För två år sedan fick jag ett kort av David där det stod Grattis till flickvänskapet! Det var från och med då som vi officiellt började kalla oss för ett par. Är det viktigt med datum för när man blir tillsammans? I vilket ögonblick vet man att man är tillsammans? Jag vet inte, jag vet bara att det var just kring den här tiden för två år sedan som det gick fram som en uppenbarelse genom hela mig, från dag till dag förstärktes övertygelsen. NU ÄR DET VI. Det visade sig vara ömsesidigt och så har det fortgått. Vi har känts självklara även i mer tunga perioder. Vi har prövats på olika sätt men jag tvivlar sällan på att vi ska ge upp. För en person som jag som har väldigt lätt att tvivla på allt möjligt så är det bara att tacka barmhärtigt för denna underbara grundtro. Jag kallar dig inte gärna pojkvän, sambo eller min kille. Även om du är alltihop är jag mer bekväm med att kalla dig för min käraste och min DD. Du är min hyresgäst och lite (eller väldigt mycket)mer. Två år är verkligen ingenting och väldigt mycket. Resan har bara börjat.

Ni som känner mig bra kommer att bli chockade nu. Jag har nämligen köpt en Iphone! Begagnad så klart men ändå. Ni som inte känner mig så bra blir förmodligen mer förvånad över att jag inte redan har en. Eller ja, jag har haft pappas gamla företagstelefon som just så pass haft fungerade swish och BankID. Den skaffade jag enbart för att separera telefonnumren mellan privat och företag. Det har funkat och jag har nöjt mig. Många tror att jag aktivt är en motståndare till all elektronik när jag tar upp min privata lilla telefon med tryckknappar och utan internet. Själv upplever jag det mer som ett icke existerande intresse. Så länge telefonen funkar är jag nöjd. Tycker det är jobbigt och ofta onödigt att ställa om. Programmera om mig själv bara för att hela samhället förväntar sig det. Jag tycker inte om att byta ut något som inte är trasigt så min privata telefon tänker jag behålla så länge jag kan! Det är rentav trevligt att trycka fram ett sms på knappar och få gensvar med ett litet brev i det högra hörnet. Behöver bara ladda telefonen en gång i veckan och slipper en massa reklam som piper. Medan vänners telefoner går sönder hit och dit ligger min tryggt och stilla i fickan.

Däremot har jag i företagets mening kommit till en ny punkt. Jag har vägt för och nackdelar med att ha en Iphone och helt enkelt kommit fram till att uppdatera mig för att underlätta mitt arbete. Jag är väl medveten om att jag ibland gör det svårt för mig själv, som att till exempel sitta kvällen innan och rita kartor till mina kunder ute på landsbygden istället för att använda telefonen direkt i bilen. Jag är också medveten om att jag på det här obekväma och besvärliga sättet fått mer kontakt med fler människor för att jag helt enkelt behövt deras hjälp när jag inte kunnat kolla upp informationen själv direkt på telefonen. Det går att lösa problem på många sätt! Jag har också kunnat sitta på bussen eller tåget utan att känna pressen över att jag borde kolla mail och Facebook direkt efter arbetsdagen. Jag har kunnat sätta tydliga gränser för NÄR jag ska vara uppkopplad eller frånkopplad. En bra metod för att lättare slappna av i detta samhälle som verkar vilja trycka in information av alla dess slag i våra hjärnor. När ska vi sortera bland allt? Nu blir den verkliga utmaningen att trots denna tillgänglighet kunna begränsa mig. Jag tror att det går, om jag är vaksam.

Här är bilder från min förra telefon (p.g.a dålig kvalité har väldigt lite bilder fotats med denna).

1. Sofie mitt i hösten under Göteborgsbesök 2. Emma, jag och Maja i randigt 3. David och Marie framför kakelugnen 4. Blommor som jag fått av syster och moster 5. Gåvor från inflyttningsfesten 6. Maja på besök i deprimerande väder 7. David läser med Borka  8. Tillfälligt draperi för att stänga ute kylan 9. Försöker förstå hur man avläser en vattenmätare 10. En sådan behöver till min blivande mottagning 11. Gammalt fint medicinskåp 12. David skriver febrilt på skrivmaskinen på vårt gångna projekt 2017. 

