Nu sitter jag här på kvällskvisten med tända ljus och tittar ut på stjärnhimlen. Vad gömmer sig i mörkret? Kommer önskningar efter stjärnfall att gå i uppfyllelse? Min sista dag i kommun är avklarad. Det känns overkligt och alldeles, alldeles underbart! Jag välkomnar tillbaka min favoritkänsla, den skräckblandade förtjusningen som får mitt inre att skälva. Ovisshetens mystik träder fram i decembermörkret. När magkänslan har bekräftat att jag gör rätt beslut är det som om jag hittar ett annat slags lugn. Inre och yttre stress är verkligen totalt skilda saker. Jag är stresstålig på utsidan men där inuti, där måste jag ständigt vara lyhörd och lyssna, förr eller senare, annars blir det helt enkelt inte hållbart. Och jag vill leva ett hållbart liv.

Jag tänker på alla kunder jag mött, alla dessa hundratals möten med främmande människor som efter några behandlingar inte längre är främlingar. Jag lär känna  foten liksom människan vilket har varit en alldeles fantastisk resa. Jag har växt som människa genom att gång på gång vara helt nollställd inför varje ny kund. Mitt sinne har öppnat sig och människor som jag aldrig annars skulle lärt känna har blivit goda vänner.

Hur hamnade jag hos familjen Sundström Lindmark? Av en slump (eller var det ödet) började på hos familjen om veckorna, vi skiftade helg och vardag vilket flöt på väldigt smärtfritt. Hela detta slott fick jag ha för mig själv under vardagskvällarna. Successivt lärde jag känna både familjen och byn Sikeå. Jag blev alltmer förtjust.

Jag fick ett stipendium från fotvårdsförbundet för mitt arbete En förebild, flera fotspår som handlade om min och farmors relation, en film om hur jag bokstavligt talat gått i hennes fotspår och hur hon lämnat avtryck. Här under utställningen på fotförbundets årsstämma i Karlskrona.

Under ett år fick farmor vara med om att jag jobbade på hennes gamla arbetsplats. Jag ringde på lunchrasterna och berättade om vilka jag hade träffat och vilka som fortfarande levde. Det tyckte hon var fantastiskt. Sedan dog farmor hastigt en sensommardag i Augusti. Den ömsinta och omsorgsfulla famnen fanns inte längre där och jag fylldes av en oändlig saknad och tacksamhet som kvarstår.

I samma veva fick jag komma till Uppsala och bli intervjuad av Stina Wollter i Söndagar med Stina Wollter – Stina och Julias fotspår. En helt fantastisk stund att få prata med Stina om mina tankar och visioner om att förena konsten med fotvård. En enorm inspirationskälla där jag fick formulera drömmar kring mitt arbete.

Och så träffar jag han. När jag identifierat mig själv som nöjd singel på landsbygden stiger David Ganters in i mitt liv och ruskar om min värld rejält. Här är vi på Stillingsön på Västkusten i familjen Ganters idylliska stuga. När jag ser den här bilden vet jag varför jag älskar honom så in i norden, så det så!

Jag får möjlighet att visa min utställning om farmor på Träffpunkten i Sikeå. Att börja jobba i Robertsfors kommun har varit som att släktforska. Jag har lärt känna mitt eget släkte på ett helt nytt plan. Här fick min film tas emot av en publik som många av dem kände min farmor på ett eller annat sätt. Vi blev alla berörda.

Tillslut blev jag ägare till detta hus! Det hus jag väntat på i 1,5 år hamnade tillslut i mina händer. Det hus jag bara hade gått förbi utan en aning om det skulle säljas och tänkt Där vill jag bo. Jag vet att det skulle passa mig. Den starka känslan kvarhåller och ja, jag jobbar dagligen att vårda huset ömt. Nu tillsammans med min lilla familj som förgyller min vardag. Vad som kommer forma sig här närmast kan jag bara ana. Mina aningar är goda så jag låter magkänslan gro, varsamt göra sig hemmastadd.

Nu träder jag in i julledighetens dvala för att sedan ha kraften att tåla mitt mod, att ha tillit till tiden, det nya året som snart komma skall. Våga darra! Våga glittra!

 

 

Sitter här på morgonkvisten och försöker förstå att det är sista dagen jag jobbar med fotvård kommunalt i Robertsfors efter 3,5 års anställning. Luktar på hyacinterna och kollar på isgatan utanför. Jag har valt att satsa enbart på mitt eget företag Julias fotspår framöver. Det har hänt mycket under dessa år! Tänker tillbaka på vars jag var i livet innan…..

Första året med fotvård som egenföretagare i Umeå då jag hyrde in mig på Fothälsan och Fotvårdscenter. En tid då jag var allmänt förvirrad över att vara tillbaka på hemmaplan fast i en helt ny kontext. Vad vill jag? Vem är jag?

