I veckan har jag varit hos min neuropsykolog och tantväninna Herta. På föredrag på Tullgården i Ratan för kvinnliga företagare och anhörighetsdag om psykisk ohälsa inom Robertsfors kommun. Lyssnat och stöttat vänner som mer eller mindre gått in i väggen. Mitt i alla intryck har jag försökt att också lyssna inåt. Vad behöver jag prioritera?

Av Herta har jag fått låna boken ”Frälst förmögen förskingrad” av Ewonne Winblad. Boken handlar om en av Sveriges första kvinnliga entreprenörer Hanna Lindmark som startade upp hushållsskolan Margaretas. En blomstrande rörelse av matservering, affärsrörelse, butiker och hushållsskolor som efter femton år gick under i tysthet. Vart tog pengarna till missionen vägen? Vad fick Hanna att våga vara så driven som kvinna på 20-30 talet? Jag läser vidare i all iver. Om det är något som verkligen inspirerar mig så är det människor som tar saker i egna händer och gör det dom vill. Dom som vågar lita på sin intention och helt enkelt gör det som känns rätt. Hanna Lindmark var definitivt en sådan människa och så även Herta Blom.

Jag och Herta träffades en sommar för åtta år sedan på ett korttidsboende där jag sommarjobbade och vi fick genast bra kontakt. Därefter flyttade jag söderut och vi fortsatte hålla kontakt via handskrivna brev. Numera ses vi lite nu och då när jag har vägarna förbi Umeå. Efter varje intensivt samtal med Herta är det som om min ryggrad stärks och jag blir några millimeter längre. Jag vågar sträcka ut mig och går rakryggad tillbaka ut i världen. Herta är ivrig och livlig, orädd som om hon vore uppburen av ett rejält starkt virke. Dör jag så dör jag, så var det inget mer med det, säger hon ofta med ett litet skratt. Så skönt att få prata med en ung människa som är mitt upp i livet. Annars blir det mest krämpor och gamla minnen. Sedan lägger hon sig plötsligt på golvet för att stretcha ut ryggen och så slipper hon krämporna, ett litet tag till.

Jag läser boken och tänker på gamla starka människor kontra unga svaga. Varför är psykisk ohälsa så vanligt idag bland unga? Herta säger Gräv inte i skiten, det luktar bara värre medan jag försöker förklara hur viktigt det varit för mig att gräva. Jag är övertygad om att jag inte varit den jag är idag om jag inte fått möjlighet att gräva runt i mitt bagage. Det kan vara en överlevnadsstrategi att blunda men i längden tror jag vi behöver lära oss se från många olika perspektiv och synvinklar. Det är en ynnest att jag har min psykolog som jag ibland kan träffa för att kunna skingra tankarna och få syn på mig själv och vars jag är någonstans i livet. Tänk om Hanna Lindmark hade fått en psykologkontakt när företaget drog iväg till katastrofscenarion. Hade företaget klarat sig då? Det är lätt att säga att det var bättre förr, svårare att förklara hur folk egentligen mådde men aldrig pratade om.

Dåtid och framtid – beblandar sig i en salig röra. Jag behöver både se bakåt och framåt samtidigt för att kunna njuta av det jag är i för stunden. Kanske är det min helhetsblick som kommer hjälpa mig i mitt företag? Jag hoppas det. Jag är beredd att arbeta hårt för att kunna urskilja mig själv från företaget. Det är därför jag nu lagrar inspiration från andra starka företagare. Strategi-tänk och förebyggande. Målsättning och prioriteringslistor. Det känns som en slags investering i mitt företag att bygga ut mig själv med en större rustning så jag kan uppfyllas av mer innehåll.

