Imorse skålade vi med blåbärssmoothie innan vi kavlade upp ärmarna inför en ny dag i hemmets varma ljuva tecken! Skål för den som vågar satsa på livet!

För ett år sedan vaknade jag upp för första gången i mitt eget hus. Mitt hem. Jag sov då på en enkel madrass i matsalen. Katten Borka som ingick i huset och är bossen i hemmet la sig kring mina ben och kurrade. Vi förstod nog ingen av oss att det var VI nu. Jag minns hur jag bara gick runt i huset och glodde. Är det varsegod för mig att hej vilt inreda här, bygga ett hem, ett liv!? Surrealistisk känsla även om jag hade gått och trånat efter huset i 1,5 år så fick jag nypa mig i armen. Så overkligt att mötas av en verklighet med sotare, elektriker och rörmokare i hemmet. Lära mig elda i kakelugn och järnspis, experimentera med element, ta sig an ett läckage från balkongen, använda fönstertejp, röja i en 100 år gammal ladugård med gammal halmbädd, hugga ved, förstå markgränser från lantmäteriet, ta hand om blommor, odla lite, läsa av vattenmätare, slipa upp och använda lie alternativ röjsåg, hyra skylift för att måla klart huset, anordna hage för tre getter, lyfta plåt, isolera vattenrör så vattnet inte fryser, upptäcka en gran som ramlat, se på slamtömning av brunnen, använda avloppsrensare och förstå hur en toalett fungerar. Och så vidare.  Ett år som husägare är lång och kort tid.

I helgen har vi bara städat och fixat och varje gång man börjat med något väller ett hav av nya saker fram att vilja göra. Övermäktigt ibland men oftast bara roligt. Folk har blivit provocerade när jag förut sa att jag längtade efter att ha ett hus att ta hand om. Att ha en plats där saker och ting lever och fortgår. Jag håller fortfarande fast vid det. Jag trivs och känner mig mer hel än någonsin. Att även fått en hyresgäst, min allra käraste David, är så klart än bättre. Samboliv är lika utmanande som utvecklande. Att skapa ett hem tillsammans när båda är vana att bo ensamma. Det är svårt och underbart. Angenämt att ha David nära till hands, utbyta vardagliga små och stora ting. Genom att ha huset och David nära inpå, mina två stora kärlekar, upptäcker jag gång på gång nya saker hos mig själv. Beteenden och vanor som jag inte varit medveten om när jag kunnat haft dem för mig själv. Det kan vara smärtsamt att bli så medveten om sig själv men det är också en gåva. Kunna komma till insikter och förstå mig själv bättre som jag kanske aldrig annars skulle ha gjort. Jag blir lite mer levande. Och alldeles bakom dörren finns min dröm.