Bodde på Grisbacka i en källare, mitt så kallade rävgryt. Efter att ha varit inhyrd hos en psykopat i Göteborg var jag svältfödd på att ha mitt eget space. Njöt i fulla drag av egen tid där ingen kunde störa mig!

Umgicks mycket med farmor i hennes lägenhet på Mariehem. Efter att jag hade gått i hennes fotspår och själv valt att utbilda mig till fotvårdsterapeut var det som att vi kom varandra närmre. Vi kunde spegla oss mer i varandra.

Efter mina två år på Munka konstskola i Skåne var jag påtagligt präglad av att tänka estetiskt i allt jag tog mig för. Påbörjade mitt dokumenterande av fötter En förebild, flera fotspår.

Under mitt halvår i Göteborg när jag utbildade mig till fotvårdare på Axelssons var rena rama korvstoppningen! Intensivt på alla plan. Även i denna atmosfär kom konsten med in i bilden. Jag chockade min klass genom att under en vanlig lektion avbryta med min monolog Bruden som aldrig kissar eller bajsar.

Gränslandet mellan konst och fotvård. En period då jag sommarjobbade på äldreboende och mådde allmänt dåligt, kände mig bortkommen. Vars hör jag hemma? Vandrade runt bland egna rötter, ut på Västerbottens myrmarker för att se vad jag kunde hitta.

En sommar då jag och släkten planterade ny skog i egen mark, Grannäs –  där min mamma är uppvuxen. En by utanför Bjurholm, mitt paradis. Min tillflykt!

Tiden innan jag visste att jag skulle gå på folkhögskola med teater och konst för att sedan gå vidare till fotvård. Jag började sommarjobba på Bruksbacken när jag var 16 år, Sävars äldreboende, där min mamma jobbar. Hela tiden har min drivkraft varit att lyssna på andra människors livsöden. Genom andra berättelser försöka förstå för att bättre förstå mig själv och min egen livsväg.

Varje minut säljs fyra barn i sexhandeln världen över. Mörkertalen är enorma eftersom det ofta sker i det dolda på internet där få av brotten upptäcks. För många som lever i fattigdom finns inga andra alternativ till försörjning än att sälja sin kropp och sexhandeln med barn har blivit en växande miljardindustri. 

I samband med musikhjälpen har Sikeå (världens bästa by) anordnat sin egen variant, muSIKEÅhjälpen, där ett flertal privatpersoner och föreningar i Sikeå gått ihop för en insamling med en rad olika aktiviteter under veckan på Träffpunkten. Det har varit föreläsning om byautveckling, konsert av byns kör Sikeå Singers där Lindy hopp dansarna (mina grannar) tog en svängom. Bandet Los Vecinos spelade sina nykläckta låtar, Crazy legs bjöd på linedance uppvisning, ridskolan hade luciatåg och Gustav Hillbom visade sin film Ovärdet om hans pappa och Malmberget. På fredag var det After work med tacobufé där gamla och unga blandades i en härlig skara!

Jag är så imponerad av alla  engagerade människor i denna by! Ibland måste jag nypa mig i armen, är det verkligen sant att jag bor här? Det händer grejer och det är inte minst de äldres förtjänst. Tack för denna vecka! Och den som tror att landsbygden är död kan slänga sig i väggen! Denna vecka är ett av bevisen.

P4 Västerbotten – intervju med Ingrid Hanke http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3946&artikel=6839198

 

 

 

Ögonen lyser när hon tittar på mig och ivrigt berättar om varför hon väljer många bingobrickor: det är viktigt att stretcha ögonen för att öva på sidoblicken. Hon menar på att det är därför som hon inte alltid behöver ha glasögon på sig. Jag är inte ängslig av mig, det kan jag vara i graven skrattar hon obekymrat som om ingen rädsla existerade. Hon pratar om sina nära och kära som dött ifrån henne, så naturligt som ett fostervatten (Sara Lidman).  

Jag och Herta Blom träffades när jag sommarjobbade på Dragonens korttids sommaren 2010 och fick bra kontakt tillsammans med en annan patient, Margareta, som var svårt sjuk i cancer. Jag fascinerades över dessa två damer som fann varandra, trots deras stora olikheter. Senare när Herta flyttat och jag slutat jobba hälsade vi på Margareta och åt rabarberpaj. Margareta skrattade hejdlöst tills den tunna huden sprack av ansträngningen. Igår fick jag julkort skickat från Herta på oss två från den dagen, sista gången jag fick träffa Margareta innan hon kort därefter dog. Jag och Herta har vidhållit kontakt efter det via handskrivna brev. Numera åker jag då och då hem till hennes lägenhet i Umeå, vi avnjuter god mat och pratar om ALLT mellan himmel och jord. Jag ger henne fotvård och efteråt är både hon och jag påfyllda av energi.

