Det blir sällan som man har tänkt sig, så tänker jag ofta nu för tiden. I samma andetag tänker jag, men det blir bra ändå. För 3,5 år sedan hämtade jag och David hem två kattungar från Flarken, Yrsa och Ursula. Vi såg det som ett förstadie till att skaffa barn, att få ta hand om dessa liv. De blev fort en del av gården. Men senare när vi kom hem med en skrikande nyfödd från BB blev Ursula deprimerad. Slutade att äta och låg under sängen uppskrämd. På hans dop när huset var fullt av folk kissade hon för första gången inomhus i ren protest. Redan då märkte vi att hon var betydligt mer stresskänslig än sin syster. Yrsa stod lugnt bredvid min sida när Henning gallskrek, när han ammade ville hon komma och ligga bredvid. Ursula höll sig hela tiden på avstånd. Att katter är sin egen är tydligt. Besvärligt kan det bli, men också bara väldigt naturligt. Det finns ingen tydlig mall att gå efter, precis som med barnet. Ändå söker man, när det inte finns några svar att finna.

Det sista året har hennes oro förstärkts. Jag tror det har en mängd förklaringar; seperationen, husbygge med hantverkare som kommer och går, Henning som kräver mer uppmärksamhet och tar för sig mer i hemmet. Här kring jul kändes det som att jag höll på att arbeta ihjäl mig. Var det inte att torka kattpink så var det att jaga katten eller söva barnet eller tvätta täcken och soffan som drabbats. Ättika eller kiss, känner knappt skillnaden längre. Jag blev orimligt arg och Ursula blev alltmer rädd för mig. Jag kände mig som världens sämsta kattägare som inte hann med att mysa med henne. Förmodligen var det mer uppmärksamhet allt hon behövde. Tillslut insåg jag mina begränsningar. Men en frisk bondkatt i övrigt ska inte behöva dö på kuppen. Efter olika försök med spraymedel och avvänjningsprocesser utan resultat började jag höra mig för med bekanta i trakten. Vem vill ha en katt som kanske kommer att kissa inomhus? I andra försöket har hon nu hittat hem. Vänner till mig som jag vet är bra folk. Hon ligger lugnt på fönsterbrädan och kan sova i deras säng varje natt. Ett lugnt hem med pensionärer som har fasta rutiner. Precis det miljöombyte jag tror att hon behövde. För kanske är det väl så, att en katt liksom en människa ibland behöver bryta totalt för att komma vidare i livet?

Jag saknar henne. Jag vet inte om hennes syster saknar henne men vi får bara leva vidare. Det viktigaste är att hon trivs. Än en gång har jag tvingats separera från ett liv jag har kärt. Jag är vemodigt lagd och gråter floder, som den vanliga kråksången. En dag kanske jag har vant mig. Men detta liv. Dramatiskt är du i min värld och väller över med saker att ta ställning till. Relationer, känslor, föremål och arbete. Å, vad det så kärt handlar om att ta hand om det som går med varsam hand. Inse sina begränsningar och leva därefter. Någon sa till mig nångång Lev som ditt hjärta tål, jag ska försöka. Lite till.