Igår samlades vi ett gäng på Träffpunkten i Sikeå för att prata om service på landsbygden. Vi fick besök av URnära som är en ideell förening som jobbar för landsbygdsutveckling i Umeå regionen. Att ha en levande landsbygd är så viktigt men då måste det också finnas service på olika sätt så att vi människor kan och vill bo här.

Vad är service?

Det är att finnas till hands för andra för att underlätta deras vardag. Det kan vara allt från att ploga vägarna till att ha en hantverkare i byn. 53 % av Robertsfors kommuns invånare bor på landsbygden. Därför är det så oerhört viktigt att vi tar hand om varandra.

Vad för service finns i Sikeå?

Spiran med kurslokaler och resturang. Meca bilmekaniker. Töva lite logen med fikaservering under sommaren. Drömvallen förskola. Plåt och smide. Sotare. Bageriet med hembakt bröd. Världens minsta brandstation. Flertal ideella föreningar som sätter guldkant till byn med eldsjälars brinnande engagemang såsom LSI, båtföreningen, campingen och Andra Varvet (second hand) sommartid, naturbetet, scouterna, Träffpunkten, Granlogen m.fl. Måleri och byggnadsvård. Du kan beställa fotvård av mig i hemmet! Vad mer?

Varför är Sikeå en växande by?

Ursprungligen tror jag att det beror på byns historia när hamnen var verksam och det var en väldig rullians med folk som kom och gick. Det tror jag har skapat en öppenhet bland folket. Man är helt enkelt van att folk kommer och går vilket har förebyggt en inskränkthet bland befolkningen. Det har funnits och finns kvar en del urinvånare som fortfarande är eldsjälar för byn fastän de har passerat 80 år. Byn ligger när havet vilket så klart lockar många på sommaren. Vem vill inte leva nära havet? Det finns inte längre någon affär men däremot finns det bra bussförbindelser från E4 in till Robertsfors vilket är ca 8km. Så beroende på hur långt du bor från E4 fungerar lokaltrafiken väldigt bra. Dessutom finns det numera en bra cykelbana in till Robertsfors. Sikeå har en egen tidning där alla nyinflyttade får presentera sig, vilket de också gör på den årlig paltfesten. Där får också varje nyfött barn en speciell Sikeå-fyr som välkomstgåva. Campingen lockar allt fler och nu finns planer från ideella krafter att bygga en lekpark där, i närheten av Andra Varvet och cafeét som även är öppet under sommartid.

Vi behöver få syn och uppmärksamma det vi redan har. Hur ska vi ta hand om det? Hur viktigt är kulturarvet? Vad är vår byautveckling? Vad behövs utvecklas och förnyas för att låta byn veckla ut sig ännu mer. Min hjärtpunkt är gamla skolan. Tänk om vi skulle kunna bevara och använda denna fantastiska lokal till mängder av aktiviteter. Den ligger centralt till och öppnar upp för allt möjligt. Ett hälsohem som inrymmer fotvård, frisör, massage. Café och loppis. Vandrarhem? Galleri med lokala konstnärer? Uthyrning för yoga, teater och musik, ataljeér osv i all oändlighet. Vi får se vad som händer, om jag kommer bo här tills jag är så skrynklig att jag knappt kan öppna mina ögon. Vad finns i Sikeå då, om sådär 60år? Tankarna svindlar.

 

Och så satt jag denna söndagmorgon i lugn och ro och kollade igenom de senaste Sverige avsnitten, plötsligt följer jag en krokimodells arbetsdag på Munkas folkhögskola. https://www.svtplay.se/video/16894946/sverige/sverige-sasong-20-avsnitt-5?start=auto&tab=2018. Munka, käraste Munka! Så jag saknar denna skola. Att plötsligt följa henne i de välkända korridorerna, in i ateljén där jag själv stått och nött kolets svärta i papper efter pappersark. Jag kommer direkt tillbaka till den trygga och lustfyllda atmosfären. Jag vill dit igen, vara där. Tillbaka till det kreativa kaoset som bara var en helt vanlig vardag. Alla bara gnetade på oavsett dagsform. Varje torsdag kom krokimodellerna och full koncentration uppstod. En repsekt infann rummet. Astrid Göransson (se bilden) som med samma entusiasm varje vecka hjälpte oss att fånga in kroppen på pappret. En sådan inspirationskälla som talade om kroppens mellanrum, konturer, skuggor och olika perspektiv. Så mycket jag lärde mig. Två års avspegling av kroppen.