Fördelar med min nya telefon:

• Jag kommer kunna fota finare bilder även om inget slår RAW filer från min systemkamera som jag vägrar sluta fota med och framkalla från.
• Jag ska testa att ha ett instagramkonto men sluta om det blir för kravfyllt. Går det att ha både instagram och blogg utan att känna press? Jag vill framförallt få inspiration från er andra, ta del av nära och käras flöden.
• Jag kommer kunna marknadsföra mitt företag och nå fram till fler kunder.
• Lyssna på den musik och podd jag känner för tillfället (använt Ipod vilket kan kännas lite begränsat eftersom jag är dålig på att uppdatera den).
• Använda Izettle så att mina kunder kan betala med kort.
• Fota kunders fötter när det behövs till journalen. Läsa på om deras problem innan jag i slutet av dagen hinner glömma.
• Kolla upp vägbeskrivningar och telefonnummer till kunder när jag står mitt ute i ingenstans och varken har nummer eller adresser.

LÖFTE TILL MIG SJÄLV: JAG TÄNKER INTE SITTA OCH BLÄDDRA I TELEFONEN NÄR JAG SITTER I SAMTAL MED ANDRA MÄNNISKOR. DETTA SOM FÖREKOMMER OCH ÄR FULLT ACCEPTERAT NUMERA ÄR FÖR MIG ETT MYCKET TRIST BETEENDE. LIKASÅ NÄR NÅGON DIREKT KOLLAR UPP DET VI PRATAR OM. DET SOM SKULLE KUNNAT BLI ETT INTRESSANT SAMTALSÄMNE FALLER PLADASK TILL INGENTING. JAG VILL FORTSÄTTA DAGDRÖMMA OCH FILOSOFERA PÅ FRÅGOR UTAN SVAR. JAG TÄNKER HA TELEFONEN PÅ LJUDLÖS NÄR ARBETSDAGEN ÄR ÖVER. JAG TÄNKER FORTSÄTTA SITTA PÅ TÅG OCH BUSS OCH STIRRA UT GENOM FÖNSTRET ÄVEN OM FACEBOOK BARA ÄR ETT FINGERTRYCK BORT I FLÖDET UTAN SLUT.

PS. JAG TÄNKER  INTERVJUA MIN KUND SOM ÄR EL-ALLERGIKER SÅ JAG KAN INFORMERA FLER MÄNNISKOR OM STRÅLNINGENS BETYDELSE FÖR VÅR HÄLSA. DET VI SÄLLAN PRATAR OM MEN SOM JAG ÄR ÖVERTYGAD OM PÅVERKAR OSS. DS.

Nu är jag min egen. Julias fotspår står och ropar på mig! Den inre rösten gör sig hörd, påminner mig om min livsväg. Dit jag vill komma. Jag har inga fasta tidpunkter, inga kollegor som kan klaga på mig eller jag kan få dåligt samvete över. Ingen som ser om jag tar en sovmorgon eller jobbar hela natten. Jag liknar fotvården med konsten. Det är samma fria känsla som kopplas på med en skräckblandad förtjusning över att få bestämma. JAG bestämmer över mitt eget liv. Följdfrågan blir gigantisk Hur vill jag leva mitt liv? Kippar efter andan. Känner ansvaret lägga sig som en slöja över pudersnön och fånga in varje snöflinga inom mitt synfält. Jag kan inte göra allt jag vill på en och samma gång. Tittar ut genom fönstret och känner hur hela kroppen vill ut i allt det vita vackra. Jag tar kameran och traskar ut i skogen. Jag vill ta ett nytt kort till min profil. Uppdatera den jag känner mig som nu och inte för 1,5 år sedan. Jag ser ut en plats där jag känner för att rama in mig själv tillsammans med snön. Sedan fotar jag om och om igen tills jag känner mig nöjd. Efterarbetet blir att välja ut och välja ut tills jag återigen är nöjd. Ungefär så som jag tänker mig mitt arbete handlar om, vare sig det är fotvård eller konst. Jag ser något, synar det i sömmarna, det gör jag tills en känsla av tillfredsställelse kommer. Bilden jag haft i huvudet blir alltmer synlig. Först då kan jag släppa taget. Som min egen chef är det viktigt att jobba upp en stark tillit till mig själv. Våga lite på min intention. Våga darra, som det står på silverpennan jag fick av David i julklapp. En bra påminnelse för mig.

Processen leder till att det slutligen blev dessa två jag vill använda mig av….

