Nu på söndag blir det en till omgång Skrivcafé innan sommaren. Jag och David kommer varva korta och längre övningar mellan kaffepauserna. Inget krav på tidigare erfarenhet av skrivande, endast nyfikenhet behövs! Kanske är du redan igång med ett eget skrivprojekt som du vill dela med dig av? Vi är som öppna böcker när pennan på söndag eftermiddag sätts i våra händer. Kom och hjälp oss fylla blanka blad!

 

 

Mitt i vardagsbruset

jag försöker hålla hastighetsgränsen

i vetskap om att det egentligen bara handlar om minuter

om jag kör 100 eller 90

Hur ska jag hinna andas, le, prata, arbeta

hur ska jag hinna bara vara?

kör över gränsen gång på gång

när ska jag förstå?

Tid är liv och livet bor i hjärtat

Jag vet Momo, tiden bär vi alla inom oss

jag vet Sune Jonsson, tiden är ett förunderligt ting

jag kan reglerna och ändå lyckas jag inte fullfölja

Med andan i halsen kommer jag in

med darrig fokuserad hand häller du upp kokkaffet

köpeskakorna ligger prydligt uppstaplade två och två

Nu är det du och jag för en stund

två främlingar i ett gigantiskt hus där tiden står stilla

Som om allting stannat upp i hundra år

nästan sedan du var född

du använder det jag köper dyrt på loppisar som ren rutin

Tysta sitter vi där och sörplar i oss

klockslagen slår tungt på väggen eller är det mina hjärtslag?

jag säger några ord utan att veta om du hör mig

det är tiden som vi har mellan våra koppar, kroppar

dina fötter i mina händer

din förnöjsamma blick som äger ett helt liv

Vad spelar det för roll om jag blir en halvtimme sen?

En fotvårdsbehandling är så mycket mer än fötter.

Äntligen har jag varit i Stockholm för att förstå. Min kära vän Johanna har en sju veckors Sven i famnen. Att umgås med ett litet liv är omvälvande, vad rörs sig i det lilla huvudet som känns så skört och luktar så gott? Ibland har han svårt att fästa blicken. Som om allt är spännande och måste hinna upptäckas. Jag önskar att jag också vore så nyfiken på livet. Färgerna, formerna, rösterna. Jag vet att jag är känslig för min omgivning och hela tiden har känslospröten där ute i luften. Känner in stämningar från alla håll och kanter. Som på tåget hem när jag i sex timmar hade suttit tyst bredvid en kvinna. Den vackra solnedgången ute fick oss att börja prata och sista timmen blev ett intressant samtal där vi hann avverka många ämnen. Jag blev glatt överraskad av att hon var någon helt annan än jag hade trott. Fast hon var en vitt främmande människa hade jag alltså omedvetet suttit och klurat på vad hon kunde tänkas vara för någon. Vad hon jobbade med, om hon hade barn, vad hon tyckte var roligt och så vidare. Inte konstigt att jag blir trött av alla intryck när jag tänker så ingående om det som är i periferin av min tillvaro. Som om jag vore ett barn. Bara den stora skillnaden att jag inte sover och äter hela tiden och därmed inte får den återhämtning jag faktiskt behöver. Tyvärr tar förnuftet överhand alltför ofta. Jag vill känna mer utan att döma. Sova mer. Le mer. Så att jag kan ge mer. Enkelt. Och så svårt.

Förra helgen var jag på Sandgrunds i Karlstad och överväldigades av Lars Lerins otroliga målerisamling. Akvarellen flyter runt på enorma ytor av böcker, städer, berg, smådjur, nakna män, björkar och landsbygd. Det är vackert och gå omkring där. Lusten till att fånga in de olika bilderna, få motivet på papper utan att det bara försvinner in i flödet av alla andra sinnesintryck. Den förmågan fascinerar mig. Och mängden. Detaljerna som gömmer sig i varje bild, även människorna fast de ofta saknar ögon, näsa, mun. Jag står länge i butiken och väger mellan de olika böckerna. Snigelsommar, Kobok, De daglediga och några vykort fyller mig, följer med mig hem.

