I veckan har jag varit hos min neuropsykolog och tantväninna Herta. På föredrag på Tullgården i Ratan för kvinnliga företagare och anhörighetsdag om psykisk ohälsa inom Robertsfors kommun. Lyssnat och stöttat vänner som mer eller mindre gått in i väggen. Mitt i alla intryck har jag försökt att också lyssna inåt. Vad behöver jag prioritera?

Av Herta har jag fått låna boken ”Frälst förmögen förskingrad” av Ewonne Winblad. Boken handlar om en av Sveriges första kvinnliga entreprenörer Hanna Lindmark som startade upp hushållsskolan Margaretas. En blomstrande rörelse av matservering, affärsrörelse, butiker och hushållsskolor som efter femton år gick under i tysthet. Vart tog pengarna till missionen vägen? Vad fick Hanna att våga vara så driven som kvinna på 20-30 talet? Jag läser vidare i all iver. Om det är något som verkligen inspirerar mig så är det människor som tar saker i egna händer och gör det dom vill. Dom som vågar lita på sin intention och helt enkelt gör det som känns rätt. Hanna Lindmark var definitivt en sådan människa och så även Herta Blom.

Jag och Herta träffades en sommar för åtta år sedan på ett korttidsboende där jag sommarjobbade och vi fick genast bra kontakt. Därefter flyttade jag söderut och vi fortsatte hålla kontakt via handskrivna brev. Numera ses vi lite nu och då när jag har vägarna förbi Umeå. Efter varje intensivt samtal med Herta är det som om min ryggrad stärks och jag blir några millimeter längre. Jag vågar sträcka ut mig och går rakryggad tillbaka ut i världen. Herta är ivrig och livlig, orädd som om hon vore uppburen av ett rejält starkt virke. Dör jag så dör jag, så var det inget mer med det, säger hon ofta med ett litet skratt. Så skönt att få prata med en ung människa som är mitt upp i livet. Annars blir det mest krämpor och gamla minnen. Sedan lägger hon sig plötsligt på golvet för att stretcha ut ryggen och så slipper hon krämporna, ett litet tag till.

Jag läser boken och tänker på gamla starka människor kontra unga svaga. Varför är psykisk ohälsa så vanligt idag bland unga? Herta säger Gräv inte i skiten, det luktar bara värre medan jag försöker förklara hur viktigt det varit för mig att gräva. Jag är övertygad om att jag inte varit den jag är idag om jag inte fått möjlighet att gräva runt i mitt bagage. Det kan vara en överlevnadsstrategi att blunda men i längden tror jag vi behöver lära oss se från många olika perspektiv och synvinklar. Det är en ynnest att jag har min psykolog som jag ibland kan träffa för att kunna skingra tankarna och få syn på mig själv och vars jag är någonstans i livet. Tänk om Hanna Lindmark hade fått en psykologkontakt när företaget drog iväg till katastrofscenarion. Hade företaget klarat sig då? Det är lätt att säga att det var bättre förr, svårare att förklara hur folk egentligen mådde men aldrig pratade om.

Dåtid och framtid – beblandar sig i en salig röra. Jag behöver både se bakåt och framåt samtidigt för att kunna njuta av det jag är i för stunden. Kanske är det min helhetsblick som kommer hjälpa mig i mitt företag? Jag hoppas det. Jag är beredd att arbeta hårt för att kunna urskilja mig själv från företaget. Det är därför jag nu lagrar inspiration från andra starka företagare. Strategi-tänk och förebyggande. Målsättning och prioriteringslistor. Det känns som en slags investering i mitt företag att bygga ut mig själv med en större rustning så jag kan uppfyllas av mer innehåll.

Psykisk ohälsa är viktigt att synliggöra. Både som enskild drabbad och att vara den som står bredvid. Oftast kan anhöriga må lika dåligt men vem vill slå på den som redan ligger? Att vara psykiskt sjuk är svårt men behöver inte vara varken farligt eller hopplöst. Jag liksom du måste bara se till att känna dig själv så pass bra så du kan prioritera på ett sätt i livet som följer din egen livsväg. Jag pratar inte om lycka och karriär. Jag pratar om sunt förnuft och tillit till magkänslan. Min neuropsykolog är bara ett samtal bort och jag önskar verkligen att fler kunde ha den möjligheten till en utsträckt hand. För vad är förebyggande syfte? Att ringa innan krisen är framme. Jag frågar om jag borde vara rädd för att bli utbränd i min situation? Psykologen svarar lugnt att bara blotta frågeställningen är ett gott tecken att jag redan är medveten om mina egna varningssignaler. Jag blir återigen fascinerad över hur enkelt det kan vara att prata om det som är svårt. Jag blir lugn igen. Det kan vara enkelt, det kan vara svårt. Att fortsätta leva.