Det brukar vara du, jag och Sara Lidman

vi brukar få vår tid tillsammans

tänka tankar klart medan vågorna vaggar oss

sköljas över av känslor som legat på botten sista halvåret

att ostört prata vårt eget språk

skapa dialekt ihop och leva ut den i dans, kanske trams

före eller efter hjortronen ligger gyllene över myren

där brukar vi landa för en stund

kanske förstå lite mer av livet som levs

högläsning ur våra hjärtan

tillsammans med Sara Lidman och Frida Hyvönen

Ikväll var det musikcafé på Kajutan i Sikeå hamn med ”Ebba och Julia med band” som spelade så fint ikapp med regnet, vilket inte alls verkade bekymra den stora folksamlingen under taket av färggranna paraplyn. Vi i styrelsen från Träffpunkten tog hand om fikaförsäljningen och lotteriutdelningen. Och vem ser jag inte under ett paraply om inte min allra finaste vän Ida! Fastän jag vet att hon ursprungligen är från Junkboda är det som om mina olika världar krockar. Vi lärde nämligen känna varandra i Uppsala när vi gick teater på Wiks folkhögskola. Att vi var uppvuxna med bara några mils avstånd hade vi ingen aning om då. Kanske var det genom att bre på vår dialekt en nalta extra som vi fördes samman?

I sommar kommer vi bryta vår heliga tradition. Att ses ostört i min stuga för att prata högt och lågt till vågor och vin i två dygn. Denna sommar räcker inte dygnets timmar till och det är vemodigt. Att tiden och avståndet ska begränsa vår relation. ”Men tid är liv, och livet bor i hjärtat” som du och Momo lärt mig. Det spratt till i hjärtgropen av att se ditt glada nylle och imorgon blir det i alla fall en helig kväll. Med ”live – live – samtal”, som vi brukar säga. Ja, du vet vad jag menar. Snåttren eller snattren, säg vad du vill till hjortronen. Det viktiga är inte hur mycket vi hinner plocka, utan innehållet och kvalitén som kommer fram av att vara där bland myggen och knotten tillsammans med dig, mitt i skogens guld.