Nu när jag avslutat min tjänst i Robertsfors kommun tänker jag tillbaka på de senaste 3,5 åren. Där klev jag in helt ovetandes om hur jobbet med fotvård skulle påverka hela mitt liv. Då levde farmor – nu lever jag där hon trampat upp. Inte bara genom att arbeta med samma yrke utan också genom att bosätta mig här i kommunen. Bygga på ett liv och leva som jag vill.

I eftermiddag har jag lyssnat på Mia Skäringers vinterprat som handlar om döden. Om att vara med vid sin mormors dödsbädd – att våga gå vidare. Å farmor, det känns som nyss jag satt där vid dödsbädden och höll din hand. Kände din närvaro och undrade hur jag skulle orka utan dig. Jag hade just fått semester och sedan fanns du inte mer, inga fler blåbärspannkakor på balkongen som vi planerat. Inga fler hejdlösa skratt. Semestern gick och flyktigt reste jag runt i Sverige och hälsade på vänner och kände mig alltmer vilsen och ensam. Det vred sig i magen över att behöva komma tillbaka till jobbet. Tillbaka till samtalen med alla kunder som kände dig, som frågade efter dig. Under tre månader behövde jag sitta där och berätta att du hade lämnat oss. Jag fick gång på gång öva mig att hålla tillbaka gråten när någon kund blev illa berörd. Men jag tänkte på dig  då farmor. Om hur du kämpat med och mot döden, då kunde minsann jag också!

Under den här tiden har många av mina kunder dött. Den sorgliga biten med att lära känna så många gamla människor. Jag glömmer ibland bort att en 95 åring likaväl kan vara död vid nästa möte. Nu när jag räknat ihop er blev ni tretton stycken som lämnat jordlivet. Vad minns jag av er?

Och jag, det är kunder än idag som frågar efter dig farmor. Din dementa kusin undrar hur du mår och jag svarar bara bra. Din gamla vännina skryter av dig och berättar gång på gång vilken beundransvärd människa du var. Hon frågar när hon får träffa dig nästa gång, jag svarar att jag inte vet men om inte alltför lång tid. Då blir hon nöjd.

Till minne av er, mina kära kunder.

Birger Berg – du som visade mig dina sjukdomar uppradade på en lista du alltid bar med dig i bröstfickan, för att slippa förklara hela tiden, det började med en gipsvagga…

Curt Strand – du som kom varje månad bara för att du tyckte att det var så trevligt att prata med mig och få fotmassage. Vi skojade om lite ditt och datt!

Anna Magnusson – du som hade gått på fotvård regelbundet i 40 år sedan farmors startade upp verksamheten.

Doris Hammarström – du som sörjde över att inte kunna simma längre och stå på händer i vattnet där du briljerat under herrans många år.

Erik Janse – du som hade vansinnig värk i ryggen efter att ha slitet ont med hästar och bageriet i Ånäset. I slutet kunde du inte komma för att du inte kunde stiga upp ur sängen.

Ulla Andersson – du som berättade innerliga historier om din uppväxt i Värmland och hade kanske världens härligaste skratt!

Svea Jonsson – Du som hade långa predikningar om hur viktig fotvården var. Du lärde upp unga vikarier om hur noggrant de skulle torka varenda liten kroppsdel. Jag fick komma intill dig när du låg för döden. Du sa att du var redo.

Leif Berggren – du blev som en mentor för mig. Vi ringdes vid och pratade lite nu och då med varandra. Om mitt framtida liv med huset och företaget. Du trodde på mig och jag kände mig alltid stärkt och inspirerad efter våra möten. Vi pratades vid bara några dagar innan ditt hjärta stannade, du sa att det var slut nu.

Aina Eriksson – du berättade passionerat om din långa arbetstid som lärarinna. Du tog hand om din blinda man med en hängiven omsorg och älskade min ringblomssalva.

Eivor Gustavsson – du som jag bara fick träffa några få gånger och plötsligt ringer din dotter med gråten i rösten och berättar att hon måste avboka din tid. Att du inte längre lever, att du hade för ont.

Henny Granberg – du som fick bli 100 år vilket alla tyckte var fantastiskt. Själv berättade du att du kände dig klar. Även om du hade tankarna i behåll och ingen värk så var du väldigt trött. Du sa att det inte var så roligt att leva när alla du kände var borta.

Karin Johansson – du sa inte mycket men visade med ditt kroppsspråk hur härligt du tyckte att det var efter en fotvårdsbehandling. Älglund var ditt hjärta.

Maj-Lis Johansson – du var tvungen att flytta in på boende vilket du inte tyckte om. Du berättade livligt om ditt liv på gården även när du flyttat in på hemmet.