Nu sitter jag här på kvällskvisten med tända ljus och tittar ut på stjärnhimlen. Vad gömmer sig i mörkret? Kommer önskningar efter stjärnfall att gå i uppfyllelse? Min sista dag i kommun är avklarad. Det känns overkligt och alldeles, alldeles underbart! Jag välkomnar tillbaka min favoritkänsla, den skräckblandade förtjusningen som får mitt inre att skälva. Ovisshetens mystik träder fram i decembermörkret. När magkänslan har bekräftat att jag gör rätt beslut är det som om jag hittar ett annat slags lugn. Inre och yttre stress är verkligen totalt skilda saker. Jag är stresstålig på utsidan men där inuti, där måste jag ständigt vara lyhörd och lyssna, förr eller senare, annars blir det helt enkelt inte hållbart. Och jag vill leva ett hållbart liv.

Jag tänker på alla kunder jag mött, alla dessa hundratals möten med främmande människor som efter några behandlingar inte längre är främlingar. Jag lär känna  foten liksom människan vilket har varit en alldeles fantastisk resa. Jag har växt som människa genom att gång på gång vara helt nollställd inför varje ny kund. Mitt sinne har öppnat sig och människor som jag aldrig annars skulle lärt känna har blivit goda vänner.

Hur hamnade jag hos familjen Sundström Lindmark? Av en slump (eller var det ödet) började på hos familjen om veckorna, vi skiftade helg och vardag vilket flöt på väldigt smärtfritt. Hela detta slott fick jag ha för mig själv under vardagskvällarna. Successivt lärde jag känna både familjen och byn Sikeå. Jag blev alltmer förtjust.

Jag fick ett stipendium från fotvårdsförbundet för mitt arbete En förebild, flera fotspår som handlade om min och farmors relation, en film om hur jag bokstavligt talat gått i hennes fotspår och hur hon lämnat avtryck. Här under utställningen på fotförbundets årsstämma i Karlskrona.

Under ett år fick farmor vara med om att jag jobbade på hennes gamla arbetsplats. Jag ringde på lunchrasterna och berättade om vilka jag hade träffat och vilka som fortfarande levde. Det tyckte hon var fantastiskt. Sedan dog farmor hastigt en sensommardag i Augusti. Den ömsinta och omsorgsfulla famnen fanns inte längre där och jag fylldes av en oändlig saknad och tacksamhet som kvarstår.

I samma veva fick jag komma till Uppsala och bli intervjuad av Stina Wollter i Söndagar med Stina Wollter – Stina och Julias fotspår. En helt fantastisk stund att få prata med Stina om mina tankar och visioner om att förena konsten med fotvård. En enorm inspirationskälla där jag fick formulera drömmar kring mitt arbete.

Och så träffar jag han. När jag identifierat mig själv som nöjd singel på landsbygden stiger David Ganters in i mitt liv och ruskar om min värld rejält. Här är vi på Stillingsön på Västkusten i familjen Ganters idylliska stuga. När jag ser den här bilden vet jag varför jag älskar honom så in i norden, så det så!

Jag får möjlighet att visa min utställning om farmor på Träffpunkten i Sikeå. Att börja jobba i Robertsfors kommun har varit som att släktforska. Jag har lärt känna mitt eget släkte på ett helt nytt plan. Här fick min film tas emot av en publik som många av dem kände min farmor på ett eller annat sätt. Vi blev alla berörda.

Tillslut blev jag ägare till detta hus! Det hus jag väntat på i 1,5 år hamnade tillslut i mina händer. Det hus jag bara hade gått förbi utan en aning om det skulle säljas och tänkt Där vill jag bo. Jag vet att det skulle passa mig. Den starka känslan kvarhåller och ja, jag jobbar dagligen att vårda huset ömt. Nu tillsammans med min lilla familj som förgyller min vardag. Vad som kommer forma sig här närmast kan jag bara ana. Mina aningar är goda så jag låter magkänslan gro, varsamt göra sig hemmastadd.

Nu träder jag in i julledighetens dvala för att sedan ha kraften att tåla mitt mod, att ha tillit till tiden, det nya året som snart komma skall. Våga darra! Våga glittra!