Skäms inte för att vara människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv efter valv

oändligt

Du blir aldrig färdig och det är som det skall

Tomas Tranströmer.

En nära vän ringde mig idag och frågade lite oroligt över hur jag egentligen mådde, apropå gårdagens inlägg om riskzonen för utbrändhet. Vi pratade en lång stund och knut efter knut, löstes upp. Bara av att prata om högt och lågt lades korten på borden. Borttorkade av damm och smuts och mina glasögonen putsats upp på nytt. Nej, jag vill inte att du ska bli orolig min vän när du läser om mina tudelade känslor inför att vara mitt uppe i en livsomvälvande process som börjar närma sig sitt slut. Jag vill att du litar på mig att hade jag varit mer uppjagad kring bygget hade jag i desperation pratat mer om det. Var så säker. Men jag är tacksam för att du bryr dig. Påminner mig om att ingenting är viktigare än min egen hälsa.

För om jag ska kunna ge något till någon annan måste jag ha hälsan själv….

Det jag skrev igår var ingen väl genomarbetad text utan ett plötsligt behov att få ur mig tankar kring vars jag befinner mig i processen kring bygget på gården. Ju mer vi pratades vid desto tydligare blev det hur spretigt mitt inlägg egentligen var. Å ena sidan vill jag tala om hur viktigt det är att ta ett steg tillbaka, återhämta sig innan en katastrof. Å andra sidan skriver jag om att härda ut, stå i och löpa linan ut. Jag har många tankar kring det här med utmattningssymptom och vet att det är ett laddat ämne. Kanske borde jag låta texten och mig själv vila innan jag lägger upp på bloggen? Men med vidare eftertanke är det den här direkta kanalen med bloggen som ger mig själv ett syfte. Jag förvånas över hur jag lättsamt jag lägger upp lösryckta tankar utan tydlig röd tråd. Men med noga bearbetning skulle det nog bli väldigt få texter. Vem som sedan läser bestämmer inte jag. Men att formulera mig inför andra förändras texten. Min handskrivna dagbok är ännu mer osammanhängande vill jag lova. Nästintill obegriplig för mig själv. Ord skrivna i mörkret. Meningar utan slut.

Jag ska vara glad att texten väcker tankar. Mina tudelade budskap. Jag lägger mig raklång i nuet och röker en livslång cigarr, betänker. Kanske kan jag inte skriva något annat än där jag befinner mig just nu? Kanske är det vad jag förmår. Lite trotsigt tänker jag att det får duga. Jag orkar inte syna stavfel och ängslas för misstolkningar. Jag är där jag befinner mig. Riskzon för utbrändhet men inte utbränd. Full av lust och låt den lågan brinna. Om jag alltid skulle behöva veta om min glöd räcker till skulle det inte bli många lågor. En sak är mig tydlig, skulle jag inte tycka detta var kul, skulle jag varit slutkörd för länge sedan. Skulle jag inte våga ta hjälp av flera olika människor, skulle jag legat sömnlös om nätterna.

Om du tvivlar på mina ord, gör som min vän, ring och prata en stund. Ett till lager av att tvingas veckla ut det invecklade som kallas hjärna, hjärta, mun.

Vi ses, på andra sidan pandemin, hemma i min mottagning. Väl mött!