Stearin som fastnat mellan mig och tanken

skymtas i cigarettdimman jag icke äger

Lyssnar på Hellas tankar för dagen. Blir berörd. Tänker på hur sant och sjukt det är. Var och varannan av dom jag har omkring mig lider av utmattningssyndrom. Många av mina gamla kunder som har alla möjliga krämpor har bättre hälsa än mina jämnåriga. Det är en skrämmande utveckling. Känner påtagligt hur de ansträngda springer rakt igenom mig med deras hjärtan febrilt i sina händer. Härda ut lite till, lite mer. Varför? Här har vi en verklighet full av härliga starksköra (nytt favoritord) människor. Varför kan vi inte bara få blomstra i vår egen takt? Tänker på hur provocerande det kan vara för en del när jag säger att jag inte vill jobba 100%. Inte för att jag inte tycker om att jobba. Jag älskar att arbeta hårt. Är dessutom slittålig enligt en spåkvinna. Där har vi själva fällan. Jag vill alltid mer än vad jag orkar. Är känslig för min omgivning. Förväntar mig mycket av livet. Det är en inre stress jag pratar om. Jag har lägre kramptröskel än normalt, det är vad min första neuroläkare sa till mig. Först tänkte jag, jag är alltså onormal. Inte för att jag visste vad det var men det kändes hotande. Stresskänslig pratade man om sen. Att min kropp reagerar väldigt fysiskt på stress. Det blir plötsligt kortslutning, ingen vet varför jag fungerar så. En stor kontrast till min övrigt goda hälsa. Det kan hända när som helst utan förvarning. Numera har jag identifierat mig med att jag har epilepsi. Ingen magnetröntgen visar det men för enkelhetens skull säger jag det. Jag äter en epilepsimedicin och kan få krampanfall som gör mig medvetslös. Oerhört läskigt tyckte jag att det var i början. Nu kan jag till och med bli tacksam att jag gått igenom detta uppvaknande. Från att alltid ha tagit min kropp för given var jag nu tvungen att stanna upp och ta hand om mig. Rannsaka mig själv och vad jag tog mig för. Vad mår jag bra av? Hur ser jag till att få min ställtid mellan varven? Jag vill brinna men inte brinna upp. Så oerhört onödigt. Att skava på den vackra valnöten vi har innanför pannbenet tills den krymper. Önskar att jag med flera hade tid att sitta och lyssna på de gamla människorna som blickar tillbaka på sina liv. Om du bränner ut din hjärna skadas den. Delvis kan du repareras men det tar tid. Visst vill du också minnas vad du varit med om? Det sägs att vi lever på minnen och längtan. Kanske är du som jag, ibland längtar jag till att minnas tillbaka. Där med sagt att jag först måste leva fullt ut, för att med öppet friskt sinne se tillbaka. Jag tror att barn och äldre människor är betydligt bättre på att leva i nuet. De har liksom inte tid med att bara låta tiden gå. Gör det som faller dig in, resten löser sig. Så säger alltid en kund till mig sedan plirar hennes ögon vidare när hon fortsätter att ivrigt berätta om hennes ljuva ungdom.