Nu är jag min egen. Julias fotspår står och ropar på mig! Den inre rösten gör sig hörd, påminner mig om min livsväg. Dit jag vill komma. Jag har inga fasta tidpunkter, inga kollegor som kan klaga på mig eller jag kan få dåligt samvete över. Ingen som ser om jag tar en sovmorgon eller jobbar hela natten. Jag liknar fotvården med konsten. Det är samma fria känsla som kopplas på med en skräckblandad förtjusning över att få bestämma. JAG bestämmer över mitt eget liv. Följdfrågan blir gigantisk Hur vill jag leva mitt liv? Kippar efter andan. Känner ansvaret lägga sig som en slöja över pudersnön och fånga in varje snöflinga inom mitt synfält. Jag kan inte göra allt jag vill på en och samma gång. Tittar ut genom fönstret och känner hur hela kroppen vill ut i allt det vita vackra. Jag tar kameran och traskar ut i skogen. Jag vill ta ett nytt kort till min profil. Uppdatera den jag känner mig som nu och inte för 1,5 år sedan. Jag ser ut en plats där jag känner för att rama in mig själv tillsammans med snön. Sedan fotar jag om och om igen tills jag känner mig nöjd. Efterarbetet blir att välja ut och välja ut tills jag återigen är nöjd. Ungefär så som jag tänker mig mitt arbete handlar om, vare sig det är fotvård eller konst. Jag ser något, synar det i sömmarna, det gör jag tills en känsla av tillfredsställelse kommer. Bilden jag haft i huvudet blir alltmer synlig. Först då kan jag släppa taget. Som min egen chef är det viktigt att jobba upp en stark tillit till mig själv. Våga lite på min intention. Våga darra, som det står på silverpennan jag fick av David i julklapp. En bra påminnelse för mig.

Processen leder till att det slutligen blev dessa två jag vill använda mig av….