Den röda genomskinliga LP skivan snurrar hennes texter runt runt i mig. Varje låttext som en novell som tåls att upprepas. Jag vill öppna boken om och om igen. Lyssna igen och igen. Så som jag vill lyssna på vattnet. Hennes melodier och ord är lika mycket droppar på ett plåttak en kall sommardag som Aprilregnet som härbärgerar just nu utanför mitt fönster. Havets makter och sjöns spegelblanka magi. Jag var på Frida Hyvönen spelning i Robertsfors i lördags och på Väven i Umeå i december. Båda gångerna har jag blivit berörd på det där sättet som imponerar på mig. Jag känner ett jädrans anamma djupt därinne. Jag kan. Jag vill också. Som om min klangbotten plötsligt väcker mig. Vibrerar till. Vad är det jag vill? Inte nödvändigtvis sjunga och spela så briljant som Frida men jag vill ge mig hän – våga göra det jag tror på. Helt och fullt. Mitt i denna pepp slår saknaden av farmor över mig. Jag har börjat upptäcka ett mönster. Att när jag känner mig berörd börjar jag sakna farmor något enormt. Det är nästan som att hon knackar mig på axeln. Julia, du har väl inte glömt konsten? Det är en gåva att kunna nå ut till andra och den gåvan får du aldrig ignorera för då kommer du gå sönder. Kanske blev det extra påtagligt i lördags när Frida i sitt mellansnack berättar om att låten Sjön utspelar sig i Ultervattnet där hennes farmor och farfar hade sommarstuga. Texten kryper in i mina egna minnen av när jag, min syster och kusin var på stranden i Ultervattnet om somrarna när farmor fortfarande bodde kvar där. Vi gjorde stora sandslott medan farmor och hennes syster Vivan sprang omkring i vattnet och fjantade sig. Farmor lärde sig aldrig simma och var därför galen av oro när vi befann oss i närheten av vatten. Ändå lät hon oss vara där. Så typiskt farmors öppna famn. Tack farmor för alla fina minnen från Ultervattnet som jag hann uppleva till 8 års ålder. Tack Frida för hur du imponerar på mig.

Visst jag känner tacksamhet

att någon visar intresse

Vet att all kultur och hela

ordningen förväntar sig det

Du vill vara nära mig

Luta huvudet mot mig

Fånga strålarna från mig

Jag kan inte klandra

Men frågan är

Kan du imponera på mig? Kan du imponera på mig?

Frågan är

Kan du imponera på mig? Kan du imponera på mig? Kan du imponera på mig? Kan du imponera på mig?

Frågan är

Kan du imponera på mig? Kan du imponera på mig?

Du tycker det är härligt med en kvinna som kan allt

Spela, sjunga, byta däck, tänka fritt och koka palt

Tror du att jag är glad och nöjd med att få slita hårdast

Min önskan är är att lägga mig i en varm famn och vårdas

Men frågan är

Fixar du att ta hand om mig utan att tycka synd om dig själv?

Fixar du att ta hand om mig utan att tycka synd om dig själv?

Frågan är

Fixar du att ta hand om mig utan att bli undergiven?

Fixar du att ta hand om mig utan att bli undergiven?

Jag ser dig, du försöker leva upp till min nivå

Likt en lydig och tapper soldat du sträcker dig på tå

Du försöker tala mitt språk

Du försöker knäcka min kod

Vet du vad, det kanske inte går

Vet du, jag ska ge dig en ledtråd

Kan du inte imponera på mig genom att bara va den du är så får du ta och maka på dig Då har du inget att göra här

För du kommer irritera dig på det hur fruktansvärt kapabel jag är

Efter ett tag kommer du försöka få mig att göra mig mindre än jag är

Min kapacitet är obarmhärtig mot den som inte svarar upp

Vi har sett den skörda offer

Vi har sett den skrämma vuxna män

Jag lovar, jag har sett det hända tusen gånger

Jag lovar, hon har sett det hända tusen gånger

Jag lovar, ni har sett det hända tusen gånger

Nu sjunger vi om det i våra sånger

Eftersom krigen har sitt ursprung i människornas sinnen måste försvaret av freden också byggas upp i människornas sinnen. 

