Vi möts mellan händer, tänder, fötter, själar, skratt. Katterna är runtomkring oss hela tiden, slickar våra sår och spinner oss in i trygghetens famn. Det är fem år sedan vi lärde känna varandra. Både du och jag var lost i Göteborg, utbölingarna som var yngst i klassen och mest vilsna. Vi möttes i panik och skratt, redan då var det mycket av alla dessa känsloflöden som så klart har fortgått. Den där förlösande känslan av att få umgås med dig är genuin och äkta, rejält virke helt enkelt. Du räddade mig från att bli helt nedbruten av att bo inhyrd hos en psykopat. Plötsligt fick du tarmvred och jag tröstade. Vi kämpade med latinska namn på fotens alla delar. Under ett halvår var det massiv korvstoppning av sjukdomslära, diabetes och hygien. Det var inte lätt att hänga med, var medicinsk fotvårdsterapeut något för oss? Det hände väldigt mycket under kort tid. Ska jag vara helt ärlig har jag minnesluckor från den tiden. Vad gjorde jag på helgerna? Vad tänkte jag om kvällarna? Att få skratta med dig fungerade bra som plåster på allt det kaotiska som hände där under huden. Inom mig.

I fredags kom du tuffande med tåget från Jäderfors hem till mig i Sikeå hamn med en älgtand som gåva. Så underbart typiskt dig. Grovt och detaljerat, allt i ett. Du pluggar numera till tandsköterska medan jag har jobbat med fotvården i fyra år. Det finns många kroppsdelar att ta hand om. Vi nördar in oss och jämför tänder med fötter. För visst har yrkena likheter. Det är pillergöra och fokus på en människa i taget. Och det viktigaste av allt, vi tar inte bara hand om en tand eller tå, vi tar i samma stund hand om HELA människan. Liksom Axelssons inte bara var en skola i fotvård utan också en skola i LIVET. Kanske klyschigt men sant. Oavsett vad utbildningen gav så blev vi vänner som består. Jag kan inte låta bli att skratta mitt fulaste skratta bara för att jag vet att det uppskattas utav dig. Det är det som är så magnifikt med dig, Lina Stentäpp.

Ps. Den dagen jag gifter mig beställer jag dragspel och joddling utav dig! D.s.