Jag fortsätter lyssna på vad krokimodellen säger i reportaget. Hon beskriver hur tacksam hon är att ha fått den här möjligheten. Att hon önskar att fler skulle få uppleva hur sinnlig och vacker ens kropp kan kännas när den bara är, en kropp. Inga dömande blickar. Dubbelhakor och hängbröst, det är bara livets gång. Former. Att som kvinna få ta plats och synas men ändå uppleva sig som helt avsexualiserad. Det är sällsynt i detta samhälle. Precis den upplevelsen har jag själv haft när jag senare har testat på att vara krokimodell vid några tillfällen. Tänk om fler fick uppleva det, både att teckna av och avtecknas.

Tack Astrid, tack för alla de människor som du har gett chansen till att träda fram i sin egen kropp, med stolthet och skönhet, inifrån och ut.

Bilden av Astrid Göransson  Jag och hönan ingick i ett Billboardprojekt Women 2003 av konstnären HanneLise Thom. Frågeställningen var att utmana den kommersiellela bilden av kvinnan. Läs mer här http://www.women2003.dk/artists.php?id=29. Astrid har inspirerat mig från första stund, mer av hennes projekt finns på hennes hemsida http://www.astridgoransson.se/

Framöver vill jag få till krokiteckning här inom Robertsfors kommun, någon som har lust att vara med? Hör av dig!

 

 

 

Morfar brukade alltid säga att jag blödde om fingrarna när jag kom där med mitt röda nagellack igen. Jag tyckte om när han sa så. Det var lite farligt samtidigt som jag kände mig så fin. Ungefär så som jag upplever skrivandet.

Jag minns när jag satt på en mattelektion i högstadiet och kände mig trög som vanligt. Jag förstod inte ekvationen och hade inte heller någon lust till att förstå. Vi hade sannolikhetslära. Det är bara att tänka logiskt, sa min lärare ivrigt och fortsatte förklara i gåtor. Det värsta tänkbara för mig. Min hjärna ville dagdrömma, försvinna in i stora tankar om livet och döden. Jag minns hur jag plötsligt började skriva någonting helt annat, orden bara rann ur mig. När jag sedan läste det jag själv skrivit blev jag förvånad. Har jag skrivit de här poetiska formuleringarna? Jag var inte säker på att jag förstod vad jag ville säga bara att jag tyckte om det. Och så har jag fortsatt. Läsa och skriva poesi. För mig känns det ofta mer tillgängligt att läsa dikter än en skönlitterär bok. Jag behöver inte förstå handlingen utan kan helt enkelt bara njuta av orden och meningarna. Som om mina ögon behöver äta upp de vackra orden. Smaka på dem. Kanske förstå och känna något djupare. Om tillfälle ges.

Just den där mattelektionen är ett starkt minne av att fly från verkligheten. Till en vackrare plats. Till en plats där jag känner mig manad att utforska det okända. Att tänka logiskt har aldrig varit min grej. Tankarna har knutit sig. Jag blir blockerad över känslan att inte hänga med eller vara tillräckligt snabbtänkt. Min hjärna vill tänka storslagna tankar utan horisont. Jag svävar iväg bland ord och bilder jag knappt kan urskilja motiv och mening av. Kanske är det okej att vara så, att inte alltid ha ett tydligt mål. Låta saker och ting hänga i luften. Känna och tänka utan att sätta punkt. Då lockar det inte med att räkna plastfrukter på rasten när alla andra barn leker (lågstadiet) eller gråta en vecka för att jag fick IG på matteprovet trots att jag pluggat dubbelt så mycket som mina vänner. Förväntningar utifrån och mindervärdeskomplex kan verkligen ställa till det helt i onödan. Livet är orättvist, som min lågstadielärare strängt sa till mig när jag satt där med plastfrukterna i en enda röra. Jag är oändligt tacksam att jag upptäckt andra dimensioner av mina förmågor idag. Att jag under mattelektionen upptäckte poesi istället för att lösa en ekvation jag aldrig någonsin senare skulle ha nytta av. Med facit i hand är jag inte mycket för facit i hand. Jag vill istället hänga upp mitt hjärta på köttkroken (August Stringberg) och skriva tills mina fingrar blöder.