Psykisk ohälsa är viktigt att synliggöra. Både som enskild drabbad och att vara den som står bredvid. Oftast kan anhöriga må lika dåligt men vem vill slå på den som redan ligger? Att vara psykiskt sjuk är svårt men behöver inte vara varken farligt eller hopplöst. Jag liksom du måste bara se till att känna dig själv så pass bra så du kan prioritera på ett sätt i livet som följer din egen livsväg. Jag pratar inte om lycka och karriär. Jag pratar om sunt förnuft och tillit till magkänslan. Min neuropsykolog är bara ett samtal bort och jag önskar verkligen att fler kunde ha den möjligheten till en utsträckt hand. För vad är förebyggande syfte? Att ringa innan krisen är framme. Jag frågar om jag borde vara rädd för att bli utbränd i min situation? Psykologen svarar lugnt att bara blotta frågeställningen är ett gott tecken att jag redan är medveten om mina egna varningssignaler. Jag blir återigen fascinerad över hur enkelt det kan vara att prata om det som är svårt. Jag blir lugn igen. Det kan vara enkelt, det kan vara svårt. Att fortsätta leva.

 

 

Vi som alltid brukar få vår egen tid tillsammans. Sedan vi blev vänner på Wiks folkhögskola har vi alltid värnat om det pågående samtalet. Live – live – samtalen som vi säger. I somras blev det svårt med logistiken, plötsligt hade ingen av oss tid ens för ett dygn i stugan. Vi tog ett beslut. Vi bokade in en helg i september på hotellet Knaust i Sundsvall. Tre timmars tågresa från Uppsala och från Umeå. Vi möts i mitten, äter oss in till det allra godaste – vänskapens kärna. Kvalitén i att kunna dröja sig kvar i samtalet, återkomma och flyta iväg mellan kaffetåren och vinglaset. Loppisfynden och stadens nya ansikten. Vi har telefonerna på ljudlös, vänder oss ut mot en oupptäckt stad och in i våra inre skrymslen som behöver vädras ut innan vintern. Plötsligt kan jag sova nio timmar utan problem – förmodligen för att jag inte har något hemma som måste göras. Att jag och Ida skulle ses precis denna helg när höstmörkret börjar krypa på ordentligt har legat som en hägring i mitt sinne. Snart, snart får jag en vilopaus från allt intensivt. Jag inser alltmer hur mycket jag behöver det. Konstrasterna. Att göra något helt annat för att återvända med ny energi. Och jag behöver min kära vän! Tack Ida!

Tuffar hem till-freds. Lugnare än på länge, kanske för att jag vaggas in i tågets mjuka rörelse framåt, kanske för att jag har hunnit tänka tankar klart. Formulerat dem för en god vän. Jag läser Edith brev, vänskapsförklaringar mellan Edith Södergran och Hagar Olsson skymtas mellan raderna, brev efter brev, år efter år.

”Det betyder helt enkelt att någon som talar samma språk som man själv, som förstår även det underförstådda och som man kan känna en intim samhörighet med oberoende av om man annars kan dela varandras åsikter eller känslor”.

 

 

Idag är en sådan dag då jag tänker vars jag är i livet. Att storstäda huset fungerar som en bra terapi för mig att landa, gå igenom mig själv. Det som varit och det som komma skall. Jag tittar igenom arkivet och hittar mina självporträtt från några år tillbaka. Jag ser så tydligt min tudelning. Är jag bred eller splittrad? Jag skapar rum som jag vill stiga in i, samtidigt som jag gömmer mig bakom dörrar, tyger, rosor, ljusblänk. Jag vill förstå mig själv genom att förstå andra men hur gör man? Genom att fokusera inåt lika mycket som utåt. Skärpan blir oskarp gång på gång. Blixten kommer när jag minst anar det. Kan min värld speglas i er? Krävs det kunskap för att få till ett skarpt fotografi? Vad är ett självporträtt? Handlar det i överhuvudtaget om det vi ser på ytan eller är det mer en undersökande blick in i oss själva. Ofta när jag är på platser och i vissa sinnesstämningar får jag en lust att dokumentera det jag upplever. Jag använder mig själv eftersom min kropp är mest lättillgänglig. Ingen som ifrågasätter eller tycker jag är konstig. Det är bara att testa mig fram. Se om jag kan få min inre bild att samsas med verkligheten. Hänge mig åt lusten att skapa nya bilder. Jag tycker inte man ska behöva skämmas för att man tycker om att vara med på bild. Precis som med fina kläder ser jag det som en ära och möjlighet att få bära upp så fina färger och former. Det jag tror är skadligt är att ständigt ta selfie – bilder av sig själv, aldrig låta sitt utseende bara vara. När jag fjällvandrade och inte såg mig i spegeln på tio dagar mådde jag väldigt bra, som om bilden av mig själv klarnade för varje dag. Jag gick mot ett tydligt mål med huden fuktig av regn eller svettig av solen. Att se sig själv utifrån kan vara lärorikt men jag tror det är en hårfin gräns mot att bli lite väl självmedveten. Varför ska du veta hur du ser ut i varje rörelse du gör? Kan du vara naturlig om du alltid är medveten om hur du ser ut?

