Så öppnar jag mailen och hittar ett meddelande i inkorgen från Henrik Frenzel. På knagglig svenska läser jag de första meningarna utan att förstå, vem är detta!? Sedan när jag ser bilderna faller pusselbitarna på plats. Det är det tyska paret från sommarens fjällvandring, de som vi träffade på lite nu och då under vår tiodagars vandring. De som älskade Sverige och vår allemansrätt. Vi vandrade i enorma områden och ändå stötte vi på just dem ett flertal gånger. Till och med på hemvägen i Jokkmokk på ICA! Det är lustigt och fascinerande, att även de där flyktiga mötena med helt okända människor kan lämna avtryck. Jag tänker på vad som händer med människan när den vandrar runt i den storslagna naturen. Jag tror att vi närmar oss varandra på ett annat sätt än om vi hade suttit bredvid varandra på tunnelbanan eller bott vägg i vägg i en storstad. Kanske just för att vi är så utsatta och sårbara och där och då känner av vår litenhet inför fjällens enorma berg och dalar. Som när vi oväntat kom i spöregn till den uppvärmda kåtan där de två satt och kurade framför elden. En naturlig tacksamhet uppstår och består. Vi gick utanför vår trygghetszon, in i Sareks vildmarker där ingen given stig ledde oss, bara diffusa små stigar som vi omöjligt kunde veta om det var en människa eller ren som hade trampat upp. Det spelade inte heller någon roll, det viktiga var att våga fortsätta gå, tillsammans ta oss vidare.