En penna. Ett papper.

Kluddar fram orden utan tvekan. Vredens hårda streck. Naken står det hemliga alfabetets bokstäver framför öppna ögon. Ordens känslor väcker beroendeframkallningens filmrulle. Atombomber svävar ovanför marken, sugen på att spränga hela världen. Pennan trycks hårdare mot knöligt papper. Nattvinden sjunger med gråt i rösten men annars så stilla, dödstyst.

En penna. Ett papper.

I flaskposten flyter de iväg. Magiska ord bort i vattenbruset. Kanske en ny värld eller bara en havsbotten fullt av slingrande sjögräs. En fågel flaxar förbi i det blå, befriande.

En penna. Ett papper.

 

Jag skriver i min dagbok så att fingrarna blöder. Har inte skrivit så mycket i dagboken på länge och har samtidigt inte skrivit så lite i bloggen på länge. Är det vad som syns som räknas? Och för vem? Jag har lovat mig själv att inte tvinga mig till offentligt skrivande. Så jag låter processen fortgå men fortsätter ändå undra över dessa ting. Privat och offentlig, vars finns balansen?

Jag måste tyvärr meddela att det inte blir något Skrivcafé under våren såsom det var tänkt. Datumen var inskrivna på Träffpunktens kalender men mer än så var det inte. Ideérna kring upplägg fanns där men vägrade hostas ut på pappret. Inne i mitt och Davids huvud rörs sig mycket. Vi har temaförslag och nya skrivuppgifter. Så varför inte bara tuta och köra? Affischen blev inte av innan Sälen för att vi inte kom överens, och då menar jag i livet. Vi kunde inte nå fram till kärnan. Lusten och drivet. Ett Skrivcafé ska drivas ut av lust till att nå och engagera andra i skrivandet. Bär vi inte på det själva blir det svårt men framförallt så blir det inte roligt att hålla i en sådan typ av aktivitet. Vad är då vitsen med det hela? Efter många om och men bestämde vi oss för att ställa in under hela våren. Det innebär också att vi gör folk besvikna. Framförallt gör vi oss själva besvikna som väljer att ge upp. Det är inte likt mig, jag brukar kämpa och härda in i det sista för något jag verkligen tror på. Men den här gången tar jag ett steg tillbaka. Jag måste inse att det är okej att ge upp för att sedan komma tillbaka. Till hösten?

Någonstans i detta brus av liv förstår jag att det handlar om mig. Jag orkar inte bära för stort ansvar inom för många olika områden samtidigt. Jag värnar om min kreativitet mer än någonting annat. Lusten. Så viktig. Kanske måste jag först gå till mig själv, till mitt eget skapande. Fortsätta skriva! Om vad som helst, bara jag får ur mig alla lager av tankar och känslor som just nu legat i träda. Fram i ljuset! Mitt ljus. Sedan kan jag sammanstråla med er andra.

Hej kära läsare!

Jag har ett mål att skriva i bloggen minst en gång i veckan. Jag har också bestämt mig från första början att inte tvinga mig själv att behöva skriva något. Jag vill att bloggen ska vara lustfylld. Så vad hände? För första gången på ett år har jag inte skrivit på 1,5 vecka. Det är ingen katastrof men jag vill förstå varför.

1. Jag har varit bortrest i Stockholm och Uppsala och haft fullt upp.
2. Jag har startat upp mitt Instagramkonto och är inspirerad där med nya olika bilder.
3. Jag satt i tre timmar på tåget hem och skrev dagbok.
4. Jag har pratat ovanligt mycket med nära vänner och privata saker i livet.

