Ögonen lyser när hon tittar på mig och ivrigt berättar om varför hon väljer många bingobrickor: det är viktigt att stretcha ögonen för att öva på sidoblicken. Hon menar på att det är därför som hon inte alltid behöver ha glasögon på sig. Jag är inte ängslig av mig, det kan jag vara i graven skrattar hon obekymrat som om ingen rädsla existerade. Hon pratar om sina nära och kära som dött ifrån henne, så naturligt som ett fostervatten (Sara Lidman).  

Jag och Herta Blom träffades när jag sommarjobbade på Dragonens korttids sommaren 2010 och fick bra kontakt tillsammans med en annan patient, Margareta, som var svårt sjuk i cancer. Jag fascinerades över dessa två damer som fann varandra, trots deras stora olikheter. Senare när Herta flyttat och jag slutat jobba hälsade vi på Margareta och åt rabarberpaj. Margareta skrattade hejdlöst tills den tunna huden sprack av ansträngningen. Igår fick jag julkort skickat från Herta på oss två från den dagen, sista gången jag fick träffa Margareta innan hon kort därefter dog. Jag och Herta har vidhållit kontakt efter det via handskrivna brev. Numera åker jag då och då hem till hennes lägenhet i Umeå, vi avnjuter god mat och pratar om ALLT mellan himmel och jord. Jag ger henne fotvård och efteråt är både hon och jag påfyllda av energi.

Några av alla kloksaker Herta sagt till mig genom åren:

Jag tycker ungdomar idag gör det klokt som väntar med att gifta sig. För att vara ensam i en tvåsamhet är betydligt mycket värre än att bara vara ensam. Jag har alltid varit självständig och trivts med det. Kan en begära större frihet? Att helt få bestämma över sig själv. Jag njuter över det. Om jag känner mig ensam är det bara att gå ut med rullatorn på en promenad. Sätta mig ner och vila så kommer det oftast fram någon vänlig själ och pratar lite, kanske får jag klappa personens hund lite. Eller kollar jag på OS. Jag har suttit och beundrat deras insatser, skrattat med tokigheterna, jag tycker det är fantastiskt att få vara en betraktare. Att var med utan att det förväntas något av mig tillbaka. Det är en gåva!

Det kliar i fingrarna på mig, jag vill ut och träffa folk! Jag känner direkt nu när jag pratar med dig att jag blir piggare och får mer energi. Det är så tröttsamt att bara prata med andra tanter och gubbar. Jag behöver träffa unga människor som är mitt uppe i livet. Minnas tillbaka hur det själv var. Jag tror vi behöver varandra mer än vi någonsin kan ana, blanda hej vilt mellan alla åldrar och kulturer. 

Jag behöver en diverselåda men inte flera. Ett system i sin egen röra. Men de som har det rörigt överallt gör det svårt för sig i onödan och då blir allting enkelt väldigt jobbigt.

Om du ser pigg och glad ut kommer du automatiskt ta dig långt. För folk kommer se dig för det du gör. Inte bara värdera om du är snygg eller ful.

När hon som är 80 år blir fly förbannad över att ha spillt ut sås på mattan så kunde jag inte behärska mig utan röt ifrån, har du inte lärt dig något under alla år du levt? Att det inte är värt att bli arg över en sådan småsak. Vem blir klokare av det?