Förra veckan var jag på fortbildningsdag på Nordanå i Skellefteå. Det var Västerbottens museét som via Berättarfestivalen hade ordnat Berätta utifrån kulturarv för museipedagoger, guider och andra intresserade. Jag hörde till de andra. Allmänt nyfiken på det som handlar om historia. Jag åkte dit via mitt företag Julias fotspår. Hur hänger fotvård och kulturarv ihop? Mycket mer än ni kan ana. För vilka är de som berättar historier som mest och allra bäst? Jo, de människor som levt längst och upplevt väldigt mycket. Via fotvården har jag den ynnesten att få lyssna till många olika livshistorier. Dagen berättade om allt från finskt krigsbarn till familj i Syrien. Skrivworkshops och Unescos konventionsarbete. Vi pratade om vikten av det immateriella berättadet, alltså det levande som inte går att ta på. Så som muntliga tradioner av scenkonst, högtider, hantverk och natur. Universum – så oändligt stort och ständigt i rörelse.

Marianne Folkedotter som är vår enda svenska berättarantikvarie berättade om de 70 000 finska krigsbarnen som evakuerades till Sverige med hjälp av finlandshjälpen. Genom en brevsamling från en finsk och svensk familj får vi följa deras kontakt när en 4 årig flicka skickas fram och tillbaka mellan länderna för att skyddas mot krig och svält. Jag blir så tagen av historien. Tänk alla dessa vackert utmålade brev som finns bevarade och hjälper oss in till nutid att förstå vad de faktiskt upplevde. Sedan får vi följa familjen Kabanis flykt från Syrien till Härnösand. Längtan att få uttrycka sig när orden inte räcker till resulterar tillslut i en utställning på Murbergets museum. Det blir påtagligt hur nära dessa två historier ligger trots den långa tiden mellan händelserna. Alla år som gått och ändå kan liknande traumatiska situationer uppstå. Behovet av att berätta oss är stort, kanske blir det bara större? Bilder och kroppsspråk. Det finns så många sätt att kommunicera på och om vi inte utnyttjar dem är jag rädd att vi inte överlever. Det är därför konst och fotvård är tätt sammankopplat för mig. Alla våra sinnen. Vi måste gå tillbaka till källan. Lyssna inåt och orka lyssna på varandra. Ta oss den tiden. Genom mitt jobb får jag dagligen distans till mina egna bekymmer. Mitt eget ekorrhjul som ständigt rullar på men kanske får jag lättare syn på vad som är viktigt där mellan tidevarven? Att lämna mig själv för en stund är så skönt. Och nödvändigt.

Dagen efter går jag förbi farmor och farfars översnöade grav. Tänker på allt jag vill förstå men inte kan förstå. Blir ödmjuk inför den insikten. Tänker på kulturarvet mina farföräldrar lämnat efter sig. Jag kisar upp mot den kalla vårsolen och känner hur deras rötter kittlar marken jag står på. Får mig att vilja gå vidare –

 

Häromdagen går jag upp trött och äter min havregrynsgröt. Jag sätter på datorn och ser att Anna har länkat mig en fil från Sveriges radio. Mina öron fylls av Anna Sundström Lindmark och Stina Wollters ljuva röster. De samtalar om det läkande skrivandet. Stina intervjuar Anna om Write your self projektet i sitt program ”Söndagar med Stina Wollter”. Plötsligt krymper världen ihop sig på ett vidunderligt sätt för att sedan öppna upp. Olika röster länkas samman till ett större samtal. Okänd eller känd, vi som vill liknande saker, gränserna suddas ut. Jag fylls av kraft och värme. Både Anna och Stina har jag fått samtala med om konstens läkande processer. Längtan efter att få vara delaktig i det större samtalet griper tag om mig.  När flera röster får vävas ihop till en enda stor och stark röst. Tillsammans bär vi upp varandra. Den röst som låter oss ta plats och vara dom vi är. Få uttrycka det vi behöver. I takt med deras samtal känner jag hur jag sträcker på min kropp därunder morgonrocken. Jag vill. Jag kan. Blir ödmjuk inför livets alla möjligheter, tack Anna och Stina! Att jag fått träffa och dela med er. Jag kavlar upp ärmarna, redo för en ny dag där samtalet kan fortgå. Våga darra!