Några av alla kloksaker Herta sagt till mig genom åren:

Jag tycker ungdomar idag gör det klokt som väntar med att gifta sig. För att vara ensam i en tvåsamhet är betydligt mycket värre än att bara vara ensam. Jag har alltid varit självständig och trivts med det. Kan en begära större frihet? Att helt få bestämma över sig själv. Jag njuter över det. Om jag känner mig ensam är det bara att gå ut med rullatorn på en promenad. Sätta mig ner och vila så kommer det oftast fram någon vänlig själ och pratar lite, kanske får jag klappa personens hund lite. Eller kollar jag på OS. Jag har suttit och beundrat deras insatser, skrattat med tokigheterna, jag tycker det är fantastiskt att få vara en betraktare. Att var med utan att det förväntas något av mig tillbaka. Det är en gåva!

Det kliar i fingrarna på mig, jag vill ut och träffa folk! Jag känner direkt nu när jag pratar med dig att jag blir piggare och får mer energi. Det är så tröttsamt att bara prata med andra tanter och gubbar. Jag behöver träffa unga människor som är mitt uppe i livet. Minnas tillbaka hur det själv var. Jag tror vi behöver varandra mer än vi någonsin kan ana, blanda hej vilt mellan alla åldrar och kulturer. 

Jag behöver en diverselåda men inte flera. Ett system i sin egen röra. Men de som har det rörigt överallt gör det svårt för sig i onödan och då blir allting enkelt väldigt jobbigt.

Om du ser pigg och glad ut kommer du automatiskt ta dig långt. För folk kommer se dig för det du gör. Inte bara värdera om du är snygg eller ful.

När hon som är 80 år blir fly förbannad över att ha spillt ut sås på mattan så kunde jag inte behärska mig utan röt ifrån, har du inte lärt dig något under alla år du levt? Att det inte är värt att bli arg över en sådan småsak. Vem blir klokare av det?

 

Så öppnar jag mailen och hittar ett meddelande i inkorgen från Henrik Frenzel. På knagglig svenska läser jag de första meningarna utan att förstå, vem är detta!? Sedan när jag ser bilderna faller pusselbitarna på plats. Det är det tyska paret från sommarens fjällvandring, de som vi träffade på lite nu och då under vår tiodagars vandring. De som älskade Sverige och vår allemansrätt. Vi vandrade i enorma områden och ändå stötte vi på just dem ett flertal gånger. Till och med på hemvägen i Jokkmokk på ICA! Det är lustigt och fascinerande, att även de där flyktiga mötena med helt okända människor kan lämna avtryck. Jag tänker på vad som händer med människan när den vandrar runt i den storslagna naturen. Jag tror att vi närmar oss varandra på ett annat sätt än om vi hade suttit bredvid varandra på tunnelbanan eller bott vägg i vägg i en storstad. Kanske just för att vi är så utsatta och sårbara och där och då känner av vår litenhet inför fjällens enorma berg och dalar. Som när vi oväntat kom i spöregn till den uppvärmda kåtan där de två satt och kurade framför elden. En naturlig tacksamhet uppstår och består. Vi gick utanför vår trygghetszon, in i Sareks vildmarker där ingen given stig ledde oss, bara diffusa små stigar som vi omöjligt kunde veta om det var en människa eller ren som hade trampat upp. Det spelade inte heller någon roll, det viktiga var att våga fortsätta gå, tillsammans ta oss vidare.

I fredags var jag krokimodell på Umeå konstskola, Umedalen. Det var två år sedan så jag var nervös. Skulle det kännas lika naturligt nu? Att ställa sig naken rakt upp och ned för en samling främmande människor är en mäktigt och sårbar situation. Hej, här är jag med hela härligheten, det är bara till att teckna varje liten beståndsdel av min kropp som ni kommer åt eller hinner med. Jag är där jag står och det finns ingen utväg. Hjärtat slår lite extra hårt för att efter några minuter falla in i ett avslappnat förhållningssätt, där min kropp får styra de olika ställningarna. Dansar mig sökande framåt. Hur vill jag stå, ligga eller sitta? Försöker lyssna på vad min kropp behöver. Jag är så fokuserad på att komma på nästa position i 30 sekunder, 5 minuter så jag hinner inte tänka på så mycket annat. Eftersom jag själv tecknat mycket kroki försöker jag sätta mig in i varje elevs vinkel och perspektiv för att variera kontrast och skugga . Det är befriande att känna hur snabbt jag kommer in i det. Allas blickar på mig och ändå är min kropp bara som ett verktyg för att öva sig i att teckna. En av de få gånger min kropp känns helt avsexualiserad och ändå stor jag naken framför både kvinnor och män. Det är en häftig upplevelse som jag verkligen skulle unna fler att få känna. Att arbeta som krokimodell handlar inte på något sätt om att jag alltid älskar min kropp och inte har ett enda komplex, som så många verkar tro. Du är så modig, hur vågar du? Är det inte obehagligt? Det skulle jag då aldrig göra! Lyllo dig som är så bekväm i din kropp. Nej, det handlar om att jag på ett aktivt sätt arbetar med min självbild genom att släppa på kontrollen. Låta andras ögon avteckna mig i olika former.

