Nu är det inte länge kvar.

Oj vad det var länge sedan jag skrev här! Tiden flyger och jag med den! Om mindre än två veckor har jag invigning av min fotvårdsmottagning hemma på gården. Pusselbitarna börjar falla på plats men än är det mycket jag ska hinna med innan jag är redo att ha invigning den 4/6. De som smygkikat tycker att det ser klart ut och javisst, mottagningen har varit brukbar ett tag nu men oj vad det sista tar tid. Småfix i mängd. Allt från lister till att måla lite mer där, foga lite till här. Sedan är jag sådan, att jag hela, hela tiden söker efter en helhetskänsla. Hjärna och hjärta måste samarbeta, vill vara i balans. Sista 1-2 månaderna har jag medvetet sorterat bort allt annat i livet som tar mig ur fokus. Även sådant som jag tycker är kul och viktigt, som att umgås med vänner, se serier eller jogga. Om det är hälsosamt vet jag inte men det är som om det vore ända lösningen. Spara på den energi jag kan för att sy ihop alla trådar. Bara lite till, tills jag vet.

Byggnationen har varit mycket praktiskt arbete. Men sista tiden har hantverkare efter hantverkare blivit klar och mer och mer har lagts på mig. ”Småfixet”, det där som kanske bara jag ser MEN som är viktigt för helheten. Till saken hör att jag älskar att inreda. Damma fram mina skatter som legat på vinden och väntat. Kommer skåpet passa med färgen på väggen? Kommer bordet gå ihop med dörrluckorna? Sådant här ligger jag och fantiserar om om kvällarna tills jag dagen efter springer ut och testar mig fram. Vem vore jag utan min iver? Men den stora frågan är ändå, vem är jag efter att bygget är klart? Som om hjärta och hjärna har delats, brutits isär: separation och reperation, ett pågående arbete senaste 1,5 året har gått sida vid sida med mitt privata liv. Jag separerade från en kärlek för att det inte gick ihop med verklighetens bestyr. Förnuftet fångade mig för att inte förlora drömmen. Känslan har skrikit och gråtit i sorg men med förtröstan om att tiden visar vägen. Samtidigt detta totala vardagspusslet som det innefattar av att ha ett litet barn på deltid men heltid i mitt hjärta: att vara förälder.

Jag har byggt inombords, arbetat för att långsiktigt få en arbetsplats som passar mig. Samtidigt som jag varit och är in i mig själv mer än nånsin har jag jobbat med relationen till mitt barn och barnets pappa. En process som kommer vara livet ut. Att bygga hus är även en inre process. Så mycket förstår jag. Fast det ännu är svårt att se vad arbetet gjort med mig. Diffust svävar mycket ännu i luften. Oxen i mig längtar efter att saker och ting ska falla på sin plats. Lugn: jag anropar dig! Tillslut händer det, ibland helt utan ansträngning.

Å så tänker jag på dig kära farmor (alltid) om du hade varit med, vad skulle du ha sagt? Du hade varit ängslig just nu för att jag skulle arbeta ihjäl mig, men vet du vad. Jag äter och sover gott. Får så mycket kärlek och hjälp av nära och kära och är på platsen där jag vill vara. Det gör mig stark – Tack.

Vi ses!

3 reaktioner till “Nu är det inte länge kvar.

  1. Skickar alla välgångsönskningar jag kan, massa lycka och arbetsglädje och kraft önskar jag dig kära Julia!
    Hörde att mamma och pappa åker upp till din invigning, önskar jag kunde åkt med men tyvärr funkar det inte just nu.
    Men jag är med dig i hjärtat!
    Kramar från Linda. ❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s