”Jag är enorm. Jag innehåller mångfalder”. Vi tror så gärna att vi känner oss själva så bra. Att vi vet vad vi behöver och vilka vi är. Men hur kan vi ställa sådana krav på oss själva när vi innehåller mångfalder? Att lära känna sig själv tycker jag är lika spännande och intressant som att lära känna en ny människa. Det är en livstids äventyr. Och när relationen fördjupas kan jaget träda fram. Lite till.

I helgen var hela familjen ute på vackra Ulvön och firade att mamma fyllt 60 år! September är min favoritmånad. När högsäsongen lagt sig och löven plötsligt börjar skifta i alla möjliga olika nyanser. Både rörelse och stillhet som varvas i vinden mellan vågornas brus.

Min mamma som alltid förknippats med rött hår och fräknar. Numera bär hon upp sitt gråa hår med stil. Fräknarna flyter allt mer ihop efter alla år med sol. Min mamma som fött fyra barn och troget jobbat inom vård och omsorg. Mamma som brinner för äldreomsorgen, vilket innebär att hon inte klagar över att hjälpa en åldring med stödstrumporna en morgon till trots artros händer som värker. Mamma pratar med samma entusiasm om hur fina de äldre är och vad de förtjänar. Inte konstigt att jag själv faller pladask för ett rynkigt leende eller en darrande utsträckt hand. Jag är uppvuxen med att prata om de äldre med samma relevans och kärlek som till barnen. Tack mamma för det perspektivet.

Familjen Larsson.

Jag, Simon och Johanna gav mamma ett album med fotografier från hennes 60 åriga liv.

Mamma sitter förväntansfullt och pimplar på Grannässjön….

Har jag någonsin ätit så mycket gott som i helgen? Vi var alla förbluffade över vad våra smaklökar fick prova på. Såsom kantarellsoppa med renlav, aborre med blåbär och häggättika, kalvdans med syrensocker, lavendel färskost och hemkärnat smör till kroppkaka med stut – ribs och märg. En delikat matfest helt enkelt! Önskar att jag kunde leva på den här maten länge nu men så fungerar inte människan. Vaknar upp till hotellfrukost och liks förbaskat är jag så vansinnigt sugen att testa på allt möjligt. Att familjen Larsson är av glupsk natur är ingen nyhet. Att Alma, Algot, Andreas, Maeva och David verkar vara av samma slag är ett tydligt bevis på att man blir som man umgås. Mat ska vara lustfyllt, samma nyfikenhet som att gå ut i skogen och leta sig en svamp vilket Algot fick göra, en lycklig kantarell som blev uppstekt av kocken själv. Självklart är lyckan total! I helgen fick vi verkligen uppleva och avnjuta mat från den lokala vackra naturen som vi också hann vandra runt i. Vilken lyxig och utsökt kombination! Tur att själva matupplevelsen går att bära med sig i minnet, länge länge till. Tack familjen för delat bröd och vin.