Ibland bara vet jag

Det var i mitten av sommaren. Het sol, trött kropp, intensiv unge och jag hade precis kommit hem från semestern söderut, för att fortsätta att ha semester hemmavid. För första gången på 1,5 år hade jag varit utanför Västerbotten, utanför gården och mitt hem. Hela projektet med mottagningen var färdigt. Tänk att den dagen ens kommer, när blir man någonsin färdig med någonting? Aldrig. Men ändå, jag hade blivit så pass färdig att jag kunnat ha min invigning i början av Juni. Precis innan jag skulle iväg började getterna smita. För första gången denna försommar. Ånej, nu låg det helt plötsligt på mina kära getvakter att fösa in dem, hit och dit. De smiter inte långt, men äter upp allt de ser och förmår. Kära Diamanta och Gullspira. Jag kom hem med noll ork att börja fixa en hage, reparera och avväga. Ska jag göra tillfälliga hagar? Ska jag släppa ut er löst när jag är hemma? Men när jag inte springer efter ungen springer jag efter er. Med andan i halsen kom plötsligt beslutet. Nu är det dags att hitta ett nytt hem till er. Jag sa ingenting till någon, ville knappt erkänna för mig själv vad jag så tydligt kände. Men när beslutet så tydligt kommer till mig (vilket händer väldigt sällan) så finns det ingen återvändo. Bara att följa min intention.

Här står ni, första året ni var hos mig alla tre. Jag saknar att se er stå och kika fram. Det är tyst på gården utan era bräkanden. Ni flyttade in när allt på gården fortfarande var så nytt. Som om ni nästan tillhörde mitt hem.

Åh, er uppsyn i pudersnö! Afrikanska dvägsgetter i vinterpäls var en fröjd att se.

För mig går djurets hälsa alltid först. Känner jag att jag inte orkar ta hand om dem så som de förtjänar, så måste jag låta dem gå vidare. Så som det egentligen är med alla relationer. Att krampaktigt hålla fast är sällan gynnsamt. Kanske handlar det mest om att lindra sitt eget dåliga samvete? Vara trofast fast uthålligheten egentligen inte är genuin utan mer härdar och tryter energi. Nu bor ni inte långt ifrån, har en stor hage med massvis av sly. Ett högt stängsel (som jag borde ha skaffat i början) och en engagerad ägare. Det känns bra i hjärtat. Fast jag saknar er.

Nu står gethuset (föredetta får) tomt. Jag ska låta det vila i vinter. Ett tydligt avslut kan skapa nya utrymmen. Det är som nyopererade sår, som behöver tid för att läka, tid för att hela. Ingenting går att skynda på och allting går tills det inte längre går. Att försöka tänka rätt och tänka klart är för mycket att begära av mig själv. Jag måste få styras av lust och nyfikenhet. Måste få testa bara för att jag vill, tills jag en dag känner, att nu vill jag inte mer. Inget att ångra, inget att döma, bara att tiden var rätt för att ge efter, skapa rum. Leva vidare. Med eller utan getter. Ni har ett nytt hem, ni har det bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s