 

Så, det förklarar saken. Livet kom emellan.

Bloggen handlar om mitt liv men det är inte alltid det går att formulera i ord. För mig handlar skrivandet mycket om att förstå det jag upplevt. Ofta kommer det i efterhand. Är det för mycket känslor hit och dit får jag bäst utlopp att bara skriva av mig i dagboken eller att prata inom närmsta vänkretsen. Jag vägrar tillåta press utifrån förstöra min magkänsla om hur jag vill använda mitt skrivande. Det jag funderar mycket över är hur ni andra bloggare gör som skriver varje dag? I mitt fall är det inte mitt syfte just därför att jag inte vill hamna i fällan att tvinga mig. Jag vill att det ska finnas ett innehåll med substans. Kanske blir ni stora bloggare väldigt bra på att leta i arkivet, i hjärtat och hjärnan efter innehåll som kan beröra många andra människor? För mig är det så viktigt att fortsätta skriva i min egen privata dagbok där tankarna bara tillhör mig. Där min handstil får fylla de tomma pappren en efter en. Så kanske är jag ingen riktig bloggare, när jag inte är beredd att ge upp de handskrivna dagböckerna? Tiden räcker helt enkelt inte till. Bloggen är inte mitt jobb. För mig är bloggen ett sätt att nå fram till vänner, bekanta, främlingar.  En möjlighet att träna mig på att skriva så det blir begripligt för andra vad som kretsar i mitt huvud. På ett villkor, endast när jag känner för det.

Hoppas ni fortsätter att följa mig!

 

Igår fick jag hem senaste utgåvan av Spira tidningen. Tidningen som delas ut till alla i Umeå kommun som är medlem i svenska kyrkan. Tidningens tema är Barfota där jag står med i ett reportage. Erica Dahlgren intervjuar mig om min syn på fötter som konstnär och fotvårdsterapeut. Min första tanke var Ser jag verkligen sådär glad och trevlig ut när jag arbetar? Jag, Erica och fotografen Malin Grönborg hade en trevlig stund så ja, min glädje är på riktigt! Det är konstigt det där med att se sig själv på bild. Som om det endast är jag själv som kan avgöra om fotografiet är äkta. Fastän jag också är den enda som aldrig någonsin kommer kunna se mig själv i alla olika känslolägen och situationer. Däremot är jag expert på mig själv, att veta hur det känns inuti. Jag tycker om det jag gör. Blir väldigt uppslukad av de människor jag har framför mig, självklart även deras fötter! Jag är verkligen så tacksam över att ha ett jobb jag trivs med.

Min andra tanke var farmor! Farmor som är grunden för min ingång till fotvården. Hon hade tyckt att det var fantastiskt att läsa en Spira tidning som hade ett tema på fötter ur ett kristet perspektiv. Farmor uppmanade mig ofta att läsa tidningen. Julia, du som funderar så mycket, här har du många andra som också bär på alla dessa existensiella frågor. Det är sant. Som det står i intervjun har fotvården blivit ett sätt för mig att kunna fördjupa mig i människors livshistorier. Få vara delaktig i andras liv. För fötterna skvallrar om mycket, allt från yrke, sjukdomar, olyckor till graviditet och livsstil. Med min kreativa hjärna kan vad som helst växa fram från fotens betydelse.

Hälsprickor och fotografi. Nageltrång och färgavtryck. Fotterapeuten Julia Larsson kombinerar sitt vårdande arbete med konst. – Båda handlar om en och samma sak. Jag vill beröra andra människor, säger hon.

Intressant att läsa vidare i tidningen….