Nu över julledigheten har jag grävt en del i arkivet. Läst gamla dagböcker och framkallat nya fotografier. En slags process för att få syn på mig själv. Vad ska jag svara när folk frågar mig vad jag gör för konst? Jag har fortfarande inget rakt och givet svar. Drar och vrider på orden, formulerar om, intryck som uttrycker och så vidare i all oändlighet. Det är speciellt med skapandet. Det är som att en del saker som jag har gjort består. De känns lika nära när jag tittar på det som stunden då jag gjorde det. Den här bildanalysen är en sådan. Vi hade en uppgift på konstskolan där vi skulle analysera olika bilder. Eftersom jag nyss hade scannat in en massa från mammas gamla fotoalbum gjorde jag collage och skrev utifrån vissa utvalda. Den här bilden talar till mig på så många olika sätt.

Han står i ett fönster i ett hotellrum i Finland. Han står bredbent och med händerna i sidorna. Den mörka gestalten ser ut att stå stadigt med fötterna på fönsterbrädan. Det vita landskapet utanför anar vinterkyla. Bakom ett disigt landskap skymtas ett naket träd. Jag tänker mig en förmiddag i november. De breda gardinerna hänger likt röda mattor mot golvet. Framför står ett vitt blankt bord med två tillhörande stolar med röda överdrag. Det finns tre saker på bordet som jag inte kan urskilja. Det skulle kunna vara ett askfat i glas. Ovanför bordet finns två röda lampor som sitter fast i väggen och i det högra hörnet skymtas något som jag tror är mammas gamla läderväska. Resten av rummet är tomt och det ekar 70-tal.

Vad de gjorde i Finland är utsuddade minnen. Men de var i ett större sällskap. Det finns en annan bild på min morbror i samma rum när han sitter och röker och bordet är fullt av tomma ölflaskor. Dimman övertar.

Jag försöker tänka bort att det är pappa i fönstret. Det är svårt eftersom det stämmer så bra överens med bilden jag har av pappa och mammas relation. De kan inte ha varit tillsammans särskilt länge och ändå känns pappa så trygg och stabil där han står. Precis den inverkan jag tänker att han har på mamma. Jag vill gärna koppla det röda hotellrummet till deras relation. Två röda lampor, stolar och gardiner som möblerar en växande tillit. Deras alldeles egna rum.

Undrar vad pappa tänker där han står? Jag ska fråga med risk för att bli besviken av att bilden bara är arrangerad. Var det mamma eller slumpen som bestämde? Såg mamma det jag vill se idag? Att hon fångade ett ögonblick av pappas frånvarande ryggtavla. En tillfällig syn av sin förälskelse i mitten av det röda. Utsikten från ett fönster.

Vemod – En stillsam stämning av saknad och sorg över något som gått förlorat. En svunnen tid som är förknippad med en människa, plats eller något annat dyrbart.

Svårmod – En melankolisk känsla som lägger sig över likt ett snötäcke, en form av  tungsinne.

Högmod – En alltför stor självuppskattning vilket är motsatsen till ödmjuk.  Du tror så mycket om dig själv att det är svårt att vara förankrad i verkligheten.

Tålamod – En egenskap som gör att du kan hantera stress genom att orka utstå väntan genom att bibehålla ett slags lugn.

Alla dessa olika sorters mod har jag känt av. Inom mig som en energiström som jag inte kan kontrollera. Högmod och svårmod är besvärliga känslor, starka och distinkta. Närmar sig djupa mörka hål och storhetsvansinne som får mig att känna av galenskapens potential. Däremot tycker jag om att ibland känna vemodet slå till i bröstet. Att träna mitt tålamod är också utmanade och belönande när jag väl tar mig an den egenskapen och knådar ner den till minsta beståndsdel. Som tur är så är känslor just bara känslor. De kommer och går, ingen består. Ingen känsla är hela mig.

Fotograferat från filmen ”Tillflykt” med David Sandström som låter Sara Lidman prata medan Sune Jonssons fotografier spelas upp, bilderna och texterna skapar en ny helhet.

