Några krokiteckningar

Det som är bra med att stå krokimodell är att det väcker lusten i mig att själv teckna. När jag började konstskola trodde jag inte att jag kunde teckna från verkligheten. Allt dittills hade varit fantasier och abstrakta ting. Jag gick in med noll förväntningar när vi hade vår första krokilektion. Det gick fort och med kol och stort papper klottrade jag ner papper för papper, utan att hinna tänka. Plötsligt var det fikarast och framför mig stod en avtecknad människa. Hade jag gjort detta? Från denna stund har krokin legat mig ömt om hjärtat. Fascinationen över att kunna skapa något som man själv inte förstår hur det går till, det är skapandets verkliga kraft.