Att tvätta någons fötter symboliserar i Bibeln både gästfrihet och ödmjukhet. Jag har inte tänkt så mycket på att själva handlingen att tvätta någon annans fötter. Det är längst ner på våra kroppar. I andra länder där många går barfota blir man så klart smutsig om fötterna. Att få tvätta av sig resdammet blir därför en vänlig gest. Ungefär som att skaka hand eller erbjuda någon att dricka. I Johannesevangeliet tvättar Jesus sina lärljungars fötter inför den sista måltiden. Han uppmanar dem att göra samma sak som ett sätt att visa vördnad. Om nu jag, som är Herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldig att tvätta varandras fötter. Jag knäböjer mig inför er, som jag skämtsamt brukar säga när jag gör hembesök. Men det ligger något i den handlingen, att falla på knä för en medmänniska. Religiös eller inte, själva handlingen och arbetet känns plötsligt mer värdigt. Många brukar fråga hur jag står ut att göra sådant grovjobb. Jag ser det inte så. Att jag tycker om ritualer och handfasta konkreta handlingar stämmer också tydligt ihop med bilden av att rengöra andras fötter. Vissa katolska präster kan fortfarande idag tvätta andras fötter inför varje nattvardsfirande, som för att bli helt ren. Även muslimer tvättar sina fötter rituellt inför dagens böner. I buddhistiska tempel kan man också se Buddhas fotavtryck avbildat. Det symboliserar hans närvaro. Även om han inte går att se eller ta på finns hans avtryck där, mitt ibland oss.

Så min fråga kvarstår, behöver vi förebilder som trampar upp vägen för oss? Vad är en förebild?

 

En liten fransk stad är en tv-serie som utspelar sig under andra världskriget i den franska staden Villeneuve under tiden då delar av Frankrike var ockuperat av de tyska nazisterna. På SVT:s hemsida beskrivs serien: Livet i en liten fransk stad när andra världskriget bryter ut. Stor vardagsdramatik, kärlek och relationer varvas med krigets fasor och intriger. En väldigt sammanfattad och förenklad beskrivning. De sju säsongerna innefattar så mycket mer (säsong 6 och 7 ligger ute på svt-play nu). Vi får följa med på alla de olika situationer som karaktärerna försätts i, alla de olika reaktioner som människor kan ha när de drabbats av krig och ockupation. Relationer vävs samman och bryts återigen. Folk dör.  Eftersom allt utspelar sig från en liten by känner de flesta av karaktärerna varandra sedan innan. Kanske därav denna substans och personkemi dem emellan? Vi får se de fransmän som samarbetar med den tyska ockupationsmakten. Vi får se fransmän samarbeta av olika skäl, en del för maktens skull och andra för att de tjänar pengar på det. Det finns de som försöker leva ett anständigt liv mitt i allt kaos, fortsätta vara hyggliga mot sina medmänniskor fastän det ibland är omöjligt och det är ofta för dem som det slutar med obehagliga och orättvisa konsekvenser. Jag tänker på det den unga judinnan Sarah sa i ett avsnitt Det är ni hyggliga anständiga människor som gör att det går att genomföra. Serien är så trovärdigt utformad att det blir rent obehagligt när jag plötsligt känner sympati med en nazist, när jag plötsligt får se den andra sidan av honom som kämpar mot sina inre demoner. Det finns lager i varenda personlighet, var och än är en unik människa och ofta är det begripligt varför de agerar som de gör även om jag kan bli arg och inte hålla med dem. Det blir tydligt att det inte finns bara goda och onda människor. Livet och människan är mer komplicerad än så.

För mig gestaltar serien inte bara andra världskriget utan en slags tidlös skildring utav mänskligheten. Jag tänker idag på Syren, Iran, Afghanistan. När tar ett krig slut? Och vad händer efteråt? Hur bygger man upp städer och människor igen? Jag tycker verkligen om att serien får utrymme för allt det som händer efteråt. Kanske kan man aldrig gå tillbaka till det som varit hur gärna man än vill? Sista avsnitten får vi följa karaktärerna in i framtiden. Vilka överlevde och vilka levde vidare? Det är stor skillnad. Kanske överlever kroppen, dagarna går, men hur mår själen som sargats på djupet om och om igen under en lång tid?