http://p4dela.sverigesradio.se/?id=2665

Anna Sundström Lindmark berättar om Write your self som är en global skrivrörelse som hjälper människor att återerövra sina röster och berättelser efter trauman. De har precis släppt deras eget skrivprogram! För alla som vill utforska läkning genom skrivande. Så viktigt. Jag tror att det är precis som det står på deras hemsida, känner du att du äger din egen berättelse kan du också skriva ditt eget slut. Gå in här och läs mer!

http://writeyourself.com/sv/om/

Här är samtalet mellan mig och Stina Wollter från förra hösten:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/614598?programid=4604

I Jans almanacka finns det båda Julia som häst och människa inbokade. Det är bäst att separera de två för att inte blanda ihop vem som är vem. Intervjun fortgår under arbetsnamnet ”En hästtämjares liv. Inkörd av Jan Sundström”. Vi ses då och då och drar iväg på olika äventyr. Ju mer vi fikar och pratar desto godare och intressantare blir Jans berättelser. Idag var vi tills hans plåtkoja i skogen!

 

 

Och plötsligt vecklar jag ut veckans Mellanbygden och möts av det här:

.

I söndags var det Skrivcafé på Träffpunkten i Sikeå som jag och David bjöd in till. Det var ett smakprov på vad det kan innebära att leka med ord. Och intresset fanns, vi blev 13st som vässade våra öron och skrev med ivriga händer. Många har frågat mig vad ett Skrivcafé är. Det är precis som det låter, vi skriver och fikar. En delikat blandning om jag får säga det själv. Jag är inspirerad från Mina Widdings skrivcafé på Pilgatan i Umeå. https://www.facebook.com/minawiddingpoet/. Eftersom jag bor i Sikeå numera är det komplicerat att ta mig dit därför tänkte jag att jag kunde starta upp något liknande här på plats. Jag vill att det ska finnas utrymme för kreativitet även om man bor på landsbygden. Jag och David tycker själva om att skriva, så detta är också ett sätt för oss att komma igång och bli inspirerade. Vi är helt enkelt entusiatiska amatörer, vilket jag tänker räcker långt. Jag tänker att det finns många som tycker om att skriva men att det kan vara svårt att nå ut. Kanske en av de mest svåråtkomliga konstformerna. Att gilla att skriva behöver inte alls hänga ihop med att tycka om att läsa upp sin text. Varför är det så? Kanske är det för att skrivandet är som att hänga upp sitt hjärta på köttkroken. Du är utblottad. Orden kan liksom inte gömma sig bakom färg och form på samma sätt som bildkonsten kan. Kanske skriver du mest dagbok för att få ur dig skiten. Eller skriver du enbart uppsatser. Genom korta och långa skrivövningar kan ord och formuleringar komma ur dig som du inte visste fanns. Min favorit är att ta upp tre lappar i en burk och sedan väva ihop de orden till en text på fem minuter. Du hinner inte vara smart och det är själva poängen! Ibland tror jag handens impuls är mycket smartare än hela dig. Förnuftet kan vi lägga åt sidan för en stund. Jag och David inledde med att läste varsin text som vi skrivit sen innan. Det var svårare än jag trodde att sedan inte få skriva utan fungera som en slags vägledare. Det kliade i fingrarna, vilket så klart är positivt. Det blir mer av detta kan jag lova! Här är Davids text: