Vi som alltid brukar få vår egen tid tillsammans. Sedan vi blev vänner på Wiks folkhögskola har vi alltid värnat om det pågående samtalet. Live – live – samtalen som vi säger. I somras blev det svårt med logistiken, plötsligt hade ingen av oss tid ens för ett dygn i stugan. Vi tog ett beslut. Vi bokade in en helg i september på hotellet Knaust i Sundsvall. Tre timmars tågresa från Uppsala och från Umeå. Vi möts i mitten, äter oss in till det allra godaste – vänskapens kärna. Kvalitén i att kunna dröja sig kvar i samtalet, återkomma och flyta iväg mellan kaffetåren och vinglaset. Loppisfynden och stadens nya ansikten. Vi har telefonerna på ljudlös, vänder oss ut mot en oupptäckt stad och in i våra inre skrymslen som behöver vädras ut innan vintern. Plötsligt kan jag sova nio timmar utan problem – förmodligen för att jag inte har något hemma som måste göras. Att jag och Ida skulle ses precis denna helg när höstmörkret börjar krypa på ordentligt har legat som en hägring i mitt sinne. Snart, snart får jag en vilopaus från allt intensivt. Jag inser alltmer hur mycket jag behöver det. Konstrasterna. Att göra något helt annat för att återvända med ny energi. Och jag behöver min kära vän! Tack Ida!

Tuffar hem till-freds. Lugnare än på länge, kanske för att jag vaggas in i tågets mjuka rörelse framåt, kanske för att jag har hunnit tänka tankar klart. Formulerat dem för en god vän. Jag läser Edith brev, vänskapsförklaringar mellan Edith Södergran och Hagar Olsson skymtas mellan raderna, brev efter brev, år efter år.

”Det betyder helt enkelt att någon som talar samma språk som man själv, som förstår även det underförstådda och som man kan känna en intim samhörighet med oberoende av om man annars kan dela varandras åsikter eller känslor”.