I veckan var jag och såg ”Nina – a story about me and Nina Simone” med Josette Bushell-Mingo på Idun i Umeå. Där väver hon ihop sin egen historia med ikonen Nina Simone som levde på en annan tid. Hon mötte 60-talets Black power i USA med hennes starka röst som liksom ett ekande vrål ständigt ljöd ur hennes brinnande bröst. Kanske kände hon sig tvungen att göra sig hörd? Tvungen att stå upp för sin mörka hud lika självklar som hennes sång som gång på gång levererade med undersköna texter. Vad ärvde Josette av Nina, och hur kan hon använda det idag?

Jag fick gåshud låt efter låt, lyssnade till hennes texter som aldrig förr. Skarp och hjärtskärande på samma gång. Ville sitta kvar där i publikhavet, tänka mig att det var själva Nina Simone i egen hög person som stod där och sjöng. Inte bara till mig utan till hela nutida svenska folket. Till världen. Tanken om hur många fler än jag som verkligen behöver lyssna på henne. En svart kvinna som vågade ta plats både med sitt kroppsspråk och sin uttrycksfulla röst. Som valde att lämna USA på 70-talet p.g.a rasismens övertag. Hela veckan har jag fortsatt lyssna till hennes musik och rösten växer sig starkare.

 

Four woman

My skin is black
My arms are long
My hair is woolly
My back is strong
Strong enough to take the pain
Inflicted again and again
What do they call me
My name is AUNT SARAH
My name is Aunt Sarah

My skin is yellow
My hair is long
Between two worlds
I do belong
My father was rich and white
He forced my mother late one night
What do they call me
My name is SAFFRONIA
My name is Saffronia

My skin is tan
My hair is fine
My hips invite you
My mouth like wine
Whose little girl am I?
Anyone who has money to buy
What do they call me
My name is SWEET THING
My name is Sweet Thing

My skin is brown
My manner is tough
I’ll kill the first mother I see
My life has been too rough
I’m awfully bitter these days
Because my parents were slaves
What do they call me
My name is PEACHES

Föreställningen fick mig att tänka på hur svartvita vi människor generellt är. Är du man eller kvinna? Svart eller vit? God eller ond? Ska jag trycka på den vita eller svarta tangenten, i vilken ordning? Hur ska jag rangordna noterna för att komma ihåg melodin? Ständigt sorterar våra hjärnor all information. Istället för att stanna upp en tidig morgon och se soluppgången gry och inse till vår lättnad att vi har ännu en dag till vårt förfogande. Fria att bygga, växa och gro. Som om vi inte skulle kunna hantera vår egen fria vilja. Nina behandlade minsann hennes pianos tangenter likvärdigt. Nina avskydde att kategorisera, vare sig det gällde folkgrupper eller musikgenre. Även om hon hade en klassisk skolning ville hon blanda stilarna jazz, blues och klassiskt. Låta de flyta samman tills det inte gick att skilja på, musiken blev full av gråa toner. Utan att för den delen bli tråkig. Klå det om du kan! Kanske var det Ninas inskolning i musikvärlden som hjälpte henne att våga bli sin egen person? Hennes frustration över rasismen fick komma ut som kraft ur hennes mun, som ett orosmoln som omformades till en stor öppen sol istället. Storslaget tycker jag! Jag tycker Nina Simone visar på att kunskap inte är trist, utan en nödvändighet för att nå ut till en bred publik. Vare sig du är svart, vit, grå eller alla regnbågens färger.

Och Nina får mig att vilja skriva, vad är det att vara främlingsfientlig? Varför säger vi att vi ska ha främmande när det egentligen är gäster och vänner vi bjuder hem?

Jag börjar alltmer bli en främling i mitt eget landskap

i min egen kropp

vem är jag om inte en främling inför mig själv?

vem är inte fientlig mot det egna nya jaget som skrämmer?

som om det nya folket i vårt land är våra egna känslor vi bär 

rädda att släppa taget

svart eller vit, rädd att hålla kvar, bli ett

vad händer om vi vågar se skräcken i varandras ögon

slutar vara rädda för det som är annorlunda

för om vi börjar blunda blir vi främlingar

även inför oss själva

och då är fienden dödligt nära