Varje morgon när jag gör min lilla ritual säger jag högt till mig själv Jag vill tåla mitt mod, tåla – mod. Så vad menar jag med det? Precis det jag säger. En del av mig kavlar upp ärmarna varje morgon och bara kör! Bara gör! I all min iver kan jag lätt glömma bort att stanna upp och känna efter, se mig omkring. Och därmed tappar jag perspektiv på min tillvaro för att jag blir förblindad av mina starka känslor. Vad är egentligen relevant att lägga fokus på? Jag tror, att om jag orkar stå ut med mig själv, kommer tiden låta saker och ting gro fram liksom naturen självt. Så visar sig det mesta till det bästa. En del saker går helt enkelt inte att skynda på. Detta är så lätt att säga men verkligen svårt att leva efter ibland. Jag har i olika sammanhang fått höra att jag är modig. Vad modig du är som vågar köpa ett hus själv eller hur vågar du stå på scenen själv eller ta kontakt med en vitt främmande person? Jag undrar då alltid själv hur jag vågar? Jag som så ofta känner mig ängslig och rädd. Jag har helt enkelt inget svar på det. För vad är egentligen mod?

Mod – En egenskap som gör dig tapper i svåra situationer, du håller ut när du handlar i överensstämmelse med dina övertygelser och önskningar, även när det finns risk för negativa konsekvenser mot det egna jaget.

Jag smakar på ordet igen. Mod. Så enkelt och vackert. Med stilla förtjusning låter jag ordet vila i min mun. Jag inväntar. Det är inte bråttom att säga det, jag kan vänta lite till, tills tiden är inne.

Dessa tankar kom efter att jag häromdagen lyssnade på vinterprat med Tomas Sjödin. 

Nytt år, nya tider, nytt kapitel. En del vet det och en del vet det inte. Från och med nu jobbar jag bara med mitt eget företag Julias fotspår. Jag hyr in mig på Hammarhöjds seniorboende i Bygdeå där jag kommer att ha min bas för fotvården. Jag kommer också att fortsätta med hembesök efter behov men i den mån det går vill jag ha så många kunder som möjligt på Hammarhöjd. Nu är jag i ett nytt läge där jag har en lokal att vara i vilket ökar möjligheten att samla ihop mina kunder på ett ställe. Jag tycker om att göra hembesök mellan varven, det är kul att åka runt i byarna och framförallt väldigt tacksamt från kunder som har svårt att ta sig fram på grund av sjukdom eller något annat hinder. Dessvärre är det inte lika lönsamt. Jag hinner helt enkelt inte med lika många kunder på en och samma dag. Det är också mer slitsamt för kroppen. När jag jobbat måndag och fredag med hembesök har det fungerat bra att sitta på farmors gamla mjölkpall. Tro ett eller ej, det är bästa stolen hittills att göra fotvård i hemmet på! Nu måste jag tänka mer hållbart när jag övergår till heltid med mitt eget. Det känns verkligen jätte spännande! Frihet och mer ansvar. Klarar jag av den balansen? Går det att få in mer av min konstnärliga verksamhet i schemat nu när jag själv styr över min egen tid? Ja, jag tror det. Jag tror också att det handlar om övning.

Julia Johansson har övertagit min tjänst i Robertsfors kommun och det känns jätte bra! Äntligen kommer jag ha någon att bolla med. Det ökar också möjligheten för fler i Robertsfors kommun kan gå på fotvård! Förhoppningsvis kommer det inte längre bli två månaders väntetider och även du som är ung kan gå på fotvård! Nu trampar vi in 2018 med starka glada fötter tycker jag. Välkommen att ringa och beställa tid!

Jag har en rejäl uppladdning för att sedan kavla upp ärmarna ordentligt 15 januari!

Vaknade idag efter tio timmars sömn och möttes av virvlande snö utanför fönstret. Som om jag gått i ide kröp jag sakta upp i morgonrocken och julklappens mysiga tofflor. Vilken dag är det? Under mellandagarna tappar jag helt tid och rum. Det är så skönt att inte behöva veta vilken dag eller datum det är. Efter juldagarnas intensiva umgänge är det skönt att bara ta dagen som den kommer. Inte bestämma något utan känna efter och låta dagen bida sin tid.

När jag väl vaknat till liv klädde jag på mig ordentligt och gick ut för att skotta snö, en massa snöflingor i drivor. Jag släppte ut getterna så att de också (till sin förtjusning!) fick känna på riktig vinter. Äntligen, jag jublar inombords! Såhär ska det se ut! Svettig och nöjd kom in till mitt hem, julfint och lugnt, tyst och skönt. Bara någon skoter och traktor långt borta i fjärran. Inget annat som stör mig en dag som denna.