv att inte ha en aning om vad jag tänkte på. En slags vilsam medvetenhet och tillit till min inre kompass. Tid för eftertanke skapas. Översköljs av allt det vackra.

Kanske hör det en fjällvandring till att få känna på alla olika väder? När jag ligger under tältduken med regndropparna som nästintill piskar mitt ansikte läser jag ”Rain is one of those things wich remind us that we cannot control everything” och jag tänker på hur sant det är. Att påtagligt känna sin litenhet inför världen gör en ödmjuk. Att ens enda önskning plötsligt kan bli att få somna in varm och torr. Överlevnadsinstinkter väcks till liv.

Vi ville lämna Kungsleden och bege oss bort från stigen in i vildmarken, Sarek. Både testa våra inre kompasser och  kartans. Hur avläser man alla toppar och dalar? Det första vi möts av inne i Sarek är åska mitt uppe på öppet fjäll, vad gör man då? Andas. Går vidare. Lägger sig i tältet och hoppas på bättre tider. Nästa dag möts vi av Rapadalen uppifrån berget Skierfe. Hade ingen aning om att det kunde vara så vackert i vårt avlånga land Sverige. Försöker spara ögonblicken i min minnesbank. Andas, andas, andas in.