Julias fotspår – jag kör på!

IMG_3046 kopia

Idag har jag som fredagar de senaste året, jobbat med mitt privat företag Julias fotspår. Jag kör runt i småbyarna häromkring och ger fotvård till de behövande. Det har fallit sig naturligt när jag inte hinner med alla inom kommun. Jag minns att jag drömde om detta scenario när jag gick Axelsons i Göteborg. Tänk, att fritt lägga upp min dag som jag vill. Träffa härliga människor på landsbygden och dessutom ha tid att prata med dem, eller dela tystnad för en stund. Kanske knapra på en havrekaka eller dricka kokkaffe för andra gången. Att köra runt på grusiga slingriga vägar är ingenting som känns besvärligt. Jag njuter över tiden mellan kunderna. Ödehusen med sina orörda hallonbuskar. Granarna med sitt skägglav. Det lokala regnet som slutar och börjar från en by till nästa. För mig handlar fotvården om att se och ta hand om hela människan. Hur många dagar har denna människa vandrar fram och tillbaka efter denna oändligt långa grusväg? Hur bor och lever hon? Visst, hembesök tar betydligt längre tid men jag får också ut mer av det. Som om friheten av att köra mitt eget ger mig den energi jag behöver för att avverka dagens skörd. Bemöta varje nytt frö. Höja blicken för ett tag tills jag återgår ner till fötterna igen. Fokuserar. Vill se lite till, lite mer.

IMG_3057 kopia

IMG_3066 kopia

 

IMG_3074 kopia

För ett år sedan visste jag inte om jag kunde köra bil. Det låter kanske märkligt men så var det. Efter mina krampanfall hade jag fått körförbud i omgångar. Eftersom min epilepsi bröt ut när jag bodde söderut och inte behövde köra bil var detta faktum lätt att förtränga. Sedan kom jag ut på landsbygden där jag plötsligt behövde bilen av praktiska skäl. Jag insåg att jag var rädd. Rädslan över att inte kunna hantera rädslan. Jag hade under åren lärt mig hantera mina panikkänslor, låta dem komma och gå, släppa på kontrollen. Men med bilen tog det stopp. Om jag släpper på ratten eller gasar i ren panik är det kört. Varje fickparkering gjorde mig kallsvettig, ska jag stanna? Är jag kapabel att köra lite till eller är jag en fara i trafiken? Jag såg mig själv ligga livlös i dikena och blev skräckslagen av mina egna katastroftankar. Detta har varit väldigt svårt att förklara för andra som kör bil av ren rutin. För ett år sedan fick jag möjligheten att ta över mammas bil och öva, öva, öva, så kallad KBT deluxe. Kört mindre sträckor för att gång på gång upptäcka att jag överlevde, även denna gång. Successivt har min hjärna lärt sig att det inte är någon fara. Jag kör bra. Jag är lugn. Ibland drabbas jag återigen av panik men alla erfarenheter hinner sansa mig. Är väldigt tacksam över hjärnans kapacitet att förändras. För nu är jag där då jag kan köra iväg dit jag vill, utan någon klump i magen. All denna övning för att kunna vara fri, köra på mitt eget sätt!

IMG_3052 kopia

 

IMG_3077 kopia

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s