Jag tycker serien är ett mästerverk! Varför känner jag ingen som har sett denna serie!? Kanske är det titeln som inte riktigt lockar, en liten franska stad, det låter betydligt mer gulligt och oskyldigt än den råa verkligheten som visas upp. Den är välgjord in i minsta detalj, ingenting är lämnat åt slumpen.  Genomgående känns det som att alla karaktärer har sitt värde och bidrar till seriens helhet. Dessutom är serien snyggt fotat med 40-tals kostymer och vacker musik.

Jag har kollat maniskt nu de sista veckorna så igår när det sista avsnittet plötsligt var slut uppstod någon slags separationsångest. Jag tror egentligen inte jag är gjord för såhär bra serier, jag blir så engagerad i alla, det känns som att de plötsligt är mina vänner. Jag gråter och blir arg när ännu ett avsnitt slutar så spännande att jag bara måste se ett till. Nu känns det som en slags urladdning, det är slut. Som om en relation man kämpat för inte längre finns. Det är både en lättnad och en sorg. Det där slutet.

 

När jag behöver kraft och mod, tröst eller inspiration. Då går jag in i min mapp Guld på datorn där jag har foton på de människor eller platser som ligger mig nära, nära hjärtat. Jag tar fram min dagbok och skriver en tacksamhetslista. Jag skriver alltså ner de personer som jag är tacksam över att fått lära känna. De platser och tillflykter som betytt något extra för mig. Jag låter dem genomsyra mig. Tacksamhet tycker jag är den ädlaste och finaste känsla att känna. Då fylls jag ofta på av en förundran och ödmjukhet inför att just jag  fått ha detta i mitt liv. Jag känner mig rik. Sedan kan jag nästan alltid gå vidare med ett litet lättare sinne. Hur gör ni för att känna er tacksamma för det ni redan har?

Äntligen har jag kommit mig ut med längdskidorna! Jag tycker verkligen om om skrida fram på snön. Så varför gör jag det inte oftare under vintern? Nu när det faktiskt tillslut blev en vinter med mycket snö. Jo, för att jag har svårt att bestämma mig för om jag vill ut i skogen bakom knuten. Följa en skoterled och vika av planlöst in i skogens vita vinterland. Eller om jag vill ut i skidspåret och motionera. Båda delarna drar i mig fast på helt olika sätt. Att åka längst elljusspår fungerar på samma sätt för mig som att jogga. Den enkla rytmen som intar, andningen, tankarna, allting för röra sig i ett och samma tempo. Jag behöver inte tänka utan följer bara det uppkörda spåret som går runt i cirklar. Nu i veckan var jag på golfbanan i Robertsfors. Det var en fint spår men jag blev lite uttråkad. Kanske för att jag dagen innan hade skidat ut i skogens gränslösa marker. Följt de vackra snötäckta träden allt djupare in i skogen. Jag var så hänförd inför allt det vackra jag såg att jag tillslut stannade upp och inte visste vars jag var. Det blev ett äventyr medan skidspåret blev ren motion. Båda fyller sina olika funktioner och då är den stora frågan, vad passar mig bäst?

Jag har inget svar. Står tyst och andas ut kalluften. Mina ögonfransar börjar klbiba ihop av all frost. Plötsligt hör jag en bjällra nära mig. Jag ser ingenting men ljudet kommer närmre. Efter en stund ser jag några renar skymta därinne i skogen. Fridfullt äter de vad de finner. Jag står kvar som ett träd, vill inte att de ska bli rädda. Ett lugn kommer över mig. Jag behöver inte alltid bestämma mig för den ena eller andra. Jag har haft beslutsångest så länge jag kan minnas. Det handlar om att jag ofta upplever att jag vill flera olika saker samtidigt. Jag kan alltså känna för att välja den enkla och den svåra vägen, samtidigt. Detta kan så klart skapa problem men det är trots allt ett lyxproblem. Jag VILL saker. Min viljekraft är ibland större än mig själv. Som om jag inte räcker till för alla viljor som talar till mig i olika spår och banor. Just i denna stund väljer jag att lyssna på obeslutsamhetens vindar. Jag tillåter mig själv att hänga i luften ett slag, upptäcker till min förvåning att det finns en viss sorts tjusning i det.

Så vars leder mig skidorna nästa gång? Jag har ingen aning.