Varje tecknare har sin egen handstil och när jag sedan går runt och tittar på allas teckningar så ser jag inte mig själv utan en mängd olika kroppar som stolt visar upp sig på fredagsförmiddagens ljusa trägolv. Kanske hamnar jag i papperskorgen efteråt och det gör inget. Kroki är övning liksom det är en övning att vara krokimodell. Väldigt ansträngande eftersom du hela tiden måste fokusera. Vad ser jag? Hur känns det att vara i kroppen? Detalj som helhet. Jag vill våga vara där, därför står jag kvar.

Att fota det årliga julkortet är inte alltid det lättaste. Andra julen i huset och jag vill försöka sammanfatta min tillvaro här med David, Yrsa, Ursula, Diamanta, Geta och Gullspira, den lilla familjen. Det är en utmaning att försöka få både getter och kattungar med på ett och samma fotografi. Nu i helgen har julstämningen omfamnat mig även om det inte syns på de kaotiska bilderna. Skrikande getter som smiter från hagen, kattungar som motvilligt hänger som tarmar och ja, en trasig julstjärna och en krans som ståtligt pryder våra huvuden…eller? Varför inte leka julgran och stjärngosse liksom? Förutom denna stund har jag skridit fram på sparken bland krispiga träd och florsockrad mark. Fyndat en och annan halmstjärna och gammal julgransboll. Ätit julgröt på Träffpunktens julmarknad där vi köpte den vackra julkransen. Blivit bjuden av pappa på det fantastiska julbordet i Skeppsvik. Blivit upplyst av månsken och skådat ett dansande norrsken, ack så vacker vintern kan vara. Sedan lyssnat på samma gamla vanliga julvisor som varsamt vaggar mig in i en stilla natt.

Vi möts mellan händer, tänder, fötter, själar, skratt. Katterna är runtomkring oss hela tiden, slickar våra sår och spinner oss in i trygghetens famn. Det är fem år sedan vi lärde känna varandra. Både du och jag var lost i Göteborg, utbölingarna som var yngst i klassen och mest vilsna. Vi möttes i panik och skratt, redan då var det mycket av alla dessa känsloflöden som så klart har fortgått. Den där förlösande känslan av att få umgås med dig är genuin och äkta, rejält virke helt enkelt. Du räddade mig från att bli helt nedbruten av att bo inhyrd hos en psykopat. Plötsligt fick du tarmvred och jag tröstade. Vi kämpade med latinska namn på fotens alla delar. Under ett halvår var det massiv korvstoppning av sjukdomslära, diabetes och hygien. Det var inte lätt att hänga med, var medicinsk fotvårdsterapeut något för oss? Det hände väldigt mycket under kort tid. Ska jag vara helt ärlig har jag minnesluckor från den tiden. Vad gjorde jag på helgerna? Vad tänkte jag om kvällarna? Att få skratta med dig fungerade bra som plåster på allt det kaotiska som hände där under huden. Inom mig.

I fredags kom du tuffande med tåget från Jäderfors hem till mig i Sikeå hamn med en älgtand som gåva. Så underbart typiskt dig. Grovt och detaljerat, allt i ett. Du pluggar numera till tandsköterska medan jag har jobbat med fotvården i fyra år. Det finns många kroppsdelar att ta hand om. Vi nördar in oss och jämför tänder med fötter. För visst har yrkena likheter. Det är pillergöra och fokus på en människa i taget. Och det viktigaste av allt, vi tar inte bara hand om en tand eller tå, vi tar i samma stund hand om HELA människan. Liksom Axelssons inte bara var en skola i fotvård utan också en skola i LIVET. Kanske klyschigt men sant. Oavsett vad utbildningen gav så blev vi vänner som består. Jag kan inte låta bli att skratta mitt fulaste skratta bara för att jag vet att det uppskattas utav dig. Det är det som är så magnifikt med dig, Lina Stentäpp.

 

Ps. Den dagen jag gifter mig beställer jag dragspel och joddling utav dig! D.s.