Jag förstår att jag är i riskzon för utbrändhet. Om jag ser på min tillvaro utifrån; egenföretagare med ojämnt flöde av kunder pga pandemin, småbarnsmamma till en intensiv 2-åring, separerad sedan ett år tillbaka och en gård att ta hand om. Nu har jag ändå inte nämnt att jag under senaste 1,5 året har varit i process att få i ordning min fotvårdsmottagning hemma på gården. Och nu snurrar det på fort! Om tre månader räknar jag med att kunna öppna upp hemma. Är det Juni om bara tre månader?

Det är helt fantastiskt att min dröm snart blir verklighet. Hantverkarna sköter sitt jobb och jag tycker det är så spännande och kul allt jag lär mig. Av snickarna, elektrikern, rörmokare och mer därtill. Jag är en besvärlig byggnadsherre som vill ovanliga lösningar och mitt estetiska öga tar många gånger överhand. Känner mig som en blandning av en trotsig tonåring, envis tant och naiv barnrumpa. Men jag har bara släppt på det, låt gå. Låt gå hur folk uppfattar mig. Låt gå att jag har främmande folk i huset om dagarna när jag är borta trots covid. Situationen är som den är. Lite stök och bök kan jag väl mäkta med under en period? På något sätt har det varit trösterikt att alla sitter i samma båt på ett eller annat sätt det senaste året. Man kan prata rent allmänt att Oj, oj vad det är speciella tider och jovisst, det tar på mentalt. För mig har fokus varit att hålla huvudet kallt och fötterna på jorden, trots alla splittrade känslor en separation innebär. Att orka vara en duglig mamma. Gå rakryggad framåt som byggnadsherre över gårdshusets förvandling. Hålla ögonen öppna, öva mig på att SE mina tillgångar. Inte tycka synd om mig själv för är det något mitt liv inte är, så är det synd. Trots detta, ligger jag i riskzon för utmattning.

Jag tycker det är synd om människor som lever under sin förmåga. Under den kapacitet de faktiskt besitter men av rädsla inte vågar utforska. Kanske finns inte orken där, eller förmågan att ta steget. Ta hjälp! Av en vän, en isvak, en solstråle, en psykolog, en bok. Vad helst du har i din närhet och som faller sig lika naturligt för dig som att andas. Låt inte ditt liv passera utan att ta tillvara på det som är dig kärt. När brinner det i bröstet för dig? Jag vill med ärlighetens röst säga att jag tror det är mina äldre kunder som hjälper mig med detta perspektiv. Ta tillvara på det du fått och har rakt framför dig. Gräv där du står.

Livets mod är att våga ta sitt liv på allvar.

När bygget väl är klart förväntar jag mig en baksmälla! Om jag förväntar mig det värsta kan jag inte bli besviken. Jag kommer kanske bli utbränd. Med tanke på min känslighet, epilepsi och tendenser till mani vore det inte konstigt. Likväl är inte det hela jag. Jag kämpar enträget framåt, skam den som ger sig – sitter i ryggmärgen. Kanske ska jag tacka mina bondsläkten för denna seghet? Men viktigast av allt. Jag arbetar hårt för något som jag tror på. Jag ser klart och tydligt en livskvalite framför mig utan guds nåder. Rakt framför mig, på min egen gård sker detta. Men likväl lever jag här och nu. En sjukskriven fotvårdare vore katastrof, när jag just nu är den enda i Robertsfors kommun. Därav slänger jag mig på kökssoffan nu och då. Andas. Skrattar med mig unge. Åker iväg och bastar hos en vän. Åker skidor nedanför på åkern. Äter mycket choklad. Allt det som ger –

Ställer mig frågan varje dag i min dagbok

1. Vad tog energi idag?
2. Vad gav energi idag?

Och så håller jag fast vid det positiva och hoppas att det fyller mig, tills dagen åter gryr.