Frivilligt tvingad

”WHAT YOU NEED AND WHAT YOU GET IS NOT THE SAME. YOU NEED SOMETHING. YOU WANT SOMETHING. AND YOU GET SOMETHING ELSE”.

lousie-kopia

                                                                Louise Bourgeois

Jag märker hur jag tänker mycket på vars jag lägger min energi. Vad vill jag och vad kan jag? Förväntningar från mig själv och andra finns i varje liten vrå. Därav den där ständiga besvikelsen som hinner ifatt. Varför blev det inte som jag tänkt? Kanske för det är så otroligt många aspekter som påverkar min dag. Hur noga jag än har planerat vad jag ska göra är det mer ett under om jag lyckas få något gjort. Det krävs bara att det ringer ett oväntat samtal så förändras dagen. Något jag läser i tidningen eller ser utanför mitt fönster. Du är ingen robot utan en människa, som farmor ofta påminde mig om. Jag vill ju inte ens vara en robot så varför försöker jag ibland? Är mycket som händer nu. Mitt företag. Tvåsamhet. Markgränser. Tre olika föreningar. Är jag en föreningsmänniska? Går det ens att tänka så när det är helt beroende på vad för föreningen står för. Och vilka människor som ingår. Förening som sällskap, sammanslutning, hopfogning, förenande och bindning. Jag tänker på när jag pluggade Socialpsykologi. När jag gick teater på Wiks folkhögskola och när jag har bott med människor i olika konstellationer. Hur lättpåverkade vi är av varandras sinnesstämningar och hur det påverkar oss som grupp. Har vi samma drivkrafter för att samarbeta? Jag tycker det är väldigt intressant men kanske också just därför jag står på tröskeln och tvekar på vilken nivå jag ska lägga min ambition i föreningarna. Jag är dålig på att gå halva vägen in. Jag vill ta plats och engagera mig fullt ut om det gäller något som automatiskt får mig att brinna. Där jag får mycket tillbaka. Hur ska jag veta det innan jag är på plats och får en uppfattning om verksamheten? Som vanligt övervinner min nyfikenhet. Jag provar mig fram. Pratade nyligen med en god vän om detta med föreningsliv. Min vän säger plötsligt Julia, hörde du vad du sa nyss? Du sa att du känner dig frivilligt tvingad. Vad innebär det egentligen? Gudskelov att jag har mina käraste vänner som ibland känner mig bättre än jag själv.

 Konstföreningens årsmöte Robertsfors

a%cc%8arsmo%cc%88te

Hon står i blommen

fröet vill ej slå rot

hon står i mossen

tänker nog aldrig dö ut

fötterna djupt nedgrävda

hon drar in rötterna i huset

lägger ut dem på bordet

stretchar ut tankarna

det är skönt att allting förändras

oavsett vad

hon krymper längst träets struktur

skjortärmarna viker sig dubbelt

rynkar ihop sig

ingen längd är måttlig nog

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s